28 oktober 2010

Hej igen!

Det går inte att fortsätta direkt på söndagens avbrutna, långa epistel. Det händer så mycket alla dar. Varifrån kommer annars uttrycket "varken hackat eller malet"? Jag tycker det är just hackad - fast kanske inte malen - som tillvaron känns. Alla dessa roller och platser och detta att ständigt se sig tvungen att ha olika "gränssnitt" i förhållande till olika personer! Ibland känns det som att göra en klassresa upp och ner med hiss minst två gånger om dagen - men det borde jag kanske inte säga för egentligen tycker jag inte man ska tänka så mycket i klasser; jag tycker inte alls om dagens finlandssvenska klassdiskussion. När jag var ung fanns det en lång lista på socialgrupper vi lärde oss hålla oss till, vi som då studerade och skulle välja bakgrundsfaktorer till våra sociologiska undersökningar. Alla visste vad den hette, också jag, men i skrivande stund minns jag inte namnet (kan det ha varit Rauhalas skala?) och det har förstås kommit nya indelningar sedan dess. Då var det främst yrke och utbildning som ansågs avgöra ens socialgruppstillhörighet. Det kanske det i forskningssammanhang fortfarande gör. Men i media talar man nu grovt om klasser och verkar anse att dessa definieras av så gott som enbart ekonomiska faktorer. Vart hör i så fall en före detta välbeställd som plötsligt blivit arbetslös? "Fattigadel" är faktiskt också "adel". Jag anser man ska motverka gränsdragning, inte göra gränserna människor emellan ännu tjockare än de redan de senaste åren tycks ha gjorts. I alla fall: detta med hälsa, kunskap, information och bibliotek som jag kastade ut några trådändar om i förra veckan, och kanske redan före det, återkommer jag till någon annan gång. Just nu hinner jag inte, och mina bloggläsare kanske känner sig "mätta på detta" för en tid ... Ett undantag gör jag ändå och det gäller ett tips om LCHF (Low Carb High Fat). Jag nämnde nämligen knappast förra gången att jag själv i början av sommaren lämnade bort potatisen, pastan, riset och brödet och på ganska kort tid gick ner flera kg i vikt. Så fort jag lite fuskar med en eller annan macka och lite vin går jag upp igen. Men mitt eget något slarviga och inkonsekventa sätt att testa det nya rekommenderar jag naturligtvis inte, utan om LCHF borde man naturligtvis ta reda på mera än vad jag - hittills - själv hunnit göra. Jag har aldrig gillat matlagning utan börjat dagen med kaffe och smörgås och sedan mest ätit sådant som andra har lagat ... Biblioteksböckerna i ämnet är för det mesta utlånade men en ny upptäckt för mig (biblioteken i Finland har den knappast ännu men prenumerationen kostar inte mycket) är LCHF-magasinet www.lchfmagasinet.se, som bidrar med klara fakta och definitioner och dessutom med fortlöpande uppföljning av både kunskap och erfarenhet. Det räcker inte med att fråga "sin egen doktor" eller t.ex. Radiodoktorn. Sistnämnda har för all del nämnt att det vi förut har lärt oss om vad man ska äta nu är föremål för debatt. Vackert så! Men varför fråga den gamla skolans företrädare vad den nya skolan går ut på? Det må sedan gälla medicin eller vilket område som helst. Ingen kan veta allt, lär det vara Horatius - läkekonstens fader - som fått äran av att ha sagt före någon annan.

Man ska äta bara när man är hungrig, sägs det. Nu är jag hungrig. Ute är det mulet. Kanske drar det ihop sig till snöslask.

24 oktober 2010

Efter gårdagens avbrott

Att jag alls nämnde elöverkänsligheten igår berodde på att jag nyligen fått brev från en som inte bara lider av den utan dessutom har en hel del kunskap om vad allt den hänger samman med och som varnade mig för att köpa vilken dator som helst. Själv har jag läst bara en bok i ämnet, Gunni Nordströms Sjuk av bildskärm, 1989, och har nu påbörjat läsningen av samma författares Mörkläggning. Elektronikens rättslösa offer, 2000. Bägge verkar vederhäftiga och sistnämnda innehåller referenser till forskning. Den tycks också finnas på en del finländska folkbibliotek. Såsom jag förstått det sammanhänger problemet med överkänslighet för elektromagnetiska fält och överkänslighet för kemikalier med varandra; är man färdigt skadad kan man väl reagera på många slags retningar. Värme och ljus inverkar dessutom på hur kemikalier beter sig när kroppen kommer i kontakt med dem. Mer ska jag inte säga för mera vet jag inte. Inte än. Vad jag undrar över är varför vissa fenomen utan vidare leder till sakliga och mångåriga utredningar och samhällsdebatter medan andra förtigs som om de inte existerade. Bara för att man är intresserad av en sak som gäller hälsa och sjukdom behöver man varken vara sjåpagås eller fanatiker.

Jag sitter själv vid dator dagarna i ända och orkar, som de flesta, till vardags inte bry mig om ifall det värker lite här eller där eller om min tinnitus ökat eller minskat. Jag har varit svårt och långvarigt amalgamskadad - och tandvårdsskadad också på andra sätt - så för mig har det varit om inte rena rama så i alla fall himmelriket att nu i fjorton års tid ha fått må så bra som jag mår. Vid sextio är jag piggare och starkare än jag var vid trettio. Man blir inte automatiskt sjukare av att bli äldre. (Ändå förstod jag för en stund sen, då jag talade med en dam som är över nittio, att det kan vara ganska hemskt att bli riktigt gammal.)

Alla som talar om "moderna sjukdomar" är alltså inte hälsofanatiker, ister, eller typ new age -religiösa, även om också sådana tycks ha en benägenhet att dras till ensaksrörelser av olika slag. Ensidigt så det förslår verkar däremot dagens psykologistiska samhälls- och kulturklimat ha blivit - vem har inte under de senaste tio åren råkat ut för seanser där vanliga vardagliga självklarheter omskrivits till (ofta freudinspirerade) klichéer, förenklats, paketerats och sålts som om de varit någon namngiven forskares nya, alltid och på alla tillämpbara, idéer? Att komma dragandes till exempel med att alla har 24 timmar i dygnet till sitt förfogande är naturligtvis sant, samtidigt som det är nonsens om man därmed avser att ingen har rätt att klaga över brådska - de 24 timmarna har ju helt olika innehåll för olika människor, och innehållet verkar det vara allt färre som väljer själva.

I Helsingfors drar det ihop sig till bokmässa. Hela tjugohundratalet har jag sprungit på bokmässor och även medverkat (på ett litet hörn) vid ett par sådana, men nu har jag börjat bli mätt på dem. En dag ska jag ändå försöka ägna också årets mässa; man vet aldrig vem man stöter ihop med och vilka oumbärliga böcker man trots sin magra höstkassa kommer hem med. Böcker ska läsas, från pärm till pärm, och läsningen - eller tolkningen - borde inte alltför mycket få påverkas av smakdomare och andra med offentligt tyckande som levebröd. Men visst är det ibland stimulerande med diskussioner och intervjuer i ett slags gemenskap mitt på en mässa.

På tal om böcker, och därmed också språk, fick jag häromdagen från Språkrådet tips om en länk till sidan www.brukskandinavisk.no Den tyckte jag såg intressant ut, så jag ger tipset vidare. Och på tal om hälsa har jag själv upptäckt bloggen http://blogg.passagen.se/dahlqvistannika/ Den handlar om LCHF (Low Carb High Fat), högaktuellt också i finländska media. Min egen hemsida hittas ännu inte via Google, så jag påminner också om den: www.bmstorgards.fi Listan på begagnade böcker där kommer att uppdateras ca en gång per månad.

23 oktober 2010

Ordflöde med avbrott

Vid en het, i alla fall mycket varm, mobildator, som luktar plastångor och som antagligen avger tungmetaller sitter man inte och bloggar riktigt alla dar. Snart, snart, ska jag försöka finna mig en bra och billig laptop med möjligast små hälsoeffekter. Tänk, förresten, att sökordet 'elöverkänslighet' inte ens finns på finländska bibliotek. Det existerar dock helt seriös litteratur på området, men vet låntagarna det? Och bibliotekarierna själva? Som själva i sju-åtta timmar om dagen arbetar vid datorer. I Tf-bladet nr 2-3, 2010, läste jag nyss att platta bildskärmar kan innehålla kvicksilver, bly och kadmium.

Jag har idag skrivit en lång kria om ditt och datt, ett slags fortsättning på min "programförklaring", men när jag kopierade den från mitt wordprogram till bloggen vägrade sistnämnda publicera den med hänvisning till något htmlfel som jag inte vet vad det är ... Eller den publicerade den nog, men med pytteliten stil och med de länktips jag försökt ge i flera av regnbågens färger, så jag tog bort alltsammans. Statistiken tyder på att ingen hunnit se eländet.

Citatet i förra veckans blogg var av Vilhelm Moberg. Jag följde det när jag skrev mina böcker. Nu kanske det är dags för en repetition:-)

Ha ett trevligt veckoslut - med eller utan snö!

14 oktober 2010

Innan strömmen går

Ute både regnar och blåser det och inne är det "Liv i luren". Medan jag lyssnar läser jag e-post och pysslar med en del smått och gott, som t.ex. te och honung. Läste också nyss, bl.a. en artikel om en kommande mardrömsvärld där man måste vara lyckad för att duga och som skulle vara befolkad av glatta celluloiddockor. Det var i Månadsjournalen 5/1999 (fråga mig inte hur jag har den) och en annan artikel där hette "Visst blir du lönsam, lille vän!" och handlade om fattiga konstnärer. Blir man inte lönsam för sig själv kan man bli det för bl.a.kulturadministratörer. Om man är tillräckligt spektakulär.
Innan livet i luren, som jag brukar lyssna på för att det på något sätt känns hemtrevligt, hörde jag Tapiolakören (Tapiola Choir) sjunga de två första låtarna på en från biblioteket lånad CD med musik av Heikki Sarmanto och lyrik av Aina Swan Cutler: "Listen to the Wind" och "Long ago there was Darkness" - med orden "rain drops falling" ... Sången och kompet lyckades inte överrösta vinden och regnet därute, men vackra melodier var det. Någonting för någon att önska i "Musikväktarna" någon tisdag.
Egentligen hade jag velat vara i Finlandiahuset och höra på Schumann och Bruckner, men dit var vägen för lång, i alla fall i kväll efter jobbet ... Musik är musik, var drar man gränsen mellan det ena slaget och det andra? Det borde vara lika gränsöverskridande inom litteraturen: det viktiga är att en text är väl skriven och har någonting att säga, inte nödvändigtvis vilken genre eller hyllklass den ska placeras i. "Ha någonting att säga. Säg det. Säg ingenting annat". Vem var det som sa det? (Som vanligt måste jag be att få återkomma.)
Jag vet, jag vet - just nu, "i dessa tider", ska man helst bara skramla med tomma ord och ge sken av att livet är ett enda splitter. Men har man levat i ett halvsekel eller mera har man upplevt så många fram och tillbaka svängande trender att man inte längre bryr sig. I alla fall borde man inte göra det. Visst händer det ändå att man prompt försöker "hänga med". Ibland är det på gott, ibland på ont. Det man ofta får anledning att undra är: Varför kan inte det som en generation gått igenom och lärt sig på något slags stafettpinneliknande vis ges över åt nästa? Om och om igen går olika människor igenom samma sak, samma utvecklingsskeden, samma erfarenheter - för all del med smärre variationer. Lika ointressant som det tycks vara för unga att läsa böcker skrivna av äldre är det för äldre att läsa böcker skrivna av unga. Ifall de inte råkar vara ens egna släktingar, "gudungar" eller så.
Det som är bra enligt en del är det inte nödvändigtvis enligt andra. Språkliga varieteter har inte bara samband med var man bor utan också med t.e.x i vilken "årgång" man "bor". Så länge man lever lever man här och nu.
Hur det nu än är så råkar jag ha fått "Goethes italienska resa" i min hand och funnit den högst läsvärd, samtidigt som jag av någon outgrundlig anledning ett par kvällar å rad tycks ha somnat ifrån den efter bara fyra-fem sidor. I förrgår fäste jag mig vid följande rader: "Alltså är Gud ske lov Venedig mig icke längre något tomt ord, icke något meningslöst namn, som så ofta ängslat mig, de tomma ordens dödsfiende". Det var Goethe det. Men det är ju långt över 200 år sen ...
Nyss höjde jag volymen lite grann: "Stanna lite längre, vi har ännu en sång att sjunga, en refräng från när vi var unga ..." (med Mikko Alatalo).
Innan jag blir alltför predikomässig och känslosam sätter jag punkt för ikväll. Fönsterrutorna skallrar. Bäst det är går strömmen.

11 oktober 2010

En ny vecka

God morgon, måndag ... Nu är hemsidan klar: http://bmstorgards.fi
Sakliga synpunkter emottages med tacksamhet:-)
Tack till Nyholm Solutions Ab som gjort den!

Önskar jag kunde visa er den färgranna lilla blomsterstjälk vars blommor liknar moderna örhängen och som ensam lever kvar i en vas sedan hela dess enorma sällskap för länge sedan vissnat - det är 3,5 veckor sedan jag förärades en jättebukett (utan att på något sätt ha gjort mig förtjänt av den - men det är en privat historia).

Jag har också fått en digikamera, det var redan i julas, och visst har jag lärt mig ta bilder med den, men så länge min dator bara är en mobildator i storlek A5 (som ett vanligt rutigt häfte) ids jag inte ens ta reda på hur jag ska göra med alla sladdar. Bruksanvisningar och jag går inte ihop. (Vad menar de med den termen, och den? Hur ska man tolka den här bilden?) Snart, snart ...

För bara drygt tio år sen visste jag ännu knappt någonting om datorer. Jag hade i början av 90-talet lärt mig mata in vissa fakta på disketter stora som lakan. Sen låg jag sjuk medan allt det nya kom, internet gjorde sitt intåg och allt vad det var (1994-96). Så sent som 1999 skrev jag ännu min pro gradu på vanlig skrivmaskin - jag var säkert den allra, allra sista ... (den finns kvar i en garderob, alltså skrivmaskinen) och fick hjälp med att överföra den på diskett. Vid det laget hade jag i alla fall hunnit lära mig använda ett bibliotekssystem (för katalogisering, utlåning och allt det där - ni vet) och inom förloppet av ytterligare kanske fyra år två till. Alltså bibliotekssystem ... Efter decennier med samma gamla Detroitkort byts nu systemen ut hela tiden och jag äter upp min stickade mössa om inte det nya internationella system som är i antågande också kommer att bytas ut ännu några gånger innan jag har råd att gå i pension.

Att på fritiden också syssla med datorer blir för mycket. Böcker går det lättare med: vissa hör till jobbet, andra finns här hemma. Och vissa bär jag fram och tillbaka: lånar, vill så gärna läsa, hinner inte, själv ska jag också skriva, men när ...?

Nej, nu svamlar jag. Det tänkte jag inte min blogg skulle användas till. Inte till att vara en offentlig dagbok heller. Jag tänker skriva när andan faller på, när det finns något tema jag vill ta upp, om det är något jag tycker också andra än de närmaste får läsa. Eller om det är något andra propsar på att jag ska säga. Det sistnämnda hoppas jag inte sker ofta, för då är det vanligtvis något lite obehagligt jag "som vågar" förväntas ta itu med ...

Det där sista var förmätet. Jag vet. Men det känns så ibland. Kanske gör det det för alla?

Vänta och se (som läkare brukar säga ...)!

10 oktober 2010

Tionde i tionde, söndag

Hej både vänner och motståndare, det har varit en söndag med ena halvan grå och andra solig, färgrann och blåsig.
När jag äntligen skapat min blogg för att ibland få yttrat ett och annat till flera än dem som finns på mina mobil- och mejllistor, drabbades jag av uppenbarligen både teknostress och något slags skriftlig motsvarighet till tunghäfta.
Dessutom har slutet av veckan varit så fyllt med jobb och program och inte minst alldeles vanligt mejlande och sms:ande att bloggandet fått bida sin tid. Idag har jag sänt den person som gör min hemsida en kort definition av det ord, 'prosaik', som ingår i namnet på min minimala lilla firma; meningen är alltså att jag snart ska ha en hemsida också. Bättre sent än aldrig.
Men ordet 'prosaik' - det började för mig som en ordlek, en gång för länge sen. Jag tänkte då på att litteraturvetarna, det akademiskt sinnade lilla skrå som tycks älska att hålla sig till teorier, verkar ha vikt orden 'prosalyrik' och 'prosadikt' för bara vissa sorters texter - som likt vanlig prosa är skrivna ända ut i marginalerna men som har ett lyriskt språk. (Det har många romaner också.)
Nå, enligt Språkrådet i Sverige behöver inte alls alla människor använda denna helt normalt konstruerade ordsammansättning på samma sätt som dessa vetare, men i alla fall: jag hade tänkt på de många olika kombinationer som kan finnas mellan prosa och lyrik - kanske också dramatik - och då sett framför mig en 'mosaik', associerat vidare till 'musik' och tänkt att där, inom musiken, har man verkligen ett annat förhållande till genreöverskridningar och variatoner än man tycks ha inom litteraturen.
En mosaik kan bestå av små fyrkantiga bitar eller av alldeles andra slags bitar i olika storlekar, former, färger och material. Det viktiga är vilken helhet man lyckas göra av dem.
För att kunna åstadkomma sin till synes fritt skapade helhet måste man känna till materialen, noterna, bokstäverna ...
En helhet kallad 'prosaik' kan utgöras av en enskild text (jfr ett stycke kammarmusik) eller också bestå av flera texter eller böcker (jfr hela konsertprogram).
Detta var inte själva definitionen - den blir en mening lång, eller två. Det var bara mina tankar kring ett framlekt ord, innan jag sett vad jag innerst inne visste:  att det redan fanns.
Men det gjorde ingenting, sa språkvårdarna, så nu brukar jag det som jag vill:-)
I min egenskap av bibliotekarie har jag annars många gånger undrat varför så många människor i alla möjliga sammanhang tycker det är så viktigt med kategorier? "Finns det olika träd?" var det visst en kommunalpamp som en gång hade frågat Astrid Lindgren. Det ena hör hit och det andra hör dit, ni vet ... Ja, det är ju viktigt att kunna skilja ett träd från ett berg.
Hos oss, på biblioteken, har klassificerandet av böcker och naturligtvis den praktiska funktionen att den bok som någon frågar efter ska gå att lokalisera i en hylla och att plocka ut därifrån samt ställas tillbaka på samma ställe.
Och det ska gå att hitta litteratur som handlar om ett visst ämne, tycker vi, och så gör vi ett index. Men redan i det skedet uppstår det problem.
En bok kan ju handla om flera ämnen. Och består en viss bok egentligen av essäer, kolumner eller noveller, eller just: av lyrik eller prosa? Är den och den boken en roman eller en biografi?
Om man på biblioteken hade en hylla för genreöverskridande litteratur - ja då skulle antagligen det mesta hamna där.
Det var faktiskt - för att åter en gång hänvisa till en språkvårdare (- dessa fantastiska människor som är så fria i förhållande till språket, just därför att de vet så mycket om hur man kan använda det!), en som förra året föreslog mig att ha all skönlitteratur i samma hyllor, alfabetiskt uppställda efter förattare, helt utan försök att dela upp den i undergenrer.
Det är inte utan att jag håller med henne. Alldeles nyligen flyttade jag över Anna-Lisa Österbergs Rapport (från 1976, fortfarande läsvärd - jag har den som kvällslektyr) från dikthyllan till prosahyllan. Varför ska en "blandad" bok stå där ingen hittar den?
Böcker är faktiskt som individer - värda att läsas av på ett värdigt sätt, med respekt för deras "personligheter", utan fördomar mot deras ålder och utan ett kategoriserande och etiketterande som ibland kan leda läsarna alldeles fel. Men det kanske jag får orsak att återkoma till ...?

06 oktober 2010

Första resans gosse

God morgon, alla ni som till äventyrs redan skulle ha hittat till min blogg!
Jag blir helt konfys av alla instruktioner på finska och engelska och får ta till min genom livet vanligaste inlärningsmetod: försök och misstag.
Men någon dag och i någon ända måste man alltid börja. Jag börjar här och nu. Trots att jag ska rusa till jobbet om fem minuter. Hoppas få återkomma!