13 december 2010

Måndag: Lucia

Ja, inte är det lätt att i dessa tider undvika samhällsfrågor - och inte att vårda sig om diktarådran heller. Önskar ändå alla en möjligast glad och trygg midvintertid med denna lilla blandvers på olika varianter av Luciasången. Den är inte "litteratur" - jag vet - men åtminstone kan ingen beskylla den för att sakna undertext:

När i den mörka natt stjärnorna glimra
kring jord som sol förgät, skuggorna flimra -
då tröstar tända ljus
inom och utom hus,
värmer mjukt emot det kalla
flingor som falla

Allt gott!

önskar er en tärna anno 1957
(i spetskantad nattskjorta och äkta lingonkrans, till den "riktiga" Lucia på besök i Kottby; kanske var det på Blomsterfonden)

04 december 2010

Tankekedja

Senast jag skrev var det Elisabets dag. Sedan dess har det varit både lillajul och första advent. Om det inte vore mörkt och om inte både tongåvan och ylemusiken hade innehållit en eller annan julmelodi skulle jag inte veta att det snart blir jul. Förra året togs jag bokstavligen på säng av magont och andra stressymptom dan före dan - och hemmet var ett enda kaos. Som tur var fick jag sedan åka bort och på julaftonen var allting bara bra; det var som att plötsligt ha fått byta värld. I år har jag fått unna mig någon ledig dag här och där och julklappar blir det inte tal om, inte just julkort heller (bara utomlands), för skattebjörnen har farit fram med mig som aldrig tillförne. Visste ni att det fanns ett sådant ord? Tillförne. Ta vara på de ord i SAOL efter vilka det står "(åld.)" - de har ofta en klang som när man spelar klassiskt på autentiska, gamla, instrument! Jag tänker annars inte i mina decemberbloggar - ifall jag hinner med flera än den här - ägna mig åt vare sig språk- eller andra samhällsfrågor; någon måtta får det vara under en årstid då människan som björnen egentligen borde om inte gå i ide så åtminstone varva ner och inte upp. Puh! Allt som köps in till biblioteket måste hinna "inlevereras", det vill säga registreras i katalogsystemet, före den första januari och den ena stipendiefonden efter den andra har sin ansökningstid nu just - nästan mitt i julbrådskan. På tal om julbrådskan fick jag igår per e-post en länk till en youtube-histora som gav mig mycket blandade känslor: Ett gäng - i amerikat, var annars - tycks ägna sig åt att sprida kultur lite var som helst, och det är inte det som stör mig - i sig - men nu var det en operakör som fyllde ett varuhus med hallelujakören ur Händels Messias. Varuhuset var stort som en katedral och kommersen pågick för fullt medan kören stod och gav hals. Var det Mercurius som hyllades, eller vem? Kanske hade huset dessutom söndagsöppet och befann sig den egentliga Messias någon annanstans - till exempel i en kyrka? Bara för att nu igen reflektera lite grann ... I och för sig förstod jag att hälsningen avsetts att ge mig ett smile. Och - tack, visst: ett litet ett:-) Mina datorproblem är f.ö. desamma som förut, så om dem säger jag nu inget annat än det, att sin statistik på blogger kan man se om man använder Internet Explorer men fortfarande inte om man håller sig till Mozilla Firefox. Men också i MF fungerade visningen av kurvor och siffror mycket väl ända fram till mitten av november. Just det här statistikroblemet är av allt att döma globalt. Globala är också de hälsoproblem jag ordat om i en och annan blogg under hösten men också dem lämnar jag åt sitt öde över jul. Mina egna försök med LCHF har fått mitt BMI-index att sjunka från 29 till 26 på några månader. Några andra fördelar har jag än så länge inte märkt, men kanske det beror på att jag har fuskat. Mentalhygien - se där, igen, ett bra och gammalt ord om än ännu inte "(åld.)" - kan också innebära att man lite vårdar sig om det som i förväntans tider känns ljust och gott. När jag var barn var adventstiden verkligen full av förväntan. Som vuxen får man bara se till att själv ta och skapa sig de där små fina stunderna - kanske är de inte så "bara" förresten; det är som om det med åren hade blivit lättare att njuta av just ögonblicken. Och vem hade trott att jag vid fyllda sextio och lite till skulle se det som ett nöje att tillbringa en dag i Helsingfors? (Nog för att jag egentligen skulle vilja bo där, som förr, men det är en annan historia. Hyrorna i storstaden har t.ex. blivit högre än min nettomånadslön hundra kilometer därifrån. Men också här, där jag bor, går det alldeles bra att bo. Snön lyser vitare än i Helsingfors.) Den där dagen började med att jag närvar vid en magisterspromotion.  Eller kallas det kanske betygsutdelning? Det var i alla fall en precis lagom högtidlig stund med ett inte alltför långt tal (mest på finska) och utan onödigt prål men med champagne efteråt och också den kändes som en paus från den vanliga världen. Jag har aldrig varit på en sådan tillställning förut. I Åbo, där jag själv blev magister, gick man bara till fakultetskansliet och tog ut sina papper. En lite roande detalj lade jag märke till, där på uni för drygt två veckor sen: Rentav så många som hälften av de nyblivna kvinnliga magistrarna neg för dekanus när han gav dem deras betyg! Jag sa det efteråt, till de ungdomar jag stod och pratade med. "Tyckte du det var gammaldags?" frågade en (som inte själv hade nigit). "Nej, tvärtom! Det var något alldeles nytt." Jag menar: Visst talas det om det infantila samhället och visst hörs och syns det idag mycket barnsligheter vi från äldre generationer skakar på huvudet åt, men det här var ju på något sätt lite positivt, nästan rörande, också - eller hur? På min tid var väl ingen så ung när den blev magister, att en liten knix ens hade kommit på fråga! Det här för in mina tankar på sådant som studietakt och myndighetsålder och jag vet inte vad som har med generationsklyftan att göra - för en sådan finns det, medan det däremot knappast finns ett klassamhälle, som det numera också talas mycket om, i betydelsn "klass ett, två, tre och fyra". Däremot har vi ett kotterisamhälle med klasser i ungefär samma betydelse som när biblorna klassar böcker: den i den hyllan, den i den; ingen hittar den som inte står där den hör hemma. Men som sagt får alla vidare samhälleliga reflektioner vänta till efter jul. Utom en: Språkfrågan har det inte gått att undgå de senaste dagarna. Jag begriper mig inte på den. Ingen, i någon enda debatt, talar om en sådan sak som på vilken NIVÅ ens kunskaper i det andra inhemska språket ska befinna sig! Självfallet är det med språket som med matematiken och musiken - alla har ju inte just DEN begåvningen. Fortfarande kan jag inte fatta varför det ska vara självklart att den ena språkgruppen ska tvingas lära sig det andra språket näst intill perfekt men den andra inte. (Se vad jag skrev om min mormor i den förra bloggen.) I så gott som ett halvsekel levde jag i tron att finska studenter kunde svenska lika bra som svenska studenter kunde finska. Men så fick jag ett timlärarjobb i svenska för finska studerande vid en folkhögskola (det är nästan tio år sen) och konstaterade till min förvåning att inte ens de som hade tagit studenten förstod vad jag sa! "Är du förkyld?" frågade jag en flicka (om inte just hon var student fanns det andra, liknande, exempel bland dem som säkert var det - för att inte tala om hur de flesta uttryckte sig i skrift). Hon hade snuva och hosta men förstod inte frågan, ens när jag upprepat den. Om den så kallade tvångssvenskan varit på en så låg nivå som den jag möttes av det året, så kan det faktiskt göra just detsamma om den är obligatorisk eller ej. Men om vi vänder lite på steken: Kan vi inte i både svenska och finska skolor införa ett system där alla, säger alla, lär sig de grundläggande kunskaperna i det andra inhemska - och även i t.ex. fem andra språk - alltså på en "tillfredsställande" nivå? Och kan vi inte sedan, när den nivån är uppnådd, eftersträva exempelvis "nöjaktiga" kunskaper i de båda inhemska och kanske ett till tre andra språk? För alla. Inom grundskolan. Kan vi inte därefter göra det till någonting visserligen eftersträvansvärt men ändå frivilligt att lära sig det andra inhemska på en "god" nivå? Kan i så fall inte denna goda nivå få befinna sig någonstans mitt emellan det som nu betraktas som "goda kunskaper" och det som betraktas som "fullständiga kunskaper" (lilla respektive stora språkprovet)? Om man verkligen är språkbegåvad och vill det kunde man senare ytterligare studera språket i fråga för att nå upp till en "utmärkt" nivå. Stora språkprovet i finska har jag aldrig avlagt och aldrig förstått mig på. Jag tycker det är diskriminering att av en svenskspråkig bibliotekarie (på tvåspråkiga orter med finskspråkig majoritet) fordra stora språkprovet i finska; så var det inte förr, men numera är bibliotekarierna magistrar och då, så ... Men av finska bibliotekarier fordras det antagligen inte lika ofta stora språkprovet i svenska? Hur som helst har jag aldrig hört eller sett någon finskspråkig tala en perfekt svenska. Inte just någon svenskspråkig heller! Och tvärtom. Ni förstår hur jag menar? Jag menar att språk alltid lever och att ingen egentligen just någonsin kan sägas behärska ett språk fullständigt. I alla fall har jag nu slängt fram en tanke jag står för, från gräsrotsnivå, och nu slutar jag blogga för ett tag. Nej, en sak till - det andra programmet den där dagen när jag var i Helsingfors: Det var två flickor i Lönkan som gav en gemensam examenskonsert. Salen i Sandels var full och det blev stående ovationer. Musikens historia och mångfald av genrer - allt gav dessa gymnasister prov på, ibland också med kör och ackompanjatör(er). Ingen infantilitet där inte - men ett härligt musikaliskt och musikantiskt leklynne! (Visst var vi förresten infantila på min tid också - man var då närmast en "mamis" om man valde musik som ett frivilligt ämne ...) Skickligheten och sång- och spelglädjen denna afton, den 16 november, fick mig rentav att associera till HumppAvanti!:-) Men jag är släkt med en medverkande, så jag är egentligen jävig - hoppas de hade hunnit få sina betyg innan jag skrev detta. So long!