Birgitta Marias blogg

Hälsofrågor igen

2012-02-27T21:25:00.003+02:00

Dagens nummer av (den finska kvällstidningen) Ilta-Sanomat har en helsida med rubriken "Karppaus päättyi sydänkohtaukseen". Jag vet inte hur man bäst översätter "karppaus" men det betyder att äta lågkolhydratkost, och den ska alltså ha slutat med en hjärtattack för en 44-årig kvinna. Hon har nu fått kolesterolmedicin och åter lämnat bort alla djurfetter som ska vara bra enligt LCHF och börjat äta enligt den vanliga kostcirkeln. Tidningen har intervjuat en professor i kirurgi som säger sig ha fått kännedom om flera allvarliga fall av hjärtproblem hos "karppare". Han påminner om det kända Nordkarelenprojektet som för ett antal år sen tydligt ska ha visat att dödligheten i hjärtsjukdomar minskade då man avstod från djurfetter. Efter vad jag förstår passar inte de nya lärorna om mindre kolhydrater och mera fett om man har anlag för hjärt- och kärlsjukdomar. Liksom det finns goda och dåliga fetter finns det goda och dåliga kolhydrater, står det. Den som bara visste vad som var vad, svarar jag. Är det mättade fetter som är farliga eller är det härdade fetter, och är inte växtfetterna ofta härdade? Vad menas med syntetiskt framställda fetter? (Är mjölken vi dricker äkta - glassen vi äter lär inte var det ...?)

Som läsarna av den här bloggen vet höll jag själv på med LCHF från försommaren 2010 till senhösten 2011 utan att känna mig bra av den. Vikten gick ner men det gjorde också konditionen och det kändes hela tiden som om något fattades och något annat var för mycket; åtminstone fick jag i mig salt. Och magen blev rund som en boll. Någon värklindring gav heller inte denna kost, men det har sedermera visat sig att min "fibromyalgi" i själva verket "var" helt mätbara skador på framför allt en nervrot i ryggen. Nog är det väl så att det som passar den ena inte passar den andra. För mycket är i alla fall för mycket, vad det än gäller.

Tja, jag ville bara nämna att det finns en sån här aritkel.

PS Lite senare: Googlade nyss på nämnda artikel; den tycks ha väckt en hel del diskussion på finskt håll. Varken mat eller ord bör man så där utan vidare svälja med både hull och hår ...

Igår ...

2012-02-21T22:32:00.005+02:00

... sken solen som om den aldrig gjort annat, och luften var frisk efter snöstormen. Jag var i Åbo hos min ögonläkare och därefter ute och gick med min kusin. Vi njöt och lyckades undgå att halka. Det var verkligen sorgligt att sedan höra att den smältande snön samma dag på annat håll ställt till med olyckor och ond, bråd död.

Igår, eller kanske i morse, läste jag också ut Felicia Feldts lilla välskrivna bok "Felicia försvann". Liksom en äldre bekant jag under kvällen stötte på hade jag mycket starkt berörts av texten. När jag sedan googlade och fann att en del "kategorisatörer" velat avfärda den som bara hat och hämnd blev jag rentav lite ledsen. Hur läser recensenter? Det får faktiskt alla skribenter då och då fråga sig.

Någon beklagar bokens upplägg - som jag tycker är alldeles "rätt" - och någon tycker boken inte kan vara "stor litteratur" för att den kantänka saknar samhällsintrese. Allt också!

För det första behöver inte "litteratur" vara "stor" för att vara viktig och läsvärd. För det andra skriver författaren om och ur det samhälle och den tidsperiod hon levat i; hon får med en hel del av allmängiltigt intresse. Dessutom handlar boken om känslor, och sådana brukar likna andras, också om själva erfarenheterna - känslornas upphov - inte alls behöver vara lika deras.

Upplägget är inte särskilt splittrat, tycker jag. Det utgör en perfekt bild av hur ens minne och sinne fungerar, hur tanken hela tiden rör sig mellan nu och då - det gör den sannerligen inte i kronologisk ordning. Men kanske nog i en ordning som för var och en själv är alldeles begriplig.

Var och en har rätt till sina egna upplevelser, och till de minnen, bilder och känslor de också långt senare väcker. Det finns faktiskt sådant som kommer för en igen och igen, om inte under hela livet så under t.o.m. väldigt många år. Vem har inte kommit på att när en reaktion i nuet inte verkat adekvat beror det på att det som väckt den i själva verket följt ett mönster, som är parallellt med något tidigare upplevt?

Det är väl annars heller inte konstigare att prosastycken kommer i en ordning som för en författare själv förefaller riktig än att dikter gör det. Läsare får gärna respektera att också helheten och formen i ett verk hör till det en författare haft någon avsikt med.

Det finns ett otal undergenrer mellan prosa och poesi. Låt dem finnas! En delförklaring till att jag själv berördes var nog just att formen och innehållet bildade en helhet. Jag har inga barn och har aldrig mer än bläddrat i den barnabok man talar om och vars författare FF:s mamma var. För mig är boken skönlitterär. Den intresserar mig på samma sätt som andra verk där författare delger läsarna någonting väsentligt ur sina egna liv, och ur sin egen tid, och gör det på ett sätt som inte bara underhåller utan väcker tankar och inlevelse.

Jag har f.ö. också nu läst ut den bok jag tidigare nämnt att jag haft som kvällslektyr: Kari Hotakainens "Löpgravsvägen". Visst är den väl skriven. Men när det på pärmen står att den och den vid läsningen ska ha skrattat så han nästan föll av stolen, då fattar jag ingenting. Var boken rolig? Jag drog inte ens på munnen. Ungefär lika gick det i höstas då jag av ett par höggradigt roade personer lockats till läsning av Jonas Jonassons "Hundraåringen som försvann". Visst kom jag utan svårighet igenom den (egentligen läste jag inte, jag lyssnade på den som ljudbok), men rolig fann jag den inte. Naturligtvis uppfattar jag både situationskomik och samhällssatir - men också våld och ironi. Det jag har undrat är om en del samhällssatiriska böcker numera kommer alltför nära (den absurda) verkligheten för att det (för mig) ska gå att uppfatta dem som komiska?

"Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne"?

2012-02-19T11:12:00.003+02:00

Snöstorm ute, kaos inne / kall i hjärta, yr i sinne. Två vaser fulla med vissna tulpaner: lila med gula stjälkar och blad. Nästan vackert, faktiskt - men inte värt att fotografera. 6-dagars arbetsvecka med bokutgivning på gång vid sidan om är definitivt inte lämpligt under denna årstid. Det är dock längesen jag fyllde 29. För motionens skull får jag väl söndagsstäda. So long!

Namn och språk

2012-02-14T10:32:00.003+02:00

Glad ALLA HJÄRTANS DAG !

Medan jag skriver det här pratar ett par Radio Vega-redaktörer och en medlem av Röda Korset om "vändagen" och "vändagshälsningar", redaktörerna dock med förbehållet att man kan vara av olika åsikt när det gäller namnet på den dag vi har idag. Rödakorsmedlemmen däremot medger att hennes organisation medvetet och avsiktligt lanserat just "Vändagen" som den term vi finlandssvenskar bör använda. Både hon och redaktören tycks uppfatta "Alla hjärtans dag" som så att den avser bara vars och ens egen närmaste "hjärtevän", alltså en enda person - vilket däremot jag inte alls förstår!
   Ordet "alla" - påminner inte det just precis om att vi alla, var och en, har ett hjärta och kan dela med oss av värme, vänlighet och välgångsönskningar till varandra: ur vårt eget hjärta till andras hjärtan, också deras som vi till vardags brukar glömma bort? Hälsningar "från hjärta till hjärta" - också osynliga, ordlösa, sådana. På våra jobb är det hjärnan som brukar gälla, det vi tar för "proffsighet", "professionalism".
   Men vi har alla ett hjärta och kan åtminstone en dag i året unna oss själva och varandra att låta det komma till tals. "Vändag" är för mig ett mycket snävare ord än "Alla hjärtans dag"!
   "Vändag", översatt från finskan, begränsar hälsningarna och välgångsönskningarna till bara dem som verkligen är ens vänner. Var drar man gränsen? Sitt hjärta kan man låta också andra ta del av, åtminstone en stund då och då. Det gäller också alla andra dagar, men just den här dagen påminns vi om det.

På tal om andra dagar överraskades jag storligen igår: En kvinna jag känt när jag var ett litet barn på 7-10 år men sedan aldrig haft någon annan kontakt med än på en klassträff eller två, år 2007, hade plötsligt sänt mig ett vackert kort om vänskap och berättat att slumpen fört min berättelse i hennes händer, och ...
   Feedback på böcker har jag fått förut, men detta var något särskilt. Och det var tydligt skrivet och skickat i avsikt att göra en annan människa glad.
På kvällen igår tog jag fram mitt minnesalbum från folkskolan, ville påminna mig om den här personen, se vad hon kunde ha skrivit. Jag fann det; det passar henne tydligen mycket väl:
"Birgitta! / Lyss till ditt hjärtas röst / giv kärlek, hjälp, giv sorgen tröst! / Till lekkamrat, till åldring rar / ett vänligt ord ej spar!"
Själv hade jag all anledning att ta till mig den påminnelsen.

Tack till dig, Tove! (Du ska få post av mig endera dagen.)

Kulturpolitisk debatt i Sverige

2012-02-13T11:03:00.002+02:00

Nu får jag bråttom med allt inför kvällsjobbet igen, för jag har läst en intressant artikel av Bengt Berg, "Låga löner har gjort kulturarbetare vänster". Tyvärr har denna välformulerade och djupt humana artikel, som jag googlat mig till på SVT:s debattsidor, lockat en hel del "låga debattörer" till kommentarer - vilket ju artiklar oftast brukar göra, när det läggs ut på nätet ... Men visst är de problem och frågor som tas upp ganska invecklade, och själv är jag politiskt obunden och har svårt att förstå mig på höger-vänsterskalan. (I min ungdom hade jag en äldre arbetskamrat som sade sig tro att det egentligen är fråga om en cirkel, vilket jag kanske redan nämnt i min blogg någon gång.) Vad som frapperar mig nu, vid en hastig överblick av kommentarerna, är att det flera gånger frågas vad som egentligen menas med "kulturarbetare" och att det flera gånger talas om muséer - men att ingen människa en enda gång tycks nämna de verkliga ARBETARNA i sammanhanget: bibliotekspersonalen! Kulturens flitiga gråsuggor, som springer benen av sig för att folket ska få böcker, fakta, information, filmer, skivor, musik - och numera tyvärr också laviner av deckare, för politikerna stirrar ju sig blinda på UTLÅNINGSSTATISTIKEN ... En personal med hög och dyr akademisk utbildning men med usla löner och de mest otänkbara arbetstider: DE kan ju inte ta del av just någon kultur annat än den de har omkring sig på jobbet (materialet de väljer, beställer, betalar, bokför, plastar, stämplar, katalogiserar, indexerar, klassificerar, lånar ut, får tillbaka, letar efter i fel hyllor, putsar, reparerar, ställer ut) för de är ju som djur i bur och själva vanligtvis UPPTAGNA med JOBB om kvällarna och veckosluten! (Bara försök vara med i t.ex. en kör eller teatergrupp om du jobbar på bibliotek! Eller gå och se en gästföreställning - den börjar garanterat en halv timme innan du blir ledig!) I debatten snackas det om ifall muséer borde ha fritt inträde eller inte - TÄNK, om någon skulle ifrågsätta det fria inträdet på bibliotek, vilket ramaskri det skulle bli! Och ändå: Det är ju inte gratis att gå ens till en hälsocentral - varför ska så gott som ALLTING bekostas av skattemedel på just bibliotek? Inte ens så mycket tas det ändå in i form av skatt att personalen skulle få en lön att "konsumera" för. Inte för att jag gillar ordet "konsumera" i samband med KULTUR, inte alls. KULTUR tycker jag är MOTSATSEN till KONSUMTION. Och inte för att jag vet hur mycket biblioteksarbetet i Sverige liknar det i Finland. Men jag tror inte på det "professionella" i att alltid bara tiga och jobba på. Det är faktiskt folket som är bibliotekspersonalens arbetsgivare. Egentligen.
Se här, vad en artikel kan väcka till liv ...

Mitt på en onsdag

2012-02-08T13:52:00.003+02:00

Det skulle finnas så mycket att kommentera i en blogg, om man bara hann och om man verkligen trodde det skulle intressera de vänner och bekanta man alltför sällan hinner träffa men som ännu mera sällan läser bloggar. Inte för att jag har något emot andra läsare heller. (Jag hoppas de många som söker på cystor i fötter inte blivit besvikna när de fått läsa om min. Men det kanske inte alls är många utan bara någon som skojar med mig.) Jag städar undan tidningar som bäst och hela tiden skymtar jag rubriker på artiklar som borde blivit lästa och kanske diskuterade med för länge sen, och jag undrar om andra också bara lägger undan allt efter hand och tänker "inte nu men sen när jag hinner"? Också i dagens tidning fanns det en del intressant om exempelvis kulturpolitik och om förlag, men tidningen ligger där den ligger. Jag har använt minst en halvtimme till att med hjälp av flyttningstejp ta bort hårstrå, och ludd från min vintermössa av mohair, från min vinterjackas huva och kanter. Hemskt, så den sett ut! Och så satte jag mig då vid datorn för att kolla mitt konto och min e-post och då kunde jag ju göra nåt åt bloggen meddetsamma ...

Igår när jag fyllde ojämna år (hur kan de vara så många - redan nu?) var jag "bortrest" till Lojo där jag avhämtade mina nya (rea)brillor med ett par läsglasögon på köpet. (Samt åt en jättelik Laurinkakku, med både vit och brun choklad.) Jag tyckte de egentliga glasögonen varit mycket snyggare utan linser, men även om jag inte ser särskilt bra ut i dem (vem bryr sig - i denna ålder?) ser jag alldeles rysligt bra med dem och hade ingen lust igår att genast ta brillorna av mig när jag klev in i mitt hem. De förra glasögonen bör ha varit alldeles korrekta vad receptet beträffar, de med, men de progressiva linserna måste ha varit felinsatta. Jag hade aldrig kunnat läsa med dem, för att näsa och kanter hamnade i synfältet; de gånger jag varit tvungen att försöka måste jag ha huvudet bakåtböjt. Med de här nya är det inga problem. Så det var inte mig det berodde på att progressiva linser varit så svåra att ha att jag redan tänkt avstå från dem. Tur att ögonläkaren var tveksam, och att han lät mig fundera en stund! Ändå är det nog bra med läsbrillor också, ifall man riktigt länge skulle sitta och läsa någon gång. Eller skriva. Nu plottrar jag åter en gång bort det lilla av skrivtid jag har på att blogga ...

I alla fall låg det i trappan en bukettt med minst 30 tulpaner - verkligen min älsklingsblomma! - igår när jag kom hem, och blommorna hade hållit bra i paketet och är nu så fina att det nästan är synd att gå ut. Men ut måste man, alla dar, och hur kallt det än är så är det en glädje att återse dagsljuset, redan nu av ett helt annat slag än när det någon gång glimtade fram i januari.

Förutom blommorna kan jag konstatera att det i år kom betydligt flera postkort än mejl och sms, vilket jag tar som ett odelat positivt tecken - även om jag själv ibland förfaller till att gratulera folk per sms. Datorer och mobiler är bra till mångt och mycket men inte till allt. Till och med kärlek kan de förmedla, men det är bara undantagsvis och snabbt deletat; fort kan man undra om man bara hade drömt.

I en bok av Bodil Jönsson, "När horisonten flyttar sig. Att bli gammal i en ny tid", talas det om hur internet har börjat bli en lika självklar del av också pensionärers liv som el och vatten. Är det verkligen så, undrar jag? Massor av bekanta suckar över att ännu på fritiden se sig tvungna att sitta vid dator - som om inte 8 timmar på jobbet skulle räcka till! - och detta med bloggande och e-post utgör också i mitt liv bara en minimal liten del. Skulle man som pensionär faktiskt frivilligt ägna sig åt internet om dagarna vore det nog hastigt slut på prognoserna om ett framtida stort antal 100-åringar. De skulle sitta ihjäl sig långt före det. Trötta och utbrända. (Det finns medicinare som anser att utbrändhet är något alldeles konkert, på cellnivå. Också det har jag en artikel om någonstans i någon låda med "kanske användbart någon gång".)

Ovannämnda bok verkar annars både läsvärd och bra, jag har hastigt hunnit förbi "30-sidorsgränsen". Också Kari Hotakainens roman, den jag nämnde förra gången, klarade 30-sidorsgränsen galant, men nu har jag den osympatiske huvudpersonen så upp i halsen att jag nästan skäms för att jag ändå vill fortsätta läsningen och "se hur det går". Visst, jag uppfattar den bitvis riktigt skickliga samhällssatiren, men också långa passager som känns tråkiga eller som gör mig äcklad av denne fiktive finske man. Jag tror till skillnad från många att det inte förutsätts någonting så väldigt negativt i en berättelse för att den ska vara bra. Konst kan vara konst också fast den är vacker. Det sägs att en roman om lyckan inte går att skriva, att om man gör det så är det inte konst. Men är det inte så att om någon verkligen lyckades med det så VORE det (en) konst?!

Slutsvamlat. Såhär går det när man bara ska skriva några rader. Likadant som i butiken om en stund när jag går dit hungrig för att bara köpa en färdig soppa och nästan säkert kommer hem med två överfyllda kassar.

Februarikväll

2012-02-01T22:21:00.001+02:00

"Kylig och hård / är denna dag, / Molnen stelnar." Så börjar en dikt av Franz Kafka, som jag gärna hade lagt ut på en sida här i bloggen, men så kom jag ihåg att man inte får publicera andras hela dikter utan lov, innan det gått 70 år sen upphovsmännens död.
   Då tänkte jag i stället lägga ut en egen dikt, nu igen, men avstår. Det är inte många av mina publicerade dikter som har vintermotiv och de flesta passar bäst i en bok och inte på webben. Allting passar faktiskt inte var som helst. Säger jag fastän det är självklart.
   Nu då året 2012 hunnit fylla en månad tog jag också bort Topelius nyårsdikt. Erfarenheten säger mig att den nog hittas på nätet ändå, av den som letar - det lär vara svårt att helt få bort sånt man en gång klickat dit.
   Nu blev jag förresten dessutom påmind om ett löfte jag gett här i min blogg för precis fyra veckor sen; det ska jag ta och infria - i morgon. (Någon hade nyss klickat in sig på just den text där det ingick.)
   Hela kvällen har det kommit härlig musik från Yle 1: barn som tävlat i pianospel; tänk vad de kan! Dessutom har jag hört en utländsk pianist spela min morfars Gavotte, från jag tror det var 1940-talet - på Youtube!
   När han levde var det stenkakor och dammiga arkiv som gällde - nu lever plötsligt längesedan döda kompositörer och deras verk på nätet. För dem som förstår att leta där.
   Får man förresten spela in såna stycken på webben? Kanske har det inte skett då där bara.
   Det jag redan nämnde, att dikter inte i sin helhet får citeras offentligt, påmindes jag i slutet av förra året om på en kurs. Samma person som sa det påstod däremot att idéer får stjälas fritt - och svarade t.o.m. jakande på min fråga om detta i så fall också gäller anonyma jurymedlemmar, som i stipendiesammanhang tar del av än så länge opublicerade arbetsprov.
   Mummel i publiken åstdakom nog då en viss osäkerhet. Sakkunniga, lektörer, jurymedlemmar och liknande innehar såvitt jag förstår förtroendeuppdrag och kan på inga villkor få bryta mot (potentiella eller etablerade) författares ideella rätt. Eller hur?
   Hur jag nu sen kom att tänka på det här just idag. Som jag sa förra gången råder det viss trängsel i min lilla skalle. (Den är faktiskt liten. En gång när jag vände mig om och frågade den som satt bakom mig om jag var i vägen kom svaret blixtsnabbt: Nej, me' så litet huvu' som du har kan man int' skymma sikten för nån.) På fredag e.m. börjar jag min vintersemester, och då ska jag rensa "skrivbord" av alla de slag.
   Nu ska jag se hur många sidor i Kari Hotakainens "Löpgravsvägen" jag hinner igenom innan jag somnar. I går och i förrgår blev det omkring tie.

En och annan droppe

2012-01-29T21:53:00.003+02:00

Vissa tider är det svårt att få någon ordning på sitt bloggande. När tillvaron är splittrad och fyĺld av både gott och ont kan det bildas "flaskhals" i den tankens kanal som gör uttryck av intryck - sistnämnda hopar sig, börjar slåss om utrymmet och mister stilen. I varje fall utmärker sig en glad insikt om att det här årets extra lååånga januari tar slut på onsdag, och då är det hastigt och lustigt maj. Tro mig, så är det varje år - också i år, fast februari har en extra dag. Igår och idag har det varit kallt och vackert ute, lite för kallt för att jag ska stanna där särskilt länge, men ändå ... Härinne har jag de senaste dagarna avlyssnat en ljudbok, Harry Martinsons "Nässlorna blomma", vilken jag å det varmaste rekommenderar. Inläsningen/uppläsningen av Torsten Wahlund är alldeles utmärkt. Jag hade aldrig läst boken, trots att den för nära ett halvsekel sedan ingått i min skolas gymnasiums "bredvidläsningsmaterial". Nu var det helt enkelt skönt att tillfälligt gå in i en annan värld, och att dessutom påminnas om att det aldrig är lönt att tycka synd om sig själv: det tunga blir då bara tyngre. Och vilket språk! Visserligen godtar jag Wahlunds lätta modernisering; högläsning får vara talspråk och då blir det till ingenting i dag med alla typ "gingo" och "voro". Själva orden var ju desamma (förutom ett visst, som förr var neutralt men som numera ersätts med "färgad"). Det "tyckes mig" att alla omkring sekelgamla svenska romaner har ett oändligt mycket rikare språk än någonting som utkommer i vår tid, och att det förut har vimlat av fyndiga, härliga svenska ord som antingen inte längre används eller nu är hotade av utrotning - stämplade med "åld." Om jag hinner ska jag skriva en lista och lägga upp som sida här till höger i bloggen. Men det gör jag inte idag. "Morgen, Morgen, nur nicht Heute, sagen alle faule Leute" (hör till det enda jag minns av min skoltyska, om nu ens det blev rätt). Inkom gärna med exempel!

Gnälltelefon

2012-01-17T21:11:00.003+02:00

Med risk för att själv anses vara en riktig gnällspik föreslår jag att det nya musikhuset skaffar sig en telefonlinje som det kallar Spottkoppen och som är till för dem som besöker det bara för att med förstoringsglas kunna leta efter fel och för att sedan få det höga nöjet att meddela vad de hittat för envar som inte vill höra det - till och med för dem av oss som efter en tung arbetsdag i betydligt sämre hus än musikhuset har kommit hem och knäppt på Radio Vega och Musikväktarna för att få höra MUSIK! Där i "koppen" kunde de hädanefter lämna sina klagomål.

När det gäller hörbarhet existerar det helt enkelt inga sådana rum där man hör allting på samma sätt precis oberoende av var man sitter. En människa som överhuvudtaget uppträder med någonting då och då vet att det nästan varenda en gång finns någon som efteråt klagar på att den ingenting hört. Ingen skillnad hur mycket man ropar eller hur nära man håller mikrofonen - och hur mycket man till vardags brukar få höra att man är högljudd. Vid de där tillfällena finns det ändå alltid en eller två som antingen inte brytt sig om att ta hörapparaten med sig eller som har satt sig lite på sidan eller långt bakom och som varken flyttat på sig eller bett om högre ljud (när sådant har varit möjligt) utan hellre har väntat till efteråt ...

Det går att dra paralleller från de här felsökarna till många andra sammanhang men dem ska jag skona er ifrån. Telefonlinjen Spottkoppen kunde lämpligen avlyssnas av en färdigprogrammerad robot som sorterar och printar ut det som till äventyrs någon gång kan vara viktigt och deletar resten.

Som tur var kom det mycket fin musik också i radion idag som i alla fall nästan fick en att glömma alla tråkigheter, små som stora. Flera program med mindre babbel och med sådan här riktig musik, tack. Även om jag fortfarande känner mig något generad över att som lyssnare ha varit ett slags vittne till att ett kunnigt och skickligt programmakarpar blivit tvunget att dra sig undan, av allt att döma på grund av det som numera brukar kallas "samarbetsförhandlingar". Musikväktarmusiken räcker i varje fall gott och väl för en vanlig tisdagskväll. Konserten som följer blir nog ohörd. Det är arbetsdag nästa dag. Också pensionärer brukar visst lägga sig rätt tidigt.

Och kvällens beröm

2012-01-11T21:57:00.000+02:00

Radiodoktorn, som jag inte hade tänkt ge mig tid att höra på, visade sig vara riktigt bra idag - tack för det:)

En enda sak blev jag att fundera över och det är varför det verkar som som all cancerforskning skulle handla om att finna botemedel, medan det väldigt lite talas om forskning i hur man förhindrar att cancer alls uppstår. Eller i vad man kan göra för att ens eget immunförsvar ska kunna mota Olle i grind. Kan vi ha början till cancertumörer allihop då och då, som vårt eget försvar tar hand om? Det är det nog många som tror.

Morgonens suck

2012-01-11T07:52:00.000+02:00

Måste verkligen en utomordentlig konsert med klassisk musik sändas SAMMA kväll som Musikväktarna? Och måste den sändas så SENT på kvällen?

"Radio Babbel" - en kommentar

2012-01-09T10:06:00.002+02:00

Heja Tua Ranninen - jag avser din Impuls-kolumn i Hufvudstadsbladet den 3 januari!

Skvalet och babblet i Radio Vega har också jag tagit upp, men bara här i bloggen för ett år sen - bl.a. under rubriken "Väktarna och Vega en gång till".
Jag tror du talar för en hel generation, t.o.m. flera generationer. Bakom kulisserna mejlas det och sms:as och undras över vad som går ÅT den finlandssvenska radion och mediekulturen - det finns ju nästan ingenting där för någon över 30.

Typiskt nog för finlandssvenska kulturdebatter tystas de alltid ner av makten som bara upprepar sina egna gamla mantran, sällan svarar på frågor utan talar förbi den som tagit upp dem.

I dagens Hbl är det som om Carin Göthelid inte hade läst allt det TR tog upp och som om hon inte förstått t.ex. att de nya utsändningstider som nämns faktiskt inte passar människor som JOBBAR, som varken är pensionärer eller arbetslösa! Eller STUDERAR. Låt studenterna ha sin Radio Extrem, om det roar dem, och låt HUVUDKANALEN bestå av seriösa program - som i Yle 1!
Få pensionärer orkar väl med dravlet och skvalet.

De flesta jag känner som är över 35 lyssnar antingen inte på radio ALLS eller har gått över helt och hållet till Ylen ykkönen.

Lika lite som biblioteken borde ha fått "förminskas" i riktning mot "deckarutlåningsstationer" borde radion ha låtit sig förminskas till "skval- och babbelunderhålling".

Vad är det som hänt när plötsligt allt vad finlandssvensk kultur heter tycks vara styrd av unga och historielösa första generationens studenter?

Världen är för ALLA - inte bara för de unga och oerfarna. Vi äldre behöver inte program där världen förklaras för oss av folk som precis börjat upptäcka den. Det kanske kunde finnas något särskilt ungdomsprogram? Men det viktiga vore nog att folk genom bl.a. radion skulle kunna upptäcka varandra ÖVER generationsgränserna.

Okej - allt detta sa inte Tua Ranninen, jag får stå för tilläggen och den lite mer raljerande tonen själv. Jag har lite bråttom och ville bara hinna få in ett inlägg i debatten, som väl pågår också utanför Husis; det är väl sådant man får ha sina bloggar till.

Nytt år och gamla frågor

2012-01-06T12:27:00.003+02:00

Ha en trevlig trettondag! (I Sverige: Trettondedag jul. Någonstans har jag snappat upp att "Trettondag" där står för någonting annat. Finns det någon som kan ge en förklaring?)

Jag har tagit bort min länk - här i höger marginal - till LCHF-bladet (även om det innehåller intressanta artiklar) och till kostdoktorns sidor, som i mitt tycke har en lätt överlägsen ton och nu dessutom en logo som får mig att associera till väckelsepredikanter. Jag har som läsare ställt ett par frågor där som aldrig fått något svar - i varje fall hittar jag inget - och erfarenheterna av mina egna försök med lägre intag av kolhydrater än förut har inte varit enbart positiva.

Länken till den finlandssvenska Webbdoktorn (anknuten till Radiodoktorn) håller jag kvar, trots en del smärre osakligheter på det hållet också. I ett i övrigt förtjänstfullt program om bantning häromveckan kallade man slarvigt lågkolhydratkosten för en "bacon och ägg-diet" (eller "-kost"), utan att det framkom att detta ju är ett missförstånd: så ensidiga är ju inte dessa nya läror! Tvärtom betonas grönsakernas betydelse alldeles enormt, medan man är restriktiv i fråga om frukt. Webbdoktorn tycks också år efter år hålla sig med en och samma tandläkare som ingenting verkar känna till om amalgamskador, vare sig på patienter eller tandvårdspersonal (tidigare tandsköterskan Margaretha Molius i Sverige har f.ö. nyligen utkommit med biografin "Var så god nästa", byggande på inte bara erfarenhet utan också stora mängder fakta; i Norge har tandskötarnas arbetsskador redan för länge sedan erkänts), utan häromdagen lär ska ha avfärdat amalgamet som "inte så farligt".

Forskning, beprövad klinisk erfarenhet, böcker och nätsidor (exempelvis de jag hänvisar till i denna blogg) vet bättre än så, och har vetat det länge. Varför inte intervjua sådana tandläkare och läkare som i åratal behandlat och hjälpt amalgampatiener? Jag ska ta och skicka Radiodoktorn min egen lilla biografi. Vill redaktionen inte läsa mitt autentiska exempel (jag är verkligen inte ensam om mina erfarenheter!) kan de åtminstone läsa läkarkommentarerna och gå vidare från litteraturhänvisningarna på slutet. De är några år gamla, men den här "frågan" (i själva verket ett enormt forskningsområde) tycks i vissa kretsar avancera så långsamt att man ännu inte kan betrakta ens böckerna som föråldrade; länkarna uppdateras ju efterhand.

De läkare jag själv haft att göra med de senaste åren verkar nog hålla både ögon och öron öppna och jag behöver numera sällan känna mig missförstådd. "Nuförtiden vet nog alla att man kan bli sjuk av amalgam", bekräftade nyligen en fysioterapeut.

Men vi har alla också vår genetiska konstituion och mycket annat som gifter och näringsämnen samverkar med. Därför tycker jag den webbdoktor hade rätt, i programmet om bantning, som påminde om att vi också är individer och att det inte finns bara en enda kost/diet som skulle kunna passa alla. Själv mår jag bäst av en mångsidig kost (äter jag fel någon gång, upprepas då inte samma fel så ofta!) och vad gifter beträffar mår jag bäst utan (åtminstone) kvicksilver.

Hoppas jag formulerat mig tillräckligt tydligt, för nu måste jag gå ut och motionera. Jag har proppat i mig hela tre konfektbitar under tiden.

Annars har mitt år börjat både bra och illa: första arbetsdagen blev jag nerringd - på min privata mobil, under hetsigaste arbetstid - för att en kanslist ville pracka på mig en "operationstid" hos orätt läkare; samma kväll (eller var det följande kväll?) åstadkom jag plötsligt en dikt, vilket inte hade hänt på länge. Den är ändå inte "mogen för publicering". Också en del annat mera trevligt har inlett detta år, men det platsar än så länge inte i bloggen.

Nyårshälsning

2011-12-31T14:02:00.003+02:00

Med en dikt av Topelius, under en länk här till höger i min blogg, önskar jag alla på vår både lilla och stora, men alltid utsatta, jord ett Gott Nytt År!
På något indirekt sätt kanske den över 100 år gamla dikten också passar in i vår s.k. finlandssvenska förlagsdebatt, som fortfarande tycks leva i Hufvudstadsbladet?
Hoppas år 2012 blir ett år då vi alla - också jag - lär oss höra på varandra och ta hänsyn till att vi är och ska få vara olika (också inom "minoriteten")!
Mer än så här blev det inte idag. Året tar slut, det är bråttom före "Bum biumbaum", som numera kommer från allt annat än topelianska kyrkklockor. Apoteket hann redan stänga, men kanske butikerna "för" öronproppar ...

"När juldagsmorgon glimmar"

2011-12-25T16:12:00.002+02:00

Foto: BM Storgårds

2011-12-24T10:11:00.063+02:00

God Jul och Gott Nytt År!

önskar

Birgitta

I den mörka mörka morgon

2011-12-17T08:30:00.000+02:00

Lördagsjobb. Ger mig iväg alldeles strax. Suckar inte, för jag hade ledigt igår och fick de sista julkorten skrivna - de som skulle ha lite text, som fordrade lite mera, som skulle utomlands och borde varit de jag sänt iväg allra först. Tur att Posten är öppen idag och i morgon. Karis postkontor finns ännu kvar. Om ingen åtar sig att bli postombud kanske det inte alls behöver stängas? Lyfter på hatten gör jag, åt den vänliga och kunniga personal som Karisposten nu har!

Jag har fått orden till Luciasången "När i den mörka natt", noterna också - de ursprungliga, skulle jag tro, något mera utarbetade än de som ingår i "Suuri toivelaulukirja 1", som jag också blivit tipsad om per mejl. Det verkar som om just denna luciasång hade legat till grund för översättningen till finska - en som ingår i ovannämnda bok och så en som jag hittat på nätet. Lucia har ju inte på finskt håll firats särskilt länge; traditionen sägs ha kommit hit via Sverige. Jag tycker de finska versionerna är vackra, särskilt den på nätet. I skrivande stund minns jag inte var den var.

Däremot känner jag inte igen mycket mera än början av den sång jag sökte, den av Signe Psilander. Kan vi ha haft en hemmagjord fortsättning, när jag var barn? Eller har min hjärna i sitt minne arkiverat en kombination av "När i den mörka natt" och "Natten går tunga fjät", som antagligen var den som kom senera och som vi lärde oss i min folkskola? Tänk vilka bekymmer man kan göra sig på äldre dar ...

I alla fall tyckte jag det var roligt att halva mitt barndomsminne var rätt, att sången finns, att Svenskt visarkiv vänligen försåg mig med den, sedan jag gått in på deras sida och klickat iväg en förfrågan, och att just denna sång på finskt håll tycks ha uppfattats som den svenska luciasången. Jag hoppas "När i den mörka natt" blir vanlig igen. Fast det vore kul att också medvetet få göra om den lite grann ...

Man ska inte bry sig om vad gåvor kostar, inte heller julkort, men jag har för mig att hela satsen tillsammans, den som jag sände i år, kan ha kostat mig på ett ungefär lika mycket som den medieavgift de talade om i nyheterna medan jag höll på och klistrade frimärken. Då kanske det är julkorten jag får "spara bort" nästa år? För mitt liv kan jag ine begripa hur staten tänker om den anser att gränsen för "lågavlönad" går vid 22 000 euro brutto i året - lyfter man mera än så i lön ska man betala full medieavgift.

Folk har bostads- och andra livsviktiga lån också om lönen är så "hög". Det är inte sagt att de har råd med dator och allt vad dess underhåll kostar. Eller - då snart ingen människa längre kan leva som samhällsmedlem utan dator - råd med tidningsprenumerationer. Samtidigt som man inför denna medieavgift inför man moms på prenumerationer. Vart vill man komma? Jag tog genast och meddelade en tidning att jag avstår från den nästa år.

Om jag inte nu rusar iväg till mitt "typiska kvinnojobb" där jag får 14 euro brutto i timmen (plus någon euro i lördagstillägg), så får icke-prenumeranterna på min hemort inte komma och läsa sina tidningar idag. Hejs svejs!

"När i den mörka natt ...

2011-12-13T08:26:00.006+02:00

... stjärnorna glimma, kring jord som sol förgät ..."

Så började Luciamorgonens sång i mitt barndomshem. Melodin var densamma som i "Sankta Lucia, ljusklara hägring". Jag tror den ingick i ett litet blått sånghäfte med tomtegubbar på pärmen och har alltid tagit den för den "riktiga" luciasången. Min mor hade visst också lärt sig den i Sverige, när hon varit där med finska barn under kriget. Luciatraditionen därborta var för henne något nytt, som hon gärna bidrog till att hämta hit.

Någon som minns denna sång? Jag har inte hittat den ens på nätet.

Nästa rad har jag glömt, men inte fortsättningen:

"DÅ i vårt mörka hus, skrider med tända ljus, Sa-a-nk-ta-a Lu-u-ci-i-aa, S-ank-TAA Luciaa!"

Foto: BM Storgårds

I lokalradion hörde jag för en stund sen Ekenäs Lucia med tärnor läsa en så varm och vacker dikt på temat "Jag vill tända ett ljus för dem som ..." Inte bara väl inövat utan dessutom med äkta inlevelse. Tack för det!

Ha en varm och ljus Luciadag!

PS Jag kollade igen: "brinna", inte "glimma" ska det vara, följt av "bringar oss budskap glatt ljusets gudinna". Hela texten fann jag inte, men författarens namn är Signe Psilander. Antagligen har jag blandat ihop rader ur olika verser.

Mellan regnen, strax före mörkret ...

2011-12-04T19:45:00.006+02:00

... cirka halv fyra, den 2 advent, bjöds vi här i Karis på en glimt av himmelskt ljus. Gläd er, också ni!

Foto: BM Storgårds 4.12.11

Gammal inte utbränd. Men när det gäller ord ...

2011-11-26T13:04:00.004+02:00

Talade just med en 90-åring. Fast hon varit krasslig och efter detta firat jubileum lät hon piggare än jag känner mig. Det var hon som ringde.
   I alla fall ska jag gå på jobb nu på måndag. Det fick räcka med 3 dagars vila, samt Ibumax och B-vitamin. Starka mediciner tål jag inte alls och kan följaktligen inte ha sjukledigt för att "köra in". Lite värk får jag ännu stå ut med. Värre var det förr. Också nu blir det lättare när vädret börjar klarna.
Läste några gamla tidningar i morse. I en av dem påstods att 3 symptom på lindrig utbrändhet (enligt Arbetshälsoinstitutet) är: utmattning, sänkt professionellt förtroende och cynism.
Som ung studerande var jag det som idag kallas utbränd (dödstrött och uppgiven, med ständig huvudvärk). Men cynism? Det ordet var jag för blåögd för att alls förstå vad det betydde! (Och symptomen hade en på den tiden okänd medicinsk förklaring.)
Det professionella förtroendet var det inget fel på. Innan jag blev sjuk och arbetslös var jag invald i kommittéer och styrelser både på mitt jobb och utanför. Det sänkta förtroendet infann sig som "på beställning" (fast tvärtom), då jag strax innan friskskrivningen gjorts arbetslös och aktivt försökte börja "komma igen". Gud ske lov fanns det undantag från regeln.
   "Sänkt professionellt förtroende" är knappast en följd av utmattning - men det kan vara en orsak till den!
   Någonstans har jag ett annat tidningsurklipp, enligt vilket degradering ger upphov till så farliga stresshormoner att man av dem kan få infarkt. (Minns inte exakt hur det var formulerat. Minns heller inte var jag har detta klipp, men nog när det var jag sparade det: då jag för n:te gången befann mig som nollad på en ny arbetsplats; ingen tog notis om mina färskaste papper, de kom bara ihåg att jag nån gång varit sjuk och utan jobb. Och att var omkring de 50.)

På tal om allt konstigt i tidningarna: Varför håller finlandssvenska medier ihärdigt fast vid ålderdomliga ord och uttryck? De säger åldringar, aderton, litet och flere - bland annat.
De glömmer också att kolla hur orden böjs: häromdagen fick man i nyheterna höra om olika examen - oböjt i pluralis! (Tänker inte här tala om hur ordet böjs. Det ska nyhetsuppläsare veta.)
Inte för att sverigesvenskarna är bättre: Den och den sägs ha skrivit flera haiku. Det heter: en haiku, flera haikuer.
"Dikter i haikuns form" är för övrigt inte detsamma som haikuer, eller haikudikter (SAOL tycks vika "haiku s. -n, -er" för "japansk kort dikt"). Ett versmått är ett versmått, och behöver inte innehålla någonting "japanskt". I boken "Verskonstens ABC" har Alf Henrikson kallat haikun för hokku. Boken handlar om form - inte innehåll - så kritiken mot den i vissa haikukretsar är obefogad, så när som på att AH faktiskt säger att formen är japansk.
Det är inte stavelser som räknas i Japan. Dem har man räknat när man översatt japansk haiku (genre = sing.) till västerländska språk. Och det finns varianter på grundformeln 5-7-5, vilket inte Henrikson nämner. (Jag har tagit mina från "Till dig en blå tussilago" av Lars Wolf: 5-7-7 och 5-3-5. Kanske var de avsedda bara för övningar i skolan, men jag valde dem ändå; det finns många sätt att variera. Självklart är de tillåtna bara man vet vad man gör. Tyvärr vet inte alltid recensenterna det: vad man gjort- och varför.)

Nu ska den här besserwissern gå och sticka ut sitt huvud i regnet. Som förresten verkar ha bytts ut mot sol!

Kultakuume: associationer

2011-11-23T16:47:00.005+02:00

Medan jag googlade på en medicin jag nyss fått och mejlade min läkare (att den hör till dem jag redan förut prövat på och inte tålt) hörde jag med ett öra på Kultakuume på YLE 1. Det var en diskussion om finlandssvenskarna och deras förlag. Islänningarna sades ha många förlag och finlandssvenskarna - ja, nämnde man ens att det finns andra (utom de finska) än Schildts och Söderströms? Min fingertoppskänsla är den att Finlands svenska författareförening och nämnda två (snart fusionerade) förlag är i något slags mental symbios med varann och tycks tycka att ingen författare (stor eller liten) som står utanför just deras kretsar alls kan betraktas som "professionell". På frågan om hur många finlandssvenska författare det finns svarar man oftast, precis som nu, med hur många som är medlemmar i FSFF. Det kanske är hälften? Författarföreningen är en intresseförening, inte en fackförening, och det finns av allt att döma många professionellt bokskrivande personer också i Svenskfinland som inte alls hör dit. Bokkatalogen utkommer snart: bäst att kolla där.

PS Lite senare: Hörde programmet i repris. Där nämndes nog att det finns omkring 20 finlandssvenska förlag. Det föreföll viktigare med höga försäljningssiffror än med mångsidighet. Jag kan förstås ha missuppfattat nåt igen. Men det har gått inflation i vissa ord som 'professionell' och 'kvalitet'. Vad som menas beror på vem som säger det om vem.

Om publicerande och länkar

2011-11-22T09:48:00.000+02:00

Vad jag kanske inte nämnt är att det förra veckan på Axxell i Helsingfors hölls en tre dagars kurs som hette Ge ut din bok. Den var mycket bra - vågar jag säga fast jag själv kom att missa den första dagen.
   Jag försökte nyss lägga ut en ny Gadget med länkar jag av andra deltagare fick tips om när jag var där, men bloggen vägrade ta emot den och förklaringarna till vad som var fel förstod jag inte, än mindre instruktionerna om vad jag skulle göra. Tack på förhand till den läsare som på vanlig svenska kan förklara för mig vad som hänt med Lägg till en Gadget- och Lägg till din egen-funktionerna!
    Bland länkarna i mina tidigare Gadgetar (Gadgetter?) fick jag ändå in ett par av dem, även om de bättre hade passat under andra och egna rubriker.
    Bara jag hinner ska jag rensa lite bland länkarna, alltså här i spalten till höger. Till exempel är jag inte längre så ivrig att tipsa om LCHF, för jag mådde aldrig särskilt bra av försöken i den vägen och har för en tid sedan återgått till "systemet" att äta lite av varje. Inte för att jag var särskilt renlärig från början, men i drygt ett år hade jag faktiskt undvikit ris, pasta och potatis till vardags; så inte längre.
   Däremot tänker jag två gånger innan jag "tar en till" av något sött och gott. Fördelen med att lämna bort kolhydraterna och äta mera fett var nämligen till en början att mina värsta överlopps kilon ganska fort försvann. Dem vill jag naturligtvis inte ha tillbaka, hur mycket yngre än fetman tycks ha fått mig att se ut. (Plötsligt sen ifjol blir jag hela tiden erbjuden pensionärsrabatt. Om man nu en gång frågar om det ska vara rabattbiljett, så är det väl okej - men häromdagen var det en näbbig ung konduktris som ställde mig frågan 3 gånger efter varann!)
   Vad jag än lägger ut - eller tar bort - för Gadgetar (sen, när det lyckas igen) och länkar förutsätter jag att klickarna förstår att bruka sitt eget omdöme.

Telefonmusik

2011-11-21T20:43:00.002+02:00

Ett litet PS till förmiddagens litania: Det pågick i Yle 1 ett musikprogram som hade varit skönt och välgörande att höra på medan jag satt och väntade på att förenas till olika personer, men det blev jag tvungen att stänga av p.g.a. den påtvingade och helt förfärliga muzak som via mobilen gick in i mitt öra. Kan man inte förbjuda sådant! Önskar någon hjärnforskare ville studera vilka skador på centrala nervsystemet som alla dessa distraherande, irriterande, överlopps oljud åstadkommer. Får musikerna royalty på kömusiken? De borde snarare be om skadestånd, så förvanskad som den är.

Alldagligt om telefoner

2011-11-21T11:33:00.002+02:00

Skriver detta i hast medan jag väntar på att någon ska svara i andra ändan. Jag har nämligen för ca 10 minuter sen ringt mitt mobilbolag. Först förklarade jag mitt ärende åt en vänlig person, när jag var klar sa hon att hon förenar till faktureringen. I skrivande stund svarade nyss en kvinna och bad mig förklara allting på nytt. Efter några missförstånd visade det sig att jag förenats till orätt operatör. Hon förenade mig tillbaka till min egen, men kvinnan jag som bäst har på tråden är visst inte densamma som jag talat med från början; hon sitter nu och räknar och funderar allt medan minuterna går - vid det här laget är de sammanlagt 20.
Mitt enkla lilla ärende går ut på att från fakturan få avdra de 12,58 euro man velat ha mig att betala - för att jag i oktober ringt ett kundtjänstnummer, antagligen till "teknisk kundtjänst", som stått på fakturan och meddelat att jag inte får kontakt med nätet. Jag kunde ju inte veta om felet satt i min dator (vilket hade hänt förut) eller gällde nättrafiken i största allmänhet - vilket det visade sig göra.
Efter att ha suttit 25 minuter med handsfreeluren i örat fick jag precis nu lov att dra av 5 euro från fakturan. Dessutom "tillkommer lokalsamtalsavgift", alltså för dagens samtal.
Jag har i princip inte vunnit någonting på att ringa. Nättrafiken hade ändå snart fungerat igen förra gången, och idag hade jag hunnit tömma tvättmaskinen, diska och jag vet inte vad medan jag i stället satt och förtjänade 1 euro per 5 minuter (minus lokalsamtalsavgiften).
Då får jag faktiskt ändå lite mera i lön på mitt vanliga, dagliga, jobb: 1,21 per 5 minuter.
En riktig gnälltext blev det av detta, men medge: dagens mobilvärld är inte i alla avseenden enklare än telefonvärlden i början på 50-talet, då jag hos min farmor ringde hem genom att snurra på en vev, vänta tills en telefonfröken svarade "Valtio-Riks", och så säga vilket nummer jag ringde ifrån och till vilket hon skulle vara vänlig och förena, samt lägga på luren och vänta tills det ringde.
Nu får jag rusa till mitt eftermiddags- och kvällspass. För den sista timmen blir det ett tillägg på 2,17 euro brutto.
Så jag ringde i alla fall min operatör på rätt dag.

Bibliotekskväll

2011-11-14T23:15:00.002+02:00

Jag har hört på Bengt Ahlfors i kväll på mitt jobb och efter mitt jobb ... och det var både trevligt, proffsigt och intressant. Minns inte vad jag riktigt letade efter på Google härhemma efteråt; i alla fall så har jag med behållning kommit att läsa en del inlägg på Maria Turtschaninoffs blogg. Sådär ska man blogga, förstås: kortfattat, så folk orkar läsa och kommentera. Men min årgång läser ju ändå inte bloggar och en tant som jag kan väl inte hålla på och blogga alla dar? MT tar upp en hel del intressant om läsande och skrivande, förlag, korrektur och recensioner; synd att jag inte tittat efter på länge. Det är som det är. Det är det med det mesta. Jag undrar vart debatten kring förlagens fusion tog vägen. Så radikala var inte mina åsikter att de bör ha kunnat täppa till munnarna på folk. Andra skrev ju också i Husis, samma dag som jag, och det var allmänna frågor jag tog upp. Men världen är nu full med viktigare saker: bluffläkare, kommunsammanslagningar (kanske också bluffkommuner?), och nu idag: en flodhäst som räddats och fostrats av en man har vuxit sig stor och som tack släpat mannen ut i en flod ...

Att göra (för) mycket och ingenting

2011-11-13T19:37:00.010+02:00

"Tack, du gör så mycket", skrev en vän, i ett sms här om dagen. Det mesta av mitt skrivande numera tycks ske per sms. In i mobilerna och ut i ingenstans - så går det säkert med mångas idéer, numera. Jag byter roll och plats minst var och varannan dag, men "gör" jag någonting? Åstadkommer jag någonting alls? Känner någon igen sig i dylika frågor?
   Vi har bytt datasystem på jobbet och jobbar för tillfället med det gamla och det nya parallellt. För att träna hjärnan behöver inte vi lösa korsord om kvällarna. Mitt i allt har vi på gott och ont vistats nästan två hela dygn på ett SPA för att undervisas och tränas i att "må bra". På jobbet.
   Vi mådde rätt bra. Medan vi var därborta.
   En kurs i välbefinnande på arbetsplatsen kan ge en grupp arbetskamrater omväxling och ett välkommet tillfälle att träffas, diskutera och umgås, alla tillsammans på en gång. Ändå undrar jag om en sådan kurs har något signifikant samband med hur man "mår på jobbet" efteråt. Medan man varit borta har ogjorda arbetsuppgifter samlats på hög, och man börjar genast undra om de idéer man kläckt på kursen har någon realistisk möjlighet att bli genomförda. Försöka duger. (Allt har flera sidor, enbart medaljen har bara två.)
   Ibland kan man fånga flera flugor på en gång. Det är bra i dessa tider då man omöligt har råd med flera tåg- och bussbiljetter inom samma vecka:
   Inte bara stötte jag ihop med en släkting och hans fru på stigen utanför nämnda SPA. Tre dagar tidigare hade jag stämt träff med två studiekamrater jag inte på åratal hade sett, och gick med dem i Helsingfors både på Humpsvakars jubileum och på restaurang. Före Humps50 hann jag till mina föräldrars grav, för det var "egentligen" Alla helgons dag, och i bussen dit stötte jag på en bekant med sin fru - som gav mig värdefulla upplysningar om hur elöverkänslighet kan hanteras (så att man mår bättre, på jobbet och hemma ...) och från graven fick jag mig en rejäl promenad - sånt jag inte då hade hunnit med på länge. (Av promenaden fick jag skavsår; den var alltså lång nog att duga som motion. V.s.b.)
   Igår var jag i före detta grannkommunen gäst på en släktings 90-årsdagsfest. Det var en välsignad fest - så fin och varm var stämningen där! Och även där blev det tillfälle till möten människor emellan, och till att återknyta kontakter.
Idag när det är söndag har jag, såsom så ofta nuförtiden, närapå vanhelgat vilodagen - denna gång med att låta tvätt- och diskmaskiner gå. De närmaste dygnen går i arbetets tecken, och i övermorgons övermorgon är det dags för nästa kurs: "Ge ut din egen bok". Till den har jag själv anmält mig. Man vet ju aldrig ... (Att jag finner ämnet intressant framgår här invid, på sidan "Författarna, förlagen och vårt språk". Den har jag rätt nyligen skrivit, så det där med enbart sms var bara nästan sant .)
   Kursen för mig åter till Helsingfors, och det blir igen att fånga flera flugor i en smäll, för en av kvällarna ska jag med en vän på teater. Jag vet inte när det senast blivit av! Som biblioteksanställd står man ju själv om kvällarna för ett visst kulturutbud - av ett och samma slag, på ett och samma ställe.
   För att riktigt "utmana" mig själv (fast det inte varit avsikten!) har jag bjudit gäster till nästa söndag. Jag bjuder alltid gäster när jag ska städa - annars blir det aldrig av. Men för att kunna städa måste man ju vara hemma. Nå, det kanske bara är att låta bli datorn om morgnar och kvällar.
   Ändå undrar jag om någon här kan ge mig tips på ett gott men snabbt och enkelt recept? Eller en dito hel meny. Maten ska inte fordra något butiksbesök samma dag den ska servera. Den får gärna sköta sig själv i en ugn, men inte alltför länge. (Mikro har jag inte och vill jag inte ha.)
   Mina från början rätt halvhjärtade LCHF-försök har jag numera praktiskt taget övergivit. "Lite av allt" får vara och förbli min matmelodi. Fast inte alltid på ett och samma fat.
   När det gäller jobb och liv tycks också pyttipanna gå an - den tycks då och då ändå få varvas med en god efterrätt!

Stäng inte postkontoret i Karis!

2011-10-12T11:28:00.006+03:00

Karis har varit en stad med ca 10 000 invånare och ska verkligen inte göras till en bortglömd förort med lika många invånare, bara för att tre kommuner har slagits ihop: sina skatteärenden får man redan nu lov att åka till Ekenäs (också en f.d. stad) för att sköta, nu tänker man sig att detsamma ska börja gälla en så livsviktig funktion som posten - Itella har nämligen Karis på sin lista över postkontor som de tänkt stänga.
   Visserligen tänker de sig ombud i Karis, men hur skulle något sådant räcka till? Så ofta som det är kö framför disken - och folk är inte där för att köpa godis! - kan jag aldrig tro att alla de som bor och verkar här skulle klara sig med bara den lilla service ett ombud kunde tänkas ge.
   I Karis finns många småföretagare, som t.ex. ska sköta leveranser till och från utlandet. Vilken kompetens skulle ombudet ha? En hel del av jobbet tycks ju handla om gemensamma system för datakommunikation mellan olika länders postverk. Åtminstone har jag upplevt detta, när det gällt transporter från Sverige.
   Men chokladen och krimskramset kan vi undvara.
   Och priserna på kuvert och liknande kunde gärna på posten vara lika låga som i vanliga bok- och pappershandlar. Annars är det inte underligt om de inte säljer. Fast det är väl mest när man har bråttom och inte hunnit handla annanstans, som det kan vara bra med en del pappersvaror till salu också där.
   Posten är Posten och ska så förbli.

PS Med saknad minns jag de tider då post bars ut 2 gånger per dag, och såvitt jag minns också 1 gång på lördagarna. Numera kan man få vänta till klockan 14 (och t.o.m. ännu längre) innan man får dagens post - och det kan gälla både hem och arbetsplatser.
   Från Sverige har jag fått brev som varit stämplade på veckoslut. Varför ska det vara sämre här? Bibliotek har lördagsöppet - kunde inte något slag av postservice också fungera på (åtminstone) lördagarna?

PPS Vill du påverka saken, gå då in på www.adressit.com!

Om att missa en utställning

2011-10-08T09:58:00.001+03:00

"Sånt harrrmarrr", säger man i Karis, och det som "harmar" mig mest idag (när jag ligger hemma i en rejäl förkylning) är att jag missar sista dagen av Aila Biströms utställning "Siemenestä elämään virtaan". Gå och se den - ni som kan! Galleri Fokus i Karis bör ha öppet till klockan 14.
Jag var på vernissagen och hade tänkt gå dit en gång till. En tavla som av personliga skäl särskilt tilltalar mig heter Kipu. Att man kan åstadkomma sådant på basis av värk!
Men som jag tidigare sagt: mycket annat är sevärt där, och utställningen är en helhet. Har inte Västra Nyland recenserat den?
Jag har köpt en tavla åt mig själv därifrån, en liten. Priserna är inte höga.
(Titeln är mångbottnad, som poesi. Om inte förr, så märker man det när man ser utställningen. Men 'siemen' betyder frö, och 'elämän virta' livets ström.)

Oktober igen: höstliga funderingar

2011-10-07T10:57:00.004+03:00

När man har snuva och när man är ledig - eller både ock - kommer tankarna och går. Igår när jag kollade min e-post och bara som hastigast också tittade lite på några mol.fi-sidor stötte jag på ett deltidsjobb på ett antikvariat, och blev så intresserad att jag inte såg efter vad allt det på lång sikt handlade om: att ta över en hel firma. Så jag skrev och frågade på det och märkte för sent att det inte var för mig.
   Hur som helst: det tycks vara svårt att hitta deltidsjobb för pensionärer, som skulle vilja extraknäcka. Inte för att jag ännu är pensionär, men jag närmar mig den nedre gränsen för s.k. flexibel pensionsålder. Inte ens om jag stannade kvar i min bransch tills den övre gränsen kom emot skulle jag få ihop till en pension det gick att leva på. Sjukdomsåren på 80- och 90-talen och de år av arbetslöshet som började precis när jag blivit frisk har åstadkommit detta - och sedan, inte minst: den dyra ÖVERGÅNGEN från arbetslöshet till jobb, för några år sen.
   Ingen myndighet hjälper en arbetslös med vad det kostar att ta emot snuttjobb och vikariat på annan ort, att hålla sig med två hyresettor och pendla långa vägar med tåg under flera månader, men inte så länge att det skulle kosta mindre att flytta, och att sedan till sist ändå chansa på t.ex. ett fast deltidsjobb och flytta helt och hållet, i hopp om att snart ändå få jobba heltid.
   Så gjorde jag. Och jag ångrar ingenting. Men det var som att göras till "gulnäbb" varje gång, på varje nytt jobb: man skulle prövas, utsättas för lömska krokben, bevisa att man var MINST lika duktig och kunnig som om man aldrig hade haft någon ofrivilig paus, helst faktiskt dubbelt så kunnig som någonsin förut ...
   Det har gått hyfsat, som det heter, men det heter också att man ska bryta upp när det är som bäst, och jag är nu i alla avseenden mogen att småningom lämna min gamla bransch (den som dessutom så till den grad har förändrats att jag knappt längre känner igen mitt eget yrke). Det finns välbetalda branscher där man får gå i tidig pension och ändå jobba med nästan vad som helst efteråt. För lågavlönade borde det väl då vara möjligt att skarva en ynklig, men någorlunda tidig, pension med annat jobb - så länge de har kraft och intresse för det.
   I mitt fall skulle deltid också ge mig skrivtid, någonting jag f.n. totalt saknar. Att skriva längre sammanhängande texter fordrar att man "går in i textens värld" och kan stanna där tillräckligt länge. Med ett mångsidigt heltidsjobb i dubbla skift kan ingen gå vidare som författare; det är ett som är säkert. Jag har för några år sen förunnats några veckor av tid för att se på ett påbörjat manus, men aldrig någon tid för att göra det färdigt.
   "Kanske var det meningen", brukar jag trösta mig med, men i varje fall: varken pensionärer eller andra utgör någon enhetlig grupp; människors villkor är en följd av väldgit många omständigheter. Om man varit sjuk när man var ung och är frisk som äldre borde det finnas otaliga möjligheter att ännu på äldre dagar göra sig en inkomst och inte minst: vara till samhällelig nytta. Det är förnedrande för äldre att kalla dem en belastning. De flesta har betalt sina egna pensioner, och vill fortsätta göra en insats så gott de bara kan.
   Nu går jag för egen del nog ändå händelserna i förväg. Än så länge jobbar jag på och ser vartåt det barkar. "Men I PRINCIP, YOU SEE?"

   *

En helt annan sak, men den berör också min generation: Igår i Liv i luren tyckte jag Cay Karlsson sa något om pop(ulär)musikens intåg på 50- och 60-talen som en motvikt till, eller reaktion mot, den klassiska musiken vi vuxit upp med. Är du säker, Cay? Jag tycker mig nämligen inte minnas just någon klassisk musik från den tiden, årtiondena närmast efter kriget (- själv började jag folkskolan 1956 och blev medveten om Elvis följande år). Skivspelarna var rätt nya, alla hade inte sådana hemma, och det var inte närmelsevis så vanligt att "vanligt folk" (som vi alla är - det beror från vems vinkel man ser oss) gick på konserter.
   Däremot satt vi i våra skolsalar och sjöng så att taket lyfte sig: fosterländska psalmer, marscher och trånande längtansvisor - varvade med små grodorna, lilla tussilago och andra barnvisor av alla tänkbara slag. Och så spelade vi blockflöjt allihop, sopranblockflöjt - för andra instrument var det få som hade råd med och inga musikskolor fanns.
Jag tror det var mot det HÄR vår generation reagrade - inte mot den klassiska, mångfasetterade musik vi inte ens kunde kända till!
Och det var sunt. Åtminstone till en början var det sunt. Tror jag.
Vid det här laget är jag ändå för egen del glad att så många börjat lyssna också på klassiskt och har lärt sig att man inte behöver vara "musikteoretiker" och "förstå" så förfärligt mycket; dessutom förstår man mera efterhand som man lyssnar.
Numera överraskas jag ofta av klassiskt jag känner igen, när det kommer i radion, trots att jag hört det på konserter medan jag var sjuk på 80-talet och hade svårt att koncentrera mig på någonting som helst. Tydligen kan musik leta sig in i hjärnans vindlingar och göra gott också utan att man lyssnar så väldigt aktivt.
   Inte är det väl någon som heller "förstår" alla ljud i naturen, vid hav och fjäll, när det bara stilla lyssnar och ser, andas och känner?
Okej. Jag lyssnar gärna på Liv i luren, Tongåvan, Kaffekvarnen och ibland något annat populärmusikprogram, som jag VÄLJER att knäppa på och ta del av - men det där skvalet jag måste ta "på köpet" mellan morgonnyhetrna, det betackar jag mig för. Lokalradion stänger jag därför av och flyttar över till Yle 1.
På det sättet missar jag för all del en och annan live-konsert på min hemort.

*

På tal om Yle eller Vega: Tack, Catherina Stenius, för dagens Andrum. Hoppas du låter trycka den texten.

Fötter, cystor och medikalisering

2011-09-29T08:51:00.002+03:00

Nu har så många hamnat hos mig när de googlat på "cysta i foten" att jag måste ta mitt ansvar och berätta vad som gjorts och hur det gått, sen jag nämnde min cysta i juli.
Jo, jag har sluppit den, tror jag, och det gick till så här: Vid första besöket tog läkaren en spruta och tömde den på innehåll. Efter ca 3 veckor hade den vuxit ut igen. Då gjorde läkaren på samma sätt men la dessutom på cortisonsalva (precis på vilket område vet jag inte - hela cystan eller just där hon stuckit?). Efter det verkar cystan att sakta ha försvunnit.
Som nämnt blev jag också remitterad till en fysioterapeut (Sv: sjukgymnast), specialiserad på fötter. Han såg noga efter hur jag går och står och ordinerade mig gymnastik. Jag ska stå på tårna då och då och alltid tänka efter hur jag stiger när jag går. Bredvid cystan har jag en förhårdnad, som ständigt återkommer men som knappast har med cystan att göra.
Jag minns ordinatonen då och då när jag flänger omkring och borde snart gå och visa upp mig - en sådan tid har jag redan annulerat. Ibland, i hissen eller så, ställer jag mig pliktskyldigast på tårna.
På senaste tid har jag också här på min hemort fått höra om folk som fått en cysta under foten. Var kommer såna ifrån? Giftiga strumpor och skor? Bobbor i sår när man skär bort förhårdande?
Jag har trampat snett ända sen den fördärvade "hållningsgymnastiken" för ett halvsekel sedan och cystan kom ju först nu, så något samband mellan den och mina snedsteg ser inte jag. Det gjorde inte heller fysioterapeuten.
That's it. Nu slipper ni läsa om soptömning och sjusovardagar när ni letar info om era cystor!

PS Medan jag skrev det här började dom i radion tala om "medikalisering". Jag ser rött. Det är "psykiatriseringen" vi ska motarbeta! Ingen skickar döda fåglar och vissna träd till psykiatriker och "må bra-konsulter".

Vardagen är en lycka

2011-09-27T09:20:00.002+03:00

Vardagen är som den är, känner mig som katten som springer efter sin egen svans. Igår läste jag att bloggar nuförtiden inte är dagboksaktiga utan mera som diskussionsbloggar och att det bästa är att göra inlägg flera gånger om dan. Suck. Vem hinner med sånt? Bor folk på nätet? Får de blogga på arbetstid? (Mina vänner påstår fortfarande att de inte har TID med den sekund det tar att kolla om jag gjort ett inlägg; de har tydligen bättre tid med mejl och sms. "Vad skrev du då?" frågar några när jag säger att jag bloggat.) Jag råkar ha en ledig dag idag så nu ger jag dem som vill ha det ett livstecken från min lilla hyreslägenhet där lysrören hela tiden slocknar medan firman som heter nåt med gårdskarlsservice som vanligt bara svarar, typ: "De hör it jo ti oss it."
   Häremellan, alltså mellan blogginläggen, har jag dock hunnit leva (nog för att flängandet efter sin svans också är liv, minsann ("den vanliga lunken" - vad är den för nåt?), för jag har besökt såväl Åbo och Lovisa i söder som Rovaniemi i norr. Till all lycka behöver man inte resa över halva jordklotet för att få exotiskt omväxling: i Lovisa är det tydligen aldrig sol (för det regnade utan uppehåll i 2 dygn då jag befann mig där); i Åbo (där jag aldrig fick jobb fast jag gärna hade stannat, då för 10 år sen) tycks det däremot alltid vara sol; i Lappland växlar vädret men vyerna är vida som vid havet - och ändå vidare - där skulla jag numera gärna stanna och bo. (Vem skänker mig ett vistelsestipendium i Utsjoki för 3 år framåt? Då kunde jag kanske för en gångs skull också få tid att tänka ut något vettigare än bloggtexter?)
På tal om texter så är de 2 dikterna om elfte september här invid egentligen den första och den tredje i en triptyk - en spontan reaktion från just den tiden år 2001. Enligt en lektör var det den mellersta dikten som var den litterärt sätt bästa av de tre och som skulle passat i en bok. Det kanske stämmer men den tycker jag att inte passar på nätet, vars läsekrets ju är en annan än för en vanlig diktsamling eller tidskrift, så nu fick det bli som det blev.
Var passar för övrigt vilka sorters texter?
En sak är säker - och den gäller all konst och alla hantverk: Utdrag och exempel är aldrig representativa. Det sista man ska göra är att plocka ut en dikt ur en samling och lägga den på bakpärmen. Nej - ibland kan det nog ändå bli ganska lyckat; det absolut sista man ska göra är att ge läsarna en färdig tolkning där. (Förläggare ger stundom också ut fast de föga har begripit av en text.) Men tänk er själva, att man ur en kammarsymfoni skulle klippa ut några noter mellan taktstrecken och säga: "Hör nu hur gräsligt/vackert det låter!"
   Nåja. Nog funderat för denna gång. Fast inte riktigt: Vad jag här ovan sa gäller självfallet också bildkonst. Gå och se på verk av Aila Biström i Fokushuset i Karis! Visst är bilden på inbjudningskortet vacker, men inte jämfört med den äkta tavlan på väggen. Hela utställningen i sig är ett konstverk.
   Jag ska läsa igenom en översättning som redan tryckts och spritts i mitt namn men med en annans tolkning och med i efterhand ditlagda korrekturfel. Den kanske jag får orsak att återkomma till. För det finns ingen hejd på vad upphovsmän tycks kunna råka ut för.
Tråkigt har dom åtminstone inte!
Och det finns ju det som är värre här i världen: både vardagslunken och den lilla vardagsdramatiken är bara tecken på att vi egentligen har det ganska bra.

PS Jag hade nyss stavat till "sans" i stället för "svans". Undrar vad finlandssvenskarnas guru skulle sagt. (För det är väl Freud?)
PPS Nog skulle jag ha fått ett jobb i Åbo år 2001 - men det var ett jag inte hade tillräcklig kompetens för.

Att-satser à la Valtiala eller Bergqvist?

2011-08-27T13:00:00.002+03:00

I dagens Hbl recenserar Erik Bergqvist Robin Valtialas bok Som katternas sätt att minnas. Utan att i övrigt kunna ta ställning till vare sig boken eller recensionen får jag lust att kommentera två exempel på "Frakturer, oklar syftning" recensenten tar upp. (Vad menar han egentligen med just ordet 'frakturer' - är det en språkvetenskaplig term?) Han skriver att en redaktör borde "ha haft synpunkter på luddiga syftningar och felaktig kommatering" och fortsätter sedan: "liksom på frakturer av den här typen (som jag förstår kan hänföras till finlandismerna): 'Katten sträckte på sin hals som man plötsligt såg att fanns och var lång. En till av samma art: 'Jag blev inte helt klar över vilka tecken katten menade att beskrev den här processen'."

Jag kan hålla med om att "fanns och var lång" låter lite oklart (- det kanske brister i symmetri mellan 'finnas' och 'vara lång', men syftningen från "och var lång" på kattens hals följer nog helt automatiskt av sammanhanget). Det andra exemplet har jag inga problem med. Själva konstruktionerna med att, som jag förstår att är själva problemet, är det knappast i sig något fel på. Erik Bergqvist har själv, i parentesen ovan, utelämnat ordet 'att" - men blev konstruktionen egentligen annorlunda av det? Som jag förstår kvarstår 'att'-et, men underförstått.

Jag är inte ute efter att pricka Erik Bergqvist för någonting som helst! Jag känner honom inte och det enda jag nu bloggar om är faktiskt just detta med att-konstruktoner. Han kan har rätt och jag fel, eller vi kan båda ha både rätt och fel. Svenska språket är dessutom ständigt statt i förändring - precis som alla språk. Jag skulle faktiskt önska mig att en eller annan språkvårdare ville hjälpa till att offentligen lösa problemet - för vi är många som skriver och som då och då funderar på dylika småord.

Att jag särskilt intresserar mig för 'att' beror inte bara på att jag själv i en bok (på radbruten prosa) har en liknande konstruktion ("INTE heller gav mig /pensionsmyndigheterna /den utkomst /under sjukledigheten /som vår folkvalda riksdag /bestämt att ska ges /åt den som sjukdom /gjort arbetsoförmögen" - ett föga lyriskt stycke, med avsiktlig travesti på byråkratspråk, men just nu är det inte det saken gäller). Nej, det beror på att jag, innan jag valt att låta stycket stå kvar oförändrat, fakiskt HADE kollat upp det med både sverigesvenska och finlandssvenska språkmyndigheter - och fått sinsemellan OLIKA svar!

Av dessa svar att döma var det typiskt finlandssvenskt att tro att konstruktionen var felaktig - den är alltså inte en finlandism, utan det "finlandistiska" ligger i att tro den vara felaktig (se, där undvek jag 'att', men fick det väl i stället att låta finskt). Så här gick det till i mitt eget fall:

1) Förläggaren, sverigesvensk, mejlade mig att "så säger vi inte i Sverige".
2) Jag slog upp Erik Anderssons Grammatik från grunden och läste hans haiku på s. 115: "I denna haiku /en andra gradens bisats /som jag vet att finns".
3) Jag mejlade både Språkrådet i Sverige och Focis i Finland, gav min egen att-sats som exempel och bad att få veta om den var korrekt. (Numera skulle man väl helst skriva bara "bad få veta"?)
4) Språkrådet meddelade mig att satsen var korrekt och delgav mig synpunkter som att man i Finland verkar tro att det inte går att skriva på det sättet.
5) Focis meddelade mig, tvärtom, att det är vanligt att skriva så i Finland men att det i Sverige inte anses korrekt.
7) Jag beaktade också andra aspekter på min text (helheten, sammanhanget, tonartsbytena m.m.) och tyckte dessutom att jag hellre höll mig till en garanerat svensk än en provinsiell auktoriet, så jag valde att inte göra någon ändring i min text.

Till råga på "rundgången" visade det sig att den sverigesvenska rådgivaren var en invandrad finlandssvenk och att den enda recensent som haft dubier kring just denna lilla fyrkantiga bit i min text (dock utan att nämna att-konstruktionen) var en sverigesvensk. (Jag har fått lära mig att man hellre ska säga 'sverigesvensk' än 'rikssvensk'. Svenska är det i bägge fallen; finlandssvenskan är inte något självständigt språk. Blir den det kan vi hälsa hem: då - om inte förr - "smälter isbiten bort". Eller gör vi oss själva till inte enbart en minoriet utan också en kuriositet.)

Detta är en blogg och inget annat än en blogg - och jag har inte, såhär en ledig lördag, gett mig tid att verkligen se efter och citera vad som stod i de svar jag för 5 år sen fått från Språkrådet och från Focis. Jag litar på minnet och på att min slutsats den gången faktiskt var att konstruktionen var korrekt i Sverige, samtidigt som den i Finland antogs vara inkorrekt i Sverige och därför inte heller rekommenderades här.

Tänkte detta kunde intressera inte bara Robin Valtiala och Erik Bergqvist utan också andra skribenter. Det vore väl kul med en nätdiskussion om vad som verkar hålla på att ske med ordet 'att'? Att bruket av 'att' varierar är åtminstone klart.

Ett annat litet ord som (har) blivit problematiskt är ordet 'ha': borde redaktören (ovan) ha haft synpunkter eller borde redaktören haft synpunker (utan ha)? Är det sms:andet (hur ska det skrivas, förresten?) som gjort att vissa småord hamnat på undantag?

Fast det finns ett litet ord som redan hade hunnit bli byråkratiskt och ålderdomligt men som börjat leva igen: ordet 'ej'. Det tar mindre plats än 'inte' i ett textmeddelande:)

Språk och sånt

2011-08-25T19:55:00.002+03:00

"Komma rätt, komma fel, och komma till punkt" heter en härlig liten bok om interpunktion som jag köpt för länge sen och äntligen börjat läsa. Att det sker just nu har sina randiga skäl och rutiga orsaker; dem kommer jag en vacker dag att återkomma till.

Författaren till det engelskspråkiga verk, "Eats, shoots & leaves", som ligger till grund för boken heter Lynne Truss. Eva Halldinger har anpassat texten till svenska förhållanden och berättar i ett förord hur detta har gått till. En härlig blandning av sak, vrede, ilska och humor präglar boken, och läsaren har nöjet att ägna sig åt "learning by laughing" (ett uttryck jag lärt mig av en finlandssvensk pedagog). Exemplen är många och tagna ur levande livet.

Förutom skiljetecken, och vilka missförstånd ett felaktigt bruk av sådana kan leda till, behandlas t.ex. särskrivning av ord som i svenskan ska vara sammansatta. Särskrivning - detta otyg som antagligen är en följd av att ett sammansatt ord sällan ryms på en rad i ett sms.

Ett exempel som inte alls är ur boken utan som jag härförleden fann i en tidningsannons ska jag be att få bidra med här. Det var någon som saknade en "liten flick katt".

Var det en flink liten katt som avsågs; man tappar ju lätt bort en bokstav? Eller var det en honkatt - en flickkatt? (Skrev jag nu rätt själv ...?) För inte känner ni väl till något adjektiv som heter 'flick' (flick, flickare, flickast)?

För säkerhets skull slog jag upp det i SAOL, men där ingick det inte. I stället blev jag påmind om ett verb som heter 'flicka' (flicka, flickade - lappa skon ; flicka in - foga el. skjuta in).

Några dagar senare hade i varje fall ("den flicka") katten hittats och annonsören annonserat ett tack till hjälpsamma människor som bl.a. låtit henne "sätta upp flyers i deras butiker". Flyers? Är det vad flygblad heter idag?

Nåja - det viktigaste var ändå att katten kommit till rätta och att människor varit snälla!

Vi har alla vår stil och vårt sätt att uttrycka oss och det viktigaste är att vi gör oss förstådda. Eller ...? Ja, ta och läs boken själva! (Den har klarat "30 sidors-testet" så jag kommer också att läsa den till slut.)

Över högt och lågt

2011-08-03T21:06:00.002+03:00

Man borde kunna banda sina tankar, nej inte sina tankar utan vissa formuleringar av sina tankar, bara för sig själv, bara för att ha kvar dem ännu en liten stund senare då man hunnit leta fram ett papper och en penna ... Bäst formulerar jag mig när jag är lat och avslappnad och ingen, inte heller jag själv, kräver av mig att jag ska formulera något alls. När jag lagt mig raklång på soffan efter jobbet och kaffet och radion bara till hälften drar till sig min uppmärksamhet, eller - och inte minst - när jag promenerar för mig själv, i avslappnad takt, eller - o ve - om morgnarna i duschen. En stund senare har flowet i ådrorna mojnat och orden åter lagt sig, gömt sig eller omformulerat sig och jag stigit upp och klätt av eller på mig och kastat en titt på klockan. Dessa spontant väckta tankar och självformulerade ord kommer aldrig igen, inte på precis samma sätt i alla fall.

För en stund sen, efter jobbet, kastade jag mig och mina trötta ben på vardagsrumssoffan och tänkte läsa en högst seriös artikel, men ögonen hölls inte riktigt uppe och artikeln låg snart på min mage. I radion började ett program jag tyckte lät lagom trevligt, det skulle läsas dikter av allehanda slag, tyckte jag mig höra och väntade mig äntligen en dos ur all den lyrik, alla de otaliga undergenrer inom lyriken som finns och ska finnas, för det skulle presenteras både gammalt och nytt, visserligen redaktörernas egna favoriter, men ändå: inte väntade jag mig precis en bukett bestående av fem eterneller (Södergran, Dickinson, Löwenhjelm, Boye, Åkesson), så jag somnade halvt om halvt och tänkte alltså allt det där som jag inte nu längre kan skriva ner för jag minns inte riktigt allt vad det var ... Kvicknade i varje fall till av att den sistnämndas dikt Åkej kom att framföras till musik. Tonsatta dikter är väl fifty-fifty lyckade eller författaren-sig-i-graven-vändare, men den här tonsättningen och dess framförande tyckte jag verkligen var bra! Då kom det alltså in lite nytt i alla fall, tack för det. (I rättvisans namn ska nämnas att det också talades om några nyskrivna prosaböcker kring de här - i och för sig läsvärda - eternellerna.)

Efter det programmet, Böcker i bersån, började dagens två klassiker med Säterjäntas söndag, från Norge. Inget fel på vare sig musiken eller presentationen. Över huvud taget har jag allt mera börjat gilla programmet med två klassiker som dagligen serveras och tycker också bättre om tonen i själva presentationerna än jag gjorde förut. Om jag nu får fortsätta tycka någonting. Den tanken slog mig, bland alla dem jag glömt, att jag nog i någon bloggtext formulerat mig lite elakt i fråga om musiken i radio Vega och särskilt Musikväktarna. Visst har också det nya konceptet sina goda sidor - de gamla bevarade sidorna med on line-önskemål och så de nya programmen med gästande artister. Detta hindrar ändå inte mig frånn att sakna de tidigare redaktörarna och inte heller från att känna en lätt genans över att som lyssnare ha blivit ett slags vittne till att tidigare programvärdar mot sin egen och många lyssnares vilja har petats ut från ett av sina bästa program. För mig kunde man gärna nu från hösten återgå till att låta de båda tidigare värdparen i Musikväktarna turas om, såsom de gjort i flera år förut.

Men nu börjar Må bra och det är ett program som - hur trevlig och hurtig redaktören än låter - jag personligen mår bäst av att hoppa över. Inga patentlösningar, ingen klichéartad psykologi för mig, tack. När det gäller människor och liv blir jag frustrerad av all schematisering och psykologisering. En bra bok om psykologiska och sociala frågor läste jag ändå för drygt ett år sen, och den kunde vara av allmänt intresse just nu när det som hänt i Norge diskuteras och en del begrepp lätt förväxlas med varandra. På sida 71 i boken står det:

"Ordet psykopati betyder egentligen 'själslidande' (psyche, 'själ' och pathos, 'lidande'). Det är också ganska vanligt att man blandar ihop psykopati med begreppet mentalsjukdom, men en psykopat är inte mentalsjuk i medicinsk bemärkelse. Det är därför inkorrekt att kalla en psykopat för 'psykfall', en som är galen. Psykopater vet vad de gör, och de är både utstuderade och beräknande i sitt uppträdande. Detta står i kontrast till den psykotiske, som kan höra röster, som lider av tvångsföreställningar och hallucinationer. Den psykotiske kan begå grova våldsbrott utan att vara medvten om det, och är i starkt behov av psykiatrisk vård."

Boken har titeln Psykopatens grepp. Vägen ut ur farliga relationer, och den är skriven av de norska författarna Aud Dalsegg (medicinjournalist på Dagbladet i Oslo) och Inger Wesche (jurist och själavårdare med erfarenhet från en stöd- och hjälporganisation, också den med säte i Oslo). Fastän boken fokuserar på "vardagspsykopater" ger den en på sina 301 välformulerade och välunderbyggda textsidor mycket att tänka på.

Det var något mer jag tänkt säga - jo, ännu lite om det där med dikter, även om jag har min egen ko i diket, men jag talar faktiskt nu om andras kossor: Bibliotekens dikthyllor vimlar av böcker med stor variation - varför är det alltid så trångt, så trångt, i dem? För att dikter sällan lånas. För att många låntagare tror att "modern lyrik" alltid är likadan och lika obegriplig? Jo, det vet jag, för det har många sagt. För att de flesta av böckerna självklart inte ingår i en kanon som "den idag i radion presenterade". För att de sällan är med när dikter läses högt. På "mitt" bibliotek lånas det oftare lyrik på finska än på svenska. I min radio hör jag också oftare på finska diktprogram än på svenska: Flera gånger i året visar programmet Runo on vapaa på ett stort och gediget intresse - hos både redaktörer, uppläsare och lyssnare - för dikter, verkligen av alla de slag!

Första morgonen i augusti

2011-08-01T10:25:00.001+03:00

Vi har kommit in i augusti. Vardagen - jobbet och annat obligatoriskt - tar större utrymme än man skulle önska. I fredags, efter att ha flängt omkring i hyllorna och bakom disken i hettan (trots att vi har det svalare än många andra), ville jag vila och läsa, höra på musiken som kom på Yle 1. Nix. I kvarteret snett emot pågick Karisnatten. Det var dunka dunk för hela slanten och hemma saknar jag kylaggregat, så fönstret måste stå öppet. Om det ändå varit som en vän i Sverige berättat: att man där höll diktafton vid en stilla sjö.

Jag trodde klockan var halv elva när den var halv tie, diskade och la mig och tänkte: om en halvtimme blir det nog tyst, detta är dock mitt ibland bostadskvarteren i centrum. När jag insett att jag varit en timme före klockan, ställde jag om mig och tänkte sedan inför varje jämnt klockslag att nu slutar de. De höll bara paus. Tio minuter, sen kom det igen: Hoa hela natten, hoa hela dan. Mot slutet rentav skallrade någonting i mitt hus; jag kastade en orolig blick på min farmors porslinssko som stod på ett bord vid fönstret. När musiken tystnat, lite efter ett, började i stället någonting tjuta, med samma ljud som varningssignalerna inför en sprängning. Orkesterscenen monterades väl ner och dess attiraljer plockades bort. Kanske det är bra att det piper, annars vet man inte vad som pågår. Men klockan var över halv två. Jag tänkte också på att TV under kvällen sänt en minneskonsert från Norge, för att hedra offren för massakern, på att vi har sorg också här - inte enbart i Norge, utan i hela Norden. På att vi finlandssvenskar tycks ha en tendens att se konst och musik som bara någonting att fly till? Och jag måste medge att om jag inte för tillfället varit så ansträngd hade jag troligen stått där själv, framför scenen och lyssnat på den sång - som naturligtvis också ska få forsätta sjungas och bli dansad till. Inte heller jag hade insett hur mycket för högt ljudet var påskruvat; musiken och sången i sig var väl ändå mestadels okej. Det är bara det att i städernas bostadskvarter om sommaren ekar varje ord, varje steg, genom öppna fönster, och man kan faktiskt tycka att elva eller tolv, också utan sordin från det nyligen skedda, skulle vara en lämpligare avslutningstid för det som inne i husen bara låter som dunk. Dansen skulle dessutom klara sig med hälften lägre ljudvolym. Samtidigt som jag säger det här inser jag hur futtigt det låter. I dagens värld är det faktiskt inte lätt att bevara sitt sinne för proportioner. Jag är inte bättre på det än någon annan. Men det är tillåtet att diskutera. Inte bara tillåtet utan ofta bra.

På tal om proportioner: Igår när jag letade efter en länk som jag visste Hbl publicerat till den sida där man kan sända Norge sina kondoleanser, råkade jag stöta på en (uppenbarligen finlandssvensk) diskussion om huruvida man kan säga att man "beklagar sorgen" eller inte. Som så ofta förr undrade jag varför man "kinar" om ett uttryck i stället för att slå upp det? När det gäller konstruktioner och fraser har vi Svenskt språkbruk (tidigare Svensk handordbok) som auktoritativ källa. Tar man den och slår upp 'beklaga' står det bl.a. så här: "2 (uttrycka deltagande) beklaga ngn man ~de de föräldrar som mist sina barn i olyckan beklaga sorgen vid kondoleans han kom omedelbart efter dödsfallet för att ~ sorgen". I min finlandssvenska skola på 60-talet fick vi lära oss att man inte kunde säga så, att man 'beklagar sorgen', men i denna rikssvenska källa utgiven av Svenska språknämnden år 2003 får vi alltså veta att man kan det. Uppenbarligen uttrycker denna fras i själva verket ens deltagande. Någon språkvårdare får gärna rätta mig om jag har tolkat förklaringen fel. Själva känslorna och tankarna efter det som hänt i Norge har jag fortfarande inga lämpliga ord för, men ett kan jag säga: Det norska folkets sätt att resa sig och visa varandra att kärleken finns och kan växa mitt i sorgen - det högaktar jag!

Sjusovardagen 2011

2011-07-27T20:44:00.002+03:00

Citatet förra gången verkar kanske något förenklande i förhållande till det sammanhang jag lade in det i, men jag tänkte mig ändå ingen större risk för att det skulle missförstås. Man känner sig ju stum inför det oerhörda, och är ofta tyst när man sörjer, stannar liksom upp efter att till vardags annars bara ha pladdrat på om förtretligheter som sedan plötsligt framstår som så futtiga att man ocksä därför har skäl att tystna.

Men visst ska vi tala med varandra om det som hänt och händer i världen och fundera på om vi kan göra något gott och i så fall vad och på vilket sätt. Jag är lite förbryllad över att det liksom inte riktigt går att till exempel på jobbet tala om det som hänt i Oslo, man bara går på med de dagliga rutinerna. Fast lite dämpad är stämningen nog, och kanske Seneca i tiden har menat just detta: att ord och pratande på något sätt kan göra illa det som inom var och en för sig först kan behöva få tänkas igenom och ges tid att läka.

Samtidigt måste den alldeles vanliga vardagen på jobb och i hem få fortgå med alla de små uppgifter, glädjeämnen och förtretligeter som de facto också behöver sin vanliga dagliga uppmärksamhet. Vad beträffar de sistnämnda har jag själv inte bara varit på jobb och hoppat omkring på min cysta utan dessutom idag igen varit och fått den tillfälligt åtgärdad - vilket också betyder tillfälligt sjukare. Är det någon som har erfarenhet av en sådan här småpotatisliknade knöl i fotsulan, tar jag nog gärna emot ett eller annat tips på hur man permanent kan få den att försvinna, helst utan operation. Jag har rekommenderats besök hos en fysioterapeut (sverigesvenska: sjukgymnast), vilket förbryllar mig så pass att jag av ren nyfikenhet ska följa remissen och höra efter vad en sådan kan ha att säga:-)

Vad beträffar sommar, böcker och skrivande har det i år varit riktigt skönt att mest bara läsa och ingenting skriva själv. För ett par år sedan blev jag så överansträngd av en "utgivningsrumba" att det tagit mig väldigt lång tid att i olika avseenden återhämta mig. Jag har under årens lopp haft med fler än ett förlag att göra, men dessa har haft mycket gemensamt, så mycket att jag skulle vlja ställa alla förläggare följande önskemål: Gör produktionslogistiken möjligast smidig och följ de tidtabeller ni kommit överens om med författarna. Om förlagen skulle fungera som de flesta andra organisationer i samhället vore mycket vunnet: När man väl har lovat ge ut en bok (och det är DEN boken man ska ge ut - inte någon av förlaget omarbetad version, såvida inte "kompositören" uttryckligen bett om att få texten i "arrangemang") gör man en tydlig och klar överenskommelse om vardera partens åtaganden, kostnader och arvoden, vilken tidtabell som ska följas, när utgivningen ska ske och hur distributionen ska skötas (t.ex. om förlaget helt och hållet sköter denna eller ej) - och så gör man just så som man kommit överens om att göra! (Eller säger till om det händer något på vägen och gör i så fall upp en ny tidtabell som passar båda.) De flesta författare jobbar "vid sidan om" (eller tvärtom: "skriver vid sidan om") och kan få mycket förstört om de väntar sig korrekturet i mars och det kommer i juni, eller om t.ex. oktober månads i god tid inplanerade skrivledighet (utan lön, för att komma igång med följande bok) i stället går åt till marknadsföring (av den gamla skåpmat man önskar få gå vidare ifrån).

Det jag egentligen här idag tänkt nämna, beträffande böcker, var att jag - som aldrig förut fattat någonting om fantasylitteratur (orkade inte förbi sida 30 i Harry Potter, första delen) - i dag eftermiddag, samtidigt med kaffedrickande och bloggande, åter en gång har hört ett avsnitt av boken "Underfors" av Maria Turtschaninoff och verkligen insett att det ligger något i det jag förut hört om att fantasy handlar om oss "vanliga" människor och hur vi fungerar, kanske också om vad som rör sig inuti oss. Jag har missat många avsnitt, men de jag har hört har gett mig mersmak; jag ska läsa boken. Den låter tillräckligt "verklig" för att också jag ska hänga med.

Vad uppläsningen beträffar har jag lust att avslöja att jag allra först, då jag bara hört ett par avsnitt i början, tyckte den lät lite tråkig - men att jag efterhand som rösterna återkommit har fått tag i det som antagligen är den avsedda rytmen och nu mot slutet tycker den är precis som den ska vara. Läsningen är tydlig och klar men inte alltför entonig och absolut inte oengagerad - tvärtom är den präglad av just så mycket äkthet och intensitet att den faktist INTE i längden blir just: tråkig. Att jag själv reagerade annorlunda i början än jag gör mot slutet får mig att tänka på recensenter - också av skrivna texter: Tänk om de lite oftare kunde ge varje bok och dess egen rytm och ton en chans, innan de hasplar ur sig en kritik som om de hoppat över både titel, rubriker och flera sidor, och läst resten av texten genom en färdigt formad och färgad matris? Nu tänker jag inte alls på ovannämnda författare och hennes aktuella bok, utan på böcker och recensenter i största allmänhet - inte alla, men heller ingen nämnd. Varje människa, individ, har en egen inre rytm att s.a.s. läsa av, eller lyssna av. Det har också varje bok, som också den är en "individ".

Det gick som vanligt när jag ska blogga "bara någon rad" och dessutom "bevisade" jag, fastän det inte var min avsikt från början, att det är de mindre bekymren det tycks vara lättast att prata om. Också det behöver vi få göra. Radion kunde kanske ändå ägna sig mer åt det som skett och sker i Oslo, inte minst åt den storhet som så många uppvisat efteråt, efter det oerhörda som skett. Just nu går det ett program om att göra varandra lyckligare. Det låter bandat och kunde kanske ha fått vänta till nästa vecka. Eller kanske inte: hellre lite vardagspsykologisering än att vi inte alls bryr oss om varann. Mina norska vänner sms:ade i söndags:

"... Det göres ju mycket gott, som det inte talas om, men vi borde kanske börja fokusera mera på det ..."

Dagen efter Oslo

2011-07-23T09:35:00.000+03:00

"Små bekymmer pratsamma,
stora sorger stumma."
Seneca

Semester, bloggar, sopor och bilism

2011-07-16T16:25:00.002+03:00

Min sommarsemester från jobbet är slut men den första veckan i tjänst med en nyupptäckt cysta i foten har varit så pass av en rivstart att jag fått lov att fortsätta "semestrandet från bloggandet". Ingen tjänstledighet finns i sikte, så jag försöker börja blogga ofta och kortfattat i stället för att hassa tid (egen och andras) på långa utläggningar. Pyttipanna blir det ändå, men så är det väl med det mesta, så splittrade som ens dagar - och därmed tankar - numera tvingas vara. En del bloggare förklarar och försvarar sitt bloggande och dess "varför" i många ordalag (det kanske jag på sätt och vis i början gjorde själv) men jag tycker den allmänna definition av begreppet 'blogg' som ingår i Nationalencyklopedin gott och väl räcker till. Där sägs bloggen vara en "personligt hållen dagbok eller logg på webben" och en "typisk blogg" bestå "av regelbundna skriftliga inlägg med personligt hållna iakttagelser och synpunkter på dagsaktuella händelser, vanligtvis med länkar till relaterade webbsidor, artiklar och bloggar samt ibland med bilder och/eller videor."

Just nu märker jag att det fortfarande känns för tröttsamt och sommarvarmt att sitta vid minidatorn (snart, snart, ska jag köpa en "riktig" dator - jag har redan förberett mig och sonderat utbudet på min hemort, men det är svårt att välja märke och egenskaper), så den enda dagsaktuella iakttagelse jag idag tar upp är den om soporna. Själv borde jag tömma slasken och om cirka en vecka börjar rötmånaden. Kanske det är för att Fruntimmersveckan är i antågande som det i dagens Västra Nyland på nätet gick att läsa om just sopor och skräp. I alla fall så stod där att det finns ett problem med folk som lämnar också stort och problematiskt avfall på ekopunkter (vad är det - frågar jag som varken har båt eller bil och därför ingenting ser och märker) och på andra platser som inte har avsetts för dylikt.

Som vanligt skylls det mesta på "attityder" - man har inte brytt sig om att skaffa sig nyckel till en container och lämnar därför avfallet någon annanstans, man vill inte åka en kilometer hit eller dit (om man redan har bilen full med en hel familj och alla saker man ska ha hem från stugan?, frågar jag). Som vanligt gäller piskan, inte moroten, och jag undrar: Om det nu en gång finns lag på att sopor av ett slag ska hit och sopor av ett annat slag dit - varför i himlens namn har det då gjorts så knepigt och besvärligt, och i vissa fall dyrt, att kunna dumpa av dessa sopor på ett enkelt sätt i närheten av sin boplats? Att man ska måsta ha nyckel och bil och jag vet inte vad för att kunna följa lagen?

Sopstationer, för alla sorters avfall, borde finnas titt som tätt och betalningen skötas skattevägen - eller borde det inte? För ett par år sen när jag skulle flytta definierade jag det mesta jag ville eller måste göra mig av med som "blandavfall" och lämnade det följaktligen i den egna gårdens soplådor. Något föremål lyckades jag sälja för nästan ingenting - eftersom köparen indirekt tog betalt för att avhäma det - kanske också någon sak blev stående bredvid soplådan, i hopp om att proffsen i roskbilen skulle kunna ta den dit den skulle. Jag har inte bil, inte ens körkort. Jag har oregelbundna arbetstider och kan inte förutsättas hålla reda på någon Rosk'n'roll-bil som stannar någon kilometer bort en gång i halvåret eller kvartalet och dit jag - hur då, med taxi? - ska föra mitt eventuella problemavfall. Sådant ska man kunna göra sig av med då när man har det, eller åtminstone inom en vecka, och utan att betala skjortan för att få det transporterat.

Annars också har den politiska utvecklingen gått därhän att det blivit, och blir, allt svårare att leva och verka (och tydligen också lyda lagen) för den som saknar bil - för att inte tala om att helt sakna körkort. Ännu för så lite som 20-30 år sen kom man vart som helst, både till sopstationer och på sommarteater, med buss och tåg - numera finns det mycket man får avstå från att göra eller uppleva om man inte kör själv. Varför? Skyll bara inte på oss icke-bilister när ni talar om att smutsa ner miljön! Våra sopor är antagligen mindre farliga än era avgaser och kemikalier. Desstuom diskriminerar bilberoende-politiken allra mest åldersstigna personer, och åldersdiskriminering är i lag förbjuden.

Nu blev detta långt i alla fall. Jag går ut i blåsten och rensar tankarna. Medge ändå att det ligger något i den här dagens "personligt hållna iakttagelser och synpunkter på dagsaktuella händelser"!

Glad Johanne!

2011-06-24T14:55:00.000+03:00

Jag har semester ett tag - också från bloggen ... B.

En ljusnande framtid tillönskas ...

2011-06-04T09:18:00.008+03:00

... Ylva, Sarah och alla andra som blir studenter idag!
Hipp, hipp, hipp, hurraaa!

Foto: Eva Storgårds 23.4.11

En tankekedja till

2011-05-25T19:07:00.011+03:00

Efter en ledig dag, dock med ett tvåochenhalvtimmes gästspel på jobbet, sitter jag och pysslar jag med radion påknäppt och snappar upp ett och annat. Redan på jobbet, innan jag gick hem, öppnade jag datorn och såg att askmolnet förorenar luften i Finland. Jag läste det högt. Bakom bokhyllan stod en kollega och replikerade blixtsnabb: "Vi kan ju va' glada att de' int' e här vi har vulkanen."

I radion verkar de förvånade över att finlandssvenskarna inte är en enhetlig grupp. Har någon trott att vi är det? Är sverigesvenskarna en enhetlig grupp? Norrmännen? Ska det verkligen ha så stor betydelse hur många man är som talar ett språk? Fördelas inte det mesta - också, eller inte minst, attityder - enligt Gauss kurva? Förvånande nog sker det redan i mycket små grupper en viss fördelning, även om kurvan kan ha lite olika lutning. Har jag kanske haft omkring tjugo chefer i mina dar? De jag minns fördelar sig tydligt enligt denna kurva, också kallad normalkurvan, eller normalfördelningskurvan. En riktigt vacker och inte särskilt lutande kurva är det.

Också soialgrupper bildar antagligen en dylik kurva. Inte finns det några få klasser: över-, medel- och vad då? Ett, och tre och fyra? Denna eviga lust att kategorisera! Jag reagerade nämligen på, att den som för en stund sen i Radiohuset intervjuades om sin undersökning om finlandssvenskar, också talade om klasser. När jag var i samma ålder som hon (antar jag) var det Rauhalas socialgruppsskala som gällde vid undersökningar, och i den fanns det grupper och nivåer hur många som helst. En och samma individ kunde på basis av sin utbildning tillhöra en grupp och på basis av sin ekonomi en annan. För att nämna ett exempel.

De som börjat tala om klasser nu igen, i tid och otid, framkallar själva ett nytt slags klasstänkande: du hör dit och du hör dit, åt den som har skall varda givet, och allt vad det här kan föra med sig. Inte ett ögonblick tror jag att inkomstklyftorna och uppdelningen i folk och folk skulle vara något som sker omedvetet. Medan jag skriver det här lyssnar jag fortfarande: Många finländare upplever att de håller på att börja uppdelas på ett beklagligt sätt ... Såvitt jag förstod gällde detta både sjukvård och andra sammanhang.

Denna uppdelning görs också inom enskilda yrkesgrupper. Vad är det t.ex. för en skillnad mellan en "skrivare" och en "författare"? Under det första halvseklet av mitt liv var författare ett helt vanligt och odramatiskt begrepp, som innebar att någon författat och/eller författade någonting - böcker eller kortare texter, sak samma. Var man sedan "stor" och "berömd" (typ Strindberg eller Lindgren) så var det ju trevligt och visade väl att också författare kanske fördelade sig enligt samma Gauss-kurva som alla andra. Sällan har väl någon - i varje fall historiskt och internationellt sett - helt och hållet försörjt sig på att skriva (eller utöva konst och konsthantverk). Vad som gäller borde vara själva texterna. En text kan vara väl eller illa skriven och nå eller inte nå fram till sin målgrupp bland läsarna. Ge eller inte ge lön för mödan. (Sistnämnda gäller minsann också inom andra branscher.) Vad som är konst eller konsthantverk finns det ändå sällan eller aldrig fullständig enighet om.

Jag tänkte på det här också tidigare på dan, då jag med ett öra hörde teater diskuteras. Också i det sammanhanget talades det nämligen om en indelning - om inte klassindelning, så tudelning: i teater för folket respektive för de intellektuella. Jaha. Är det ena mera värt än det andra? På biblioteket var det en gång en kund som sa: "Finlandssvenska böcker har blivit så spekulativa." Det här gäller knappast bara finlandssvensk litteratur. Teater, litteratur, bildkonst - plötsligt förefaller det finnas två huvudslag: den som utgår från akademiskt teoretiserande och konstruerande, och den som utgår från något alldeles annat.

Ännu en bit in på nittiotalet ordnades det med författarkurser och författarskolor - men på kort tid började samma slags skolor och kurser kallas skrivarkurser. Alla som deltog hade nämligen inte ambitionen att ge ut någonting, och då kunde man kantänka inte kalla dem författare - ens av sina egna texter. Följden för dem som ändå förr eller senare blev utgivna var att de inte heller sen alla gånger räknades som författare (annat än långt borta från "egen stad") för de hade ju redan skrivarstämpeln på sig ... Jag vet en som fått en välskriven och på alla sätt läsvärd roman, dessutom med hög "igenkänningsfaktor" för alla de läsare som levat ett tag, å det elakaste sågad som varande en ointressant memoarbok den ingen kan känna igen sig i - av en kritiker som var under trettio! Samma kritiker hade i annat sammanhang till skyarna höjt en annan bok från samma tid och som definitivt inte (enligt min uppfattning) var bättre skriven - men den var skriven av en Kändis. Och handlade om en mera välkänd trakt och om ett mera känt socialt sammanhang. (Det är som när min gradu måste sänkas ett vitsord för att själva resultaten av min enkät inte varit särdeles intressanta. Det var ju ingens fel. Lika lite som det varit någons fel att intervjuade finlandssvenskar svarat på ett överraskande sätt, såsom enligt dagens radioprogram.)

Själv har jag ingen roman bakom mig. Inget försök till någon heller. (I Svenskfinland måste man alltid urskulda sig: "Nej, jag talar inte nu i egen sak.") Men jag ska för säkerhets skull inte nu säga särskilt mycket mera om det här. En blogg kan ju de facto bli läst av vem som helst. Det kan däremot inte alltid de utlåtanden som ligger till grund för viktiga beslut som gäller enskilda individer och deras öden - om inte alltid för livet så åtminstone ibland för flera år: Inte ens de drabbade själva får nämligen veta varför de fått avslag på sina ansökningar från någon fond, stiftelse eller nämnd, och inte heller får de som är svårt sjuka (såna som nyss i radion sades bli ojämlikt behandlade) och som av vissa myndigheter fått avslag på sina pensions- eller rehabiliteringsansökningar - trots goda motiveringar, referenser eller intyg - veta hur besluten kommit till och vad de grundat sig på. Alla borde ha rätt att få läsa de utlåtanden som handlar om dem själva och att få veta namnen på dem som gett dem. Beslut av betydelse för människors väl och ve borde aldrig få ske godtyckligt och anonymt.

Tvättmaskinen har stannat. Och jag ska avbryta dagens tankekedja, innan den blir ännu mera vindlande och lång omständlig. Det var en svensk kollega som kallade min blogg en tankesmedja. Riktigt så ambitiöst är den ändå inte tänkt. Och kollegan visste inget om den riktiga tankesmedjan, den som inte är min. Men en viss yttrandefrihet bör alla ha, och visst fungerar bloggar som ringar på vattnet - även om en hel del av responsen bara ges muntligt. Senast jag kallade en text här för tankekedja var det en läsare som sa mig att den saknade styckeindelning. Dagens kedja får sig förhoppningsvis inte för att vara brusten.

Hur någon - såsom ett av dagens intervjuobjekt i radio - kan ställa sjukvårdskostnader mot sådant som "musikhus" är för mig något helt obegripligt: musik - om något - befrämjar både jämlikhet och hälsa! Och mycket annat. Konserthus är inga "skrytbyggen" - de flesta konserter är ju i det närmaste fullsatta. Och det är inte främst "överklassen" som fyller salarna! (Men väldigt sällan finlandssvenskar.) Säger jag ännu som ett tillägg, sedan jag flyttat över till Yle 1 och musiken där.

Välkomna tillbaka, musikväktare!

2011-05-24T20:52:00.006+03:00

Äta har sin tid och leka har sin tid, lär min farfar ha sagt till sina barn.
Översätta har sin tid och blogga har sin tid, säger jag. Och: Jobba har sin tid och lyssna på Musikväktarna har sin tid! Idag fick jag bråttom hem från min "kvällstur" (ärkefinlandism) för jag ville köpa hem lite rödvin att fira det med att Ann-Kristin Schevelew och Leif Nystén i kväll är tillbaka vid sin läst - den de borde ha fått sitta kvar vid hela tiden. Det måste kännas konstigt att bara vikariera i sitt eget program.

I eftermiddags fick jag ett sms av en väninna som också gladde sig; hon trodde att de gamla konferenciererna kanske rentav återvänt på lyssnarnas begäran, men så väl var det tydligen inte. Vad jag bland annat gillar hos dessa två, är att de talar till lyssnarna som till fullvuxna människor. (Det är det få av radions programmakare som tycks göra nuförtiden.) Och så hanterar de sin kunskap på ett naturligt sätt.

Vad jag framför allt irriterat mig på i år, med de förändrade Musikväktarna, är det där nya konceptet med gruppönskemål - tråkiga och ensidiga program, som tydligen körer kunnat använda till att göra reklam för sig, och med telefonsamtal som verkar vara färdigbandade. I och med dem är ju hela idén med Musikväktarna satt ur spel. Annars också verkar önskemålen mest samlas på hög i långa tider, utan att folk får medverka "live", just då de vill höra någonting. Själv överraskades jag en gång då jag knäppte på radion och fick höra ett stycke jag sades ha önskat mig. Det hade jag för all del - men inte just den veckan! Det var en ren slump att jag hann lyssna den gången det sändes.

Mångsidiga program med människor som ringer eller mejlar samma kväll deras önskemål också framförs är nog vad åtminsone jag önskar mig. Så var det ju alltid förut. Något enstaka undantag med kvarblivna e-postönskemål är säkert okej, men blir det regel att hålla sig till sådant blir programmen tråkiga. Liksom de blir det om lyssnarna genast i början får sig en beskäftig innehållsförteckning. Jag skulle kunna säga mer men nu lyssnar jag i stället. För i kväll är allt som det ska vara. Utom signaturmelodin: Varför denna tråkiga nya signatur, som låter som ett pedagogiskt exempel för skolbarn? När den gamla var så inbjudande, glad och musikantisk!

Tack, "vikarier", för ikväll!

PS Det var också trevligt att i lördags höra er i Sävel on vapaa, även om programmet koncentrerats kring enbart musical och operett. Trevliga teman de med! (Om nu Yle 1 en gång gått in för detta med tema. Själv gillar jag de mera blandade önskeprogrammen.)

Glad Valborg - med lite nostalgi!

2011-04-30T11:46:00.002+03:00

Hej!

Det är inte så att ämnena skulle tryta men som alla förstår har jag nu jobbat en tid i mitt anletes svett och bloggen mår som de flesta och det mesta säkert bra av vilopauser. När jag nu inspirerad av dagens Lördax i Radio Vega ger mig till att publicera en egenhändigt tillyxad snapsvisa beror det alltså inte på att jag skulle ha tjuvstartat med valborgsfirandet utan på att hjärnan annars bara är lite mosig och inte riktigt orkar med självkritiken. Jag var ändå för blyg för att ringa in den till programmet och just under de minuter man fick göra det kom jag faktiskt inte för mitt liv ens på vad dess melodi kunde heta ... Mitt trånga hem är fullt av utspridda papper och mappar jag inte lyckas hålla ordning på så det var heller inte lönt att just nu börja leta efter originalet. Jag har nämligen någon gång roat mig med en handfull snapsviseövningar men de flesta blev så elaka att jag aldrig hade vågat sända in dem någonstans. När man dricker snaps ska man vara glad. En enda snapsvisa har jag hela två gånger skickat in till någon finlandssvensk tävling, men den har inte dugat åt juryerna. Inför släkten har den dock funnit nåd - åtminstone på någon julafton, sen vi först låtit helan gå till "Hej tomtegubbar! Här kommer den; melodin är "Fjäriln vingad":

Man får bara öl på Gnägget,
men min kompis smugglar sprit.
I en tunna under skägget
bär han litervis med akvavit.

Gnägget - det vet säkert alla finlandssvenskar, åtminstone i min generation - var en liten danskrog med ölservering, inrymd i ett gammalt stall i Ekenäs. Under några år i början på 70-talet var den min och mina kamaraters viktigaste tillhåll om sommarkvällarna.

Medan jag skrivit det här har Frida Andersson i Lördax sjungit andra slags och vackrare visor. Solen har börjat titta fram och det är ju meningen med Valborg och 1 maj. Vintern har verkligen rasat i år - snön smalt bort i ett huj. Våren hann precis!

Glad Påsk!

2011-04-22T21:24:00.005+03:00

Foto: BM Storgårds

Vårens färger 3: från lördag till söndag

2011-04-12T22:15:00.004+03:00

Foto: BM Storgårds

Vårens färger 2: Pumpviken, söndag

2011-04-11T00:28:00.007+03:00

Foto: BM Storgårds

Vårens färger 1: Pumpviken, lördag

2011-04-10T00:16:00.008+03:00

Foto: BM Storgårds

"Släkten är värst" - på nätet

2011-04-09T11:27:00.004+03:00

Nu är väl ändå aprilvädret som det ska vara, och jag hoppas folk förstår att inte ge sig ut på svaga isar. Solen skiner och här i stan ska man då gå ut och gå, inte sitta stilla vid någon maskin. Men man ska vara glad när man rör på sig heter det, om motionen ska ha någon positiv effekt. Så då har jag först ägnat ett par timmar åt min översättning; då vet jag att gjort någonting och att jag inte har blivit så förfärligt mycket efter fast jag varit sjuk i några dar. Det blir raskare promenader när inget ogjort är med och tynger i fickorna. I fickorna ska jag bara ha min kamera, en näsduk och mina nycklar. Mobilen får stanna hemma.

Innan jag går ändå några reflexioner kring ett av de ämnen jag håller på att finna svenska ord för: sosiaalinen media - sociala medier (singularis på finska, pluralis på svenska). Ödets ironi har nämligen gjort att jag nyligen också råkat komma i kontakt med fenomenet Geni.com, just precis ett typexempel på sociala medier: man bildar nätverk kring vissa teman, man skaffar sig (eller "inbjuds" = mer eller mindre "luras till" att skaffa sig) ett lösenord för att kunna vara med (och har sedan svårt att hoppa av), man kan läsa vad andra som deltar matat in på de sidor som ingår - och man kan mata in uppgifter själv.

Skillnaden mellan "geni" och andra sociala medier tycks emellertid vara att andra deltagare i nätverket utan ens egen vetskap om saken kan mata in "integritetsskyddade" upplysningar om och bilder på en, såsom hemort och födelsedatum eller foton ur privata familjealbum, och dessutom göra dessa uppgifter offentligt tillgängliga, via vilken sökmotor som helst.

I släktforskningens namn, för det hela gäller för ett slags "släktforskningsinstrument", kan man tydligen också påstå nästan vad som helst om både förfäder och nulevande släktingar. Visar sig någon lite skeptisk får den höra att det bara är att gå in och ändra. Men om man inte vet vad där finns, inte har bett att få vara med, inte har lärt sig den teknik och inte äger den tid som fordras för att logga in och åtgärda saker och ting, så att de exempelvis bara kan ses av den egna familjen?

Det minsta man borde kunna begära visavi sociala medier är nog att man själv fritt får välja vilka man går med i, vad det står skrivet om en själv i ens "profil" och på andra ställen och vilka foton på en själv som publicerats. Eller tycker någon annorlunda? Till min förvåning fick jag nämligen inte bara medhåll utan också förargade reaktoner när jag medelst vanliga e-brev upplyste släkten om att jag avstår från "genimedlemskapet". Dessutom sa man att det inte går att avstå helt - är jag släkt med dem som är med har de rätt att mata in mig där ändå, kantänka.

Den senaste tiden har det varit tal om att förhindra t.o.m. kyrkan och befolkningsregistret från att åt släktforskare ge ut upplysningar lika lätt som förr. Vad som har gått för sig där förut och som nu ifrågasätts är jag inte insatt i. Men jag tror det borde finnas begränsningar för den släktforskning som tycks pågå på nätet och som knappast gör skäl för benämningen 'forskning'.

Bloggen här ingår också bland de s.k. sociala medierna - det finns många av dem. Få se om någon släkting hittar hit ... Det går bra i så fall, och för vem som helst, att göra sin kommentar anonymt - i varje fall går det lättare än att försöka vara anonym i Geni. Det som inte följer vanlig "god bloggton" tar jag emellertid bort.

Tillbaka i debatten, lite grann ...

2011-04-07T09:54:00.006+03:00

Hej! Jag har inte riktigt tid med bloggandet nu för jag håller på med både en bok och en översättning utan en cent att ta tjänstledigt för och har dessutom precis varit sjuk. Jag har efter en paus igen lite grann sett på vad man skriver på Kostdoktorn.se och citerar här mitt eget diskussionsinlägg där för en stund sen:

"Det finns en 'kostdoktor' också i Finland, fast han inte kallar sig just så, och som har skrivit flera böcker om lågkolhydratkost. Annti Heikkilä heter han och ni hittar honom lätt genom att googla på nätet. Jag har inte hunnit läsa honom än, men som bibliotekarie vill jag alltid säga till om vad jag sett skymta fram ... Tror att alla böckerna tyvärr är på finska. Annars har du rätt i att Finland är fettskrämt. Min företagsläkare har ändå sagt mig att nya kostrekommendationer är på kommande. (Fast hon själv hör till dem som ska ha allting "evidensbaserat".)

För egen del vet jag inte vad jag ska tro, nu då mitt immunförsvar så hastigt förändrats till det sämre - detta efter att jag minskat på antioxidantintaget och på kolhydraterna och ökat på fettet. Är det pga mina försök att äta LCHF som jag efter att i flera år som förkylningsfri plötsligt har haft både svår influensa (i januari) och nu igen en förkylnng med över 38 graders feber (i april)? Eller är det för att jag inte varit helt konsekvent? Jag har ändå tagit D-vitamin hela vintern och stressen med dubbeljobb och strulande förlag har inte varit stor, såsom 2009 och 2010.

Jag ska i alla fall lägga tillbaks min länk till Kostdoktorn.se i min blogg och lägga till några andra länkar också om medicin och hälsa, ifall någon skulle förirra sig till mina sidor. Men några matrecept som det tar timmar att tota ihop och som ska puttra och badda och passas kommer jag aldrig att börja följa; den sortens konst har jag inga anlag för. Efterlyser ENKLA recept åt såna som bara behöver få den viktigaste näringen i sig för att orka och hinna med sitt EGET jobb:-)"

Som tillägg kan jag säga att jo, på nätet finns det åtminstone en presentation också på svenska, av den finländska läkaren Antti Heikkilä och vad han representerar och rekommenderar. Jag tror det är av intresse för de flesta. Och nyss lade jag då till några länkar här till höger i min blogg, under rubriken Samhälle, hälsa och vetenskap. För att inte bli för ensidig och för att andra ska få bilda sig en egen uppfattning - vilket man ju gör med hjälp av studier och jämförelser, i tid och otid - lade jag till också en länk till vår finlandssvenska webbdoktor, som hör ihop med programmet Radiodoktorn.

Men nu ska den här "informationsförvaltaren" göra sig i ordning för sin första "kvällstur" på jobbet efter några dar i vårförkylning - eller vad man nu ska ge sin feber med lite snuva som bihang för en diagnos ... (Detta gick hastigt på den lilla mobildatorn, så jag hoppas stavfelen inte blev för många. I så fall får jag rätta dem på veckoslutet.)

Ute är drivorna svarta och likaså gatorna och trottoarerna - det får i alla fall tas som vårtecken!

Från det ena till det andra

2011-03-20T23:32:00.004+02:00

Tycker ni det börjar verka ensidigt och tråkigt i min blogg? Idag har jag fått hela två skattedeklarationer undanstökade, så då ska det väl snart bli nån ändring på den saken. Jag beslöt ju mig redan för att ta vår, men så kom det ner lite snö emellan. Länken till kostdoktorn.se tar jag i alla fall bort. Visst tror jag det ligger nånting i att minska på kolhydraterna och att välja smör framom margarin, men så väldigt revolutionerande är väl inte det, och idag när jag var ute och gick - för en söndagspromenad stökade jag naturligtvis också undan - insåg jag att min kondition är sämre än vid samma tid ifjol, trots att jag nu efter en tid på "nästan lchf", väger mycket mindre än då. Inte för att detta bevisar någonting, men det gör heller inte alla ivriga kommentatorer på nämnda sidor som "överröstar" varann om hur bra de mår. Jag börjar nästan tro att det finns en placeboeffekt ... "Hellre mångsidigt nästan rätt än exakt fel"; en bok som heter så finns det också. Den titeln tycker jag låter sund. Och så var det en släkting som fnös: "Hur kan dom hålla på och älta vad de äter - när det finns andra som inte alls får mat!" Ja, mann fragt sich. Just nu kan man undra hur vi alls kan leva här, när ...

Ha det så bra ni bara kan!

Till er som sökt på 'amalgam'

2011-03-15T11:31:00.006+02:00

Helt kort till er som på min blogg har sökt hitta info om amalgam: det står inte mycket om detta här. Men om ni klickar på www.tf.nu bland länkarna här till höger, så kommer ni vidare i saken. Också www.amalgamskadefonden.se har hjälp och råd att ge. Adressen till min hemsida hittar ni alltid här ovan: www.bmstorgards.fi Där står det vad min bok "Natten skingras, dagen gryr. Kapitel ur ett liv med amalgam och diagnoser" är avsedd att vara för något.

Denna "inifrånskildring" utgör mitt strå till stacken och innehåller hänvisningar till facklitteratur och länkar. Den av recensenterna (till all lycka bara en) som trodde den var tänkt som poesi och som klagomål från en som ville bli "tyckt synd om" kan inte ha läst den från början till slut. Mig är det inte synd om - jag har ju kommit ut ur tunneln och har mål i mun! Men det är flera som kontaktat mig och sagt: "Du skriver om oss". Detta har glatt mig, för det var min avsikt med boken. Det räcker emellertid inte med "igenkänningsfaktorn" - patientskildringar borde naturligtvis läsas av också andra än dem som "redan vet". (Och nu avser jag inte bara min egen bok.)

Om man kunde skildra och förklara precis allting vetenskapligt, i denna vår ständigt föränderliga värld, skulle det inte behövas någon konst, och inte heller några autentiska skildringar och uttryck. Som det är nu får vi lov att komplettera varandra. Därmed intet ont sagt om läkare som gör sitt bästa - lyssnar på patienter och tar del av rön från också andra områden än sitt eget.

Fredag igen

2011-03-11T20:56:00.004+02:00

Det blev ytterligare ett par inlägg i den nämnda kostdebatten under ytterligare en rubrik på kostdoktorns sidor, men nu lägger jag av. Det är en livlig blogg med dito kommentarer; jag har sagt mitt där, tror jag - åtminstone för en tid. Men jag ska låna en del böcker i ämnet och fortsätta äta bara liiiite kolhydrater ... Grönsakerna och köttet smakar de facto mycket bättre utan dem. Hur har man någonsin kunnat tycka om pasta, ris och potatis - de smakar ju bara mjöl? Mörk choklad och nötter samt banan och en del andra frukter avstår jag dock inte från. Inte heller torsdagskaffebullen på jobbet (bara en).

I onsdags läste jag dikter (egna och en annans, med tillstånd) och pratade om skrivande och böcker inför cirka femtio personer - tack Pensionärer i Östra Helsingfors, för att jag fick komma!

De verkade trivas tillsammans och stämningen var god, så trivdes gjorde jag med. Överraskande nog var det min "sjukdomsbok" som bäst gick åt vid kaffet, fast jag inte sagt så mycket om den utan mest om de "egentliga" diktsamlingarna. Eller så borde det inte ha varit någon överraskning, för det är också annars den som har sålt mest.

Igår katalogiserade jag dvd-filmer och lånade ut biblioteksböcker för brinnkära livet och idag har jag tittat på en översättning. Även om man förstår en finsk text är det inte alldeles enkelt att omvandla den till svenska.
Alla dessa härliga ordsammansättningar och deras ändelser på ändelser, som man helst inte skulle omskriva.

Förutom på nyheterna (flera gånger) om den förfärliga jordbävningen ... i Japan hörde jag på dagen en debatt om vår skattepolitik. Höja eller sänka, välfärd eller konkurrens, skattevägen eller inte skattevägen hjälpa de svagaste.

De "svagaste" är alltid vissa särskilda grupper som för det mesta inte kan - eller inte får - arbeta. Jag håller med om att de har det kärvt (jag har själv en rätt lång period av arbetslöshet bakom mig) men jag undrar ändå om politikerna i allmänhet alls tänker på alla dem som de facto jobbar och jobbar och ändå får en lön det inte går att klara ett någorlunda normalt liv på - kanske nog att den gruppen ändå nämndes i en bisats?

Det finns arbetande människor som kan ha mindre kvar att leva på efter boende- och sjukvårdskostnader eller andra obligatoriska utgifter än de som får utkomststöd. Vad jag vet är de varken okunniga eller lata. De bara inte får en rättvis lön. Egentligen betalar låginkomsttagarna en rejäl skatt i form av uteblivna inkomster.

Oj, nu tar Tongåvan slut och det är dags för nyheterna!

"Den som sig i leken ger, den får leken tåla"

2011-03-06T22:08:00.001+02:00

Söndag kväll: Jag har sett mig tvungen att i viss mån fortsätta med att som "Bims" (med länk till denna blogg) delta i åtminstone en av diskussionerna på www.kostdoktorn.se. Hade nämligen i fredags tagit upp frågan om antioxidanter (för att de kritiseras i boken Matrevolutionen och för att de i tiden, tillsammans med en del annat, räddade mitt liv) men inte förrän idag tycktes andra ha hakat på. Mina inlägg, av vilka det senaste innehåller ett citat ur Per-Arne Öckermans bok Den nya medicinen, finns bland kommentarerna till "Professor: 'Det är bara rent trams'" (om LCHF). Är någon intresserad får den vara snäll och titta där:-)

Nu är det dikt och berättande som står i tur och en del praktiskt som ska göras måndag-onsdag, då jag har semester, så det blir varken bloggat eller debatterat på ett tag. Ha det så bra ni bara kan!

För kropp & själ mitt i veckan

2011-03-02T22:16:00.008+02:00

Tid, tid ...! Ögonen går i kors... Dom måtte vara vid god vigör av sin kost, kostdoktorn Andreas Eenfeldt och andra som orkar med alla diskussioner på nätet och samtidigt sköter patienter och håller föredrag. Bland ca 200 kommentarer till en anmälan av Eenfeldts bok Matrevolutionen var det åtskilliga som inte just innehöll annat än uppmaningar att bemöta eller låta bli att bemöta den faktiskt mycket plumpa och raljerande texten. Tydligen är det inte heller i Sverige alldeles klart vad man gör om man utsätts för påhopp i medierna. När det gäller skönlitteratur är väl tumregeln överallt i världen att man inte ska gå i svaromål när det gäller en recension, men hur är det med sakfel och med direkta påhopp - varför går recensenter nuförtiden ofta till person? De ska ha läst den bok de recenserar (vilket knappast alltid är fallet) och det är den de ska skriva om. När det gäller läkare undrar jag efter att ha sett lite av debatten kring lågkolhydratkost, och det har jag undrat också förr, om det alls ingår några kurser i vetenskapsteori och -historia med bl.a. argumentationsanalys i deras utbildning? Det borde det ju självklart göra i alla akademiska studier. Och varför är läkare så rädda för fallbeskrivningar? Inom samhällsvetenskaper och humaniora, bl.a. inom psykologin, bygger man i stor utsträckning på den sortens undersökningar. Inte så, att de skulle säga "allt", men det borde ju vara självklart att man kombinerar olika metoder, olika sätt att komma åt det som är eller upplevs som "verkligheten". Allt går inte att väga och mäta, åtminstone inte när det gäller levande mänskor. I alla fall är Matrevolutionen definitiv en läsvärd bok, och där resoneras det nog vettigt kring vetenskaplighet och rapportering! Hoppas hinna läsa ut den före lördag då nästa låntagare på biblioteket vill ha den.

Från ett till annat, så var Musikväktarna både mångsidigt och trevligt igår kväll. "Det gamla radarparet" var på besök och höll i trådarna igen - hoppas det inte var en engångsföreteelse. Och lyssnarna fick ringa och önska samma kväll, precis som det ska vara.

Kostdoktorn, Radiodoktorn - eller kanske båda?!

2011-02-26T10:07:00.004+02:00

Drack lite vin igår kväll, blev "social" härhemma för mig själv och fick för mig att med några små frågor och kommentarer delta i en diskussion på Kostdoktorns sidor under signaturen Bims. (Idag ser jag i Google att det fnns många som kallar sig just så.) "Det tog hus i helsike" kan man inte säga, men jag fick genast ett par svar och min blogg fick ett antal besök som alla länkats hit från kostdoktorns sidor. Inte för att jag tar tillbaka vad jag sagt men kom ihåg att jag inte är natur- utan bara samhällsvetare (om ens det) och en f.d. svårt sjuk som pliktskyldigast "följer med" ... (för jag är varken "matlagningsmänska" eller "hälsofreak", men vill själv gå ner i vikt och bli av med ännu fler symptom än jag redan blivit; amalgam- och käksanering plus antioxidanter i slutet på 90-talet tog bort ca 70-80 procent).

Jag skulle önska att lchf-förespråkarna, kostdoktorn och andra, ville gå in på vår egen radiodoktors sidor (svenska.yle.fi/webbdoktorn), titta efter vad man där har sagt om t.ex. kosten och om kolesterolet och gå in i "vår" diskussion också - om de har tid. Vi är ju svenskpråkiga vi också, men alldeles för få för att hålla reda på allting själva ... Bl.a. såg jag en rubrik där smör och olja ställdes mot varandra men märkte inte att den än så länge skulle ha väckt någon diskussion. De få gånger jag orkat höra på radiodoktorn (dålig sändningstid mitt i veckan och en viss beskäftig och konservativ touch beträffande många gånger också kontroversiella frågor) har det alltid sagts att höga kolesterolvärden är en riskfaktor - en av flera, och lyssnaren har inte just fått veta om vad den nyligen uppflammade diskussionen om våra kostvanor och kolesterolvärden går ut på.

"Fråga inte den gamla skolan vad den nya handlar om" gäller nu som alltid. Medicinsk journalistik borde enligt min mening vara mångsidig och objektiv och tala om för oss alla att det nu pågår en vetenskapsdebatt och kanske ett helt paradigmskifte och att det är typiskt för sådana debatter att den ena skolan beskyller den andra för att grunda sig på slarviga undersökningar samt att den ena ofta smutskastar och/eller döljer vad den andra sagt. Det finns en massa annat än just kosten och fettet, skulle jag tro, som borde diskuteras. Fria radikaler och antioxidanter samt hur man mäter och inte kan mäta dem, tungmetallers samband med vissa vanliga sjukdomar, medicinresterna i miljön med mera med mera.

Detta är en blogg, inget mer, och nu ska jag rusa till Frissan. (Bara för en klippning, inte för att förgifta mig med hårfärg. Att kemikalier som används när man färgar håret sugs upp genom huden och kan förorsaka sjukdom läste jag i Lancet, tror jag det var, redan på 70- eller 80-talet då jag jobbade på ett sjukhusbibliotek. Det har kanske skett en översyn och en utveckling sedan dess, vad vet jag, men som tur har jag ändå aldrig varit intresserad. Man har det hår som man har. Och den ögonfärg och det skonummer.) Suck. Nog kommer jag för sent, som vanligt ...

En kall och snöig söndag

2011-02-20T16:45:00.003+02:00

Det är omöjligt att hinna blogga tillräckligt ofta, inte för att jag trott mig om mer än att hinna följa upp de trådar jag kastat ut ...

Idag har jag tittat på andras bloggar, bl.a. en om författares kamp för de kommunala bibblorna i Sverige. (Bibliotek = 'bibbla' därborta; varför Svenskfinland talar om 'bibba' är mer än jag begriper - på svenska betyder det ju: 'hög' eller 'hop'. För all del!)

Man vill inte ha den kommersiella styrning som skulle följa av att ge ut biblioteken på entreprenad och jag får lust att fråga: Varför tror ni den kommunala styrningen är så mycket bättre? Styrning som styrning. Skippa styrningen!

Inte helt och hållet, naturligtvis, men som det nu är finns det en djungel av regler och system till ingen nytta; bland de värsta är de som gäller utlåningsstatistiken.

Inte bara tiger den still om hur mycket bibblorna utnyttjas för frågor och svar, bläddrande och läsande och hjälp på ort och ställe (människor som browsar i hyllorna, kollar upp fakta, slår upp ett kapitel här och där, läser tidningar och skriver av recept, t.ex.) utan den tiger också om personalen - om dess arbetsmängd och om allt vad den behövs till.

Förutom informerandet - ett mycket vittomfattande begrepp - innebär också returnerandet av lån (som inte statistikförs) betydligt mera jobb än själva utlåningen (den som s.a.s. mäts). Den största och ofta mest krävande delen av arbetet är dessutom den som varken syns eller mäts - allt som sker i arbetsrummen, vid datorerna där, i samband med urval och logistik, och inte minst när det gäller katalogisering (samt klassificering och val av ämnesord): allt som skulle blivit så lätt i och med den nya tekniken, men som i stället förvandlats till ett ständigt föränderligt fikonspråk av termer , koder och indikatorer att ständigt lära sig på nytt och på nytt och helst också alltid utantill.

Dessutom tiger den, statistiken, om det mesta av vad som är viktigt: vilka verk man egentligen borde välja, hur stort utbudet är och vad som ska ingå i det - det som ska finnas just för att befrämja all den där demokratiska valfriheten för medborgarna som biblioteken sägs vara till för.

Böcker - liksom filmer, skivor och allt annat som numera anses höra till (Varför ska biblioteken göra allt?) - kostar naturligtvis pengar och nu har då kommersialiseringen sedan länge nått in i också den kommunala verksamheten, så att vill man ha större anslag för inköp ska man visa upp en ökande utlåningsstatistik, och för att kunna göra det ska man använda en allt större andel av de anslag man fått till just precis sådana bestsellers, deckare och annan underhållning som är ägnad att öka just den där statistiken ...

Det viktiga - bildningen, kunskapen, mångsidigheten, demokratin - möjligheterna för gemene man att bilda sig en egen uppfattning om saker och ting kommer aldrig att gå att mäta och glöms därför ofta bort.

Jag tycker inte vi ska slopa våra folkbibliotek. Jag tycker de gärna kan få fortsätta vara kommunala, åtminstone flertalet av dem. Jag tror biblioteken kan och ska få fungera som ett slags "lungor" i samhället - precis som biografer, konsertsalar, teatrar ...

Men jag tror att också privata bokcaféer och liknande borde få möjlighet att verka. Jag tror inte på jätteenheter, jättesystem, och centralstyrda kolosser - vare sig de är kommunala eller privata. Jag tror i stället vi borde återgå till kvartersbibliotek, kvartersbutiker, kvartersbiografer ...

Det är inte svårt att kolla upp var någonting finns, om man inte råkar ha det själv. Utan alla invecklade samarbetssystem och gemensamma datakataloger hade det gått alldeles enkelt per telefon och e-post som förut. Allt behöver faktiskt inte trasslas till, bara för att tekniken ger en möjlighet till det:-)

I alla fulla fall: Låt det få finnas bibliotek!

PS Jag tror det för min del är slutbloggat om Musikväktarna - åtminstone för en längre tid. Däremot har jag upptäckt ett TV-program som verkar bra, även om jag själv i mobildatorn inte kunnat se mera av det än små stumpar på Arenan.

Programmet heter "Min morgon" och jag läste i en tidning - surprise, surprise - att dess flesta tittare än så länge är pensionärer. Konstigt - har inte alla med sig teven i famnen när de rusar till sina jobb?

Äh, det där var ett dåligt skämt. Skämt åsido: Om kvällarna sänds programmets bästa inslag i repris, under namnet "Från morgon till kväll". Med hjälp av både filmade inslag och lagom korta samtal med olika gäster ger det levande inblickar i vitt skilda verksamheter och fenomen. Humor saknas inte heller - mycket bättre än min egen!

Gruppönskemål i Musikväktarna?

2011-02-09T10:28:00.007+02:00

Det här börjar bli en följetong, men Musikväktarna engagerar många och det är enklare att blogga än att leta fram ett nummer dit man som lyssnare kan ringa och ge sina rosor eller sitt ris. Den här gången blir det ris. I alla fall från mig: Gårdagens program var alls inget musikväktarprogram!

Håller vi på att gå miste om hela idén: att vem som helst får ringa och önska sig vilket som helst klassiskt musikstycke - och dessutom ha en rimlig chans att få det framfört i sändningen samma kväll?!

Igår uppmanades lyssnarna ringa, precis som förut, men de fick samtidigt veta att önskemålen sparas inför nästa veckas sändning. Som om man höll på att göra om önskeprogrammet till ett på förhand sammanställt temaprogram.

En förening (eller annan grupp) må så gärna sammanställa programhelheter, det får också enskilda göra på popsidan, men varför just i Musikväktarna?!

Igår var det en grupp, en sångkör, som hade önskat sig allting på förhand. Till råga på allt bestod den av personer från en och samma trakt och med musikintressen som alla drog åt samma håll.

Genast i början av programmet fick lyssnarna veta vad det kommer att spelas för slag av musik (mest körmusik) - och så var den kvällens charm och spänning borta. Ingen spontanitet och inga överraskningar här inte.

Till råga på allt var gårdagens programhelhet (önskargruppen må ursäkta, men den kanske inte har brukat lyssna varje tisdag) nästan som en sammanfattning av de mest spelade melodierna från de senaste åren. Trist.

Om jag får göra ett slags icke-önskemål så vore det att minska antalet årliga framföranden av Fångarnas kör till ca 5. Alternativet vore att ha den som signaturmelodi: Då vet vi alla det och de av oss som inte vill höra den upprepas alltför ofta kan vänta med att knäppa på radion tills den har klingat ut.

Jag hoppas verkligen att Musikväktarna bibehålls som ett önskeprogram för musikintresserade lyssnare, med all den mångsidighet som detta kan innebära.

Proffsigt gjorda temaprogram är en helt annan sak, som förhoppningsvis kan få ökat utrymme i Radio Vega (liksom de ju har i Yle1) - men på egna tider.

Kostdoktorn, hälsa och psykiatrisering; fortsatta reflektioner

2011-01-30T12:18:00.005+02:00

För att ens bloggar ska bli lästa bör deras texter vara korta, sägs det, men enligt (den något opålitliga) statistiken är det just ingen som läst mina två senaste. Fotografier lär också underlätta, men det är knappt jag ännu lärt mig ta bilder med min digikamera, så de får vänta. I alla fall har jag tänkt mig min blogg som en diskussionsblogg - kom an, gott folk!

Har ni förresten sett länkarna i spalten här till höger? Kostdoktorns, till exempel?! Inte bara för bantare, sjuka och matlagningsintresserade, utan för alla som vill veta något om vad som händer inom medicinen. Nu har Andreas Eenfeldts bok Matrevolutionen utkommit, och det förvånar mig att den ännu inte skaffats till flera än ett par av våra allmänna bibliotek. Boken översätts som bäst till finska.

Dom som intresserar sig för hur sjukdomar uppkommer och även för hur det kan gå när man psykiatriserar och psykologiserar förgiftningar och biverkningar, kan med fördel också läsa min fallbeskrivning Natten skingras, dagen gryr. Kapitel ur ett liv med amalgam och diagnoser. Den handlar inte specifikt om kostvanor, fast gudarna ska veta att också jag ätit fel när jag trott mig ha ätit rätt - både av mediciner och av mat. Vad den däremot handlar om är vägen till insikt om att det som (av de psykiatriska ideologerna) kallas 'depression' inte alltid alls är någon depression utan ett av många symptom på kroppsliga (somatiska) skador - och att de kan vara möjliga att bota.

Det förvånar mig att pensions- och andra myndigheter envisas med att klassa många fel som "depression" eller "psykosomatik" och att därmed (för dyra pengar) lotsa in folk på sådant som "psykoterapi" - när så många "problem" redan i åratal har visat sig härröra från obalans i näringstillförseln och i själva verket handla om förgiftningssymptom och medicinbiverkningar. Eller som jag tidigare skrivit: "En sjuk hjärna förstorar problemen - det är inte problemen som gör hjärnan sjuk."

Frågor som diskuteras världen över verkar ibland vara för stora för att rymmas in hos oss - trots internet. Ibland tror jag att min egen yrkesgrupp bidrar till ett slags (säkert ofta omedveten) cencur: vad vi har framme i våra hyllor är helt enkelt ett alltför ensidigt urval av all den kunskap som finns. Exempel: hyllmetervis med böcker om psykoanalys - men på sin höjd någon enstaka titel om antioxidanter och ännu färre om amalgamsanering. LCHF-böcker har det börjat finnas i hyllorna nu, men de klassas som böcker om "dieter" och då kommer hela vidden av kunskap de redovisar för inte fram.

'Medikalisering' är ett nyord, det har inte funnits i särskilt många år. Det anses betyda att man kallar vanliga personliga egenskaper alternativt mindre vanliga "psykiska" eller psykosomatiska" symptom för medicinska sjukdomar att behandla med antingen piller eller förbättrade "psykosociala" förhållanden.

Det som rätteligen borde ifrågasättas och kritiseras är i stället "psykologiseringen" och "psykiatriseringen" - eftersom symptom som berör människors upplevelser och beteenden ofta kan ha samma yttre orsaker som de tydligt somatiska symptomen: till exempel toxikologiska, som biverkningar från mediciner och tillsatsämnen, eller andra effekter av felaktiga kostvanor.

Redan på grundkurserna i vetenskapsteori och -metodik har det flesta som skriver och jobbar inom medierna fått lära sig att två fenomen, symptom eller vad det vara må, som förekommer samtidigt kan ha en gemensam yttre orsak, eller flera yttre orsaker - kända och okända. Det vanliga i våra media nuförtiden är trots denna vetskap att så fort något "psykiskt" och något "fysiskt" uppträder samtidigt dra slutsatsen att sambandet går i riktningen psyke-soma.

I själva verket finns det många somatopsykiska samband vi gladeligen missar. Ett exempel är det jag själv har skildrat, steg för steg - fram till det glädjande slutet. Meningen är ändå inte att göra reklam för just min bok - den är mera tänkt som en inkörsport, försedd med läkarkommentarer och förslag till vidare läsning av facklitteratur som den är. Själv har jag nu ställt mig i kö för den ovannämnda Matrevolutionen, som jag ska läsa så fort den hunnit igenom alla bibliotekens procedurer av katalogisering (numera en hel vetenskap med alla "format" vars fält och indikatorer ständigt förändras), klassificering, indexering, plastande, stämplande, streckkodsmärkning och allt vad det kan vara.

Jag är totalt ointresserad av matlagning. Naturvetenskaper har aldrig lockat mig särskilt mycket. Men jag har en gång varit svårt sjuk och på ett överraskande - men absolut inte enkelt - sätt blivit frisk (jämfört med förr - inte fullständigt, om man menar helt symptomfri, men kanske till 70-80%). Jag tror att många som varit lika sjuka som jag var under 80- och 90-talen helt enkelt inte har klarat sig; jag tror att de flesta aldrig fått veta vad det var de verkligen lidit av. Därför, och för att jag är utbildad inom "informationsförvaltning", ägnar jag en del av mina dagar åt att lite grann följa med och sprida info om vad jag sett och hört. Varken mer eller mindre.

"Hälsofanatiker" (ett invektiv jag träffat på t.o.m. i kultursammanhang) eller fanatiker överhuvudtaget, kan man enligt min erfarenhet mycket sällan kalla dem som ifrågasätter vår färdigpaketerade skolkunskap, dem som kunnigt och seriöst går igenom forskningsresultat och kommer fram med allt det nya (ibland "nygalmla" - för en del är sådant man "visste bättre förr").

Fanatiker är de som envisas med att leka struts. Eller vi: år 1993 var det jag själv som fick hem A & O för tandvårdsskadade (finns i ny uppl.), förskräckt och därmed skeptiskt rynkade på näsan och gömde undan den längst in i hörnet på min skrivbordshurts. Tji fick jag!

Rubrikens "fortsatta reflektioner" hänvisar till en del tidigare texter i denna blogg, bl.a. 19 november ifjol. Nu lämnar jag mitt ohälsosamma sittande vid mobildatorn och går ut i solen och blåsten.

Må väl, halka inte och få inte snö eller grenar i huvudet!

Nyckelfrågan

2011-01-25T11:08:00.008+02:00

Det kanske inte är en lämplig dag idag efter allt som hänt i vårt grannland att bara blogga om småjävligheter, men ondska är ondska om den så är liten eller stor och borde av samhället motas i grind. Dessutom råkar jag ha en stund ledig och igår kom "fakturan" jag nämde i mitt "söndagstillägg" (nedan). Den var en vanlig enkel bankgiroblankett, där det stod "Dörröppning 60: - €". Den var det alltså, som kostade det av bostadsbolaget anlitade servicebolaget 10 euro extra att hantera.

Vilka är det som glömmer sina nycklar hemma när de går ut?

Mig hände det som sagt nu för första gången på ca 30 år, och jag var bara hungrig och hade suttit länge vid datorn och var därför lite disträ när det hände. Men i mitt hus och i många andra hus finns det ensamma, gamla och sjuka, som tillfälligt eller stadigvarande kan drabbas av förvirring - ska de betala 60 euro för att någon ska komma med en nyckel och släppa in dem?
Man kan ju inte välja om man blir glömsk på en vardag eller en söndag. Och söndagstaxan var nu mera än dubbelt så hög som vardagstaxan.

Alla har inte släktingar och vänner i grannkvarteren. Inte kan man ge sina nycklar åt vem som helst. Gårdskarln eller servicefirman finns i allmänhet nära det hus där man bor. I alla tider har man vänt sig till husbolaget eller gårdskarln om man har låst sig ute. Det är en vänlig gest att hjälpa någon som råkat ut för en olycka, stor eller liten, och även om den ingår i ens jobb är den inte någonting man borde kunna utnyttja till att pressa en drabbad på oskäligt mycket pengar på.

Det har redan länge i vårt land funnits en tendens att utnyttja situationer som andra inte kan undgå, för att ta extra mycket betalt. På 80-talet höjde terapeuter sina taxor efterhand som klienterna fick bidrag av staten, läkare förtjänar mycket mera än många andra med akademisk utbildning och krävande jobb, Pendolinotågen som det kostar mest att åka i är insatta på just de tider när de flesta är tvungna att åka. Etcetera.

Jag säger inte att det är nödvändigt att glömma sin nyckel, men det är nödvändigt att bli insläppt när man en gång har gjort det.

Det är inte som en bekant sa till mig (att hennes bekanta hade sagt): "Eget fel att man glömmer." I ett hus hon kände till i Helsingfors sägs det kosta hela 80 euro att bli insläppt!

Detta är utpressning. Inget annat.

Nuförtiden finns det inte fasta priser på just någonting, firmor kan ta betalt vad de vill. Men någonstans går gränsen för vad som är rimligt, och att gå över den borde vara i lag förbjudet.

Snälla riksdagen: Se till att denna onda tendens inte växer! Mota Olle i grind!

PS Kanske kan någon journalist ta tag i detta, ge exempel och reda ut ...? En konstnär sms:ade mig såhär: "60 e svinaktigt pris! Ateljehuset ... hade 25 och 10 om man hämtade den själv".

Det låter mindre "utpressande", eller hur? Fast en åldring i ett hyreshus kanske inte orkar gå och hämta nyckeln själv ...

Söndagstillägg ...

2011-01-23T18:38:00.005+02:00

... i dubbel bemärkelse.

"Högmod går för fall" hette det förr (numera säger man oftast 'före').

Här skriver man och skriver i sin blogg för man tror det kanske finns nån därute i etern som vill läsa. Sen går man hungrig ut för att hinna tömma slasken och köpa lite tilltugg till maten innan mörkret faller på. Och märker vid soplådan ute i kylan att det som putat i höger ficka när man stängde dörren inte varit nyckelknippan utan de slantar man 2 minuter innan lagt dit ...

I vänster ficka putar tack vare något förutseende sjätte sinne mobilen (som man inte brukar ha där), så man får tag på gårdskarln och behöver inte stå och frysa i mer än en kvart.

Han kommer med bil, öppnar dörren till trappan och lokalen och kollar ens identitet. Det kostar 60 euro.

Gårdskarln (vad heter han i Sverige?) är nuförtiden en firma, firmor får prissätta varor och tjänster hur de vill (själv sålde jag i förrgår 2 böcker för sammanlagt 12 euro + porto - se ovannämnda hemsideslänk) och taxan för öppnande av dörr är som följer:

Vardagar klockan 7-16 20 euro och 16-07 50 euro, söndagar 50 euro. Faktureringstillägg 10 euro.

Senast jag minns mig ha glömt mina nycklar hemma var det kanske tidigt 80-tal och på den tiden kostade hjälpen ingenting. Gårdskarln var anställd av husbolaget, troligen mot vanlig månadslön.

Medan maten kokade sms:ade jag några vänner och fick bl.a. följande svar:
"Åhå!"
"Det var dyrt."
"Kriminellt!! Kolla med husbolaget. Var det första ggn?"
"Oj nej då! Vad otur!"
"Vår värld är kall o hänsynslös."

"Det gäller att vara glömsk i rättan tid ..."

Om man nu skulle sjunga en liten trudelutt?

Opera, musik, radio, kulturpolitik

2011-01-23T15:30:00.002+02:00

Igår på förmiddagen skrev jag fyra följebrev till olika "instanser" (som jag förhoppninsvis en annan gång kan berätta mera om) och trodde mig ha sänt iväg dem som pdf-filer till en annan som också ska kolla och underteckna dem. Men mobildatorn, som jag varit så stolt över att på egen hand ha lärt mig skicka pdf-filer med, hade plötsligt denna gång förvandlat filerna till något annat som inte alls gick att läsa.

Till yttermera visso och förbannelse hade dessutom de ursprungliga wordfilerna försvunnit. Därmed gick också eftermiddagen åt till att umgås med denna datamanick (i storleken A5) men i takt med att den blev hetare ökade också dess självsvåldiga konstrande. Till sist gick den inte ens att stänga av på det gamla vanliga sättet. När jag äntligen gick till butiken var det mörkt. Som tur var fick jag från och med klockan sex, efter dammsugningen (som alltid blir uppskjuten) fira en alldeles trevlig kulturafton här för mig själv, tack vara Yle1.

Först kom Lauantain toivotut, lördagens önskekonsert, och sedan Lukupiiri, läsecirkeln, där föremålet för alla samtal och diskussioner, redaktörer emellan och med lyssnare som ringde, den här gången handlade om Seitsemän veljestä (Sju bröder) av Aleksis Kivi (vars officella namn hela livet igenom var Alexis Stenvall). Den måste jag äntligen snart ta och läsa - jag har faktiskt någon gång ärvt en upplaga från 1918 och med illustrationer av Akseli Gallen-Kallela (tidigare Axel Gallén).

Faktiskt hade jag också hunnit ägna en stund åt ett telefonsamtal från en väninna innan kvällen föll på. Det som det är svårt att få tid med och ork för är bloggandet, för att inte tala om mera krävande skriverier (åh, alla dessa häften, papper och lappar!), men jag hade heller inte från början tänkt mig ens så pass många bloggtexter som jag sedan ändå har skrivit. Vardagen innehåller så mycket av både stort och smått att reflektera över att det kanske ändå är bara bra att det inte finns tid att "prata" om riktigt allt. I alla fall inte offentligt.

Det är ändå inte så väldigt många som hinner läsa ens bloggar, särskilt inte de långa. Själv har jag bara en handfull bloggar jag regelbundet följer med. Eftersom min allt mindre reallön och allt högre hyra inte tillåter just några tidningsprenumerationer går jag ändå in på en och annan tidning via webben och kommer då nästan automatiskt att ibland klicka in mig på också främmande bloggar - beroende på vilka teman som är aktuella. Det tror jag alla gör (också ni som sagt mig att ni "aldrig läser bloggar").

Idag såg jag i en blogg att man i Sverige har en "operakampanj" på gång och då var det en person, vars åsikter jag ofta - men inte alltid - håller med om, som - om jag förstod honom rätt - tyckte dylikt satsande på "borgerlig" kultur bara hindrar "det friska och fria kulturlivet på olika arenor" att växa fram.

Fast jag tror mig förstå hur han tänker förstår jag ändå inte slutsatsen. Erkännas bör, visserligen, att jag inte satt mig in i vad kampanjen går ut på. Jag bara reagerar, rent principiellt, emot den numera blott alltför vanliga polariseringen av "borgerlig" eller "hög" kultur å den ena sidan och "frisk och fri" kultur å den andra - som om det vore fråga om varandra uteslutande motsatser. Sådan dikotomisering förekommer lika väl till "höger" som till "vänster" och beror helt enkelt på, tror jag själv, att man inte från tidiga år har fått uppleva allt över hela skalan.

När man, som jag, inte själv är musiker utan har fått ta del av det mesta i musikväg från "gräsrotens" nivå och synvinkel och med hjärtat mera än med hjärnan, utan vare sig stort och gediget kunnande eller förenklande teoretiska "raster" att lyssna och tycka något "genom" - så kan man inte annat än beklaga att det finns människor som måste gå omkring och tro att inte all musik är för alla!

Liksom jag aldrig har förstått mig på den politiska konstelltionen med "vänster" och "höger" (skalan är inte rak utan bildar en cirkel, sa en gång en bekant) fattar jag inte att man måste skilja mellan "borgerlig" och "annan" kultur - försåvitt det alls är "kultur". (Där kommer förstås problemen in - eftersom konst och kultur också handlar om smak. Man vet nog ändå när man har att göra med direkt "okultur" - eller hur?)

En annan sak jag aldrig begripit är talet om "vardagens stilla lunk" eller den "vanliga grå vardagen". VAD är det för något? De flesta får längs med dagarna uppleva både svart och vitt, knallrött och för all del också grått, men oftast huller om buller och utan någon känsla av "lyft" eller ens av "luft". Stora kulturupplevelser i en helt annan miljö än den vadagliga - varför inte både "scen och salong" och helt andra "arenor" - kan få också vardagen att i långa tider skimra som en himmelens båge efter regn.

De gånger jag haft förmånen att - efter en ansträngande dag, under vilken någons kastande av småspik över mig (live eller per mejl) varvats med småsmå stunder av tröstekakor tillsammans med någon annan - få sätta mig på tåget med en god bok, därefter ta en promenad eller spårvagnstur till Finlandiahuset eller Nationaloperan, kliva in i denna "andra värld", där aulan varit fylld med glada och "alldeles vanliga" människor precis som jag själv, sätta mig i en bekväm stol och sedan njuta av inte bara färgprakt utan framför allt otroligt skickligt framförd musik (dans/teater) som innehåller "allt" av mänskliga känslor - dessa gånger har jag för långa tider framåt fått kraft inför alla de berg- och dalbanor vardagen kastar omkring mig i.

Denna form av stimulans, mentalhygien, inspiration - vad man vill kalla det - borde uttryckligen vara till för ALLA och inte bara för dem som i detta nu har råd till biljetten!

'Elit' betyder inte detsamma som 'elitism'. (Alla ord som slutar på -ism innebär överdrifter.) Inte för att någon just nu har talat i dessa begrepp, men i vissa offentliga diskussioner verkar man inte se skillnaden dem emellan. Opera är inget som av lyssnaren-tittaren kräver kunskap (fast sådan inte heller är till skada). Intrigerna är mest som forntida schlagers, så dem är det inte svårt att hänga med i (utländska libretton är oftast översatta och textade på skärmar ovanför scenen). Det är musiken och framförandena som är det stora och som ger en "lyftet".

Jag tror inte gamla anrika konstformer - som dessutom hela tiden lever, utvecklas, förvandlas, nyanseras och omtolkas - och som av sina utövare fordrar ett musikaliskt, tekniskt och i vissa fall skådespelarmässigt kunnande som ingen kan ha uppnått utan långvarigt och hårt arbete (!) på något sätt utgör hinder för det "friska och rika kulturlivet på andra arenor".

Det är inget fel på "scen och salong" - ibland, då och då - för alla. Varför ska somliga släppas in i kulturen bara "köksvägen"? Se i stället till att vanliga dödliga, också arbetslösa och pensionärer - kanske i synnerhet de, får råd att gå på opera minst en gång i året, elller på en mäktig konsert eller två ...

Då kommer också deras eget skapande, av vad slag det vara må, att få ett lyft. Det är jag säker på:-)

Söndagspolitik (ej om musik)

2011-01-16T12:49:00.004+02:00

Inte blogga idag och kanske inte på länge har jag gått och sagt några vänner att jag ska, men så började jag surfa såhär en söndag morgon och då kom jag naturligtvis på ett par ämnen som kan intressera någon annan än mig själv.

I notisen "Också vårdpersonal vägrar ta influensavaccin" (vars rubrik jag lämnar okommenterad) står det bl.a. såhär: "De allra flesta influensafall kan skötas hemma, men om man till exempel börjar spy, får problem med andningen, får bröstsmärtor eller snabbt blir sämre, ska man uppsöka vård".

Det här rådet har jag sett många gånger, med liknande ordalydelse, utan att närmare reflektera över det - tills jag runt nyåret låg där själv: ensam, utan tillräcklig reservmat i skåpen (fast även utan aptit), med hastigt stigande feber och utan kraft att hålla mig uppe. Jag skulle helt enkelt inte ha klarat av ta mig till en läkare.

Tro mig: jag sjåpar mig inte. Efteråt berättade en kollega att hon en gång sett sig tvungen att skicka sitt på den tiden mycket unga barn till butiken för att hon inte kunde gå dit själv så svag hon var.

Jag har två gånger på mindre än två år varit med om att det plötsligt i en höghustrappa börjar kännas en lukt jag ska skona er ifrån att få närmare beskriven. I bägge fallen har det varit fråga om en ensamstående man, som i något dygn blivit liggande död.

Vad dessa män har dött av vet jag inte men den ena gången gick det vinterkräksjuka i trakten och jag hade själv ett par dagar innan råkat svimma när min sjuka bröt ut: tagit ett steg ut i rummet och några ögonblick senare vaknat upp mitt på golvet och fått hjälp - för den gången var jag inte ensam.

Nu vid årsskiftet, då jag hade min svin- eller säsonginfluensa (något prov på vilkendera det var togs inte när jag några dagar senare besökte en läkarmottagning), hade jag den turen i oturen att jag fick kontakt med ett par släktingar som råkade ha sina vägar förbi (åtminstone nästan) och som åtog sig att sticka in en matkasse genom min dörrspringa.

De goda människorna (vad vore livet utan er!) hämtade inte en utan två hela kassar och hade dessutom haft omtanken att färdigt packa varorna så att bara den ena innehöll sådant som måste radas i kylen.

Min feber måtte i det ögonblicket ha stigit till över 39 (den hade hållit sig strax under i ett dygn), kallsvetten rann, samma känsla som när jag för två år sen svimmat vek mig dubbel också nu, men denna gång kom jag i stället att spy. Nyårsafton. Inte en läkare i närheten.

I mitt fall gick det lyckligt: febern började efter denna topp att sjunka och några andningssvårigheter infann sig inte, bara en nattlig hosta. (Lindrigare bröstsmärtor kommer och går ändå, jag vet inte hur sådana ska tolkas.)

Vad jag försöker säga är detta: Vid sidan av alla andra goda råd som delas ut på hälsocentraler och i media - ta och gör en lista på allt vad en singel ska ha tänkt på och sett till att ha hemma när en sjukdom bryter ut, och pränta i oss - vi är många nuförtiden - vart vi ska ringa när vi är så svaga att vi kanske inte ens kan ta oss till grannen!

Detta på tal om den nära lilla världen - som numera inte är så liten, influensamässigt verkar den då sannerligen både stor och global ...

På tal om den stora världen följer här en länk om något alldeles annat jag nyss stötte på:
http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=3721
Under den kan ni höra en liten men naggande god intervju med politikern och poeten Bengt Berg under rubriken "Jordlösa i Brasilien".

Också den har med oss här i Norden att göra. Särskilt med alla som kämpar mot fattigdom och för en renare och mer ekologisk gröda och föda.

På tal om föda har jag ännu inte övergett mitt år 2010 väckta intresse för LCHF (se ett par av länkarna i spalten till höger). Det är bara det att också Annika Dalhqvist och hennes kostråd nog helst skulle förutsätta rena produkter. Var här i Finland kan man få tag på ekologiskt kött? (Dessutom inom ramen för en budget byggd på typ en bibliotekstjänstemannalön.)

Ha en trevlig söndag! Ta politiken på måndag!

Väktarna och Vega en gång till

2011-01-12T21:00:00.002+02:00

Förra gången ställde jag tre frågor. Svaren på de två första är ”Kanske inte riktigt så” respektive ”Ja, delvis”, medan den tredje frågan lämnats utan svar.

Det lär sammantaget ha funnits flera musikväktarvärdar under årens lopp än just jag råkar komma ihåg och det lär inte ha varit som tillfälliga ersättare Bertil Blom och Wivan Nygård-Fagerudd först kommt med i programmet. Detta har nu i viss mån förklarats för mig i ett e-brev. (Det går bra att ge kommentarer under själva blogginläggen, men naturligtvis får man mejla också.)

Själv tycker jag mig ändå minnas att Ann-Kristin Schevelew och Nils Mustelin en längre tid skulle ha utgjort Musikväktarnas mer permanenta värdpar och att Leif Nystén sedan skulle ha efterträtt NM, men naturligtvis kan mitt minne svika mig – jag har ju bara varit en vanlig lyssnare.

Ett regelbundet återkommande program börjar man som radiolyssnare lätt uppfatta som ett slags ”familjemedlem”, eller i alla fall ”nära bekant”. Vissa program vill man hellre behålla som de är än andra, särskilt om man tycker de är bra. Lite omväxling förgyller visserligen ibland, och jag tror kanske inte det är någon dum idé att med några veckors mellanrum ha en utövande musiker som gäst i Musikväktarna. (Också på den finska sidan har man haft studiogäster i liknande program.)

Den andra av frågorna från senast får jag lov att besvara själv: Jo - delvis hade jag uttryckt mig oklart, den där andra gången jag inte tyckt mig få höra riktigt den musik jag önskat mig. Mitt önskemål (som jag nu har hittat i e-postkorgen) innehöll faktiskt en något oklar syftning. Så då har BB och WN-F den aktuella gången nog ”spelat rätt”.

Fråga tre gällde om vi i media ska behöva ta del av ett snack som närmast liknar det som i min ungdom förekom vid ölborden på studenkåren. Den har indirekt besvarats genom att man i media de senaste dagarna poängterat svårigheten med att bara ha en svensk kanal medan de finskspråkiga har både Yle1 och Radio Suomi. Men vi har ju Radio Extrem ...?

De lokala nyheterna går jag numera miste om. Jag orkar helt enkelt varken lyssna på den högljudda skvalmusiken mellan inslagen eller springa fram och tillbaka till radion för att skruva ner ljudet när låtarna kommer och så upp igen när redaktörerna ska säga någonting.

Om jag trodde att de här synpunkterna bara gällde just mig skulle jag inte blogga om dem. Jag tror det är många som i andanom håller med mig, även om var och en bara kan stå för sin egen åsikt. Bloggar man så når man några fler än man pratar med till vardags.

Ännu en sak: Enkäter hör till det mest missbrukade och kvasivetenskapliga som finns. ”Som man frågar får man svar” heter mycket riktigt en lärobok i enkätmetodik. Felkällorna och bristen på kontrollmöjligheter är många. (I min egen gradu avslöjar de friare tilläggsfrågorna tydligt att kryssfrågorna betytt alldeles olika saker för olika respondenter; ändå hade de granskats av både handledare och språkfilosof och ansetts klara och entydiga.)

Trots dylika dubier hade jag för en tid sedan (kanske ifjol) ambitionen att besvara en enkät om Radio Vegas programutbud. Jag gav dock upp då jag märkte att frågorna ingick i helheter som inte passade ihop med min egen vardags- och föreställningsvärld. (När lyssnar man förresten på ett program? Radion kan stå på i timmar utan att man snappar upp mer än enstaka glimtar.)

De vanligaste tankarna man har när man fyller i frågeformulär är förmodligen: ”Det beror på”, ”Hur menar de egentligen?”, ”Det finns ingen ruta för mittemellan” ...

Eller så ritar man dit sina kryss, utan att just ägna dem en tanke.

PS Rubriken jag förra gången undrade över lär inte ha lagts dit av insändarna själva utan av tidningen.
Det tror jag. Sådant har jag förut också själv råkat ut för. (Det tycks vara vanligt i vårt land att redaktörer och förläggare gladeligen tafsar på andras texter ...)

Musikväktarna

2011-01-07T19:52:00.008+02:00

Allt har ordnat upp sig, tror jag, vad min antagna svininfluensa beträffar (var tar nyhetsuppläsarna sin statistik ifrån - inte kollar läkarna vilket virus det var patienten hade) och likaså med ett och annat i min mun som jag råkat nysa i golvet så det gick sönder (vilket jag inte skulle nämna om jag inte redan antytt det förra gången jag bloggade; min mor sa alltid att "har man sagt A får man lova att säga B"). Vad som nu bekymrar mig är i stället hotet om att helt eller delvis gå miste om mitt älsklingsradioprogram, det jag brukar rusa hem till från mitt kvällsjobb på biblioteket om tisdagskvällarna, nämligen Musikväktarna.

Jag tror jag har lyssnat på dessa den klassiska musikens väktare ända sedan programmet började på 1980-talet. Då var jag ung och inte märkte jag att det skulle varit fråga om ett program mest för äldre människor. På klassisk musik lyssnar alla som inte mer eller mindre aktivt har undanhållits den möjligheten när de var små, tror jag. I och för sig har väl ingen sagt att det mest är äldre som lyssnar heller nu, det var bara en insändare som antydde att det snart inte fanns något kvar för oss som fyllt 60. Nämligen i Radio Vega. Också själva programmet kan vid det här laget kallas klassiskt. Och åtminstone jag vill ha kvar både dess välbeprövade koncept och dess nuvarande programvärdar Ann-Kristin Schevelew och Leif Nystén. Såvitt jag tidigare tyckt mig förstå kom andra redaktörer med i bilden först för några år sen och då närmast som inhoppare när de två förstnämnda hade semester. Var det inte så?

Liksom nämnda insändare hörde jag i förra årets sista musikväktarprogram Ann-Kristin Schevelew nämna att yngre röster ska ta över från och med 2011 och uppfattade som lyssnare att hon gärna själv hade fortsatt. I gårdagens Hufvudstadsbladet påstås att några ålderskriterier inte uttryckts från Svenska Yles sida samtidigt som fyra av radions redaktörer - faktiskt lite motsägelsefullt - som RUBRIK på sin insändare satt att "Schevelew gick i pension 2006". Tydligen vet man bara delvis på Yle att det numera är fullt tillåtet för pensionerade att jobba så mycket de orkar och kan. Inom sjukvården lär det vara ytterst vanligt att göra så, har jag låtit mig berätta. Om AS själv vill fortsätta med Musikväktarna, och likaså LN, vill jag som lyssnare gärna ha dem båda kvar!

(Det är för övrigt ett ytterst märkligt fenomen att det inom så många branscher är svårt att få jobb redan när man fyllt cirka 40, om inte redan vid 35, samtidigt som den samhälleliga signalen är den att "om du inte håller ut i arbetslivet tills du fyllt 65 och helst 68 får du inte ut din fulla pension".)

Häromdagen kom det i min e-postkorg en förfrågan från musikredaktören Bertil Blom som tydligen sänts till alla som någon gång lämnat in önskemål till Musikväktarna. Det gällde något slags gruppönskemål, men det var i mitt tycke ganska oklart hur man tänkt sig att det hela skulle fungera. En större grupp skulle önska ett femtontal låtar och så skulle redaktörerna ringa upp en eller helst alla. Alla? Om hundra grupper sänder listor på 15 låtar var så är väktarna uppe i 150 önskemål.

Om det är något program jag som lyssnare inte skulle vilja att förändrades så är det just Musikväktarna. Det kan väl göra detsamma om man är en eller flera som önskar. Vanligtvis talar man med en i taget när man talar i telefon.
Önskvärt vore däremot att man fick höra just det man önskat och att man om inte just detta önskemål kan uppfyllas kunde få veta varför. Jag hade en gång uttryckligen önskat mig celloversionen av ett stycke men fick i stället höra den mycket vanligare violinversionen - utan förklaring. Det var under en sändning med BB och Wivan Nygård-Fagerudd och jag tänkte det var en engångsföreteelse och tackade i alla fall, för det var ingen dålig version som spelades. Men när jag också följande gång med samma programvärdar fick höra mig ha önskat något jag inte precis hade önskat, blev jag mera fundersam. Hade jag uttryckt mig oklart? Nämner man en särskild inspelning är det nog den man vill höra. Annars vill man ha en förklaring, eller så får man finna sig i att just ens eget önskemål inte alls kom med.

Det har många gånger föresvävat mig hur konstigt det egentligen är att finlandssvenskar som företräder litteratur och kultur så ofta är helt obevandrade i klassisk musik - som om den vore någonting som inte är för alla. Jag har aldrig hört någon musiker säga sig läsa bara kioskromaner, men fråga en litteraturvetare eller författare i Svenskfinland vad han eller hon gillar för musik, och du får i minst 8 fall av 10 till svar något prov på rena skvalmusiken. Jag fattar det inte.

I ett brev till Lars Gyllensten publicerat i boken Hack i häl på Minerva skriver Georg Klein (redan 1987): "Det politiska klimatet och de skrivkunnigas undfallenhet för dem som nedvärderar saker så till den milda grad att även Mozarts musk kan kallas för 'finkultur' (kan man komma längre egentligen i denna förnedring?") De här raderna kom jag att tänka på när jag i Hbl igår åter en gång fick läsa om musikutbudet i Radio Vega. Med undantag av Musikväktarna och någonting till har jag de senaste åren nästan helt gått över till att lyssna på Yle 1. TV har jag inte men minst varannan gång jag knäpper på den finlandssvenska radion stänger jag fort av den igen: antingen kommer det skvalmusik, ofta strax före eller efter ett talprogram jag kanske vill lyssna på, eller så kommer det något av alla dessa "samtal" som mest låter som ölsnacket på Kåren i min egen ungdom - vad har det i medierna att göra?

Jag lyssnar också på ren underhållningsmusik. Medvetet, då och då. Det gäller i så fall klart avgränsade och utannonserade program som Tongåvan eller Liv i luren, som jag är fri att välja eller låta vara. Ofta gör jag samtidigt något annat, till exempel diskar eller torkar damm. All populärmusik består inte automatiskt av enfaldigt skval. Också inom den klassiska musiken finns det för övrigt mycket som är avsett som just underhållning - utan att för den skulle vara banal.

Nu tog det så lång tid att blogga att jag missade början av Tongåvan och sånär hade missat också Jonas Gardells fina låt, som jag en gång sett och hört honom sjunga live: Aldrig ska jag sluta älska dig. Det betyder inte att jag orkar höra den ofta. Klassisk musik tål därmot att upprepas och varieras, nästan hur ofta som helst. Naturligtvis med undantag - som alltid.

PS Texten ovan har i viss mån justerats den 8.1.

Årets första

2011-01-01T16:21:00.005+02:00

Första i första ettett, eller 1.1.11 - ett sådant datum kan väl inte ens en fullvuxen bloggare missa. Även om hon bara lite nöffar en stund när orken medger sittande i upprätt läge; inte för att jag vet om det är just svininfluensa jag gått och fått. Igår och i förrgår hade jag inte orkat ta mig till en läkare ens om jag fått tid. Och inte till butiken, men jag har snälla släktingar som langade in två kassar med nyttig mat. Redan på kvällen lyckades jag knapra lite på den. Idag gick det redan att äta en portion.

Lite smått i olycksväg har också inträffat här i mitt hem häromdagen, men det berättar jag inte om förrän allt är bra igen och en försäkring förhoppningsvis ersatt det som gick sönder. Det vore bra för en flunssig att ha på sig en varningsklocka, som i tid skulle tala om när en kraftigare nysning är på väg.

Men på tal om ensiffriga datum: 5.5.55 och 8.8.88 har jag inga minnen av, knappast heller 9.9.99 - för det året innehöll för mig så mycket av både siffror och ord (gradu och så dikt i marginalen) att jag kanske inte precis kom att tänka på vad det var för dagar som kom och gick. Däremot har jag fina minnen av datumen 6.6.66 och 7.7.77: det första från Lekholmen, utanför Helsingfors, där jag då sommarjobbade som kökspiga och det andra från Festspelen i Raseborg, där jag - hör och häpna - kreerade rollen som Titania i Shakespeares En midsommarnattsdröm. (Det var - skryt, skryt - en tämligen bejublad föreställning, som i senare jubileumssammanhang glömts bort för att publiksiffran inte var stor. Det var emellertid den kallaste och regnigaste juli jag kan minnas, med 6 eller 7 plusgrader. Vi spelade i tunna kläder som vi nästan dagligen fick lov att ta hem och stryka torra.)

Om allt det här låter knäppt kan jag bara tala om att mellan verserna, nu då jag ligger till sängs och då mitt vänstra öga inte alltför mycket rinner och gör texten suddig, läser jag Gogol: En dåres anteckningar.

Detta beror på att en god bekant, förra vintern (2010) när jag bett honom om ursäkt för ett mejl som jag tyckte hade blivit lite för långt och nog så egocentriskt, fått till svar att min redovisning av vardagens alldeles reella absurditeter tvärtom varit underhållande som en roman av Gogol. Av Gogol hade jag naturligtvis själv aldrig läst något sedan jag som tonåring bekantat mig med ett av hans skådespel (dock icke på scen).

Jag har hört på radio idag (konstigt varvande av humor, presidenttal, hårdrock och gudstjänst) och vet att det också en dag som idag har hänt helt förfärliga saker i världen. Men tjänar det till att dessutom blogga om sådant?
Man kan bara önska alla och envar: En God Fortsättning på det Nya Året!!

PS Efter min Tankekedja i december var det en läsare som sade sig bättre gilla styckeindelade texter. Så mitt nyårslöfte blir att undvika dylika kedjeexperiment. Åtminstone i texter som ska läsas från en skärm. Dator hade inte Gogol.

GOD JUL och GOTT NYTT ÅR!

2010-12-23T21:42:00.005+02:00

Måndag: Lucia

2010-12-13T11:22:00.004+02:00

Ja, inte är det lätt att i dessa tider undvika samhällsfrågor - och inte att vårda sig om diktarådran heller. Önskar ändå alla en möjligast glad och trygg midvintertid med denna lilla blandvers på olika varianter av Luciasången. Den är inte "litteratur" - jag vet - men åtminstone kan ingen beskylla den för att sakna undertext:

När i den mörka natt stjärnorna glimra
kring jord som sol förgät, skuggorna flimra -
då tröstar tända ljus
inom och utom hus,
värmer mjukt emot det kalla
flingor som falla

Allt gott!

önskar er en tärna anno 1957
(i spetskantad nattskjorta och äkta lingonkrans, till den "riktiga" Lucia på besök i Kottby; kanske var det på Blomsterfonden)

Tankekedja

2010-12-04T10:20:00.009+02:00

Senast jag skrev var det Elisabets dag. Sedan dess har det varit både lillajul och första advent. Om det inte vore mörkt och om inte både tongåvan och ylemusiken hade innehållit en eller annan julmelodi skulle jag inte veta att det snart blir jul. Förra året togs jag bokstavligen på säng av magont och andra stressymptom dan före dan - och hemmet var ett enda kaos. Som tur var fick jag sedan åka bort och på julaftonen var allting bara bra; det var som att plötsligt ha fått byta värld. I år har jag fått unna mig någon ledig dag här och där och julklappar blir det inte tal om, inte just julkort heller (bara utomlands), för skattebjörnen har farit fram med mig som aldrig tillförne. Visste ni att det fanns ett sådant ord? Tillförne. Ta vara på de ord i SAOL efter vilka det står "(åld.)" - de har ofta en klang som när man spelar klassiskt på autentiska, gamla, instrument! Jag tänker annars inte i mina decemberbloggar - ifall jag hinner med flera än den här - ägna mig åt vare sig språk- eller andra samhällsfrågor; någon måtta får det vara under en årstid då människan som björnen egentligen borde om inte gå i ide så åtminstone varva ner och inte upp. Puh! Allt som köps in till biblioteket måste hinna "inlevereras", det vill säga registreras i katalogsystemet, före den första januari och den ena stipendiefonden efter den andra har sin ansökningstid nu just - nästan mitt i julbrådskan. På tal om julbrådskan fick jag igår per e-post en länk till en youtube-histora som gav mig mycket blandade känslor: Ett gäng - i amerikat, var annars - tycks ägna sig åt att sprida kultur lite var som helst, och det är inte det som stör mig - i sig - men nu var det en operakör som fyllde ett varuhus med hallelujakören ur Händels Messias. Varuhuset var stort som en katedral och kommersen pågick för fullt medan kören stod och gav hals. Var det Mercurius som hyllades, eller vem? Kanske hade huset dessutom söndagsöppet och befann sig den egentliga Messias någon annanstans - till exempel i en kyrka? Bara för att nu igen reflektera lite grann ... I och för sig förstod jag att hälsningen avsetts att ge mig ett smile. Och - tack, visst: ett litet ett:-) Mina datorproblem är f.ö. desamma som förut, så om dem säger jag nu inget annat än det, att sin statistik på blogger kan man se om man använder Internet Explorer men fortfarande inte om man håller sig till Mozilla Firefox. Men också i MF fungerade visningen av kurvor och siffror mycket väl ända fram till mitten av november. Just det här statistikroblemet är av allt att döma globalt. Globala är också de hälsoproblem jag ordat om i en och annan blogg under hösten men också dem lämnar jag åt sitt öde över jul. Mina egna försök med LCHF har fått mitt BMI-index att sjunka från 29 till 26 på några månader. Några andra fördelar har jag än så länge inte märkt, men kanske det beror på att jag har fuskat. Mentalhygien - se där, igen, ett bra och gammalt ord om än ännu inte "(åld.)" - kan också innebära att man lite vårdar sig om det som i förväntans tider känns ljust och gott. När jag var barn var adventstiden verkligen full av förväntan. Som vuxen får man bara se till att själv ta och skapa sig de där små fina stunderna - kanske är de inte så "bara" förresten; det är som om det med åren hade blivit lättare att njuta av just ögonblicken. Och vem hade trott att jag vid fyllda sextio och lite till skulle se det som ett nöje att tillbringa en dag i Helsingfors? (Nog för att jag egentligen skulle vilja bo där, som förr, men det är en annan historia. Hyrorna i storstaden har t.ex. blivit högre än min nettomånadslön hundra kilometer därifrån. Men också här, där jag bor, går det alldeles bra att bo. Snön lyser vitare än i Helsingfors.) Den där dagen började med att jag närvar vid en magisterspromotion. Eller kallas det kanske betygsutdelning? Det var i alla fall en precis lagom högtidlig stund med ett inte alltför långt tal (mest på finska) och utan onödigt prål men med champagne efteråt och också den kändes som en paus från den vanliga världen. Jag har aldrig varit på en sådan tillställning förut. I Åbo, där jag själv blev magister, gick man bara till fakultetskansliet och tog ut sina papper. En lite roande detalj lade jag märke till, där på uni för drygt två veckor sen: Rentav så många som hälften av de nyblivna kvinnliga magistrarna neg för dekanus när han gav dem deras betyg! Jag sa det efteråt, till de ungdomar jag stod och pratade med. "Tyckte du det var gammaldags?" frågade en (som inte själv hade nigit). "Nej, tvärtom! Det var något alldeles nytt." Jag menar: Visst talas det om det infantila samhället och visst hörs och syns det idag mycket barnsligheter vi från äldre generationer skakar på huvudet åt, men det här var ju på något sätt lite positivt, nästan rörande, också - eller hur? På min tid var väl ingen så ung när den blev magister, att en liten knix ens hade kommit på fråga! Det här för in mina tankar på sådant som studietakt och myndighetsålder och jag vet inte vad som har med generationsklyftan att göra - för en sådan finns det, medan det däremot knappast finns ett klassamhälle, som det numera också talas mycket om, i betydelsn "klass ett, två, tre och fyra". Däremot har vi ett kotterisamhälle med klasser i ungefär samma betydelse som när biblorna klassar böcker: den i den hyllan, den i den; ingen hittar den som inte står där den hör hemma. Men som sagt får alla vidare samhälleliga reflektioner vänta till efter jul. Utom en: Språkfrågan har det inte gått att undgå de senaste dagarna. Jag begriper mig inte på den. Ingen, i någon enda debatt, talar om en sådan sak som på vilken NIVÅ ens kunskaper i det andra inhemska språket ska befinna sig! Självfallet är det med språket som med matematiken och musiken - alla har ju inte just DEN begåvningen. Fortfarande kan jag inte fatta varför det ska vara självklart att den ena språkgruppen ska tvingas lära sig det andra språket näst intill perfekt men den andra inte. (Se vad jag skrev om min mormor i den förra bloggen.) I så gott som ett halvsekel levde jag i tron att finska studenter kunde svenska lika bra som svenska studenter kunde finska. Men så fick jag ett timlärarjobb i svenska för finska studerande vid en folkhögskola (det är nästan tio år sen) och konstaterade till min förvåning att inte ens de som hade tagit studenten förstod vad jag sa! "Är du förkyld?" frågade jag en flicka (om inte just hon var student fanns det andra, liknande, exempel bland dem som säkert var det - för att inte tala om hur de flesta uttryckte sig i skrift). Hon hade snuva och hosta men förstod inte frågan, ens när jag upprepat den. Om den så kallade tvångssvenskan varit på en så låg nivå som den jag möttes av det året, så kan det faktiskt göra just detsamma om den är obligatorisk eller ej. Men om vi vänder lite på steken: Kan vi inte i både svenska och finska skolor införa ett system där alla, säger alla, lär sig de grundläggande kunskaperna i det andra inhemska - och även i t.ex. fem andra språk - alltså på en "tillfredsställande" nivå? Och kan vi inte sedan, när den nivån är uppnådd, eftersträva exempelvis "nöjaktiga" kunskaper i de båda inhemska och kanske ett till tre andra språk? För alla. Inom grundskolan. Kan vi inte därefter göra det till någonting visserligen eftersträvansvärt men ändå frivilligt att lära sig det andra inhemska på en "god" nivå? Kan i så fall inte denna goda nivå få befinna sig någonstans mitt emellan det som nu betraktas som "goda kunskaper" och det som betraktas som "fullständiga kunskaper" (lilla respektive stora språkprovet)? Om man verkligen är språkbegåvad och vill det kunde man senare ytterligare studera språket i fråga för att nå upp till en "utmärkt" nivå. Stora språkprovet i finska har jag aldrig avlagt och aldrig förstått mig på. Jag tycker det är diskriminering att av en svenskspråkig bibliotekarie (på tvåspråkiga orter med finskspråkig majoritet) fordra stora språkprovet i finska; så var det inte förr, men numera är bibliotekarierna magistrar och då, så ... Men av finska bibliotekarier fordras det antagligen inte lika ofta stora språkprovet i svenska? Hur som helst har jag aldrig hört eller sett någon finskspråkig tala en perfekt svenska. Inte just någon svenskspråkig heller! Och tvärtom. Ni förstår hur jag menar? Jag menar att språk alltid lever och att ingen egentligen just någonsin kan sägas behärska ett språk fullständigt. I alla fall har jag nu slängt fram en tanke jag står för, från gräsrotsnivå, och nu slutar jag blogga för ett tag. Nej, en sak till - det andra programmet den där dagen när jag var i Helsingfors: Det var två flickor i Lönkan som gav en gemensam examenskonsert. Salen i Sandels var full och det blev stående ovationer. Musikens historia och mångfald av genrer - allt gav dessa gymnasister prov på, ibland också med kör och ackompanjatör(er). Ingen infantilitet där inte - men ett härligt musikaliskt och musikantiskt leklynne! (Visst var vi förresten infantila på min tid också - man var då närmast en "mamis" om man valde musik som ett frivilligt ämne ...) Skickligheten och sång- och spelglädjen denna afton, den 16 november, fick mig rentav att associera till HumppAvanti!:-) Men jag är släkt med en medverkande, så jag är egentligen jävig - hoppas de hade hunnit få sina betyg innan jag skrev detta. So long!

Blogg i november. 2

2010-11-19T20:05:00.008+02:00

Ja, det var ju en novemberblogg häremellan också, men den var så kort att den fick vara onumrerad. Mr China fick svar, såg jag någon timme efter att jag skrivit den, av en annan bloggare med samma statistikproblem, och alldeles nyss såg jag att många har drabbats och att felet är under utredning. Det är det gamla vanliga alltså, när det gäller datorer - bara att vänta ...

Medan jag skriver detta håller radion som vanligt på med "tvångssvenskan". För en del människor verkar det inte finnas något viktigare, för andra finns det knappast något mindre engagerande. Själv älskar jag det svenska språket och talar och skriver det gärna, men det finns faktiskt också frågor som gäller liv och död (och som det nästan är tabu att debattera) och när det är fråga om finlandssvenskan har nog den heikinheimoska isbiten redan smält ner till ett litet ispiller. Jag ser det svenska språkområdet som en enhet och den består av Sverige och det svenska Finland. När jag talar med folk som kan svenska talar jag svenska och när jag talar med såna som helst både kan och vill tala finska talar jag finska - min egen inte utmärkta utan bara goda "tvångsfinska". Få var det som gillade finskan i min finlandssvenska skola på 1960-talet och nästan ingen läste den utan problem och utan att harmas över hur mycket tid den tog från sådant som hade varit mycket, mycket, mera intressant.

Min mormor var född 1896 och kunde ingen finska - innan hon som pensionerad fick lov att börja lära sig det språket på egen hand. Annars hade hon haft svårigheter att klara sig i Helsingfors, vilket hon gjorde tills hon blev 84. Jag drar den slutsatsen att finskan inte i hennes barn- och ungdom kan ha varit obligatorisk i svenska skolor. Visserligen gick min mormor i skola också ute i Europa, men jag vet att hon hade gamla klasskamrater här.
När infördes tvångsfinskan, och varför?
Mera än så vågar jag inte fråga.

I Ny Tid, som kom idag, hade Heidi Johansson kåserat om inte bara ett experiment i att tiga en hel dag, uppenbarligen här i Finland, utan om också ett amerikanskt experiment under vilket lärare och studenter vid ett universitet fått leva en hel vecka utan att via universitetets datorer kunna nå sociala medier. Med tanke på alla jämnåriga till mig och äldre än jag som suckar över att jag ids hassa tid på att blogga måste jag le. En blogg går ändå an, då och då (jag såg för en stund sen att 4 150 000 i Finland bosatta har en bloggerblogg) men vad ska man med facebook och twitter till? Är det bara det urgamla skvallerspegelfenomenet som tagit sig nya uttryck och flyttat ut på nätet? Förr klarade man skvallret utan maskiner.
Men för all del: Jag vet att t.ex. journalister har nytta av de här medierna.

På tal om Ny Tid, som jag bläddrar igenom men sällan har tid att läsa helt, ingick det för två veckor sedan också en text att reagera lite på. Claes Andersson, som i kraft av sin psykiaterutbildning ofta av finlandssvenskar ses som en auktoriet när det gäller människokännedom, reflekterar i det numret kring en bok av Brian Bloom och under rubriken "Varje sjukdom är en berättelse". Det är det gamla välkända psykiatristiska resonmanget som något förenklat går ut på att männiksor blir sjuka för att de i själva verket går omkring med en bakomliggande ångest som är så väldold att de inte ens vet om den själva. Sen talar kroppen på sjukdomens språk. Kroppen är enligt det här resonemanget inte bara kropp, den är också själ - för någon själ som är skild från kroppen finns det inte; CA talar rent av om "den falska och begränsande uppspjälkningen i soma och psyke". Som om han visste svaret på detta evighetsproblem.

Själen är det svenska ordet för psyke, som i sin tur har åtskilliga definioner i stora ansedda lexikon, och det är såvitt jag förstår uttryckligen ett begrepp och en term för detta "okända något" som vi inte vet vad det är. En annan kan uppleva det som ytterst begränsande att tänka sig att själen INTE vore något annat än kroppen och funderar gärna ibland, då det finns orsak, över hur dessa två kan samsas inom hudens väggar - och möjligen också utanför. (Jag har därvidlag en unik egen upplevelse, men den sparar jag till ett bättre sammanhang än en blogg. I själva verket tror jag att jag delar den med många.)

Vad jag med säkerhet delar med många, verkligt många, är vetskapen om att sjukdomar och symptom kan finnas och ha kommit sig av helt andra orsaker än någonsin i världen något "psykiskt". Alla människor är med om svåra saker, men alla blir verkligen inte sjuka. Bara en sån enkel sak. Kroppen, vill jag säga artikelskribenten Claes Andersson, fortfarande med hänvisning till Ny Tid (44/2010, s. 13), kan verkligen vara sjuk, behäftad med skador, krämpor, värk och funktionsstörningar, cancer - utan att "tala" om något, annat än möjligen just det att den har dessa fel.

I den här artikeln ses Brian Bloom och hans syn - som inte alls är ny! - som någonting humant. Jag vill gärna tro att också artikelskribenten i grunden är eller avser att vara human, men jag reagerar ändå starkt på det högst inhumana i att sjuka människor som i hopp om att tillfriskna kanske redan gjort allt de kommit på, och allt deras läkare kommit på, för att få bukt med det som förstört deras arbetsförmåga och gjort dem sängliggande eller något ännu värre, de facto nu (igen en gång) beskylls för att känna sig själva så dåligt att de inte begriper att alltsammans är inbillning och sitter mellan öronen. När vi VET - alla vi som inte (längre) är s.a.s. dränkta i psykiatriserande och psykologiserande ideologier! - att det finns både forskning och beprövad erfarenhet som redan påvisat helt andra orsaker till människors sjukdomar än "bakomliggande" känslor som "ångest" och "depression". Dessa känslor kan i själva verket ha samma yttre orsaker som de tydligt fysiska symptomen.

Jag har själv i ett porträtt inifrån huvudet på en patient/konvalescent beskrivit vägen från att i åratal ha fått psykologisk "hjälp" med att leta efter orsaker till en sjukdom till att sedan - i sista minuten - få veta att det hela handlat om tungmetall- och bakteriepåverkan och att botemedlet var amalgamsanering, antioxandtbehandling och diverse kirurgiska ingrepp.
Det är nu 14-16 år sen min egen räddning och jag har inte fått någon anledning att återvända till psykiatrin, ett område inom vilket jag också varit anställd i unga år. Någon inbillningssjuka ligger det inte i någons intresse att lida av. Nu visar också redan sedan länge både forskning och klinisk verksamhet, världen över, att många vanliga sjukdomar, inte minst sådana som uppfattats som psykiska - dvs som går ut över upplevelser och beteenden - i själva verket härrör ur ett alltför stort överskott på fria radikaler. Det är otroligt vilken tid det tar för kunskap att spridas - inte minst i denna värld där den egentligen är tillgänglig för nästan vem som helst.

Jag skrev inte min bok för att "bara tala om mig själv" - mitt fall är bara ett exempel. "Det är oss du skriver om!" har jag fått höra av andra som varit och/eller är i den samma båt jag haft förmånen att få kliva ur. Det finns otaliga människor, också här i Norden, som får sina sjukdomar psykiatriserade som "psykosomatiska", eller ännu värre: "hypokondriska", och som blir "teraperade" (t.o.m. ett sådant uttryck har jag hört inom vården) till ingen nytta medan felet eller felen sitter någon helt annanstans. Dessa människor upplever hela psykiatrin som inhuman.

Så nu när man sparar och skär ner på verksamheten inom psykiatrin kanske det kunde bli pengar över till forskning kring och vård med mikronutrienter i stället? Vitaminer och spårämnen i medicinska doser är det inte enbart jag som blivit botad av. Förutom Ny Tid fick jag häromdagen också ett nummer av 2000-talets Vetenskap (jag lade ut en länk här uppe till höger), där läkaren Karin Munsterhjelm recenserade en bok av Autumn Stringam, som tidigare varit svårt sjuk i bipolär psykos (manisk-depressiv). Botemedlet i hennes fall var definitivt inte psykoterapi - utan terapi med ett noggrant uforskat kosttillskott. Forskningen kring just denna sjukdom och kring "mikronutrienternas uppenbara potential" (för att låna ett uttryck från K.M:s recension) har denna samma tidskrift också tidigare haft en artikel om, i början av år 2010.

Om jag får ge dagens psykiatriker ett gott råd så vore det till att börja med att läsa en bok som inte alls primärt behandlar 'psyket' utan som redogör för vad som är vad när det gäller bl.a. just fria radikaler och antioxidanter. Den kan läsas av både läkare och lekmän och är skriven av professor emeritus i klinisk kemi Per-Arne Öckerman. Titeln är "Den nya medicinen. Fria radikaler och antioxidanter visar hur alternativ- och komplementärmedicin kan bli den nya skolmedicinen. Alocost Media, 2005. 119 s." Jag valde den som facklektyr åt mig själv här om veckan, i stället för den bok av Gunni Nordström jag nämnde i en tidigare blogg - den får jag ta tag i på nytt lite senare. Men också elöverkänsligheten ägnas några sakliga rader i P-A.Ö:s lilla, men mycket upplysande bok.

Vad jag är för en som täcks säga allt detta? Ingen läkare alls, naturligtvis, inte naturvetare heller. Men en magister i "informationsförvaltning" och på en gradu om hur läkare skaffar sig information. Enkäten den bygger på var redan utförd när jag definitivt fick ge upp alla försök att orka vare sig arbeta eller studera och kort efteråt fick veta vad det var för slag av desinformation jag själv varit offer för på det hållet:-)

Nu vill min kropp ha mat och min själ få lyssna på den finlandssvenska tongåvan!

Statistikstopp

2010-11-19T09:35:00.002+02:00

Nog för att jag borde blogga snart igen men jag hinner inte ... De senaste gångerna jag gått in på sidan har jag fastnat vid texten "Ett fel uppstod när statistikuppgifterna skulle hämtas. Läs in sidan igen". Jag kommer inte på vad som menas. Klickar jag på "Uppdatera" kommer det en lång lista på varningar jag inte begriper en enda bokstav av. Går jag in på "Hjälp" finner jag efter tjugo minuters klickande en rad med frågor, på engelska, som andra har ställt. Det känns gott att veta att någon i Kina har samma problem som jag: "Please reload the page", lyder uppmaningen i hans fall. Han ber om hjälp att förstå vad som avses, men efter vad jag kan se har ingen besvarat hans fråga. Själv kan jag inte ens skicka en fråga - det är en sådan massa klick och kontroller på datorspråk på vägen att jag ger upp. Finns det någon här i Finland, i Nyland, i Raseborg, i Karis ... som vet något om hur man gör när det uppstår problem i ens blogspot - eller i alla fall när just det här aktuella problemet uppstår, undrar jag?
Förr "i den här åldern" satt kvinnor i en gungstol och stickade sockor ... (Inte för att jag kan det heller - den konsten har "det livslånga lärandets" samhälle noga sett till att jag förträngt. När skulle jag ha repeterat? Undra på att basarsockor är dyra!)

Blogg i november. 1

2010-11-05T08:53:00.011+02:00

För några dar sen kom jag underfund med hur man matar in sina länktips i högra marginalen, vilket säkert några har märkt. Den som varit inne på min egen hemsida eller som har läst min bok om att bli botad från en sjukdom som var av ett helt annat slag än den antagits vara ... förstår mycket väl varför jag lagt in länken tf.nu. Den går till Tandvårdsskadeförbundet, en riksomfattande svensk patient- och handikapporganisation, som i många år engagerat sig för, och inte minst samlat på sig enorma mängder kunskap om, den stora men ofta bortglömda och nonchalerade - för att inte säga motarbetade - grupp som de amalgamskadade och på andra sätt tandvårdsskadade utgör. Det kommer flera tips om goda länkar, så småningom - inte bara om samhälls- och vårdfrågor jag råkar ha kommit i beröring med utan också länkar till skönlitteratur och annat som jag gärna talar om med andra. Inte för att jag skulle ha tid att föra en aktiv dialog här i bloggen, med kommentarer flera gånger i veckan, men det som står i en blogg ger ju också upphov till andra, helt levande, diskussioner.

Varje gång man gör något man aldrig gjort förut sker det en ny "celldelning" inom gruppen "vänner och umgänge". En dag hade jag precis lyssnat på unga radioredaktörers prat och kunde sånär ha fått för mig att bara de som dagligen och stundligen är uppkopplade på nätet har en chans att hänga med i utvecklingen och skeendena, åtminstone i fråga om böcker och kultur, när jag någon timme senare insåg att min omgivning plötsligt vimlade av människor som inte bara sa sig sakna tid utan framför allt sa fraser som: ”Jag går aldrig in på någon blogg!” och ”Jag bloggar av princip inte alls” eller ”Hemskt, alla kan se vad du tänker!” – Det är för er jag skriver, snälla ni, men för säkerhets skull är nu bloggen sökbar också för "den stora allmänheten" (vad man nu menar med den). Man vet ju aldrig när någon av alla världens miljarder råkar intressera sig för samma ämne som man själv. Inte för att jag tror att "internet gjort världen mindre". Vad jag tänker om den saken räcker inte bloggen till för att klä i ord. För allt flera av oss verkar i alla fall internet ha visat att vi alla ändå bara håller oss till småsmå öar av ämnen, kunskaper, fakta, intressen och kontakter. Man kan helt enkelt inte ta in mera - och framför allt inte smälta mera! - än vad ens hjärna har kapacitet till. Vad som gäller är antagligen den gamla sanningen om vikten av att fördjupa sig i något enstaka ämne men samtidigt försöka hålla de stora sammanhangen i minnet. Inte för att jag själv alltid lyckas med dylika goda föresatser, men jag försöker ... Att tro att alla som inte så hemskt gärna brukar internet går omkring och är ovetande och tysta är i varje fall att missta sig. Jag har er gärna kvar, samma vänner och bekanta som förut, också utan att ni hinner med just min blogg. Hoppas ni har tid att ringa i stället!

Jag har varit på bokmässan. Det blev bara knappt fyra timmar, men mycket givande timmar var det! Jag hann lyssna på just de intervjuer jag ville lyssna på, jag hann betrakta den brusande bokfloden och jag hann träffa flera personer jag gärna ville träffa men som jag sällan träffar annanstans än just på bokmässor. Jag kom på att mediet film, som jag aldrig i ungdomen gjorde till "mitt" (helt enkelt för att min sjukdom - den jag numera blivit nästan helt botad från - förut gjorde mig så ljuskänslig att jag fick "migrän" av att gå på bio), har blivit något att upptäcka och glädja sig åt på äldre dar. Det är nu bara den där datorn eller dvd-apparaten som ännu ska skaffas, för de gamla goda biosalongerna håller på att försvinna. Synd. En story har jag också, som det borde kunna göras ett filmmanus av, men det vet jag inte än hur det går till. Om man skulle leva till 100 ... I alla fall var paneldebatten på mässan, om just film, "välregisserad" och minst lika intressant som författarintervjuerna jag hörde - allt under mässans sista timmar i söndags.

Igår var jag hela dan på Marc 21 -kurs. Kontenta:
Att träffa kolleger är oftast trevligt.
Att intressera sig för nästan vad som helst är möjligt
- om man tror att man måste.

PS Varför inte hela bloggen har samma storlek på bokstäverna är för mig en gåta. Försöker jag ändra på saken kommer datorn att antingen vägra spara inlägget eller kasta ut mig. Den kastade nyss ut mig, så nu låter jag allting vara som det är.

Hej igen!

2010-10-28T11:03:00.007+03:00

Det går inte att fortsätta direkt på söndagens avbrutna, långa epistel. Det händer så mycket alla dar. Varifrån kommer annars uttrycket "varken hackat eller malet"? Jag tycker det är just hackad - fast kanske inte malen - som tillvaron känns. Alla dessa roller och platser och detta att ständigt se sig tvungen att ha olika "gränssnitt" i förhållande till olika personer! Ibland känns det som att göra en klassresa upp och ner med hiss minst två gånger om dagen - men det borde jag kanske inte säga för egentligen tycker jag inte man ska tänka så mycket i klasser; jag tycker inte alls om dagens finlandssvenska klassdiskussion. När jag var ung fanns det en lång lista på socialgrupper vi lärde oss hålla oss till, vi som då studerade och skulle välja bakgrundsfaktorer till våra sociologiska undersökningar. Alla visste vad den hette, också jag, men i skrivande stund minns jag inte namnet (kan det ha varit Rauhalas skala?) och det har förstås kommit nya indelningar sedan dess. Då var det främst yrke och utbildning som ansågs avgöra ens socialgruppstillhörighet. Det kanske det i forskningssammanhang fortfarande gör. Men i media talar man nu grovt om klasser och verkar anse att dessa definieras av så gott som enbart ekonomiska faktorer. Vart hör i så fall en före detta välbeställd som plötsligt blivit arbetslös? "Fattigadel" är faktiskt också "adel". Jag anser man ska motverka gränsdragning, inte göra gränserna människor emellan ännu tjockare än de redan de senaste åren tycks ha gjorts. I alla fall: detta med hälsa, kunskap, information och bibliotek som jag kastade ut några trådändar om i förra veckan, och kanske redan före det, återkommer jag till någon annan gång. Just nu hinner jag inte, och mina bloggläsare kanske känner sig "mätta på detta" för en tid ... Ett undantag gör jag ändå och det gäller ett tips om LCHF (Low Carb High Fat). Jag nämnde nämligen knappast förra gången att jag själv i början av sommaren lämnade bort potatisen, pastan, riset och brödet och på ganska kort tid gick ner flera kg i vikt. Så fort jag lite fuskar med en eller annan macka och lite vin går jag upp igen. Men mitt eget något slarviga och inkonsekventa sätt att testa det nya rekommenderar jag naturligtvis inte, utan om LCHF borde man naturligtvis ta reda på mera än vad jag - hittills - själv hunnit göra. Jag har aldrig gillat matlagning utan börjat dagen med kaffe och smörgås och sedan mest ätit sådant som andra har lagat ... Biblioteksböckerna i ämnet är för det mesta utlånade men en ny upptäckt för mig (biblioteken i Finland har den knappast ännu men prenumerationen kostar inte mycket) är LCHF-magasinet www.lchfmagasinet.se, som bidrar med klara fakta och definitioner och dessutom med fortlöpande uppföljning av både kunskap och erfarenhet. Det räcker inte med att fråga "sin egen doktor" eller t.ex. Radiodoktorn. Sistnämnda har för all del nämnt att det vi förut har lärt oss om vad man ska äta nu är föremål för debatt. Vackert så! Men varför fråga den gamla skolans företrädare vad den nya skolan går ut på? Det må sedan gälla medicin eller vilket område som helst. Ingen kan veta allt, lär det vara Horatius - läkekonstens fader - som fått äran av att ha sagt före någon annan.

Man ska äta bara när man är hungrig, sägs det. Nu är jag hungrig. Ute är det mulet. Kanske drar det ihop sig till snöslask.

Efter gårdagens avbrott

2010-10-24T17:48:00.004+03:00

Att jag alls nämnde elöverkänsligheten igår berodde på att jag nyligen fått brev från en som inte bara lider av den utan dessutom har en hel del kunskap om vad allt den hänger samman med och som varnade mig för att köpa vilken dator som helst. Själv har jag läst bara en bok i ämnet, Gunni Nordströms Sjuk av bildskärm, 1989, och har nu påbörjat läsningen av samma författares Mörkläggning. Elektronikens rättslösa offer, 2000. Bägge verkar vederhäftiga och sistnämnda innehåller referenser till forskning. Den tycks också finnas på en del finländska folkbibliotek. Såsom jag förstått det sammanhänger problemet med överkänslighet för elektromagnetiska fält och överkänslighet för kemikalier med varandra; är man färdigt skadad kan man väl reagera på många slags retningar. Värme och ljus inverkar dessutom på hur kemikalier beter sig när kroppen kommer i kontakt med dem. Mer ska jag inte säga för mera vet jag inte. Inte än. Vad jag undrar över är varför vissa fenomen utan vidare leder till sakliga och mångåriga utredningar och samhällsdebatter medan andra förtigs som om de inte existerade. Bara för att man är intresserad av en sak som gäller hälsa och sjukdom behöver man varken vara sjåpagås eller fanatiker.

Jag sitter själv vid dator dagarna i ända och orkar, som de flesta, till vardags inte bry mig om ifall det värker lite här eller där eller om min tinnitus ökat eller minskat. Jag har varit svårt och långvarigt amalgamskadad - och tandvårdsskadad också på andra sätt - så för mig har det varit om inte rena rama så i alla fall himmelriket att nu i fjorton års tid ha fått må så bra som jag mår. Vid sextio är jag piggare och starkare än jag var vid trettio. Man blir inte automatiskt sjukare av att bli äldre. (Ändå förstod jag för en stund sen, då jag talade med en dam som är över nittio, att det kan vara ganska hemskt att bli riktigt gammal.)

Alla som talar om "moderna sjukdomar" är alltså inte hälsofanatiker, ister, eller typ new age -religiösa, även om också sådana tycks ha en benägenhet att dras till ensaksrörelser av olika slag. Ensidigt så det förslår verkar däremot dagens psykologistiska samhälls- och kulturklimat ha blivit - vem har inte under de senaste tio åren råkat ut för seanser där vanliga vardagliga självklarheter omskrivits till (ofta freudinspirerade) klichéer, förenklats, paketerats och sålts som om de varit någon namngiven forskares nya, alltid och på alla tillämpbara, idéer? Att komma dragandes till exempel med att alla har 24 timmar i dygnet till sitt förfogande är naturligtvis sant, samtidigt som det är nonsens om man därmed avser att ingen har rätt att klaga över brådska - de 24 timmarna har ju helt olika innehåll för olika människor, och innehållet verkar det vara allt färre som väljer själva.

I Helsingfors drar det ihop sig till bokmässa. Hela tjugohundratalet har jag sprungit på bokmässor och även medverkat (på ett litet hörn) vid ett par sådana, men nu har jag börjat bli mätt på dem. En dag ska jag ändå försöka ägna också årets mässa; man vet aldrig vem man stöter ihop med och vilka oumbärliga böcker man trots sin magra höstkassa kommer hem med. Böcker ska läsas, från pärm till pärm, och läsningen - eller tolkningen - borde inte alltför mycket få påverkas av smakdomare och andra med offentligt tyckande som levebröd. Men visst är det ibland stimulerande med diskussioner och intervjuer i ett slags gemenskap mitt på en mässa.

På tal om böcker, och därmed också språk, fick jag häromdagen från Språkrådet tips om en länk till sidan www.brukskandinavisk.no Den tyckte jag såg intressant ut, så jag ger tipset vidare. Och på tal om hälsa har jag själv upptäckt bloggen http://blogg.passagen.se/dahlqvistannika/ Den handlar om LCHF (Low Carb High Fat), högaktuellt också i finländska media. Min egen hemsida hittas ännu inte via Google, så jag påminner också om den: www.bmstorgards.fi Listan på begagnade böcker där kommer att uppdateras ca en gång per månad.

Ordflöde med avbrott

2010-10-23T23:00:00.001+03:00

Vid en het, i alla fall mycket varm, mobildator, som luktar plastångor och som antagligen avger tungmetaller sitter man inte och bloggar riktigt alla dar. Snart, snart, ska jag försöka finna mig en bra och billig laptop med möjligast små hälsoeffekter. Tänk, förresten, att sökordet 'elöverkänslighet' inte ens finns på finländska bibliotek. Det existerar dock helt seriös litteratur på området, men vet låntagarna det? Och bibliotekarierna själva? Som själva i sju-åtta timmar om dagen arbetar vid datorer. I Tf-bladet nr 2-3, 2010, läste jag nyss att platta bildskärmar kan innehålla kvicksilver, bly och kadmium.

Jag har idag skrivit en lång kria om ditt och datt, ett slags fortsättning på min "programförklaring", men när jag kopierade den från mitt wordprogram till bloggen vägrade sistnämnda publicera den med hänvisning till något htmlfel som jag inte vet vad det är ... Eller den publicerade den nog, men med pytteliten stil och med de länktips jag försökt ge i flera av regnbågens färger, så jag tog bort alltsammans. Statistiken tyder på att ingen hunnit se eländet.

Citatet i förra veckans blogg var av Vilhelm Moberg. Jag följde det när jag skrev mina böcker. Nu kanske det är dags för en repetition:-)

Ha ett trevligt veckoslut - med eller utan snö!

Innan strömmen går

2010-10-14T21:49:00.002+03:00

Ute både regnar och blåser det och inne är det "Liv i luren". Medan jag lyssnar läser jag e-post och pysslar med en del smått och gott, som t.ex. te och honung. Läste också nyss, bl.a. en artikel om en kommande mardrömsvärld där man måste vara lyckad för att duga och som skulle vara befolkad av glatta celluloiddockor. Det var i Månadsjournalen 5/1999 (fråga mig inte hur jag har den) och en annan artikel där hette "Visst blir du lönsam, lille vän!" och handlade om fattiga konstnärer. Blir man inte lönsam för sig själv kan man bli det för bl.a.kulturadministratörer. Om man är tillräckligt spektakulär.
Innan livet i luren, som jag brukar lyssna på för att det på något sätt känns hemtrevligt, hörde jag Tapiolakören (Tapiola Choir) sjunga de två första låtarna på en från biblioteket lånad CD med musik av Heikki Sarmanto och lyrik av Aina Swan Cutler: "Listen to the Wind" och "Long ago there was Darkness" - med orden "rain drops falling" ... Sången och kompet lyckades inte överrösta vinden och regnet därute, men vackra melodier var det. Någonting för någon att önska i "Musikväktarna" någon tisdag.
Egentligen hade jag velat vara i Finlandiahuset och höra på Schumann och Bruckner, men dit var vägen för lång, i alla fall i kväll efter jobbet ... Musik är musik, var drar man gränsen mellan det ena slaget och det andra? Det borde vara lika gränsöverskridande inom litteraturen: det viktiga är att en text är väl skriven och har någonting att säga, inte nödvändigtvis vilken genre eller hyllklass den ska placeras i. "Ha någonting att säga. Säg det. Säg ingenting annat". Vem var det som sa det? (Som vanligt måste jag be att få återkomma.)
Jag vet, jag vet - just nu, "i dessa tider", ska man helst bara skramla med tomma ord och ge sken av att livet är ett enda splitter. Men har man levat i ett halvsekel eller mera har man upplevt så många fram och tillbaka svängande trender att man inte längre bryr sig. I alla fall borde man inte göra det. Visst händer det ändå att man prompt försöker "hänga med". Ibland är det på gott, ibland på ont. Det man ofta får anledning att undra är: Varför kan inte det som en generation gått igenom och lärt sig på något slags stafettpinneliknande vis ges över åt nästa? Om och om igen går olika människor igenom samma sak, samma utvecklingsskeden, samma erfarenheter - för all del med smärre variationer. Lika ointressant som det tycks vara för unga att läsa böcker skrivna av äldre är det för äldre att läsa böcker skrivna av unga. Ifall de inte råkar vara ens egna släktingar, "gudungar" eller så.
Det som är bra enligt en del är det inte nödvändigtvis enligt andra. Språkliga varieteter har inte bara samband med var man bor utan också med t.e.x i vilken "årgång" man "bor". Så länge man lever lever man här och nu.
Hur det nu än är så råkar jag ha fått "Goethes italienska resa" i min hand och funnit den högst läsvärd, samtidigt som jag av någon outgrundlig anledning ett par kvällar å rad tycks ha somnat ifrån den efter bara fyra-fem sidor. I förrgår fäste jag mig vid följande rader: "Alltså är Gud ske lov Venedig mig icke längre något tomt ord, icke något meningslöst namn, som så ofta ängslat mig, de tomma ordens dödsfiende". Det var Goethe det. Men det är ju långt över 200 år sen ...
Nyss höjde jag volymen lite grann: "Stanna lite längre, vi har ännu en sång att sjunga, en refräng från när vi var unga ..." (med Mikko Alatalo).
Innan jag blir alltför predikomässig och känslosam sätter jag punkt för ikväll. Fönsterrutorna skallrar. Bäst det är går strömmen.

En ny vecka

2010-10-11T10:23:00.002+03:00

God morgon, måndag ... Nu är hemsidan klar: http://bmstorgards.fi
Sakliga synpunkter emottages med tacksamhet:-)
Tack till Nyholm Solutions Ab som gjort den!

Önskar jag kunde visa er den färgranna lilla blomsterstjälk vars blommor liknar moderna örhängen och som ensam lever kvar i en vas sedan hela dess enorma sällskap för länge sedan vissnat - det är 3,5 veckor sedan jag förärades en jättebukett (utan att på något sätt ha gjort mig förtjänt av den - men det är en privat historia).

Jag har också fått en digikamera, det var redan i julas, och visst har jag lärt mig ta bilder med den, men så länge min dator bara är en mobildator i storlek A5 (som ett vanligt rutigt häfte) ids jag inte ens ta reda på hur jag ska göra med alla sladdar. Bruksanvisningar och jag går inte ihop. (Vad menar de med den termen, och den? Hur ska man tolka den här bilden?) Snart, snart ...

För bara drygt tio år sen visste jag ännu knappt någonting om datorer. Jag hade i början av 90-talet lärt mig mata in vissa fakta på disketter stora som lakan. Sen låg jag sjuk medan allt det nya kom, internet gjorde sitt intåg och allt vad det var (1994-96). Så sent som 1999 skrev jag ännu min pro gradu på vanlig skrivmaskin - jag var säkert den allra, allra sista ... (den finns kvar i en garderob, alltså skrivmaskinen) och fick hjälp med att överföra den på diskett. Vid det laget hade jag i alla fall hunnit lära mig använda ett bibliotekssystem (för katalogisering, utlåning och allt det där - ni vet) och inom förloppet av ytterligare kanske fyra år två till. Alltså bibliotekssystem ... Efter decennier med samma gamla Detroitkort byts nu systemen ut hela tiden och jag äter upp min stickade mössa om inte det nya internationella system som är i antågande också kommer att bytas ut ännu några gånger innan jag har råd att gå i pension.

Att på fritiden också syssla med datorer blir för mycket. Böcker går det lättare med: vissa hör till jobbet, andra finns här hemma. Och vissa bär jag fram och tillbaka: lånar, vill så gärna läsa, hinner inte, själv ska jag också skriva, men när ...?

Nej, nu svamlar jag. Det tänkte jag inte min blogg skulle användas till. Inte till att vara en offentlig dagbok heller. Jag tänker skriva när andan faller på, när det finns något tema jag vill ta upp, om det är något jag tycker också andra än de närmaste får läsa. Eller om det är något andra propsar på att jag ska säga. Det sistnämnda hoppas jag inte sker ofta, för då är det vanligtvis något lite obehagligt jag "som vågar" förväntas ta itu med ...

Det där sista var förmätet. Jag vet. Men det känns så ibland. Kanske gör det det för alla?

Vänta och se (som läkare brukar säga ...)!

Tionde i tionde, söndag

2010-10-10T20:45:00.002+03:00

Hej både vänner och motståndare, det har varit en söndag med ena halvan grå och andra solig, färgrann och blåsig.
När jag äntligen skapat min blogg för att ibland få yttrat ett och annat till flera än dem som finns på mina mobil- och mejllistor, drabbades jag av uppenbarligen både teknostress och något slags skriftlig motsvarighet till tunghäfta.
Dessutom har slutet av veckan varit så fyllt med jobb och program och inte minst alldeles vanligt mejlande och sms:ande att bloggandet fått bida sin tid. Idag har jag sänt den person som gör min hemsida en kort definition av det ord, 'prosaik', som ingår i namnet på min minimala lilla firma; meningen är alltså att jag snart ska ha en hemsida också. Bättre sent än aldrig.
Men ordet 'prosaik' - det började för mig som en ordlek, en gång för länge sen. Jag tänkte då på att litteraturvetarna, det akademiskt sinnade lilla skrå som tycks älska att hålla sig till teorier, verkar ha vikt orden 'prosalyrik' och 'prosadikt' för bara vissa sorters texter - som likt vanlig prosa är skrivna ända ut i marginalerna men som har ett lyriskt språk. (Det har många romaner också.)
Nå, enligt Språkrådet i Sverige behöver inte alls alla människor använda denna helt normalt konstruerade ordsammansättning på samma sätt som dessa vetare, men i alla fall: jag hade tänkt på de många olika kombinationer som kan finnas mellan prosa och lyrik - kanske också dramatik - och då sett framför mig en 'mosaik', associerat vidare till 'musik' och tänkt att där, inom musiken, har man verkligen ett annat förhållande till genreöverskridningar och variatoner än man tycks ha inom litteraturen.
En mosaik kan bestå av små fyrkantiga bitar eller av alldeles andra slags bitar i olika storlekar, former, färger och material. Det viktiga är vilken helhet man lyckas göra av dem.
För att kunna åstadkomma sin till synes fritt skapade helhet måste man känna till materialen, noterna, bokstäverna ...
En helhet kallad 'prosaik' kan utgöras av en enskild text (jfr ett stycke kammarmusik) eller också bestå av flera texter eller böcker (jfr hela konsertprogram).
Detta var inte själva definitionen - den blir en mening lång, eller två. Det var bara mina tankar kring ett framlekt ord, innan jag sett vad jag innerst inne visste: att det redan fanns.
Men det gjorde ingenting, sa språkvårdarna, så nu brukar jag det som jag vill:-)
I min egenskap av bibliotekarie har jag annars många gånger undrat varför så många människor i alla möjliga sammanhang tycker det är så viktigt med kategorier? "Finns det olika träd?" var det visst en kommunalpamp som en gång hade frågat Astrid Lindgren. Det ena hör hit och det andra hör dit, ni vet ... Ja, det är ju viktigt att kunna skilja ett träd från ett berg.
Hos oss, på biblioteken, har klassificerandet av böcker och naturligtvis den praktiska funktionen att den bok som någon frågar efter ska gå att lokalisera i en hylla och att plocka ut därifrån samt ställas tillbaka på samma ställe.
Och det ska gå att hitta litteratur som handlar om ett visst ämne, tycker vi, och så gör vi ett index. Men redan i det skedet uppstår det problem.
En bok kan ju handla om flera ämnen. Och består en viss bok egentligen av essäer, kolumner eller noveller, eller just: av lyrik eller prosa? Är den och den boken en roman eller en biografi?
Om man på biblioteken hade en hylla för genreöverskridande litteratur - ja då skulle antagligen det mesta hamna där.
Det var faktiskt - för att åter en gång hänvisa till en språkvårdare (- dessa fantastiska människor som är så fria i förhållande till språket, just därför att de vet så mycket om hur man kan använda det!), en som förra året föreslog mig att ha all skönlitteratur i samma hyllor, alfabetiskt uppställda efter förattare, helt utan försök att dela upp den i undergenrer.
Det är inte utan att jag håller med henne. Alldeles nyligen flyttade jag över Anna-Lisa Österbergs Rapport (från 1976, fortfarande läsvärd - jag har den som kvällslektyr) från dikthyllan till prosahyllan. Varför ska en "blandad" bok stå där ingen hittar den?
Böcker är faktiskt som individer - värda att läsas av på ett värdigt sätt, med respekt för deras "personligheter", utan fördomar mot deras ålder och utan ett kategoriserande och etiketterande som ibland kan leda läsarna alldeles fel. Men det kanske jag får orsak att återkoma till ...?

Första resans gosse

2010-10-06T08:26:00.002+03:00

God morgon, alla ni som till äventyrs redan skulle ha hittat till min blogg!
Jag blir helt konfys av alla instruktioner på finska och engelska och får ta till min genom livet vanligaste inlärningsmetod: försök och misstag.
Men någon dag och i någon ända måste man alltid börja. Jag börjar här och nu. Trots att jag ska rusa till jobbet om fem minuter. Hoppas få återkomma!