13 december 2010

Måndag: Lucia

Ja, inte är det lätt att i dessa tider undvika samhällsfrågor - och inte att vårda sig om diktarådran heller. Önskar ändå alla en möjligast glad och trygg midvintertid med denna lilla blandvers på olika varianter av Luciasången. Den är inte "litteratur" - jag vet - men åtminstone kan ingen beskylla den för att sakna undertext:

När i den mörka natt stjärnorna glimra
kring jord som sol förgät, skuggorna flimra -
då tröstar tända ljus
inom och utom hus,
värmer mjukt emot det kalla
flingor som falla

Allt gott!

önskar er en tärna anno 1957
(i spetskantad nattskjorta och äkta lingonkrans, till den "riktiga" Lucia på besök i Kottby; kanske var det på Blomsterfonden)

04 december 2010

Tankekedja

Senast jag skrev var det Elisabets dag. Sedan dess har det varit både lillajul och första advent. Om det inte vore mörkt och om inte både tongåvan och ylemusiken hade innehållit en eller annan julmelodi skulle jag inte veta att det snart blir jul. Förra året togs jag bokstavligen på säng av magont och andra stressymptom dan före dan - och hemmet var ett enda kaos. Som tur var fick jag sedan åka bort och på julaftonen var allting bara bra; det var som att plötsligt ha fått byta värld. I år har jag fått unna mig någon ledig dag här och där och julklappar blir det inte tal om, inte just julkort heller (bara utomlands), för skattebjörnen har farit fram med mig som aldrig tillförne. Visste ni att det fanns ett sådant ord? Tillförne. Ta vara på de ord i SAOL efter vilka det står "(åld.)" - de har ofta en klang som när man spelar klassiskt på autentiska, gamla, instrument! Jag tänker annars inte i mina decemberbloggar - ifall jag hinner med flera än den här - ägna mig åt vare sig språk- eller andra samhällsfrågor; någon måtta får det vara under en årstid då människan som björnen egentligen borde om inte gå i ide så åtminstone varva ner och inte upp. Puh! Allt som köps in till biblioteket måste hinna "inlevereras", det vill säga registreras i katalogsystemet, före den första januari och den ena stipendiefonden efter den andra har sin ansökningstid nu just - nästan mitt i julbrådskan. På tal om julbrådskan fick jag igår per e-post en länk till en youtube-histora som gav mig mycket blandade känslor: Ett gäng - i amerikat, var annars - tycks ägna sig åt att sprida kultur lite var som helst, och det är inte det som stör mig - i sig - men nu var det en operakör som fyllde ett varuhus med hallelujakören ur Händels Messias. Varuhuset var stort som en katedral och kommersen pågick för fullt medan kören stod och gav hals. Var det Mercurius som hyllades, eller vem? Kanske hade huset dessutom söndagsöppet och befann sig den egentliga Messias någon annanstans - till exempel i en kyrka? Bara för att nu igen reflektera lite grann ... I och för sig förstod jag att hälsningen avsetts att ge mig ett smile. Och - tack, visst: ett litet ett:-) Mina datorproblem är f.ö. desamma som förut, så om dem säger jag nu inget annat än det, att sin statistik på blogger kan man se om man använder Internet Explorer men fortfarande inte om man håller sig till Mozilla Firefox. Men också i MF fungerade visningen av kurvor och siffror mycket väl ända fram till mitten av november. Just det här statistikroblemet är av allt att döma globalt. Globala är också de hälsoproblem jag ordat om i en och annan blogg under hösten men också dem lämnar jag åt sitt öde över jul. Mina egna försök med LCHF har fått mitt BMI-index att sjunka från 29 till 26 på några månader. Några andra fördelar har jag än så länge inte märkt, men kanske det beror på att jag har fuskat. Mentalhygien - se där, igen, ett bra och gammalt ord om än ännu inte "(åld.)" - kan också innebära att man lite vårdar sig om det som i förväntans tider känns ljust och gott. När jag var barn var adventstiden verkligen full av förväntan. Som vuxen får man bara se till att själv ta och skapa sig de där små fina stunderna - kanske är de inte så "bara" förresten; det är som om det med åren hade blivit lättare att njuta av just ögonblicken. Och vem hade trott att jag vid fyllda sextio och lite till skulle se det som ett nöje att tillbringa en dag i Helsingfors? (Nog för att jag egentligen skulle vilja bo där, som förr, men det är en annan historia. Hyrorna i storstaden har t.ex. blivit högre än min nettomånadslön hundra kilometer därifrån. Men också här, där jag bor, går det alldeles bra att bo. Snön lyser vitare än i Helsingfors.) Den där dagen började med att jag närvar vid en magisterspromotion.  Eller kallas det kanske betygsutdelning? Det var i alla fall en precis lagom högtidlig stund med ett inte alltför långt tal (mest på finska) och utan onödigt prål men med champagne efteråt och också den kändes som en paus från den vanliga världen. Jag har aldrig varit på en sådan tillställning förut. I Åbo, där jag själv blev magister, gick man bara till fakultetskansliet och tog ut sina papper. En lite roande detalj lade jag märke till, där på uni för drygt två veckor sen: Rentav så många som hälften av de nyblivna kvinnliga magistrarna neg för dekanus när han gav dem deras betyg! Jag sa det efteråt, till de ungdomar jag stod och pratade med. "Tyckte du det var gammaldags?" frågade en (som inte själv hade nigit). "Nej, tvärtom! Det var något alldeles nytt." Jag menar: Visst talas det om det infantila samhället och visst hörs och syns det idag mycket barnsligheter vi från äldre generationer skakar på huvudet åt, men det här var ju på något sätt lite positivt, nästan rörande, också - eller hur? På min tid var väl ingen så ung när den blev magister, att en liten knix ens hade kommit på fråga! Det här för in mina tankar på sådant som studietakt och myndighetsålder och jag vet inte vad som har med generationsklyftan att göra - för en sådan finns det, medan det däremot knappast finns ett klassamhälle, som det numera också talas mycket om, i betydelsn "klass ett, två, tre och fyra". Däremot har vi ett kotterisamhälle med klasser i ungefär samma betydelse som när biblorna klassar böcker: den i den hyllan, den i den; ingen hittar den som inte står där den hör hemma. Men som sagt får alla vidare samhälleliga reflektioner vänta till efter jul. Utom en: Språkfrågan har det inte gått att undgå de senaste dagarna. Jag begriper mig inte på den. Ingen, i någon enda debatt, talar om en sådan sak som på vilken NIVÅ ens kunskaper i det andra inhemska språket ska befinna sig! Självfallet är det med språket som med matematiken och musiken - alla har ju inte just DEN begåvningen. Fortfarande kan jag inte fatta varför det ska vara självklart att den ena språkgruppen ska tvingas lära sig det andra språket näst intill perfekt men den andra inte. (Se vad jag skrev om min mormor i den förra bloggen.) I så gott som ett halvsekel levde jag i tron att finska studenter kunde svenska lika bra som svenska studenter kunde finska. Men så fick jag ett timlärarjobb i svenska för finska studerande vid en folkhögskola (det är nästan tio år sen) och konstaterade till min förvåning att inte ens de som hade tagit studenten förstod vad jag sa! "Är du förkyld?" frågade jag en flicka (om inte just hon var student fanns det andra, liknande, exempel bland dem som säkert var det - för att inte tala om hur de flesta uttryckte sig i skrift). Hon hade snuva och hosta men förstod inte frågan, ens när jag upprepat den. Om den så kallade tvångssvenskan varit på en så låg nivå som den jag möttes av det året, så kan det faktiskt göra just detsamma om den är obligatorisk eller ej. Men om vi vänder lite på steken: Kan vi inte i både svenska och finska skolor införa ett system där alla, säger alla, lär sig de grundläggande kunskaperna i det andra inhemska - och även i t.ex. fem andra språk - alltså på en "tillfredsställande" nivå? Och kan vi inte sedan, när den nivån är uppnådd, eftersträva exempelvis "nöjaktiga" kunskaper i de båda inhemska och kanske ett till tre andra språk? För alla. Inom grundskolan. Kan vi inte därefter göra det till någonting visserligen eftersträvansvärt men ändå frivilligt att lära sig det andra inhemska på en "god" nivå? Kan i så fall inte denna goda nivå få befinna sig någonstans mitt emellan det som nu betraktas som "goda kunskaper" och det som betraktas som "fullständiga kunskaper" (lilla respektive stora språkprovet)? Om man verkligen är språkbegåvad och vill det kunde man senare ytterligare studera språket i fråga för att nå upp till en "utmärkt" nivå. Stora språkprovet i finska har jag aldrig avlagt och aldrig förstått mig på. Jag tycker det är diskriminering att av en svenskspråkig bibliotekarie (på tvåspråkiga orter med finskspråkig majoritet) fordra stora språkprovet i finska; så var det inte förr, men numera är bibliotekarierna magistrar och då, så ... Men av finska bibliotekarier fordras det antagligen inte lika ofta stora språkprovet i svenska? Hur som helst har jag aldrig hört eller sett någon finskspråkig tala en perfekt svenska. Inte just någon svenskspråkig heller! Och tvärtom. Ni förstår hur jag menar? Jag menar att språk alltid lever och att ingen egentligen just någonsin kan sägas behärska ett språk fullständigt. I alla fall har jag nu slängt fram en tanke jag står för, från gräsrotsnivå, och nu slutar jag blogga för ett tag. Nej, en sak till - det andra programmet den där dagen när jag var i Helsingfors: Det var två flickor i Lönkan som gav en gemensam examenskonsert. Salen i Sandels var full och det blev stående ovationer. Musikens historia och mångfald av genrer - allt gav dessa gymnasister prov på, ibland också med kör och ackompanjatör(er). Ingen infantilitet där inte - men ett härligt musikaliskt och musikantiskt leklynne! (Visst var vi förresten infantila på min tid också - man var då närmast en "mamis" om man valde musik som ett frivilligt ämne ...) Skickligheten och sång- och spelglädjen denna afton, den 16 november, fick mig rentav att associera till HumppAvanti!:-) Men jag är släkt med en medverkande, så jag är egentligen jävig - hoppas de hade hunnit få sina betyg innan jag skrev detta. So long!

19 november 2010

Blogg i november. 2

Ja, det var ju en novemberblogg häremellan också, men den var så kort att den fick vara onumrerad. Mr China fick svar, såg jag någon timme efter att jag skrivit den, av en annan bloggare med samma statistikproblem, och alldeles nyss såg jag att många har drabbats och att felet är under utredning. Det är det gamla vanliga alltså, när det gäller datorer - bara att vänta ...

Medan jag skriver detta håller radion som vanligt på med "tvångssvenskan". För en del människor verkar det inte finnas något viktigare, för andra finns det knappast något mindre engagerande. Själv älskar jag det svenska språket och talar och skriver det gärna, men det finns faktiskt också frågor som gäller liv och död (och som det nästan är tabu att debattera) och när det är fråga om finlandssvenskan har nog den heikinheimoska isbiten redan smält ner till ett litet ispiller. Jag ser det svenska språkområdet som en enhet och den består av Sverige och det svenska Finland. När jag talar med folk som kan svenska talar jag svenska och när jag talar med såna som helst både kan och vill tala finska talar jag finska - min egen inte utmärkta utan bara goda "tvångsfinska". Få var det som gillade finskan i min finlandssvenska skola på 1960-talet och nästan ingen läste den utan problem och utan att harmas över hur mycket tid den tog från sådant som hade varit mycket, mycket, mera intressant.

Min mormor var född 1896 och kunde ingen finska - innan hon som pensionerad fick lov att börja lära sig det språket på egen hand. Annars hade hon haft svårigheter att klara sig i Helsingfors, vilket hon gjorde tills hon blev 84. Jag drar den slutsatsen att finskan inte i hennes barn- och ungdom kan ha varit obligatorisk i svenska skolor. Visserligen gick min mormor i skola också ute i Europa, men jag vet att hon hade gamla klasskamrater här.
När infördes tvångsfinskan, och varför?
Mera än så vågar jag inte fråga.

I Ny Tid, som kom idag, hade Heidi Johansson kåserat om inte bara ett experiment i att tiga en hel dag, uppenbarligen här i Finland, utan om också ett amerikanskt experiment under vilket lärare och studenter vid ett universitet fått leva en hel vecka utan att via universitetets datorer kunna nå sociala medier. Med tanke på alla jämnåriga till mig och äldre än jag som suckar över att jag ids hassa tid på att blogga måste jag le. En blogg går ändå an, då och då (jag såg för en stund sen att 4 150 000 i Finland bosatta har en bloggerblogg) men vad ska man med facebook och twitter till? Är det bara det urgamla skvallerspegelfenomenet som tagit sig nya uttryck och flyttat ut på nätet? Förr klarade man skvallret utan maskiner.
Men för all del: Jag vet att t.ex. journalister har nytta av de här medierna.

På tal om Ny Tid, som jag bläddrar igenom men sällan har tid att läsa helt, ingick det för två veckor sedan också en text att reagera lite på. Claes Andersson, som i kraft av sin psykiaterutbildning ofta av finlandssvenskar ses som en auktoriet när det gäller människokännedom, reflekterar i det numret kring en bok av Brian Bloom och under rubriken "Varje sjukdom är en berättelse". Det är det gamla välkända psykiatristiska resonmanget som något förenklat går ut på att männiksor blir sjuka för att de i själva verket går omkring med en bakomliggande ångest som är så väldold att de inte ens vet om den själva. Sen talar kroppen på sjukdomens språk. Kroppen är enligt det här resonemanget inte bara kropp, den är också själ - för någon själ som är skild från kroppen finns det inte; CA talar rent av om "den falska och begränsande uppspjälkningen i soma och psyke". Som om han visste svaret på detta evighetsproblem.

Själen är det svenska ordet för psyke, som i sin tur har åtskilliga definioner i stora ansedda lexikon, och det är såvitt jag förstår uttryckligen ett begrepp och en term för detta "okända något" som vi inte vet vad det är. En annan kan uppleva det som ytterst begränsande att tänka sig att själen INTE vore något annat än kroppen och funderar gärna ibland, då det finns orsak, över hur dessa två kan samsas inom hudens väggar - och möjligen också utanför. (Jag har därvidlag en unik egen upplevelse, men den sparar jag till ett bättre sammanhang än en blogg. I själva verket tror jag att jag delar den med många.)

Vad jag med säkerhet delar med många, verkligt många, är vetskapen om att sjukdomar och symptom kan finnas och ha kommit sig av helt andra orsaker än någonsin i världen något "psykiskt". Alla människor är med om svåra saker, men alla blir verkligen inte sjuka. Bara en sån enkel sak. Kroppen, vill jag säga artikelskribenten Claes Andersson, fortfarande med hänvisning till Ny Tid (44/2010, s. 13), kan verkligen vara sjuk, behäftad med skador, krämpor, värk och funktionsstörningar, cancer - utan att "tala" om något, annat än möjligen just det att den har dessa fel.

I den här artikeln ses Brian Bloom och hans syn - som inte alls är ny! - som någonting humant. Jag vill gärna tro att också artikelskribenten i grunden är eller avser att vara human, men jag reagerar ändå starkt på det högst inhumana i att sjuka människor som i hopp om att tillfriskna kanske redan gjort allt de kommit på, och allt deras läkare kommit på, för att få bukt med det som förstört deras arbetsförmåga och gjort dem sängliggande eller något ännu värre, de facto nu (igen en gång) beskylls för att känna sig själva så dåligt att de inte begriper att alltsammans är inbillning och sitter mellan öronen. När vi VET - alla vi som inte (längre) är s.a.s. dränkta i psykiatriserande och psykologiserande ideologier! - att det finns både forskning och beprövad erfarenhet som redan påvisat helt andra orsaker till människors sjukdomar än "bakomliggande" känslor som "ångest" och "depression". Dessa känslor kan i själva verket ha samma yttre orsaker som de tydligt fysiska symptomen.

Jag har själv i ett porträtt inifrån huvudet på en patient/konvalescent beskrivit vägen från att i åratal ha fått psykologisk "hjälp" med att leta efter orsaker till en sjukdom till att sedan - i sista minuten - få veta att det hela handlat om tungmetall- och bakteriepåverkan och att botemedlet var amalgamsanering, antioxandtbehandling och diverse kirurgiska ingrepp.
Det är nu 14-16 år sen min egen räddning och jag har inte fått någon anledning att återvända till psykiatrin, ett område inom vilket jag också varit anställd i unga år. Någon inbillningssjuka ligger det inte i någons intresse att lida av. Nu visar också redan sedan länge både forskning och klinisk verksamhet, världen över, att många vanliga sjukdomar, inte minst sådana som uppfattats som psykiska - dvs som går ut över upplevelser och beteenden - i själva verket härrör ur ett alltför stort överskott på fria radikaler. Det är otroligt vilken tid det tar för kunskap att spridas - inte minst i denna värld där den egentligen är tillgänglig för nästan vem som helst.

Jag skrev inte min bok för att "bara tala om mig själv" - mitt fall är bara ett exempel. "Det är oss du skriver om!" har jag fått höra av andra som varit och/eller är i den samma båt jag haft förmånen att få kliva ur. Det finns otaliga människor, också här i Norden, som får sina sjukdomar psykiatriserade som "psykosomatiska", eller ännu värre: "hypokondriska", och som blir "teraperade" (t.o.m. ett sådant uttryck har jag hört inom vården) till ingen nytta medan felet eller felen sitter någon helt annanstans. Dessa människor upplever hela psykiatrin som inhuman.

Så nu när man sparar och skär ner på verksamheten inom psykiatrin kanske det kunde bli pengar över till forskning kring och vård med mikronutrienter i stället? Vitaminer och spårämnen i medicinska doser är det inte enbart jag som blivit botad av. Förutom Ny Tid fick jag häromdagen också ett nummer av 2000-talets Vetenskap (jag lade ut en länk här uppe till höger), där läkaren Karin Munsterhjelm recenserade en bok av Autumn Stringam, som tidigare varit svårt sjuk i bipolär psykos (manisk-depressiv). Botemedlet i hennes fall var definitivt inte psykoterapi - utan terapi med ett noggrant uforskat kosttillskott. Forskningen kring just denna sjukdom och kring "mikronutrienternas uppenbara potential" (för att låna ett uttryck från K.M:s recension) har denna samma tidskrift också tidigare haft en artikel om, i början av år 2010.

Om jag får ge dagens psykiatriker ett gott råd så vore det till att börja med att läsa en bok som inte alls primärt behandlar 'psyket' utan som redogör för vad som är vad när det gäller bl.a. just fria radikaler och antioxidanter. Den kan läsas av både läkare och lekmän och är skriven av professor emeritus i klinisk kemi Per-Arne Öckerman. Titeln är "Den nya medicinen. Fria radikaler och antioxidanter visar hur alternativ- och komplementärmedicin kan bli den nya skolmedicinen. Alocost Media, 2005. 119 s." Jag valde den som facklektyr åt mig själv här om veckan, i stället för den bok av Gunni Nordström jag nämnde i en tidigare blogg - den får jag ta tag i på nytt lite senare. Men också elöverkänsligheten ägnas några sakliga rader i P-A.Ö:s lilla, men mycket upplysande bok.

Vad jag är för en som täcks säga allt detta? Ingen läkare alls, naturligtvis, inte naturvetare heller. Men en magister i "informationsförvaltning" och på en gradu om hur läkare skaffar sig information. Enkäten den bygger på var redan utförd när jag definitivt fick ge upp alla försök att orka vare sig arbeta eller studera och kort efteråt fick veta vad det var för slag av desinformation jag själv varit offer för på det hållet:-)

Nu vill min kropp ha mat och min själ få lyssna på den finlandssvenska tongåvan!

Statistikstopp

Nog för att jag borde blogga snart igen men jag hinner inte ... De senaste gångerna jag gått in på sidan har jag fastnat vid texten "Ett fel uppstod när statistikuppgifterna skulle hämtas. Läs in sidan igen". Jag kommer inte på vad som menas. Klickar jag på "Uppdatera" kommer det en lång lista på varningar jag inte begriper en enda bokstav av. Går jag in på "Hjälp" finner jag efter tjugo minuters klickande en rad med frågor, på engelska, som andra har ställt. Det känns gott att veta att någon i Kina har samma problem som jag: "Please reload the page", lyder uppmaningen i hans fall. Han ber om hjälp att förstå vad som avses, men efter vad jag kan se har ingen besvarat hans fråga. Själv kan jag inte ens skicka en fråga - det är en sådan massa klick och kontroller på datorspråk på vägen att jag ger upp. Finns det någon här i Finland, i Nyland, i Raseborg, i Karis ... som vet något om hur man gör när det uppstår problem i ens blogspot - eller i alla fall när just det här aktuella problemet uppstår, undrar jag?
Förr "i den här åldern" satt kvinnor i en gungstol och stickade sockor ... (Inte för att jag kan det heller - den konsten har "det livslånga lärandets" samhälle noga sett till att jag förträngt. När skulle jag ha repeterat? Undra på att basarsockor är dyra!)

05 november 2010

Blogg i november. 1

För några dar sen kom jag underfund med hur man matar in sina länktips i högra marginalen, vilket säkert några har märkt. Den som varit inne på min egen hemsida eller som har läst min bok om att bli botad från en sjukdom som var av ett helt annat slag än den antagits vara ... förstår mycket väl varför jag lagt in länken tf.nu. Den går till Tandvårdsskadeförbundet, en riksomfattande svensk patient- och handikapporganisation, som i många år engagerat sig för, och inte minst samlat på sig enorma mängder kunskap om, den stora men ofta bortglömda och nonchalerade - för att inte säga motarbetade - grupp som de amalgamskadade och på andra sätt tandvårdsskadade utgör. Det kommer flera tips om goda länkar, så småningom - inte bara om samhälls- och vårdfrågor jag råkar ha kommit i beröring med utan också länkar till skönlitteratur och annat som jag gärna talar om med andra. Inte för att jag skulle ha tid att föra en aktiv dialog här i bloggen, med kommentarer flera gånger i veckan, men det som står i en blogg ger ju också upphov till andra, helt levande, diskussioner.

Varje gång man gör något man aldrig gjort förut sker det en ny "celldelning" inom gruppen "vänner och umgänge". En dag hade jag precis lyssnat på unga radioredaktörers prat och kunde sånär ha fått för mig att bara de som dagligen och stundligen är uppkopplade på nätet har en chans att hänga med i utvecklingen och skeendena, åtminstone i fråga om böcker och kultur, när jag någon timme senare insåg att min omgivning plötsligt vimlade av människor som inte bara sa sig sakna tid utan framför allt sa fraser som: ”Jag går aldrig in på någon blogg!” och ”Jag bloggar av princip inte alls” eller ”Hemskt, alla kan se vad du tänker!” – Det är för er jag skriver, snälla ni, men för säkerhets skull är nu bloggen sökbar också för "den stora allmänheten" (vad man nu menar med den). Man vet ju aldrig när någon av alla världens miljarder råkar intressera sig för samma ämne som man själv. Inte för att jag tror att "internet gjort världen mindre". Vad jag tänker om den saken räcker inte bloggen till för att klä i ord. För allt flera av oss verkar i alla fall internet ha visat att vi alla ändå bara håller oss till småsmå öar av ämnen, kunskaper, fakta, intressen och kontakter. Man kan helt enkelt inte ta in mera - och framför allt inte smälta mera! - än vad ens hjärna har kapacitet till. Vad som gäller är antagligen den gamla sanningen om vikten av att fördjupa sig i något enstaka ämne men samtidigt försöka hålla de stora sammanhangen i minnet. Inte för att jag själv alltid lyckas med dylika goda föresatser, men jag försöker ... Att tro att alla som inte så hemskt gärna brukar internet går omkring och är ovetande och tysta är i varje fall att missta sig. Jag har er gärna kvar, samma vänner och bekanta som förut, också utan att ni hinner med just min blogg. Hoppas ni har tid att ringa i stället!

Jag har varit på bokmässan. Det blev bara knappt fyra timmar, men mycket givande timmar var det! Jag hann lyssna på just de intervjuer jag ville lyssna på, jag hann betrakta den brusande bokfloden och jag hann träffa flera personer jag gärna ville träffa men som jag sällan träffar annanstans än just på bokmässor. Jag kom på att mediet film, som jag aldrig i ungdomen gjorde till "mitt" (helt enkelt för att min sjukdom - den jag numera blivit nästan helt botad från - förut gjorde mig så ljuskänslig att jag fick "migrän" av att gå på bio), har blivit något att upptäcka och glädja sig åt på äldre dar. Det är nu bara den där datorn eller dvd-apparaten som ännu ska skaffas, för de gamla goda biosalongerna håller på att försvinna. Synd. En story har jag också, som det borde kunna göras ett filmmanus av, men det vet jag inte än hur det går till. Om man skulle leva till 100 ... I alla fall var paneldebatten på mässan, om just film, "välregisserad" och minst lika intressant som författarintervjuerna jag hörde - allt under mässans sista timmar i söndags.

Igår var jag hela dan på Marc 21 -kurs. Kontenta:
Att träffa kolleger är oftast trevligt.
Att intressera sig för nästan vad som helst är möjligt
- om man tror att man måste.

PS Varför inte hela bloggen har samma storlek på bokstäverna är för mig en gåta. Försöker jag ändra på saken kommer datorn att antingen vägra spara inlägget eller kasta ut mig. Den kastade nyss ut mig, så nu låter jag allting vara som det är.

28 oktober 2010

Hej igen!

Det går inte att fortsätta direkt på söndagens avbrutna, långa epistel. Det händer så mycket alla dar. Varifrån kommer annars uttrycket "varken hackat eller malet"? Jag tycker det är just hackad - fast kanske inte malen - som tillvaron känns. Alla dessa roller och platser och detta att ständigt se sig tvungen att ha olika "gränssnitt" i förhållande till olika personer! Ibland känns det som att göra en klassresa upp och ner med hiss minst två gånger om dagen - men det borde jag kanske inte säga för egentligen tycker jag inte man ska tänka så mycket i klasser; jag tycker inte alls om dagens finlandssvenska klassdiskussion. När jag var ung fanns det en lång lista på socialgrupper vi lärde oss hålla oss till, vi som då studerade och skulle välja bakgrundsfaktorer till våra sociologiska undersökningar. Alla visste vad den hette, också jag, men i skrivande stund minns jag inte namnet (kan det ha varit Rauhalas skala?) och det har förstås kommit nya indelningar sedan dess. Då var det främst yrke och utbildning som ansågs avgöra ens socialgruppstillhörighet. Det kanske det i forskningssammanhang fortfarande gör. Men i media talar man nu grovt om klasser och verkar anse att dessa definieras av så gott som enbart ekonomiska faktorer. Vart hör i så fall en före detta välbeställd som plötsligt blivit arbetslös? "Fattigadel" är faktiskt också "adel". Jag anser man ska motverka gränsdragning, inte göra gränserna människor emellan ännu tjockare än de redan de senaste åren tycks ha gjorts. I alla fall: detta med hälsa, kunskap, information och bibliotek som jag kastade ut några trådändar om i förra veckan, och kanske redan före det, återkommer jag till någon annan gång. Just nu hinner jag inte, och mina bloggläsare kanske känner sig "mätta på detta" för en tid ... Ett undantag gör jag ändå och det gäller ett tips om LCHF (Low Carb High Fat). Jag nämnde nämligen knappast förra gången att jag själv i början av sommaren lämnade bort potatisen, pastan, riset och brödet och på ganska kort tid gick ner flera kg i vikt. Så fort jag lite fuskar med en eller annan macka och lite vin går jag upp igen. Men mitt eget något slarviga och inkonsekventa sätt att testa det nya rekommenderar jag naturligtvis inte, utan om LCHF borde man naturligtvis ta reda på mera än vad jag - hittills - själv hunnit göra. Jag har aldrig gillat matlagning utan börjat dagen med kaffe och smörgås och sedan mest ätit sådant som andra har lagat ... Biblioteksböckerna i ämnet är för det mesta utlånade men en ny upptäckt för mig (biblioteken i Finland har den knappast ännu men prenumerationen kostar inte mycket) är LCHF-magasinet www.lchfmagasinet.se, som bidrar med klara fakta och definitioner och dessutom med fortlöpande uppföljning av både kunskap och erfarenhet. Det räcker inte med att fråga "sin egen doktor" eller t.ex. Radiodoktorn. Sistnämnda har för all del nämnt att det vi förut har lärt oss om vad man ska äta nu är föremål för debatt. Vackert så! Men varför fråga den gamla skolans företrädare vad den nya skolan går ut på? Det må sedan gälla medicin eller vilket område som helst. Ingen kan veta allt, lär det vara Horatius - läkekonstens fader - som fått äran av att ha sagt före någon annan.

Man ska äta bara när man är hungrig, sägs det. Nu är jag hungrig. Ute är det mulet. Kanske drar det ihop sig till snöslask.

24 oktober 2010

Efter gårdagens avbrott

Att jag alls nämnde elöverkänsligheten igår berodde på att jag nyligen fått brev från en som inte bara lider av den utan dessutom har en hel del kunskap om vad allt den hänger samman med och som varnade mig för att köpa vilken dator som helst. Själv har jag läst bara en bok i ämnet, Gunni Nordströms Sjuk av bildskärm, 1989, och har nu påbörjat läsningen av samma författares Mörkläggning. Elektronikens rättslösa offer, 2000. Bägge verkar vederhäftiga och sistnämnda innehåller referenser till forskning. Den tycks också finnas på en del finländska folkbibliotek. Såsom jag förstått det sammanhänger problemet med överkänslighet för elektromagnetiska fält och överkänslighet för kemikalier med varandra; är man färdigt skadad kan man väl reagera på många slags retningar. Värme och ljus inverkar dessutom på hur kemikalier beter sig när kroppen kommer i kontakt med dem. Mer ska jag inte säga för mera vet jag inte. Inte än. Vad jag undrar över är varför vissa fenomen utan vidare leder till sakliga och mångåriga utredningar och samhällsdebatter medan andra förtigs som om de inte existerade. Bara för att man är intresserad av en sak som gäller hälsa och sjukdom behöver man varken vara sjåpagås eller fanatiker.

Jag sitter själv vid dator dagarna i ända och orkar, som de flesta, till vardags inte bry mig om ifall det värker lite här eller där eller om min tinnitus ökat eller minskat. Jag har varit svårt och långvarigt amalgamskadad - och tandvårdsskadad också på andra sätt - så för mig har det varit om inte rena rama så i alla fall himmelriket att nu i fjorton års tid ha fått må så bra som jag mår. Vid sextio är jag piggare och starkare än jag var vid trettio. Man blir inte automatiskt sjukare av att bli äldre. (Ändå förstod jag för en stund sen, då jag talade med en dam som är över nittio, att det kan vara ganska hemskt att bli riktigt gammal.)

Alla som talar om "moderna sjukdomar" är alltså inte hälsofanatiker, ister, eller typ new age -religiösa, även om också sådana tycks ha en benägenhet att dras till ensaksrörelser av olika slag. Ensidigt så det förslår verkar däremot dagens psykologistiska samhälls- och kulturklimat ha blivit - vem har inte under de senaste tio åren råkat ut för seanser där vanliga vardagliga självklarheter omskrivits till (ofta freudinspirerade) klichéer, förenklats, paketerats och sålts som om de varit någon namngiven forskares nya, alltid och på alla tillämpbara, idéer? Att komma dragandes till exempel med att alla har 24 timmar i dygnet till sitt förfogande är naturligtvis sant, samtidigt som det är nonsens om man därmed avser att ingen har rätt att klaga över brådska - de 24 timmarna har ju helt olika innehåll för olika människor, och innehållet verkar det vara allt färre som väljer själva.

I Helsingfors drar det ihop sig till bokmässa. Hela tjugohundratalet har jag sprungit på bokmässor och även medverkat (på ett litet hörn) vid ett par sådana, men nu har jag börjat bli mätt på dem. En dag ska jag ändå försöka ägna också årets mässa; man vet aldrig vem man stöter ihop med och vilka oumbärliga böcker man trots sin magra höstkassa kommer hem med. Böcker ska läsas, från pärm till pärm, och läsningen - eller tolkningen - borde inte alltför mycket få påverkas av smakdomare och andra med offentligt tyckande som levebröd. Men visst är det ibland stimulerande med diskussioner och intervjuer i ett slags gemenskap mitt på en mässa.

På tal om böcker, och därmed också språk, fick jag häromdagen från Språkrådet tips om en länk till sidan www.brukskandinavisk.no Den tyckte jag såg intressant ut, så jag ger tipset vidare. Och på tal om hälsa har jag själv upptäckt bloggen http://blogg.passagen.se/dahlqvistannika/ Den handlar om LCHF (Low Carb High Fat), högaktuellt också i finländska media. Min egen hemsida hittas ännu inte via Google, så jag påminner också om den: www.bmstorgards.fi Listan på begagnade böcker där kommer att uppdateras ca en gång per månad.

23 oktober 2010

Ordflöde med avbrott

Vid en het, i alla fall mycket varm, mobildator, som luktar plastångor och som antagligen avger tungmetaller sitter man inte och bloggar riktigt alla dar. Snart, snart, ska jag försöka finna mig en bra och billig laptop med möjligast små hälsoeffekter. Tänk, förresten, att sökordet 'elöverkänslighet' inte ens finns på finländska bibliotek. Det existerar dock helt seriös litteratur på området, men vet låntagarna det? Och bibliotekarierna själva? Som själva i sju-åtta timmar om dagen arbetar vid datorer. I Tf-bladet nr 2-3, 2010, läste jag nyss att platta bildskärmar kan innehålla kvicksilver, bly och kadmium.

Jag har idag skrivit en lång kria om ditt och datt, ett slags fortsättning på min "programförklaring", men när jag kopierade den från mitt wordprogram till bloggen vägrade sistnämnda publicera den med hänvisning till något htmlfel som jag inte vet vad det är ... Eller den publicerade den nog, men med pytteliten stil och med de länktips jag försökt ge i flera av regnbågens färger, så jag tog bort alltsammans. Statistiken tyder på att ingen hunnit se eländet.

Citatet i förra veckans blogg var av Vilhelm Moberg. Jag följde det när jag skrev mina böcker. Nu kanske det är dags för en repetition:-)

Ha ett trevligt veckoslut - med eller utan snö!

14 oktober 2010

Innan strömmen går

Ute både regnar och blåser det och inne är det "Liv i luren". Medan jag lyssnar läser jag e-post och pysslar med en del smått och gott, som t.ex. te och honung. Läste också nyss, bl.a. en artikel om en kommande mardrömsvärld där man måste vara lyckad för att duga och som skulle vara befolkad av glatta celluloiddockor. Det var i Månadsjournalen 5/1999 (fråga mig inte hur jag har den) och en annan artikel där hette "Visst blir du lönsam, lille vän!" och handlade om fattiga konstnärer. Blir man inte lönsam för sig själv kan man bli det för bl.a.kulturadministratörer. Om man är tillräckligt spektakulär.
Innan livet i luren, som jag brukar lyssna på för att det på något sätt känns hemtrevligt, hörde jag Tapiolakören (Tapiola Choir) sjunga de två första låtarna på en från biblioteket lånad CD med musik av Heikki Sarmanto och lyrik av Aina Swan Cutler: "Listen to the Wind" och "Long ago there was Darkness" - med orden "rain drops falling" ... Sången och kompet lyckades inte överrösta vinden och regnet därute, men vackra melodier var det. Någonting för någon att önska i "Musikväktarna" någon tisdag.
Egentligen hade jag velat vara i Finlandiahuset och höra på Schumann och Bruckner, men dit var vägen för lång, i alla fall i kväll efter jobbet ... Musik är musik, var drar man gränsen mellan det ena slaget och det andra? Det borde vara lika gränsöverskridande inom litteraturen: det viktiga är att en text är väl skriven och har någonting att säga, inte nödvändigtvis vilken genre eller hyllklass den ska placeras i. "Ha någonting att säga. Säg det. Säg ingenting annat". Vem var det som sa det? (Som vanligt måste jag be att få återkomma.)
Jag vet, jag vet - just nu, "i dessa tider", ska man helst bara skramla med tomma ord och ge sken av att livet är ett enda splitter. Men har man levat i ett halvsekel eller mera har man upplevt så många fram och tillbaka svängande trender att man inte längre bryr sig. I alla fall borde man inte göra det. Visst händer det ändå att man prompt försöker "hänga med". Ibland är det på gott, ibland på ont. Det man ofta får anledning att undra är: Varför kan inte det som en generation gått igenom och lärt sig på något slags stafettpinneliknande vis ges över åt nästa? Om och om igen går olika människor igenom samma sak, samma utvecklingsskeden, samma erfarenheter - för all del med smärre variationer. Lika ointressant som det tycks vara för unga att läsa böcker skrivna av äldre är det för äldre att läsa böcker skrivna av unga. Ifall de inte råkar vara ens egna släktingar, "gudungar" eller så.
Det som är bra enligt en del är det inte nödvändigtvis enligt andra. Språkliga varieteter har inte bara samband med var man bor utan också med t.e.x i vilken "årgång" man "bor". Så länge man lever lever man här och nu.
Hur det nu än är så råkar jag ha fått "Goethes italienska resa" i min hand och funnit den högst läsvärd, samtidigt som jag av någon outgrundlig anledning ett par kvällar å rad tycks ha somnat ifrån den efter bara fyra-fem sidor. I förrgår fäste jag mig vid följande rader: "Alltså är Gud ske lov Venedig mig icke längre något tomt ord, icke något meningslöst namn, som så ofta ängslat mig, de tomma ordens dödsfiende". Det var Goethe det. Men det är ju långt över 200 år sen ...
Nyss höjde jag volymen lite grann: "Stanna lite längre, vi har ännu en sång att sjunga, en refräng från när vi var unga ..." (med Mikko Alatalo).
Innan jag blir alltför predikomässig och känslosam sätter jag punkt för ikväll. Fönsterrutorna skallrar. Bäst det är går strömmen.

11 oktober 2010

En ny vecka

God morgon, måndag ... Nu är hemsidan klar: http://bmstorgards.fi
Sakliga synpunkter emottages med tacksamhet:-)
Tack till Nyholm Solutions Ab som gjort den!

Önskar jag kunde visa er den färgranna lilla blomsterstjälk vars blommor liknar moderna örhängen och som ensam lever kvar i en vas sedan hela dess enorma sällskap för länge sedan vissnat - det är 3,5 veckor sedan jag förärades en jättebukett (utan att på något sätt ha gjort mig förtjänt av den - men det är en privat historia).

Jag har också fått en digikamera, det var redan i julas, och visst har jag lärt mig ta bilder med den, men så länge min dator bara är en mobildator i storlek A5 (som ett vanligt rutigt häfte) ids jag inte ens ta reda på hur jag ska göra med alla sladdar. Bruksanvisningar och jag går inte ihop. (Vad menar de med den termen, och den? Hur ska man tolka den här bilden?) Snart, snart ...

För bara drygt tio år sen visste jag ännu knappt någonting om datorer. Jag hade i början av 90-talet lärt mig mata in vissa fakta på disketter stora som lakan. Sen låg jag sjuk medan allt det nya kom, internet gjorde sitt intåg och allt vad det var (1994-96). Så sent som 1999 skrev jag ännu min pro gradu på vanlig skrivmaskin - jag var säkert den allra, allra sista ... (den finns kvar i en garderob, alltså skrivmaskinen) och fick hjälp med att överföra den på diskett. Vid det laget hade jag i alla fall hunnit lära mig använda ett bibliotekssystem (för katalogisering, utlåning och allt det där - ni vet) och inom förloppet av ytterligare kanske fyra år två till. Alltså bibliotekssystem ... Efter decennier med samma gamla Detroitkort byts nu systemen ut hela tiden och jag äter upp min stickade mössa om inte det nya internationella system som är i antågande också kommer att bytas ut ännu några gånger innan jag har råd att gå i pension.

Att på fritiden också syssla med datorer blir för mycket. Böcker går det lättare med: vissa hör till jobbet, andra finns här hemma. Och vissa bär jag fram och tillbaka: lånar, vill så gärna läsa, hinner inte, själv ska jag också skriva, men när ...?

Nej, nu svamlar jag. Det tänkte jag inte min blogg skulle användas till. Inte till att vara en offentlig dagbok heller. Jag tänker skriva när andan faller på, när det finns något tema jag vill ta upp, om det är något jag tycker också andra än de närmaste får läsa. Eller om det är något andra propsar på att jag ska säga. Det sistnämnda hoppas jag inte sker ofta, för då är det vanligtvis något lite obehagligt jag "som vågar" förväntas ta itu med ...

Det där sista var förmätet. Jag vet. Men det känns så ibland. Kanske gör det det för alla?

Vänta och se (som läkare brukar säga ...)!

10 oktober 2010

Tionde i tionde, söndag

Hej både vänner och motståndare, det har varit en söndag med ena halvan grå och andra solig, färgrann och blåsig.
När jag äntligen skapat min blogg för att ibland få yttrat ett och annat till flera än dem som finns på mina mobil- och mejllistor, drabbades jag av uppenbarligen både teknostress och något slags skriftlig motsvarighet till tunghäfta.
Dessutom har slutet av veckan varit så fyllt med jobb och program och inte minst alldeles vanligt mejlande och sms:ande att bloggandet fått bida sin tid. Idag har jag sänt den person som gör min hemsida en kort definition av det ord, 'prosaik', som ingår i namnet på min minimala lilla firma; meningen är alltså att jag snart ska ha en hemsida också. Bättre sent än aldrig.
Men ordet 'prosaik' - det började för mig som en ordlek, en gång för länge sen. Jag tänkte då på att litteraturvetarna, det akademiskt sinnade lilla skrå som tycks älska att hålla sig till teorier, verkar ha vikt orden 'prosalyrik' och 'prosadikt' för bara vissa sorters texter - som likt vanlig prosa är skrivna ända ut i marginalerna men som har ett lyriskt språk. (Det har många romaner också.)
Nå, enligt Språkrådet i Sverige behöver inte alls alla människor använda denna helt normalt konstruerade ordsammansättning på samma sätt som dessa vetare, men i alla fall: jag hade tänkt på de många olika kombinationer som kan finnas mellan prosa och lyrik - kanske också dramatik - och då sett framför mig en 'mosaik', associerat vidare till 'musik' och tänkt att där, inom musiken, har man verkligen ett annat förhållande till genreöverskridningar och variatoner än man tycks ha inom litteraturen.
En mosaik kan bestå av små fyrkantiga bitar eller av alldeles andra slags bitar i olika storlekar, former, färger och material. Det viktiga är vilken helhet man lyckas göra av dem.
För att kunna åstadkomma sin till synes fritt skapade helhet måste man känna till materialen, noterna, bokstäverna ...
En helhet kallad 'prosaik' kan utgöras av en enskild text (jfr ett stycke kammarmusik) eller också bestå av flera texter eller böcker (jfr hela konsertprogram).
Detta var inte själva definitionen - den blir en mening lång, eller två. Det var bara mina tankar kring ett framlekt ord, innan jag sett vad jag innerst inne visste:  att det redan fanns.
Men det gjorde ingenting, sa språkvårdarna, så nu brukar jag det som jag vill:-)
I min egenskap av bibliotekarie har jag annars många gånger undrat varför så många människor i alla möjliga sammanhang tycker det är så viktigt med kategorier? "Finns det olika träd?" var det visst en kommunalpamp som en gång hade frågat Astrid Lindgren. Det ena hör hit och det andra hör dit, ni vet ... Ja, det är ju viktigt att kunna skilja ett träd från ett berg.
Hos oss, på biblioteken, har klassificerandet av böcker och naturligtvis den praktiska funktionen att den bok som någon frågar efter ska gå att lokalisera i en hylla och att plocka ut därifrån samt ställas tillbaka på samma ställe.
Och det ska gå att hitta litteratur som handlar om ett visst ämne, tycker vi, och så gör vi ett index. Men redan i det skedet uppstår det problem.
En bok kan ju handla om flera ämnen. Och består en viss bok egentligen av essäer, kolumner eller noveller, eller just: av lyrik eller prosa? Är den och den boken en roman eller en biografi?
Om man på biblioteken hade en hylla för genreöverskridande litteratur - ja då skulle antagligen det mesta hamna där.
Det var faktiskt - för att åter en gång hänvisa till en språkvårdare (- dessa fantastiska människor som är så fria i förhållande till språket, just därför att de vet så mycket om hur man kan använda det!), en som förra året föreslog mig att ha all skönlitteratur i samma hyllor, alfabetiskt uppställda efter förattare, helt utan försök att dela upp den i undergenrer.
Det är inte utan att jag håller med henne. Alldeles nyligen flyttade jag över Anna-Lisa Österbergs Rapport (från 1976, fortfarande läsvärd - jag har den som kvällslektyr) från dikthyllan till prosahyllan. Varför ska en "blandad" bok stå där ingen hittar den?
Böcker är faktiskt som individer - värda att läsas av på ett värdigt sätt, med respekt för deras "personligheter", utan fördomar mot deras ålder och utan ett kategoriserande och etiketterande som ibland kan leda läsarna alldeles fel. Men det kanske jag får orsak att återkoma till ...?

06 oktober 2010

Första resans gosse

God morgon, alla ni som till äventyrs redan skulle ha hittat till min blogg!
Jag blir helt konfys av alla instruktioner på finska och engelska och får ta till min genom livet vanligaste inlärningsmetod: försök och misstag.
Men någon dag och i någon ända måste man alltid börja. Jag börjar här och nu. Trots att jag ska rusa till jobbet om fem minuter. Hoppas få återkomma!