19 november 2010

Blogg i november. 2

Ja, det var ju en novemberblogg häremellan också, men den var så kort att den fick vara onumrerad. Mr China fick svar, såg jag någon timme efter att jag skrivit den, av en annan bloggare med samma statistikproblem, och alldeles nyss såg jag att många har drabbats och att felet är under utredning. Det är det gamla vanliga alltså, när det gäller datorer - bara att vänta ...

Medan jag skriver detta håller radion som vanligt på med "tvångssvenskan". För en del människor verkar det inte finnas något viktigare, för andra finns det knappast något mindre engagerande. Själv älskar jag det svenska språket och talar och skriver det gärna, men det finns faktiskt också frågor som gäller liv och död (och som det nästan är tabu att debattera) och när det är fråga om finlandssvenskan har nog den heikinheimoska isbiten redan smält ner till ett litet ispiller. Jag ser det svenska språkområdet som en enhet och den består av Sverige och det svenska Finland. När jag talar med folk som kan svenska talar jag svenska och när jag talar med såna som helst både kan och vill tala finska talar jag finska - min egen inte utmärkta utan bara goda "tvångsfinska". Få var det som gillade finskan i min finlandssvenska skola på 1960-talet och nästan ingen läste den utan problem och utan att harmas över hur mycket tid den tog från sådant som hade varit mycket, mycket, mera intressant.

Min mormor var född 1896 och kunde ingen finska - innan hon som pensionerad fick lov att börja lära sig det språket på egen hand. Annars hade hon haft svårigheter att klara sig i Helsingfors, vilket hon gjorde tills hon blev 84. Jag drar den slutsatsen att finskan inte i hennes barn- och ungdom kan ha varit obligatorisk i svenska skolor. Visserligen gick min mormor i skola också ute i Europa, men jag vet att hon hade gamla klasskamrater här.
När infördes tvångsfinskan, och varför?
Mera än så vågar jag inte fråga.

I Ny Tid, som kom idag, hade Heidi Johansson kåserat om inte bara ett experiment i att tiga en hel dag, uppenbarligen här i Finland, utan om också ett amerikanskt experiment under vilket lärare och studenter vid ett universitet fått leva en hel vecka utan att via universitetets datorer kunna nå sociala medier. Med tanke på alla jämnåriga till mig och äldre än jag som suckar över att jag ids hassa tid på att blogga måste jag le. En blogg går ändå an, då och då (jag såg för en stund sen att 4 150 000 i Finland bosatta har en bloggerblogg) men vad ska man med facebook och twitter till? Är det bara det urgamla skvallerspegelfenomenet som tagit sig nya uttryck och flyttat ut på nätet? Förr klarade man skvallret utan maskiner.
Men för all del: Jag vet att t.ex. journalister har nytta av de här medierna.

På tal om Ny Tid, som jag bläddrar igenom men sällan har tid att läsa helt, ingick det för två veckor sedan också en text att reagera lite på. Claes Andersson, som i kraft av sin psykiaterutbildning ofta av finlandssvenskar ses som en auktoriet när det gäller människokännedom, reflekterar i det numret kring en bok av Brian Bloom och under rubriken "Varje sjukdom är en berättelse". Det är det gamla välkända psykiatristiska resonmanget som något förenklat går ut på att männiksor blir sjuka för att de i själva verket går omkring med en bakomliggande ångest som är så väldold att de inte ens vet om den själva. Sen talar kroppen på sjukdomens språk. Kroppen är enligt det här resonemanget inte bara kropp, den är också själ - för någon själ som är skild från kroppen finns det inte; CA talar rent av om "den falska och begränsande uppspjälkningen i soma och psyke". Som om han visste svaret på detta evighetsproblem.

Själen är det svenska ordet för psyke, som i sin tur har åtskilliga definioner i stora ansedda lexikon, och det är såvitt jag förstår uttryckligen ett begrepp och en term för detta "okända något" som vi inte vet vad det är. En annan kan uppleva det som ytterst begränsande att tänka sig att själen INTE vore något annat än kroppen och funderar gärna ibland, då det finns orsak, över hur dessa två kan samsas inom hudens väggar - och möjligen också utanför. (Jag har därvidlag en unik egen upplevelse, men den sparar jag till ett bättre sammanhang än en blogg. I själva verket tror jag att jag delar den med många.)

Vad jag med säkerhet delar med många, verkligt många, är vetskapen om att sjukdomar och symptom kan finnas och ha kommit sig av helt andra orsaker än någonsin i världen något "psykiskt". Alla människor är med om svåra saker, men alla blir verkligen inte sjuka. Bara en sån enkel sak. Kroppen, vill jag säga artikelskribenten Claes Andersson, fortfarande med hänvisning till Ny Tid (44/2010, s. 13), kan verkligen vara sjuk, behäftad med skador, krämpor, värk och funktionsstörningar, cancer - utan att "tala" om något, annat än möjligen just det att den har dessa fel.

I den här artikeln ses Brian Bloom och hans syn - som inte alls är ny! - som någonting humant. Jag vill gärna tro att också artikelskribenten i grunden är eller avser att vara human, men jag reagerar ändå starkt på det högst inhumana i att sjuka människor som i hopp om att tillfriskna kanske redan gjort allt de kommit på, och allt deras läkare kommit på, för att få bukt med det som förstört deras arbetsförmåga och gjort dem sängliggande eller något ännu värre, de facto nu (igen en gång) beskylls för att känna sig själva så dåligt att de inte begriper att alltsammans är inbillning och sitter mellan öronen. När vi VET - alla vi som inte (längre) är s.a.s. dränkta i psykiatriserande och psykologiserande ideologier! - att det finns både forskning och beprövad erfarenhet som redan påvisat helt andra orsaker till människors sjukdomar än "bakomliggande" känslor som "ångest" och "depression". Dessa känslor kan i själva verket ha samma yttre orsaker som de tydligt fysiska symptomen.

Jag har själv i ett porträtt inifrån huvudet på en patient/konvalescent beskrivit vägen från att i åratal ha fått psykologisk "hjälp" med att leta efter orsaker till en sjukdom till att sedan - i sista minuten - få veta att det hela handlat om tungmetall- och bakteriepåverkan och att botemedlet var amalgamsanering, antioxandtbehandling och diverse kirurgiska ingrepp.
Det är nu 14-16 år sen min egen räddning och jag har inte fått någon anledning att återvända till psykiatrin, ett område inom vilket jag också varit anställd i unga år. Någon inbillningssjuka ligger det inte i någons intresse att lida av. Nu visar också redan sedan länge både forskning och klinisk verksamhet, världen över, att många vanliga sjukdomar, inte minst sådana som uppfattats som psykiska - dvs som går ut över upplevelser och beteenden - i själva verket härrör ur ett alltför stort överskott på fria radikaler. Det är otroligt vilken tid det tar för kunskap att spridas - inte minst i denna värld där den egentligen är tillgänglig för nästan vem som helst.

Jag skrev inte min bok för att "bara tala om mig själv" - mitt fall är bara ett exempel. "Det är oss du skriver om!" har jag fått höra av andra som varit och/eller är i den samma båt jag haft förmånen att få kliva ur. Det finns otaliga människor, också här i Norden, som får sina sjukdomar psykiatriserade som "psykosomatiska", eller ännu värre: "hypokondriska", och som blir "teraperade" (t.o.m. ett sådant uttryck har jag hört inom vården) till ingen nytta medan felet eller felen sitter någon helt annanstans. Dessa människor upplever hela psykiatrin som inhuman.

Så nu när man sparar och skär ner på verksamheten inom psykiatrin kanske det kunde bli pengar över till forskning kring och vård med mikronutrienter i stället? Vitaminer och spårämnen i medicinska doser är det inte enbart jag som blivit botad av. Förutom Ny Tid fick jag häromdagen också ett nummer av 2000-talets Vetenskap (jag lade ut en länk här uppe till höger), där läkaren Karin Munsterhjelm recenserade en bok av Autumn Stringam, som tidigare varit svårt sjuk i bipolär psykos (manisk-depressiv). Botemedlet i hennes fall var definitivt inte psykoterapi - utan terapi med ett noggrant uforskat kosttillskott. Forskningen kring just denna sjukdom och kring "mikronutrienternas uppenbara potential" (för att låna ett uttryck från K.M:s recension) har denna samma tidskrift också tidigare haft en artikel om, i början av år 2010.

Om jag får ge dagens psykiatriker ett gott råd så vore det till att börja med att läsa en bok som inte alls primärt behandlar 'psyket' utan som redogör för vad som är vad när det gäller bl.a. just fria radikaler och antioxidanter. Den kan läsas av både läkare och lekmän och är skriven av professor emeritus i klinisk kemi Per-Arne Öckerman. Titeln är "Den nya medicinen. Fria radikaler och antioxidanter visar hur alternativ- och komplementärmedicin kan bli den nya skolmedicinen. Alocost Media, 2005. 119 s." Jag valde den som facklektyr åt mig själv här om veckan, i stället för den bok av Gunni Nordström jag nämnde i en tidigare blogg - den får jag ta tag i på nytt lite senare. Men också elöverkänsligheten ägnas några sakliga rader i P-A.Ö:s lilla, men mycket upplysande bok.

Vad jag är för en som täcks säga allt detta? Ingen läkare alls, naturligtvis, inte naturvetare heller. Men en magister i "informationsförvaltning" och på en gradu om hur läkare skaffar sig information. Enkäten den bygger på var redan utförd när jag definitivt fick ge upp alla försök att orka vare sig arbeta eller studera och kort efteråt fick veta vad det var för slag av desinformation jag själv varit offer för på det hållet:-)

Nu vill min kropp ha mat och min själ få lyssna på den finlandssvenska tongåvan!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar