10 oktober 2010

Tionde i tionde, söndag

Hej både vänner och motståndare, det har varit en söndag med ena halvan grå och andra solig, färgrann och blåsig.
När jag äntligen skapat min blogg för att ibland få yttrat ett och annat till flera än dem som finns på mina mobil- och mejllistor, drabbades jag av uppenbarligen både teknostress och något slags skriftlig motsvarighet till tunghäfta.
Dessutom har slutet av veckan varit så fyllt med jobb och program och inte minst alldeles vanligt mejlande och sms:ande att bloggandet fått bida sin tid. Idag har jag sänt den person som gör min hemsida en kort definition av det ord, 'prosaik', som ingår i namnet på min minimala lilla firma; meningen är alltså att jag snart ska ha en hemsida också. Bättre sent än aldrig.
Men ordet 'prosaik' - det började för mig som en ordlek, en gång för länge sen. Jag tänkte då på att litteraturvetarna, det akademiskt sinnade lilla skrå som tycks älska att hålla sig till teorier, verkar ha vikt orden 'prosalyrik' och 'prosadikt' för bara vissa sorters texter - som likt vanlig prosa är skrivna ända ut i marginalerna men som har ett lyriskt språk. (Det har många romaner också.)
Nå, enligt Språkrådet i Sverige behöver inte alls alla människor använda denna helt normalt konstruerade ordsammansättning på samma sätt som dessa vetare, men i alla fall: jag hade tänkt på de många olika kombinationer som kan finnas mellan prosa och lyrik - kanske också dramatik - och då sett framför mig en 'mosaik', associerat vidare till 'musik' och tänkt att där, inom musiken, har man verkligen ett annat förhållande till genreöverskridningar och variatoner än man tycks ha inom litteraturen.
En mosaik kan bestå av små fyrkantiga bitar eller av alldeles andra slags bitar i olika storlekar, former, färger och material. Det viktiga är vilken helhet man lyckas göra av dem.
För att kunna åstadkomma sin till synes fritt skapade helhet måste man känna till materialen, noterna, bokstäverna ...
En helhet kallad 'prosaik' kan utgöras av en enskild text (jfr ett stycke kammarmusik) eller också bestå av flera texter eller böcker (jfr hela konsertprogram).
Detta var inte själva definitionen - den blir en mening lång, eller två. Det var bara mina tankar kring ett framlekt ord, innan jag sett vad jag innerst inne visste:  att det redan fanns.
Men det gjorde ingenting, sa språkvårdarna, så nu brukar jag det som jag vill:-)
I min egenskap av bibliotekarie har jag annars många gånger undrat varför så många människor i alla möjliga sammanhang tycker det är så viktigt med kategorier? "Finns det olika träd?" var det visst en kommunalpamp som en gång hade frågat Astrid Lindgren. Det ena hör hit och det andra hör dit, ni vet ... Ja, det är ju viktigt att kunna skilja ett träd från ett berg.
Hos oss, på biblioteken, har klassificerandet av böcker och naturligtvis den praktiska funktionen att den bok som någon frågar efter ska gå att lokalisera i en hylla och att plocka ut därifrån samt ställas tillbaka på samma ställe.
Och det ska gå att hitta litteratur som handlar om ett visst ämne, tycker vi, och så gör vi ett index. Men redan i det skedet uppstår det problem.
En bok kan ju handla om flera ämnen. Och består en viss bok egentligen av essäer, kolumner eller noveller, eller just: av lyrik eller prosa? Är den och den boken en roman eller en biografi?
Om man på biblioteken hade en hylla för genreöverskridande litteratur - ja då skulle antagligen det mesta hamna där.
Det var faktiskt - för att åter en gång hänvisa till en språkvårdare (- dessa fantastiska människor som är så fria i förhållande till språket, just därför att de vet så mycket om hur man kan använda det!), en som förra året föreslog mig att ha all skönlitteratur i samma hyllor, alfabetiskt uppställda efter förattare, helt utan försök att dela upp den i undergenrer.
Det är inte utan att jag håller med henne. Alldeles nyligen flyttade jag över Anna-Lisa Österbergs Rapport (från 1976, fortfarande läsvärd - jag har den som kvällslektyr) från dikthyllan till prosahyllan. Varför ska en "blandad" bok stå där ingen hittar den?
Böcker är faktiskt som individer - värda att läsas av på ett värdigt sätt, med respekt för deras "personligheter", utan fördomar mot deras ålder och utan ett kategoriserande och etiketterande som ibland kan leda läsarna alldeles fel. Men det kanske jag får orsak att återkoma till ...?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar