14 oktober 2010

Innan strömmen går

Ute både regnar och blåser det och inne är det "Liv i luren". Medan jag lyssnar läser jag e-post och pysslar med en del smått och gott, som t.ex. te och honung. Läste också nyss, bl.a. en artikel om en kommande mardrömsvärld där man måste vara lyckad för att duga och som skulle vara befolkad av glatta celluloiddockor. Det var i Månadsjournalen 5/1999 (fråga mig inte hur jag har den) och en annan artikel där hette "Visst blir du lönsam, lille vän!" och handlade om fattiga konstnärer. Blir man inte lönsam för sig själv kan man bli det för bl.a.kulturadministratörer. Om man är tillräckligt spektakulär.
Innan livet i luren, som jag brukar lyssna på för att det på något sätt känns hemtrevligt, hörde jag Tapiolakören (Tapiola Choir) sjunga de två första låtarna på en från biblioteket lånad CD med musik av Heikki Sarmanto och lyrik av Aina Swan Cutler: "Listen to the Wind" och "Long ago there was Darkness" - med orden "rain drops falling" ... Sången och kompet lyckades inte överrösta vinden och regnet därute, men vackra melodier var det. Någonting för någon att önska i "Musikväktarna" någon tisdag.
Egentligen hade jag velat vara i Finlandiahuset och höra på Schumann och Bruckner, men dit var vägen för lång, i alla fall i kväll efter jobbet ... Musik är musik, var drar man gränsen mellan det ena slaget och det andra? Det borde vara lika gränsöverskridande inom litteraturen: det viktiga är att en text är väl skriven och har någonting att säga, inte nödvändigtvis vilken genre eller hyllklass den ska placeras i. "Ha någonting att säga. Säg det. Säg ingenting annat". Vem var det som sa det? (Som vanligt måste jag be att få återkomma.)
Jag vet, jag vet - just nu, "i dessa tider", ska man helst bara skramla med tomma ord och ge sken av att livet är ett enda splitter. Men har man levat i ett halvsekel eller mera har man upplevt så många fram och tillbaka svängande trender att man inte längre bryr sig. I alla fall borde man inte göra det. Visst händer det ändå att man prompt försöker "hänga med". Ibland är det på gott, ibland på ont. Det man ofta får anledning att undra är: Varför kan inte det som en generation gått igenom och lärt sig på något slags stafettpinneliknande vis ges över åt nästa? Om och om igen går olika människor igenom samma sak, samma utvecklingsskeden, samma erfarenheter - för all del med smärre variationer. Lika ointressant som det tycks vara för unga att läsa böcker skrivna av äldre är det för äldre att läsa böcker skrivna av unga. Ifall de inte råkar vara ens egna släktingar, "gudungar" eller så.
Det som är bra enligt en del är det inte nödvändigtvis enligt andra. Språkliga varieteter har inte bara samband med var man bor utan också med t.e.x i vilken "årgång" man "bor". Så länge man lever lever man här och nu.
Hur det nu än är så råkar jag ha fått "Goethes italienska resa" i min hand och funnit den högst läsvärd, samtidigt som jag av någon outgrundlig anledning ett par kvällar å rad tycks ha somnat ifrån den efter bara fyra-fem sidor. I förrgår fäste jag mig vid följande rader: "Alltså är Gud ske lov Venedig mig icke längre något tomt ord, icke något meningslöst namn, som så ofta ängslat mig, de tomma ordens dödsfiende". Det var Goethe det. Men det är ju långt över 200 år sen ...
Nyss höjde jag volymen lite grann: "Stanna lite längre, vi har ännu en sång att sjunga, en refräng från när vi var unga ..." (med Mikko Alatalo).
Innan jag blir alltför predikomässig och känslosam sätter jag punkt för ikväll. Fönsterrutorna skallrar. Bäst det är går strömmen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar