05 november 2010

Blogg i november. 1

För några dar sen kom jag underfund med hur man matar in sina länktips i högra marginalen, vilket säkert några har märkt. Den som varit inne på min egen hemsida eller som har läst min bok om att bli botad från en sjukdom som var av ett helt annat slag än den antagits vara ... förstår mycket väl varför jag lagt in länken tf.nu. Den går till Tandvårdsskadeförbundet, en riksomfattande svensk patient- och handikapporganisation, som i många år engagerat sig för, och inte minst samlat på sig enorma mängder kunskap om, den stora men ofta bortglömda och nonchalerade - för att inte säga motarbetade - grupp som de amalgamskadade och på andra sätt tandvårdsskadade utgör. Det kommer flera tips om goda länkar, så småningom - inte bara om samhälls- och vårdfrågor jag råkar ha kommit i beröring med utan också länkar till skönlitteratur och annat som jag gärna talar om med andra. Inte för att jag skulle ha tid att föra en aktiv dialog här i bloggen, med kommentarer flera gånger i veckan, men det som står i en blogg ger ju också upphov till andra, helt levande, diskussioner.

Varje gång man gör något man aldrig gjort förut sker det en ny "celldelning" inom gruppen "vänner och umgänge". En dag hade jag precis lyssnat på unga radioredaktörers prat och kunde sånär ha fått för mig att bara de som dagligen och stundligen är uppkopplade på nätet har en chans att hänga med i utvecklingen och skeendena, åtminstone i fråga om böcker och kultur, när jag någon timme senare insåg att min omgivning plötsligt vimlade av människor som inte bara sa sig sakna tid utan framför allt sa fraser som: ”Jag går aldrig in på någon blogg!” och ”Jag bloggar av princip inte alls” eller ”Hemskt, alla kan se vad du tänker!” – Det är för er jag skriver, snälla ni, men för säkerhets skull är nu bloggen sökbar också för "den stora allmänheten" (vad man nu menar med den). Man vet ju aldrig när någon av alla världens miljarder råkar intressera sig för samma ämne som man själv. Inte för att jag tror att "internet gjort världen mindre". Vad jag tänker om den saken räcker inte bloggen till för att klä i ord. För allt flera av oss verkar i alla fall internet ha visat att vi alla ändå bara håller oss till småsmå öar av ämnen, kunskaper, fakta, intressen och kontakter. Man kan helt enkelt inte ta in mera - och framför allt inte smälta mera! - än vad ens hjärna har kapacitet till. Vad som gäller är antagligen den gamla sanningen om vikten av att fördjupa sig i något enstaka ämne men samtidigt försöka hålla de stora sammanhangen i minnet. Inte för att jag själv alltid lyckas med dylika goda föresatser, men jag försöker ... Att tro att alla som inte så hemskt gärna brukar internet går omkring och är ovetande och tysta är i varje fall att missta sig. Jag har er gärna kvar, samma vänner och bekanta som förut, också utan att ni hinner med just min blogg. Hoppas ni har tid att ringa i stället!

Jag har varit på bokmässan. Det blev bara knappt fyra timmar, men mycket givande timmar var det! Jag hann lyssna på just de intervjuer jag ville lyssna på, jag hann betrakta den brusande bokfloden och jag hann träffa flera personer jag gärna ville träffa men som jag sällan träffar annanstans än just på bokmässor. Jag kom på att mediet film, som jag aldrig i ungdomen gjorde till "mitt" (helt enkelt för att min sjukdom - den jag numera blivit nästan helt botad från - förut gjorde mig så ljuskänslig att jag fick "migrän" av att gå på bio), har blivit något att upptäcka och glädja sig åt på äldre dar. Det är nu bara den där datorn eller dvd-apparaten som ännu ska skaffas, för de gamla goda biosalongerna håller på att försvinna. Synd. En story har jag också, som det borde kunna göras ett filmmanus av, men det vet jag inte än hur det går till. Om man skulle leva till 100 ... I alla fall var paneldebatten på mässan, om just film, "välregisserad" och minst lika intressant som författarintervjuerna jag hörde - allt under mässans sista timmar i söndags.

Igår var jag hela dan på Marc 21 -kurs. Kontenta:
Att träffa kolleger är oftast trevligt.
Att intressera sig för nästan vad som helst är möjligt
- om man tror att man måste.

PS Varför inte hela bloggen har samma storlek på bokstäverna är för mig en gåta. Försöker jag ändra på saken kommer datorn att antingen vägra spara inlägget eller kasta ut mig. Den kastade nyss ut mig, så nu låter jag allting vara som det är.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar