31 december 2011

Nyårshälsning

Med en dikt av Topelius, under en länk här till höger i min blogg, önskar jag alla på vår både lilla och stora, men alltid utsatta, jord ett Gott Nytt År!
   På något indirekt sätt kanske den över 100 år gamla dikten också passar in i vår s.k. finlandssvenska förlagsdebatt, som fortfarande tycks leva i Hufvudstadsbladet?
  Hoppas år 2012 blir ett år då vi alla - också jag - lär  oss höra på varandra och ta hänsyn till att vi är och ska få vara olika (också inom "minoriteten")!
  Mer än så här blev det inte idag. Året tar slut, det är bråttom före "Bum biumbaum", som numera kommer från allt annat än topelianska kyrkklockor. Apoteket hann redan stänga, men kanske butikerna "för" öronproppar ...

 

24 december 2011


God Jul och Gott Nytt År!

önskar

Birgitta


17 december 2011

I den mörka mörka morgon

Lördagsjobb. Ger mig iväg alldeles strax. Suckar inte, för jag hade ledigt igår och fick de sista julkorten skrivna - de som skulle ha lite text, som fordrade lite mera, som skulle utomlands och borde varit de jag sänt iväg allra först. Tur att Posten är öppen idag och i morgon. Karis postkontor finns ännu kvar. Om ingen åtar sig att bli postombud kanske det inte alls behöver stängas? Lyfter  på hatten gör jag, åt den vänliga och kunniga personal som Karisposten nu har!

Jag har fått orden till Luciasången "När i den mörka natt", noterna också - de ursprungliga, skulle jag tro, något mera utarbetade än de som ingår i "Suuri toivelaulukirja 1", som jag också blivit tipsad om per mejl. Det verkar som om just denna luciasång hade legat till grund för översättningen till finska - en som ingår i ovannämnda bok och så en som jag hittat på nätet. Lucia har ju inte på finskt håll firats särskilt länge; traditionen sägs ha kommit hit via Sverige. Jag tycker de finska versionerna är vackra, särskilt den på nätet. I skrivande stund minns jag inte var den var.

Däremot känner jag inte igen mycket mera än början av den sång jag sökte, den av Signe Psilander. Kan vi ha haft en hemmagjord fortsättning, när jag var barn? Eller har min hjärna i sitt minne arkiverat en kombination av "När i den mörka natt" och "Natten går tunga fjät", som antagligen var den som kom senera och som vi lärde oss i min folkskola? Tänk vilka bekymmer man kan göra sig på äldre dar ...

I alla fall tyckte jag det var roligt att halva mitt barndomsminne var rätt, att sången finns, att Svenskt visarkiv vänligen försåg mig med den, sedan jag gått in på deras sida och klickat iväg en förfrågan, och att just denna sång på finskt håll tycks ha uppfattats som den svenska luciasången. Jag hoppas "När i den mörka natt" blir vanlig igen. Fast det vore kul att också medvetet få göra om den lite grann ...

Man ska inte bry sig om vad gåvor kostar, inte heller julkort, men jag har för mig att hela satsen tillsammans, den som jag sände i år, kan ha kostat mig på ett ungefär lika mycket som den medieavgift de talade om i nyheterna medan jag höll på och klistrade frimärken. Då kanske det är julkorten jag får "spara bort" nästa år? För mitt liv kan jag ine begripa hur staten tänker om den anser att gränsen för "lågavlönad" går vid 22 000 euro brutto i året - lyfter man mera än så i lön ska man betala full medieavgift.

Folk har bostads- och andra livsviktiga lån också om lönen är så "hög". Det är inte sagt att de har råd med dator och allt vad dess underhåll kostar. Eller - då snart ingen människa längre kan leva som samhällsmedlem utan dator - råd med tidningsprenumerationer. Samtidigt som man inför denna medieavgift inför man moms på prenumerationer. Vart vill man komma? Jag tog genast och meddelade en tidning att jag avstår från den nästa år.

Om jag inte nu rusar iväg till mitt "typiska kvinnojobb" där jag får 14 euro brutto i timmen (plus någon euro i lördagstillägg), så får icke-prenumeranterna på min hemort inte komma och läsa sina tidningar idag. Hejs svejs!

13 december 2011

"När i den mörka natt ...

... stjärnorna glimma, kring jord som sol förgät ..." 


Så började Luciamorgonens sång i mitt barndomshem. Melodin var densamma som i "Sankta Lucia, ljusklara hägring". Jag tror den ingick i ett litet blått sånghäfte med tomtegubbar på pärmen och har alltid tagit den för den "riktiga" luciasången. Min mor hade visst också lärt sig den i Sverige, när hon varit där med finska barn under kriget. Luciatraditionen därborta var för henne något nytt, som hon gärna bidrog till att hämta hit.

Någon som minns denna sång? Jag har inte hittat den ens på nätet.

Nästa rad har jag glömt, men inte fortsättningen:

"DÅ i vårt mörka hus, skrider med tända ljus, Sa-a-nk-ta-a Lu-u-ci-i-aa, S-ank-TAA Luciaa!"


Foto: BM Storgårds


I lokalradion hörde jag för en stund sen Ekenäs Lucia med tärnor läsa en så varm och vacker dikt på temat "Jag vill tända ett ljus för dem som ..." Inte bara väl inövat utan dessutom med äkta inlevelse. Tack för det!

Ha en  varm och ljus  Luciadag!

PS Jag kollade igen: "brinna", inte "glimma" ska det vara, följt av "bringar oss budskap glatt ljusets gudinna". Hela texten fann jag inte, men författarens namn är Signe Psilander. Antagligen har jag blandat ihop rader ur olika verser.

04 december 2011

Mellan regnen, strax före mörkret ...

... cirka halv fyra, den 2 advent, bjöds vi här i Karis på en glimt av himmelskt ljus. Gläd er, också ni!






Foto: BM Storgårds 4.12.11

26 november 2011

Gammal inte utbränd. Men när det gäller ord ...

Talade just med en 90-åring. Fast hon varit krasslig och efter detta firat jubileum lät hon piggare än jag känner mig. Det var hon som ringde.
   I alla fall ska jag gå på  jobb nu på måndag. Det fick räcka med 3 dagars vila, samt Ibumax och B-vitamin. Starka mediciner tål jag inte alls och kan följaktligen inte ha sjukledigt för att "köra in". Lite värk får jag ännu stå ut med. Värre var det förr. Också nu blir det lättare när vädret börjar klarna.
  Läste några gamla tidningar i morse. I en av dem påstods att 3 symptom på lindrig utbrändhet (enligt Arbetshälsoinstitutet) är: utmattning, sänkt professionellt förtroende och cynism.
  Som ung studerande var jag det som idag kallas utbränd (dödstrött och uppgiven, med ständig huvudvärk). Men cynism? Det ordet var jag för blåögd för att alls förstå vad det betydde! (Och symptomen hade en på den tiden okänd medicinsk förklaring.)
  Det professionella förtroendet var det inget fel på. Innan jag blev sjuk och arbetslös var jag invald i kommittéer och styrelser både på mitt jobb och utanför. Det sänkta förtroendet infann sig som "på beställning" (fast tvärtom), då jag strax innan friskskrivningen gjorts arbetslös och aktivt försökte börja "komma igen". Gud ske lov fanns det undantag från regeln.
   "Sänkt professionellt förtroende" är knappast en följd av utmattning - men det kan vara en orsak till den!
   Någonstans har jag ett annat tidningsurklipp, enligt vilket degradering ger upphov till så farliga stresshormoner att man av dem kan få infarkt. (Minns inte exakt hur det var formulerat. Minns heller inte var jag har detta klipp, men nog när det var jag sparade det: då jag för n:te gången befann mig som nollad på en ny arbetsplats; ingen tog notis om mina färskaste papper, de kom bara ihåg att jag nån gång varit sjuk och utan jobb. Och att var omkring de 50.)

På tal om allt konstigt i tidningarna: Varför håller finlandssvenska medier ihärdigt fast vid ålderdomliga ord och uttryck? De säger åldringar, aderton, litet och flere - bland annat.
  De glömmer också att kolla hur orden böjs: häromdagen fick man i nyheterna höra om olika examen - oböjt i pluralis! (Tänker inte här tala om hur ordet böjs. Det ska nyhetsuppläsare veta.)
  Inte för att sverigesvenskarna är bättre: Den och den sägs ha skrivit flera haiku. Det heter: en haiku, flera haikuer.
  "Dikter i haikuns form" är för övrigt inte detsamma som haikuer, eller haikudikter (SAOL tycks vika "haiku s. -n, -er" för "japansk kort dikt"). Ett versmått är ett versmått, och behöver inte innehålla någonting "japanskt". I boken  "Verskonstens ABC" har Alf Henrikson kallat haikun för hokku. Boken handlar om form - inte innehåll - så kritiken mot den i vissa haikukretsar är obefogad, så när som på att AH faktiskt säger att formen är japansk.
  Det är inte stavelser som räknas i Japan. Dem har man räknat när man översatt japansk haiku (genre = sing.) till västerländska språk. Och det finns varianter på grundformeln 5-7-5, vilket inte Henrikson nämner. (Jag har tagit mina från "Till dig en blå tussilago" av Lars Wolf: 5-7-7 och 5-3-5. Kanske var de avsedda bara för övningar i skolan, men jag valde dem ändå; det finns många sätt att variera. Självklart är de tillåtna bara man vet vad man gör. Tyvärr vet inte alltid recensenterna det: vad man gjort- och varför.)

Nu ska den här besserwissern gå och sticka ut sitt huvud i regnet. Som förresten verkar ha bytts ut mot sol!

 
 

 
 
 
 
 
 
 
 

23 november 2011

Kultakuume: associationer

Medan jag googlade på en medicin jag nyss fått och mejlade min läkare (att den hör till dem jag redan förut prövat på och inte tålt) hörde jag med ett öra på Kultakuume på YLE 1. Det var en diskussion om finlandssvenskarna och deras förlag. Islänningarna sades ha många förlag och finlandssvenskarna - ja, nämnde man ens att det finns andra (utom de finska) än Schildts och Söderströms? Min fingertoppskänsla är den att Finlands svenska författareförening och nämnda två (snart fusionerade) förlag är i något slags mental symbios med varann och tycks tycka att ingen författare (stor eller liten) som står utanför just deras kretsar alls kan betraktas som "professionell". På frågan om hur många finlandssvenska författare det finns svarar man oftast, precis som nu, med hur många som är medlemmar i FSFF. Det kanske är hälften? Författarföreningen är en intresseförening, inte en fackförening, och det finns av allt att döma många professionellt bokskrivande personer också i Svenskfinland som inte alls hör dit. Bokkatalogen utkommer snart: bäst att kolla där.

PS Lite senare: Hörde programmet i repris. Där nämndes nog att det finns omkring 20 finlandssvenska förlag. Det föreföll viktigare med höga försäljningssiffror än med mångsidighet. Jag kan förstås ha missuppfattat nåt igen. Men det har gått inflation i vissa ord som 'professionell' och 'kvalitet'. Vad som menas beror på vem som säger det om vem.

22 november 2011

Om publicerande och länkar

Vad jag kanske inte nämnt är att det förra veckan på Axxell i Helsingfors hölls en tre dagars kurs som hette Ge ut din bok. Den var mycket bra - vågar jag säga fast jag själv kom att missa den första dagen.
   Jag försökte nyss lägga ut en ny Gadget med länkar jag av andra deltagare fick tips om när jag var där, men bloggen vägrade ta emot den och förklaringarna till vad som var fel förstod jag inte, än mindre instruktionerna om vad jag skulle göra. Tack på förhand till den läsare som på vanlig svenska kan förklara för mig vad som hänt med Lägg till en Gadget- och Lägg till din egen-funktionerna!
    Bland länkarna i mina tidigare Gadgetar (Gadgetter?) fick jag ändå in ett par av dem, även om de bättre hade passat under andra och egna rubriker.
    Bara jag hinner ska jag rensa lite bland länkarna, alltså här i spalten till höger. Till exempel är jag inte längre så ivrig att tipsa om LCHF, för jag mådde aldrig särskilt bra av försöken i den vägen och har för en tid sedan återgått till "systemet" att äta lite av varje. Inte för att jag var särskilt renlärig från början, men i drygt ett år hade jag faktiskt undvikit ris, pasta och potatis till vardags; så inte längre.
   Däremot tänker jag två gånger innan jag "tar en till" av något sött och gott. Fördelen med att lämna bort kolhydraterna och äta mera fett var nämligen till en början att mina värsta överlopps kilon ganska fort försvann. Dem vill jag naturligtvis inte ha tillbaka, hur mycket yngre än fetman tycks ha fått mig att se ut. (Plötsligt sen ifjol blir jag hela tiden erbjuden pensionärsrabatt. Om man nu en gång frågar om det ska vara rabattbiljett, så är det väl okej - men häromdagen var det en näbbig ung konduktris som ställde mig frågan 3 gånger efter varann!)
   Vad jag än lägger ut - eller tar bort - för Gadgetar (sen, när det lyckas igen) och länkar förutsätter jag att klickarna förstår att bruka sitt eget omdöme.
  
 
  

 
  
 

21 november 2011

Telefonmusik

Ett litet PS till förmiddagens litania: Det pågick i Yle 1 ett musikprogram som hade varit skönt och välgörande att höra på medan jag satt och väntade på att förenas till olika personer, men det blev jag tvungen att stänga av p.g.a. den påtvingade och helt förfärliga muzak som via mobilen gick in i mitt öra. Kan man inte förbjuda sådant! Önskar någon hjärnforskare ville studera vilka skador på centrala nervsystemet som alla dessa distraherande, irriterande, överlopps oljud åstadkommer. Får musikerna royalty på kömusiken? De borde snarare be om skadestånd, så förvanskad som den är.

Alldagligt om telefoner

Skriver detta i hast medan jag väntar på att någon ska svara i andra ändan. Jag har nämligen för ca 10 minuter sen ringt mitt mobilbolag. Först förklarade jag mitt ärende åt en vänlig person, när jag var klar sa hon att hon förenar till faktureringen. I skrivande stund svarade nyss en kvinna och bad mig förklara allting på nytt. Efter några missförstånd visade det sig att jag förenats till orätt operatör. Hon förenade mig tillbaka till min egen, men kvinnan jag som bäst har på tråden är visst inte densamma som jag talat med från början; hon sitter nu och räknar och funderar allt medan minuterna går - vid det här laget är de sammanlagt 20.
   Mitt enkla lilla ärende går ut på att från fakturan få avdra de 12,58 euro man velat ha mig att betala - för att jag i oktober ringt ett kundtjänstnummer, antagligen till "teknisk kundtjänst", som stått på fakturan och meddelat att jag inte får kontakt med nätet. Jag kunde ju inte veta om felet satt i min dator (vilket hade hänt förut) eller gällde nättrafiken i största allmänhet - vilket det visade sig göra.
   Efter att ha suttit 25 minuter med handsfreeluren i örat fick jag precis nu lov att dra av 5 euro från fakturan. Dessutom "tillkommer lokalsamtalsavgift", alltså för dagens samtal.
  Jag har i princip inte vunnit någonting på att ringa. Nättrafiken hade ändå snart fungerat igen förra gången, och idag hade jag hunnit tömma tvättmaskinen, diska och jag vet inte vad medan jag i stället satt och förtjänade 1 euro per 5 minuter (minus lokalsamtalsavgiften).
 Då får jag faktiskt ändå lite mera i lön på mitt vanliga, dagliga, jobb: 1,21 per 5 minuter.
 En riktig gnälltext blev det av detta, men medge: dagens mobilvärld är inte i alla avseenden enklare än telefonvärlden i början på 50-talet, då jag hos min farmor ringde hem genom att snurra på en vev, vänta tills en telefonfröken svarade "Valtio-Riks", och så säga vilket nummer jag ringde ifrån och till vilket hon skulle vara vänlig och förena, samt lägga på luren och vänta tills det ringde.
 Nu får jag rusa till mitt eftermiddags- och kvällspass. För den sista timmen blir det ett tillägg på 2,17 euro brutto.
  Så jag ringde i alla fall min operatör på rätt dag.

14 november 2011

Bibliotekskväll

Jag har hört på Bengt Ahlfors i kväll på mitt jobb och efter mitt jobb ... och det var både trevligt, proffsigt och intressant. Minns inte vad jag riktigt letade efter på Google härhemma efteråt; i alla fall så har jag med behållning kommit att läsa en del inlägg på Maria Turtschaninoffs blogg. Sådär ska man blogga, förstås: kortfattat, så folk orkar läsa och kommentera. Men min årgång läser ju ändå inte bloggar och en tant som jag kan väl inte hålla på och blogga alla dar? MT tar upp en hel del intressant om läsande och skrivande, förlag, korrektur och recensioner; synd att jag inte tittat efter på länge. Det är som det är. Det är det med det mesta. Jag undrar vart debatten kring förlagens fusion tog vägen. Så radikala var inte mina åsikter att de bör ha kunnat täppa till munnarna på folk. Andra skrev ju också i Husis, samma dag som jag, och det var allmänna frågor jag tog upp. Men världen är nu full med viktigare saker: bluffläkare, kommunsammanslagningar (kanske också bluffkommuner?), och nu idag: en flodhäst som räddats och fostrats av en man har vuxit sig stor och som tack släpat mannen ut i en flod ...

13 november 2011

Att göra (för) mycket och ingenting

"Tack, du gör så mycket", skrev en vän, i ett sms här om dagen. Det mesta av mitt skrivande numera tycks ske per sms. In i mobilerna och ut i ingenstans - så går det säkert med mångas idéer, numera. Jag byter roll och plats minst var och varannan dag, men "gör" jag någonting? Åstadkommer jag någonting alls? Känner någon igen sig i dylika frågor?
   Vi har bytt datasystem på jobbet och jobbar för tillfället med det gamla och det nya parallellt. För att träna hjärnan behöver inte vi lösa korsord om kvällarna. Mitt i allt har vi på gott och ont vistats nästan två hela dygn på ett SPA för att undervisas och tränas i att "må bra". På jobbet.
   Vi mådde rätt bra. Medan vi var därborta.
   En kurs i välbefinnande på arbetsplatsen kan ge en grupp arbetskamrater omväxling och ett välkommet tillfälle att träffas, diskutera och umgås, alla tillsammans på en gång. Ändå undrar jag om en sådan kurs har något signifikant samband med hur man "mår på jobbet" efteråt. Medan man varit borta har ogjorda arbetsuppgifter samlats på hög, och man börjar genast undra om de idéer man kläckt på kursen har någon realistisk möjlighet att bli genomförda. Försöka duger. (Allt har flera sidor, enbart medaljen har bara två.)
   Ibland kan man fånga flera flugor på en gång. Det är bra i dessa tider då man omöligt har råd med flera tåg- och bussbiljetter inom samma vecka:
   Inte bara stötte jag ihop med en släkting och hans fru på stigen utanför nämnda SPA. Tre dagar tidigare hade jag stämt träff med två studiekamrater jag inte på åratal hade sett, och gick med dem i Helsingfors både på Humpsvakars jubileum och på restaurang. Före Humps50 hann jag till mina föräldrars grav, för det var "egentligen" Alla helgons dag, och i bussen dit stötte jag på en bekant med sin fru - som gav mig värdefulla upplysningar om hur elöverkänslighet kan hanteras (så att man mår bättre, på jobbet och hemma ...) och från graven fick jag mig en rejäl promenad - sånt jag inte då hade hunnit med på länge. (Av promenaden fick jag skavsår; den var alltså lång nog att duga som motion. V.s.b.)
   Igår var jag i före detta grannkommunen gäst på en släktings 90-årsdagsfest. Det var en välsignad fest - så fin och varm var stämningen där! Och även där blev det tillfälle till möten människor emellan, och till att återknyta kontakter.
  Idag när det är söndag har jag, såsom så ofta nuförtiden, närapå vanhelgat vilodagen - denna gång med att låta tvätt- och diskmaskiner gå. De närmaste dygnen går i arbetets tecken, och i övermorgons övermorgon är det dags för nästa kurs: "Ge ut din egen bok". Till den har jag själv anmält mig. Man vet ju aldrig ... (Att jag finner ämnet intressant framgår här invid, på sidan "Författarna, förlagen och vårt språk". Den har jag rätt nyligen skrivit, så det där med enbart sms var bara nästan sant .)
   Kursen för mig åter till Helsingfors, och det blir igen att fånga flera flugor i en smäll, för en av kvällarna ska jag med en vän på teater. Jag vet inte när det senast blivit av! Som biblioteksanställd står man ju själv om kvällarna för ett visst kulturutbud - av ett och samma slag, på ett och samma ställe.
   För att riktigt "utmana" mig själv (fast det inte varit avsikten!) har jag bjudit gäster till nästa söndag. Jag bjuder alltid gäster när jag ska städa - annars blir det aldrig av. Men för att kunna städa måste man ju vara hemma. Nå, det kanske bara är att låta bli datorn om morgnar och kvällar.
   Ändå undrar jag om någon här kan ge mig tips på ett gott men snabbt och enkelt recept? Eller en dito hel meny. Maten ska inte fordra något butiksbesök samma dag den ska servera. Den får gärna sköta sig själv i en ugn, men inte alltför länge. (Mikro har jag inte och vill jag inte ha.)
   Mina från början rätt halvhjärtade LCHF-försök har jag numera praktiskt taget övergivit. "Lite  av allt" får vara och förbli min matmelodi. Fast inte alltid på ett och samma fat.
   När det gäller jobb och liv tycks också pyttipanna gå an - den tycks då och då ändå få varvas med en god efterrätt!

12 oktober 2011

Stäng inte postkontoret i Karis!

Karis har varit en stad med ca 10 000 invånare och ska verkligen inte göras till en bortglömd förort med lika många invånare, bara för att tre kommuner har slagits ihop: sina skatteärenden får man redan nu lov att åka till Ekenäs (också en f.d. stad) för att sköta, nu tänker man sig att detsamma ska börja gälla en så livsviktig funktion som posten - Itella har nämligen Karis på sin lista över postkontor som de tänkt stänga.
   Visserligen tänker de sig ombud i Karis, men hur skulle något sådant räcka till? Så ofta som det är kö framför disken - och folk är inte där för att köpa godis! - kan jag aldrig tro att alla de som bor och verkar här skulle klara sig med bara den lilla service ett ombud kunde tänkas ge.
   I Karis finns många småföretagare, som t.ex. ska sköta leveranser till och från utlandet. Vilken kompetens skulle ombudet ha? En hel del av jobbet tycks ju handla om gemensamma system för datakommunikation mellan olika länders postverk. Åtminstone har jag upplevt detta, när det gällt transporter från Sverige.
   Men chokladen och krimskramset kan vi undvara.
   Och priserna på kuvert och liknande kunde gärna på posten vara lika låga som i vanliga bok- och pappershandlar. Annars är det inte underligt om de inte säljer. Fast det är väl mest när man har bråttom och inte hunnit handla annanstans, som det kan vara bra med en del pappersvaror till salu också där.
   Posten är Posten och ska så förbli.

PS Med saknad minns jag de tider då post bars ut 2 gånger per dag, och såvitt jag minns också 1 gång på lördagarna. Numera kan man få vänta till klockan 14 (och t.o.m. ännu längre) innan man får dagens post - och det kan gälla både hem och arbetsplatser.
   Från Sverige har jag fått brev som varit stämplade på veckoslut. Varför ska det vara sämre här? Bibliotek har lördagsöppet - kunde inte något slag av postservice också fungera på (åtminstone) lördagarna?

PPS Vill du påverka saken, gå då in på www.adressit.com!

08 oktober 2011

Om att missa en utställning

"Sånt harrrmarrr", säger man i Karis, och det som "harmar" mig mest idag (när jag ligger hemma i en rejäl förkylning) är att jag missar sista dagen av Aila Biströms utställning "Siemenestä elämään virtaan". Gå och se den - ni som kan! Galleri Fokus i Karis bör ha öppet till klockan 14.
   Jag var på vernissagen och hade tänkt gå dit en gång till. En tavla som av personliga skäl särskilt tilltalar mig heter Kipu. Att man kan åstadkomma sådant på basis av värk!
  Men som jag tidigare sagt: mycket annat är sevärt där, och utställningen är en helhet. Har inte Västra Nyland recenserat den?
  Jag har köpt en tavla åt mig själv därifrån, en liten. Priserna är inte höga.
  (Titeln är mångbottnad, som poesi. Om inte förr, så märker man det när man ser utställningen. Men 'siemen' betyder frö, och 'elämän virta' livets ström.)

07 oktober 2011

Oktober igen: höstliga funderingar

När man har snuva och när man är ledig - eller både ock - kommer tankarna och går. Igår när jag kollade min e-post och bara som hastigast också tittade lite på några mol.fi-sidor stötte jag på ett deltidsjobb på ett antikvariat, och blev så intresserad att jag inte såg efter vad allt det på lång sikt handlade om: att ta över en hel firma. Så jag skrev och frågade på det och märkte för sent att det inte var för mig.
   Hur som helst: det tycks vara svårt att hitta deltidsjobb för pensionärer, som skulle vilja extraknäcka. Inte för att jag ännu är pensionär, men jag närmar mig den nedre gränsen för s.k. flexibel pensionsålder. Inte ens om jag stannade kvar i min bransch tills den övre gränsen kom emot skulle jag få ihop till en pension det gick att leva på. Sjukdomsåren på 80- och 90-talen och de år av arbetslöshet som började precis när jag blivit frisk har åstadkommit detta - och sedan, inte minst: den dyra ÖVERGÅNGEN från arbetslöshet till jobb, för några år sen.
   Ingen myndighet hjälper en arbetslös med vad det kostar att ta emot  snuttjobb och vikariat på annan ort, att hålla sig med två hyresettor och pendla långa vägar med tåg under flera månader, men inte så länge att det skulle kosta mindre att flytta, och att sedan till sist ändå chansa på t.ex. ett fast deltidsjobb och flytta helt och hållet, i hopp om att snart ändå få jobba heltid.
   Så gjorde jag. Och jag ångrar ingenting. Men det var som att göras till "gulnäbb" varje gång, på varje nytt jobb: man skulle prövas, utsättas för lömska krokben, bevisa att man var MINST lika duktig och kunnig som om man aldrig hade haft någon ofrivilig paus, helst faktiskt dubbelt så kunnig som någonsin förut ...
   Det har gått hyfsat, som det heter, men det heter också att man ska bryta upp när det är som bäst, och jag är nu i alla avseenden mogen att småningom lämna min gamla bransch (den som dessutom så till den grad har förändrats att jag knappt längre känner igen mitt eget yrke). Det finns välbetalda branscher där man får gå i tidig pension och ändå jobba med nästan vad som helst efteråt. För lågavlönade borde det väl då vara möjligt att skarva en ynklig, men någorlunda tidig, pension med annat jobb - så länge de har kraft och intresse för det.
   I mitt fall skulle deltid också ge mig skrivtid, någonting jag f.n. totalt saknar. Att skriva längre sammanhängande texter fordrar att man "går in i textens värld" och kan stanna där tillräckligt länge. Med ett mångsidigt heltidsjobb i dubbla skift kan ingen gå vidare som författare; det är ett som är säkert. Jag har för några år sen förunnats några veckor av tid för att se på ett påbörjat manus, men aldrig någon tid för att göra det färdigt.
   "Kanske var det meningen", brukar jag trösta mig med, men i varje fall: varken pensionärer eller andra utgör någon enhetlig grupp; människors  villkor är en följd av väldgit många omständigheter. Om man varit sjuk när man var ung och är frisk som äldre borde det finnas otaliga möjligheter att ännu på äldre dagar göra sig en inkomst och inte minst: vara till samhällelig nytta. Det är förnedrande för äldre att kalla dem en belastning. De flesta har betalt sina egna pensioner, och vill fortsätta göra en insats så gott de bara kan.
   Nu går jag för egen del nog ändå händelserna i förväg. Än så länge jobbar jag på och ser vartåt det barkar. "Men I PRINCIP, YOU SEE?"

   *

En helt annan sak, men den berör också min generation: Igår i Liv i luren tyckte jag Cay Karlsson sa något om pop(ulär)musikens intåg på 50- och 60-talen som en motvikt till, eller reaktion mot, den klassiska musiken vi vuxit upp med. Är du säker, Cay? Jag tycker mig nämligen inte minnas just någon klassisk musik från den tiden, årtiondena närmast efter kriget (- själv började jag folkskolan 1956 och blev medveten om Elvis följande år). Skivspelarna var rätt nya, alla hade inte sådana hemma, och det var inte närmelsevis så vanligt att "vanligt folk" (som vi alla är - det beror från vems vinkel man ser oss) gick på konserter.
   Däremot satt vi i våra skolsalar och sjöng så att taket lyfte sig: fosterländska psalmer, marscher och trånande längtansvisor - varvade med små grodorna, lilla tussilago och andra barnvisor av alla tänkbara slag. Och så spelade vi blockflöjt allihop, sopranblockflöjt - för andra instrument var det få som hade råd med och inga musikskolor fanns.
  Jag tror det var mot det HÄR vår generation reagrade - inte mot den klassiska, mångfasetterade musik vi inte ens kunde kända till!
 Och det var sunt. Åtminstone till en början var det sunt. Tror jag.
 Vid det här laget är jag ändå för egen del glad att så många börjat lyssna också på klassiskt och har lärt sig att man inte behöver vara "musikteoretiker" och "förstå" så förfärligt mycket; dessutom förstår man mera efterhand som man lyssnar.
  Numera överraskas jag ofta av klassiskt jag känner igen, när det kommer i radion, trots att jag hört det på konserter medan jag var sjuk på 80-talet och hade svårt att koncentrera mig på någonting som helst. Tydligen kan musik leta sig in i hjärnans vindlingar och göra gott också utan att man lyssnar så väldigt aktivt.
   Inte är det väl någon som heller "förstår" alla ljud i naturen, vid hav och fjäll, när det bara stilla lyssnar och ser, andas och känner?
  Okej. Jag lyssnar gärna på Liv i luren, Tongåvan, Kaffekvarnen och ibland något annat populärmusikprogram, som jag VÄLJER att knäppa på och ta del av - men det där skvalet jag måste ta "på köpet" mellan morgonnyhetrna, det betackar jag mig för. Lokalradion stänger jag därför av och flyttar över till Yle 1.
  På det sättet missar jag för all del en och annan live-konsert på min hemort.


  *

  På tal om Yle eller Vega: Tack, Catherina Stenius, för dagens Andrum. Hoppas du låter trycka den texten.

27 september 2011

Vardagen är en lycka

Vardagen är som den är, känner mig som katten som springer efter sin egen svans. Igår läste jag att bloggar nuförtiden inte är dagboksaktiga utan mera som diskussionsbloggar och att det bästa är att göra inlägg flera gånger om dan. Suck. Vem hinner med sånt? Bor folk på nätet? Får de blogga på arbetstid? (Mina vänner påstår fortfarande att de inte har TID med den sekund det tar att kolla om jag gjort ett inlägg; de har tydligen bättre tid med mejl och sms. "Vad skrev du då?" frågar några när jag säger att jag bloggat.) Jag råkar ha en ledig dag idag så nu ger jag dem som vill ha det ett livstecken från min lilla hyreslägenhet där lysrören hela tiden slocknar medan firman som heter nåt med gårdskarlsservice som vanligt bara svarar, typ: "De hör it jo ti oss it."
   Häremellan, alltså mellan blogginläggen, har jag dock hunnit leva (nog för att flängandet efter sin svans också är liv, minsann ("den vanliga lunken" - vad är den för nåt?), för jag har besökt såväl Åbo och Lovisa i söder som Rovaniemi i norr. Till all lycka behöver man inte resa över halva jordklotet för att få exotiskt omväxling: i Lovisa är det tydligen aldrig sol (för det regnade utan uppehåll i 2 dygn då jag befann mig där); i Åbo (där jag aldrig fick jobb fast jag gärna hade stannat, då för 10 år sen) tycks det däremot alltid vara sol; i Lappland växlar vädret men vyerna är vida som vid havet - och ändå vidare - där skulla jag numera gärna stanna och bo. (Vem skänker mig ett vistelsestipendium i Utsjoki för 3 år framåt? Då kunde jag kanske för en gångs skull också få tid att tänka ut något vettigare än bloggtexter?)
  På tal om texter så är de 2 dikterna om elfte september här invid egentligen den första och den tredje i en triptyk - en spontan reaktion från just den tiden år 2001. Enligt en lektör var det den mellersta dikten som var den litterärt sätt bästa av de tre och som skulle passat i en bok. Det kanske stämmer men den tycker jag att inte passar på nätet, vars läsekrets ju är en annan än för en vanlig diktsamling eller tidskrift, så nu fick det bli som det blev.
  Var passar för övrigt vilka sorters texter?
  En sak är säker - och den gäller all konst och alla hantverk: Utdrag och exempel är aldrig representativa. Det sista man ska göra är att plocka ut en dikt ur en samling och lägga den på bakpärmen. Nej - ibland kan det nog ändå bli ganska lyckat; det absolut sista man ska göra är att ge läsarna en färdig tolkning där. (Förläggare ger stundom också ut fast de föga har begripit av en text.) Men tänk er själva, att man ur en kammarsymfoni skulle klippa ut några noter mellan taktstrecken och säga: "Hör nu hur gräsligt/vackert det låter!"
   Nåja. Nog funderat för denna gång. Fast inte riktigt: Vad jag här ovan sa gäller självfallet också bildkonst. Gå och se på verk av Aila Biström i Fokushuset i Karis! Visst är bilden på inbjudningskortet vacker, men inte  jämfört med den äkta tavlan på väggen. Hela utställningen i sig är ett konstverk.
   Jag ska läsa igenom en översättning som redan tryckts och spritts i mitt namn men med en annans tolkning och med i efterhand ditlagda korrekturfel. Den kanske jag får orsak att återkomma till. För det finns ingen hejd på vad upphovsmän tycks kunna råka ut för.
  Tråkigt har dom åtminstone inte!
  Och det finns ju det som är värre här i världen: både  vardagslunken och den lilla vardagsdramatiken är bara tecken på att vi egentligen har det ganska bra.

PS Jag hade nyss stavat till "sans" i stället för "svans". Undrar vad finlandssvenskarnas guru skulle sagt. (För det är väl Freud?)
PPS  Nog skulle jag ha fått ett jobb i  Åbo år 2001 - men det  var ett jag inte  hade tillräcklig kompetens för.

27 augusti 2011

Att-satser à la Valtiala eller Bergqvist?

I dagens Hbl recenserar Erik Bergqvist Robin Valtialas bok Som katternas sätt att minnas. Utan att i övrigt kunna ta ställning till vare sig boken eller recensionen får jag lust att kommentera två exempel på "Frakturer, oklar syftning" recensenten tar upp. (Vad menar han egentligen med just ordet 'frakturer' - är det en språkvetenskaplig term?) Han skriver att en redaktör borde "ha haft synpunkter på luddiga syftningar och felaktig kommatering" och fortsätter sedan: "liksom på frakturer av den här typen (som jag förstår kan hänföras till finlandismerna): 'Katten sträckte på sin hals som man plötsligt såg att fanns och var lång. En till av samma art: 'Jag blev inte helt klar över vilka tecken katten menade att beskrev den här processen'."

Jag kan hålla med om att "fanns och var lång" låter lite oklart (- det kanske brister i symmetri mellan 'finnas' och 'vara lång', men syftningen från "och var lång" på kattens hals följer nog helt automatiskt av sammanhanget). Det andra exemplet har jag inga problem med. Själva konstruktionerna med att, som jag förstår att är själva problemet, är det knappast i sig något fel på. Erik Bergqvist har själv, i parentesen ovan, utelämnat ordet 'att" - men blev konstruktionen egentligen annorlunda av det? Som jag förstår kvarstår 'att'-et, men underförstått.

Jag är inte ute efter att pricka Erik Bergqvist för någonting som helst! Jag känner honom inte och det enda jag nu bloggar om är faktiskt just detta med att-konstruktoner. Han kan har rätt och jag fel, eller vi kan båda ha både rätt och fel. Svenska språket är dessutom ständigt statt  i förändring - precis som alla språk. Jag skulle faktiskt önska mig att en eller annan språkvårdare ville hjälpa till att offentligen lösa problemet - för vi är många som skriver och som då och då funderar på dylika småord.

Att jag särskilt  intresserar mig för 'att' beror inte bara på att jag själv i en bok (på radbruten prosa) har en liknande konstruktion ("INTE heller gav mig /pensionsmyndigheterna /den utkomst /under sjukledigheten /som vår folkvalda riksdag /bestämt att ska ges /åt den som sjukdom /gjort arbetsoförmögen" - ett föga lyriskt stycke, med avsiktlig travesti på byråkratspråk, men just nu är det inte det saken gäller). Nej, det beror på att jag, innan jag valt att låta stycket stå kvar oförändrat, fakiskt HADE kollat upp det med både sverigesvenska och finlandssvenska språkmyndigheter - och fått sinsemellan OLIKA svar!

Av dessa svar att döma var det typiskt finlandssvenskt att tro att konstruktionen var felaktig - den är alltså inte en finlandism, utan det "finlandistiska" ligger i att tro den vara felaktig (se, där undvek jag 'att', men fick det väl i stället att låta finskt). Så här gick det till i mitt eget fall:

1) Förläggaren, sverigesvensk, mejlade mig att "så säger vi inte i Sverige".
2) Jag slog upp Erik Anderssons Grammatik från grunden och läste hans haiku på s. 115: "I denna haiku /en andra gradens bisats /som jag vet att finns".
3) Jag mejlade både Språkrådet i Sverige och Focis i Finland, gav min egen att-sats som exempel och bad att få veta om den var korrekt. (Numera skulle man väl helst skriva bara "bad få veta"?)
4) Språkrådet meddelade mig att satsen var korrekt och delgav mig synpunkter som att man i Finland verkar tro att det inte går att skriva på det sättet.
5) Focis meddelade mig, tvärtom, att det är vanligt att skriva så i Finland men att det i Sverige inte anses korrekt.
7) Jag beaktade också andra aspekter på min text (helheten, sammanhanget, tonartsbytena m.m.) och tyckte dessutom att jag hellre höll mig till en garanerat svensk än en provinsiell auktoriet, så jag valde att inte göra någon ändring i min text.

Till råga på "rundgången" visade det sig att den sverigesvenska rådgivaren var en invandrad finlandssvenk och att den enda recensent som haft dubier kring just denna lilla fyrkantiga bit i min text (dock utan att nämna att-konstruktionen) var en sverigesvensk. (Jag har fått lära mig att man hellre ska säga 'sverigesvensk' än 'rikssvensk'. Svenska är det i bägge fallen; finlandssvenskan är inte något självständigt språk. Blir den det kan vi hälsa hem: då - om inte förr - "smälter isbiten bort". Eller gör vi oss själva till inte enbart en minoriet utan också en kuriositet.)

Detta är en blogg och inget annat än en blogg - och jag har inte, såhär en ledig lördag, gett mig tid att verkligen se efter och citera vad som stod i de svar jag för 5 år sen fått från Språkrådet och från Focis. Jag litar på minnet och på att min slutsats den gången faktiskt var att konstruktionen var korrekt i Sverige, samtidigt som den i Finland antogs vara inkorrekt i Sverige och därför inte heller rekommenderades här.

Tänkte detta kunde intressera inte bara Robin Valtiala och Erik Bergqvist utan också andra skribenter. Det vore väl kul med en nätdiskussion om vad som verkar hålla på att ske med ordet 'att'? Att bruket av 'att' varierar är åtminstone klart.

Ett annat litet ord som (har) blivit problematiskt är ordet 'ha': borde redaktören (ovan) ha haft synpunkter eller borde redaktören haft synpunker (utan ha)? Är det sms:andet (hur ska det skrivas, förresten?) som gjort att vissa småord hamnat på undantag?

Fast det finns ett litet ord som redan hade hunnit bli byråkratiskt och ålderdomligt men som börjat leva igen: ordet 'ej'. Det tar mindre plats än 'inte' i ett textmeddelande:)





25 augusti 2011

Språk och sånt

"Komma rätt, komma fel, och komma till punkt" heter en härlig liten bok om interpunktion som jag köpt för länge sen och äntligen börjat läsa. Att det sker just nu har sina randiga skäl och rutiga orsaker; dem kommer jag en vacker dag att återkomma till.

Författaren till det engelskspråkiga verk, "Eats, shoots & leaves", som ligger till grund för boken heter Lynne Truss. Eva Halldinger har anpassat texten till svenska förhållanden och berättar i ett förord hur detta har gått till. En härlig blandning av sak, vrede, ilska och humor präglar boken, och läsaren har nöjet att ägna sig åt "learning by laughing" (ett uttryck jag lärt mig av en finlandssvensk pedagog). Exemplen är många och tagna ur levande livet.

Förutom skiljetecken, och vilka missförstånd ett felaktigt bruk av sådana kan leda till, behandlas t.ex. särskrivning av ord som i svenskan ska vara sammansatta. Särskrivning - detta otyg som antagligen är en följd av att ett sammansatt ord sällan ryms på en rad i ett sms.

Ett exempel som inte alls är ur boken utan som jag härförleden fann i en tidningsannons ska jag be att få bidra med här. Det var någon som saknade en "liten flick katt".

Var det en flink liten katt som avsågs; man tappar ju lätt bort en bokstav? Eller var det en honkatt - en flickkatt? (Skrev jag nu rätt själv ...?) För inte känner ni väl till något adjektiv som heter 'flick' (flick, flickare, flickast)?

För säkerhets skull slog jag upp det i SAOL, men där ingick det inte. I stället blev jag påmind om ett verb som heter 'flicka' (flicka, flickade - lappa skon ; flicka in - foga el. skjuta in).

Några dagar senare hade i varje fall ("den flicka") katten hittats och annonsören annonserat ett tack till hjälpsamma människor som bl.a. låtit henne "sätta upp flyers i deras butiker". Flyers? Är det vad flygblad heter idag?

Nåja - det viktigaste var ändå att katten kommit till rätta och att människor varit snälla!

Vi har alla vår stil och vårt sätt att uttrycka oss och det viktigaste är att vi gör oss förstådda. Eller ...? Ja, ta och läs boken själva! (Den har klarat "30 sidors-testet" så jag kommer också att läsa den till slut.)


03 augusti 2011

Över högt och lågt

Man borde kunna banda sina tankar, nej inte sina tankar utan vissa  formuleringar av sina tankar, bara för sig själv, bara för att ha kvar dem ännu en liten stund senare då man hunnit leta fram ett papper och en penna ... Bäst formulerar jag mig när jag är lat och avslappnad och ingen, inte heller jag själv, kräver av mig att jag ska formulera något alls. När jag lagt mig raklång på soffan efter jobbet och kaffet och radion bara till hälften drar till sig min uppmärksamhet, eller - och inte minst - när jag promenerar för mig själv, i avslappnad takt, eller - o ve - om morgnarna i duschen. En stund senare har flowet i ådrorna mojnat och orden åter lagt sig, gömt sig eller omformulerat sig och jag stigit upp och klätt av eller på mig och kastat en titt på klockan. Dessa spontant väckta tankar och självformulerade ord kommer aldrig igen, inte på precis samma sätt i alla fall.

För en stund sen, efter jobbet, kastade jag mig och mina trötta ben på vardagsrumssoffan och tänkte läsa en högst seriös artikel, men ögonen hölls inte riktigt uppe och artikeln låg snart på min mage. I radion började ett program jag tyckte lät lagom trevligt, det skulle läsas dikter av allehanda slag, tyckte jag mig höra och väntade mig äntligen en dos ur all den lyrik, alla de otaliga undergenrer inom lyriken som finns och ska finnas, för det skulle presenteras både gammalt och nytt, visserligen redaktörernas egna favoriter, men ändå: inte väntade jag mig precis en bukett bestående av fem eterneller (Södergran, Dickinson, Löwenhjelm, Boye, Åkesson), så jag somnade halvt om halvt och tänkte alltså allt det där som jag inte nu längre kan skriva ner för jag minns inte riktigt allt vad det var ... Kvicknade i varje fall till av att den sistnämndas dikt Åkej kom att framföras till musik. Tonsatta dikter är väl fifty-fifty lyckade eller författaren-sig-i-graven-vändare, men den här tonsättningen och dess framförande tyckte jag verkligen var bra! Då kom det alltså in lite nytt i alla fall, tack för det. (I rättvisans namn ska nämnas att det också talades om några nyskrivna prosaböcker kring de här - i och för sig läsvärda - eternellerna.)

Efter det programmet, Böcker i bersån, började dagens två klassiker med Säterjäntas söndag, från Norge. Inget fel på vare sig musiken eller presentationen. Över huvud taget har jag allt mera börjat gilla programmet med två klassiker som dagligen serveras och tycker också bättre om tonen i själva presentationerna än jag gjorde förut. Om jag nu får fortsätta tycka någonting. Den tanken slog mig, bland alla dem jag glömt, att jag nog i någon bloggtext formulerat mig lite elakt i fråga om musiken i radio Vega och särskilt Musikväktarna. Visst har också det nya konceptet sina goda sidor - de gamla bevarade sidorna med on line-önskemål och så de nya programmen med gästande artister. Detta hindrar ändå inte mig frånn att sakna de tidigare redaktörarna och inte heller från att känna en lätt genans över att som lyssnare ha blivit ett slags vittne till att tidigare programvärdar mot sin egen och många lyssnares vilja har petats ut från ett av sina bästa program. För mig kunde man gärna nu från hösten återgå till att låta de båda tidigare värdparen i Musikväktarna turas om, såsom de gjort i flera år förut.

Men nu börjar Må bra och det är ett program som - hur trevlig och hurtig redaktören än låter - jag personligen mår bäst av att hoppa över. Inga patentlösningar, ingen klichéartad psykologi för mig, tack. När det gäller människor och liv blir jag frustrerad av all schematisering och psykologisering. En bra bok om psykologiska och sociala frågor läste jag ändå för drygt ett år sen, och den kunde vara av allmänt intresse just nu när det som hänt i Norge diskuteras och en del begrepp lätt förväxlas med varandra. På sida 71 i boken står det:

"Ordet psykopati betyder egentligen 'själslidande' (psyche, 'själ' och pathos, 'lidande'). Det är också ganska vanligt att man blandar ihop psykopati med begreppet mentalsjukdom, men en psykopat är inte mentalsjuk i medicinsk bemärkelse. Det är därför inkorrekt att kalla en psykopat för 'psykfall', en som är galen. Psykopater vet vad de gör, och de är både utstuderade och beräknande i sitt uppträdande. Detta står i kontrast till den psykotiske, som kan höra röster, som lider av tvångsföreställningar och hallucinationer. Den psykotiske kan begå grova våldsbrott utan att vara medvten om det, och är i starkt behov av psykiatrisk vård."

Boken har titeln Psykopatens grepp. Vägen ut ur farliga relationer, och den är skriven av de norska författarna Aud Dalsegg (medicinjournalist på Dagbladet i Oslo) och Inger Wesche (jurist och själavårdare med erfarenhet från en stöd- och hjälporganisation, också den med säte i Oslo). Fastän boken fokuserar på "vardagspsykopater" ger den en på sina 301 välformulerade och välunderbyggda textsidor mycket att tänka på.

Det var något mer jag tänkt säga - jo, ännu lite om det där med dikter, även om jag har min egen ko i diket, men jag talar faktiskt nu om andras kossor: Bibliotekens dikthyllor vimlar av böcker med stor variation - varför är det alltid så trångt, så trångt, i dem? För att dikter sällan lånas. För att många låntagare tror att "modern lyrik" alltid är likadan och lika obegriplig? Jo, det vet jag, för det har många sagt. För att de flesta av böckerna självklart inte ingår i en kanon som "den idag i radion presenterade". För att de sällan är med när dikter läses högt. På "mitt" bibliotek lånas det oftare lyrik på finska än på svenska. I min radio hör jag också oftare på finska diktprogram än på svenska: Flera gånger i året visar programmet Runo on vapaa på ett stort och gediget intresse - hos både redaktörer, uppläsare och lyssnare - för dikter, verkligen av alla de slag!

01 augusti 2011

Första morgonen i augusti

Vi har kommit in i augusti. Vardagen - jobbet och annat obligatoriskt - tar större utrymme än man skulle önska. I fredags, efter att ha flängt omkring i hyllorna och bakom disken i hettan (trots att vi har det svalare än många andra), ville jag vila och läsa, höra på musiken som kom på Yle 1. Nix. I kvarteret snett emot pågick Karisnatten. Det var dunka dunk för hela slanten och hemma saknar jag kylaggregat, så fönstret måste stå öppet. Om det ändå varit som en vän i Sverige berättat: att man där höll diktafton vid en stilla sjö.

Jag trodde klockan var halv elva när den var halv tie, diskade och la mig och tänkte: om en halvtimme blir det nog tyst, detta är dock mitt ibland bostadskvarteren i centrum. När jag insett att jag varit en timme före klockan, ställde jag om mig och tänkte sedan inför varje jämnt klockslag att nu slutar de. De höll bara paus. Tio minuter, sen kom det igen: Hoa hela natten, hoa hela dan. Mot slutet rentav skallrade någonting i mitt hus; jag kastade en orolig blick på min farmors porslinssko som stod på ett bord vid fönstret. När musiken tystnat, lite efter ett, började i stället någonting tjuta, med samma ljud som varningssignalerna inför en sprängning. Orkesterscenen monterades väl ner och dess attiraljer plockades bort. Kanske det är bra att det piper, annars vet man inte vad som pågår. Men klockan var över halv två. Jag tänkte också på att TV under kvällen sänt en minneskonsert från Norge, för att hedra offren för massakern, på att vi har sorg också här - inte enbart i Norge, utan i hela Norden. På att vi finlandssvenskar tycks ha en tendens att se konst och musik som bara någonting att fly till? Och jag måste medge att om jag inte för tillfället varit så ansträngd hade jag troligen stått där själv, framför scenen och lyssnat på den sång - som naturligtvis också ska få forsätta sjungas och bli dansad till. Inte heller jag hade insett hur mycket för högt ljudet var påskruvat; musiken och sången i sig var väl ändå mestadels okej. Det är bara det att i städernas bostadskvarter om sommaren ekar varje ord, varje steg, genom öppna fönster, och man kan faktiskt tycka att elva eller tolv, också utan sordin från det nyligen skedda, skulle vara en lämpligare avslutningstid för det som inne i husen bara låter som dunk. Dansen skulle dessutom klara sig med hälften lägre ljudvolym. Samtidigt som jag säger det här inser jag hur futtigt det låter. I dagens värld är det faktiskt inte lätt att bevara sitt sinne för proportioner. Jag är inte bättre på det än någon annan. Men det är tillåtet att diskutera. Inte bara tillåtet utan ofta bra.

På tal om proportioner: Igår när jag letade efter en länk som jag visste Hbl publicerat till den sida där man kan sända Norge sina kondoleanser, råkade jag stöta på en (uppenbarligen finlandssvensk) diskussion om huruvida man kan säga att man "beklagar sorgen" eller inte. Som så ofta förr undrade jag varför man "kinar" om ett uttryck i stället för att slå upp det? När det gäller konstruktioner och fraser har vi Svenskt språkbruk (tidigare Svensk handordbok) som auktoritativ källa. Tar man den och slår upp 'beklaga' står det bl.a. så här: "2 (uttrycka deltagande) beklaga ngn man ~de de föräldrar som mist sina barn i olyckan beklaga sorgen vid kondoleans han kom omedelbart efter dödsfallet för att ~ sorgen". I min finlandssvenska skola på 60-talet fick vi lära oss att man inte kunde säga så, att man 'beklagar sorgen', men i denna rikssvenska källa utgiven av Svenska språknämnden år 2003 får vi alltså veta att man kan det. Uppenbarligen uttrycker denna fras i själva verket ens deltagande. Någon språkvårdare får gärna rätta mig om jag har tolkat förklaringen fel. Själva känslorna och tankarna efter det som hänt i Norge har jag fortfarande inga lämpliga ord för, men ett kan jag säga: Det norska folkets sätt att resa sig och visa varandra att kärleken finns och kan växa mitt i sorgen - det högaktar jag!

27 juli 2011

Sjusovardagen 2011

Citatet förra gången verkar kanske något förenklande i förhållande till det sammanhang jag lade in det i, men jag tänkte mig ändå ingen större risk för att det skulle missförstås. Man känner sig ju stum inför det oerhörda, och är ofta tyst när man sörjer, stannar liksom upp efter att till vardags annars bara ha pladdrat på om förtretligheter som sedan plötsligt framstår som så futtiga att man ocksä därför har skäl att tystna.

Men visst ska vi tala med varandra om det som hänt och händer i världen och fundera på om vi kan göra något gott och i så fall vad och på vilket sätt. Jag är lite förbryllad över att det liksom inte riktigt går att till exempel på jobbet tala om det som hänt i Oslo, man bara går på med de dagliga rutinerna. Fast lite dämpad är stämningen nog, och kanske Seneca i tiden har menat just detta: att ord och pratande på något sätt kan göra illa det som inom var och en för sig först kan behöva få tänkas igenom och ges tid att läka.

Samtidigt måste den alldeles vanliga vardagen på jobb och i hem få fortgå med alla de små uppgifter, glädjeämnen och förtretligeter som de facto också behöver sin vanliga dagliga uppmärksamhet. Vad beträffar de sistnämnda har jag själv inte bara varit på jobb och hoppat omkring på min cysta utan dessutom idag igen varit och fått den tillfälligt åtgärdad - vilket också betyder tillfälligt sjukare. Är det någon som har erfarenhet av en sådan här småpotatisliknade knöl i fotsulan, tar jag nog gärna emot ett eller annat tips på hur man permanent kan få den att försvinna, helst utan operation. Jag har rekommenderats besök hos en fysioterapeut (sverigesvenska: sjukgymnast), vilket förbryllar mig så pass att jag av ren nyfikenhet ska följa remissen och höra efter vad en sådan kan ha att säga:-)

Vad beträffar sommar, böcker och skrivande har det i år varit riktigt skönt att mest bara läsa och ingenting skriva själv. För ett par år sedan blev jag så överansträngd av en "utgivningsrumba" att det tagit mig väldigt lång tid att i olika avseenden återhämta mig. Jag har under årens lopp haft med fler än ett förlag att göra, men dessa har haft mycket gemensamt, så mycket att jag skulle vlja ställa alla förläggare följande önskemål: Gör produktionslogistiken möjligast smidig och följ de tidtabeller ni kommit överens om med författarna. Om förlagen skulle fungera som de flesta andra organisationer i samhället vore mycket vunnet: När man väl har lovat ge ut en bok (och det är DEN boken man ska ge ut - inte någon av förlaget omarbetad version, såvida inte "kompositören" uttryckligen bett om att få texten i "arrangemang") gör man en tydlig och klar överenskommelse om vardera partens åtaganden, kostnader och arvoden, vilken tidtabell som ska följas, när utgivningen ska ske och hur distributionen ska skötas (t.ex. om förlaget helt och hållet sköter denna eller ej) - och så gör man just så som man kommit överens om att göra! (Eller säger till om det händer något på vägen och gör i så fall upp en ny tidtabell som passar båda.) De flesta författare jobbar "vid sidan om" (eller tvärtom: "skriver vid sidan om") och kan få mycket förstört om de väntar sig korrekturet i mars och det kommer i juni, eller om t.ex. oktober månads i god tid inplanerade skrivledighet (utan lön, för att komma igång med följande bok) i stället går åt till marknadsföring (av den gamla skåpmat man önskar få gå vidare ifrån).

Det jag egentligen här idag tänkt nämna, beträffande böcker, var att jag - som aldrig förut fattat någonting om fantasylitteratur (orkade inte förbi sida 30 i Harry Potter, första delen) - i dag eftermiddag, samtidigt med kaffedrickande och bloggande, åter en gång har hört ett avsnitt av boken "Underfors" av Maria Turtschaninoff och verkligen insett att det ligger något i det jag förut hört om att fantasy handlar om oss "vanliga" människor och hur vi fungerar, kanske också om vad som rör sig inuti oss. Jag har missat många avsnitt, men de jag har hört har gett mig mersmak; jag ska läsa boken. Den låter tillräckligt "verklig" för att också jag ska hänga med.

Vad uppläsningen beträffar har jag lust att avslöja att jag allra först, då jag bara hört ett par avsnitt i början, tyckte den lät lite tråkig - men att jag efterhand som rösterna återkommit har fått tag i det som antagligen är den avsedda rytmen och nu mot slutet tycker den är precis som den ska vara. Läsningen är tydlig och klar men inte alltför entonig och absolut inte oengagerad - tvärtom är den präglad av just så mycket äkthet och intensitet att den faktist INTE i längden blir just: tråkig. Att jag själv reagerade annorlunda i början än jag gör mot slutet får mig att tänka på recensenter - också av skrivna texter: Tänk om de lite oftare kunde ge varje bok och dess egen rytm och ton en chans, innan de hasplar ur sig en kritik som om de hoppat över både titel, rubriker och flera sidor, och läst resten av texten genom en färdigt formad och färgad matris? Nu tänker jag inte alls på ovannämnda författare och hennes aktuella bok, utan på böcker och recensenter i största allmänhet - inte alla, men heller ingen nämnd. Varje människa, individ, har en egen inre rytm att s.a.s. läsa av, eller lyssna av. Det har också varje bok, som också den är en "individ".

Det gick som vanligt när jag ska blogga "bara någon rad" och dessutom "bevisade" jag, fastän det inte var min avsikt från början, att det är de mindre bekymren det tycks vara lättast att prata om. Också det behöver vi få göra. Radion kunde kanske ändå ägna sig mer åt det som skett och sker i Oslo, inte minst åt den storhet som så många uppvisat efteråt, efter det oerhörda som skett. Just nu går det ett program om att göra varandra lyckligare. Det låter bandat och kunde kanske ha fått vänta till nästa vecka. Eller kanske inte: hellre lite vardagspsykologisering än att vi inte alls bryr oss om varann. Mina norska vänner sms:ade i söndags:

"... Det göres ju mycket gott, som det inte talas om, men vi borde kanske börja fokusera mera på det ..."

23 juli 2011

Dagen efter Oslo

"Små bekymmer pratsamma,
stora sorger stumma."
Seneca

16 juli 2011

Semester, bloggar, sopor och bilism

Min sommarsemester från jobbet är slut men den första veckan i tjänst med en nyupptäckt cysta i foten har varit så pass av en rivstart att jag fått lov att fortsätta "semestrandet från bloggandet". Ingen tjänstledighet finns i sikte, så jag försöker börja blogga ofta och kortfattat i stället för att hassa tid (egen och andras) på långa utläggningar. Pyttipanna blir det ändå, men så är det väl med det mesta, så splittrade som ens dagar - och därmed tankar - numera tvingas vara. En del bloggare förklarar och försvarar sitt bloggande och dess "varför" i många ordalag (det kanske jag på sätt och vis i början gjorde själv) men jag tycker den allmänna definition av begreppet 'blogg' som ingår i Nationalencyklopedin gott och väl räcker till. Där sägs bloggen vara en "personligt hållen dagbok eller logg på webben" och en "typisk blogg" bestå "av regelbundna skriftliga inlägg med personligt hållna iakttagelser och synpunkter på dagsaktuella händelser, vanligtvis med länkar till relaterade webbsidor, artiklar och bloggar samt ibland med bilder och/eller videor."

Just nu märker jag att det fortfarande känns för tröttsamt och sommarvarmt att sitta vid minidatorn (snart, snart, ska jag köpa en "riktig" dator - jag har redan förberett mig och sonderat utbudet på min hemort, men det är svårt att välja märke och egenskaper), så den enda dagsaktuella iakttagelse jag idag tar upp är den om soporna. Själv borde jag tömma slasken och om cirka en vecka börjar rötmånaden. Kanske det är för att Fruntimmersveckan är i antågande som det i dagens Västra Nyland på nätet gick att läsa om just sopor och skräp. I alla fall så stod där att det finns ett problem med folk som lämnar också stort och problematiskt avfall på ekopunkter (vad är det - frågar jag som varken har båt eller bil och därför ingenting ser och märker) och på andra platser som inte har avsetts för dylikt.

Som vanligt skylls det mesta på "attityder" - man har inte brytt sig om att skaffa sig nyckel till en container och lämnar därför avfallet någon annanstans, man vill inte åka en kilometer hit eller dit (om man redan har bilen full med en hel familj och alla saker man ska ha hem från stugan?, frågar jag). Som vanligt gäller piskan, inte moroten, och jag undrar: Om det nu en gång finns lag på att sopor av ett slag ska hit och sopor av ett annat slag dit - varför i himlens namn har det då gjorts så knepigt och besvärligt, och i vissa fall dyrt, att kunna dumpa av dessa sopor på ett enkelt sätt i närheten av sin boplats? Att man ska måsta ha nyckel och bil och jag vet inte vad för att kunna följa lagen?

Sopstationer, för alla sorters avfall, borde finnas titt som tätt och betalningen skötas skattevägen - eller borde det inte? För ett par år sen när jag skulle flytta definierade jag det mesta jag ville eller måste göra mig av med som "blandavfall" och lämnade det följaktligen i den egna gårdens soplådor. Något föremål lyckades jag sälja för nästan ingenting - eftersom köparen indirekt tog betalt för att avhäma det - kanske också någon sak blev stående bredvid soplådan, i hopp om att proffsen i roskbilen skulle kunna ta den dit den skulle. Jag har inte bil, inte ens körkort. Jag har oregelbundna arbetstider och kan inte förutsättas hålla reda på någon Rosk'n'roll-bil som stannar någon kilometer bort en gång i halvåret eller kvartalet och dit jag - hur då, med taxi? - ska föra mitt eventuella problemavfall. Sådant ska man kunna göra sig av med då när man har det, eller åtminstone inom en vecka, och utan att betala skjortan för att få det transporterat.

Annars också har den politiska utvecklingen gått därhän att det blivit, och blir, allt svårare att leva och verka (och tydligen också lyda lagen) för den som saknar bil - för att inte tala om att helt sakna körkort. Ännu för så lite som 20-30 år sen kom man vart som helst, både till sopstationer och på sommarteater, med buss och tåg - numera finns det mycket man får avstå från att göra eller uppleva om man inte kör själv. Varför? Skyll bara inte på oss icke-bilister när ni talar om att smutsa ner miljön! Våra sopor är antagligen mindre farliga än era avgaser och kemikalier. Desstuom diskriminerar bilberoende-politiken allra mest åldersstigna personer, och åldersdiskriminering är i lag förbjuden.

Nu blev detta långt i alla fall. Jag går ut i blåsten och rensar tankarna. Medge ändå att det ligger något i den här dagens "personligt hållna iakttagelser och synpunkter på dagsaktuella händelser"!

24 juni 2011

Glad Johanne!

Jag har semester ett tag - också från bloggen ... B.

04 juni 2011

En ljusnande framtid tillönskas ...

... Ylva, Sarah och alla andra som blir studenter idag!
Hipp, hipp, hipp, hurraaa!

Foto: Eva Storgårds 23.4.11

25 maj 2011

En tankekedja till

Efter en ledig dag, dock med ett tvåochenhalvtimmes gästspel på jobbet, sitter jag och pysslar jag med radion påknäppt och snappar upp ett och annat. Redan på jobbet, innan jag gick hem, öppnade jag datorn och såg att askmolnet förorenar luften i Finland. Jag läste det högt. Bakom bokhyllan stod en kollega och replikerade blixtsnabb: "Vi kan ju va' glada att de' int' e här vi har vulkanen."

I radion verkar de förvånade över att finlandssvenskarna inte är en enhetlig grupp. Har någon trott att vi är det? Är sverigesvenskarna en enhetlig grupp? Norrmännen? Ska det verkligen ha så stor betydelse hur många man är som talar ett språk? Fördelas inte det mesta - också, eller inte minst, attityder - enligt Gauss kurva? Förvånande nog sker det redan i mycket små grupper en viss fördelning, även om kurvan kan ha lite olika lutning. Har jag kanske haft omkring tjugo chefer i mina dar? De jag minns fördelar sig tydligt enligt denna kurva, också kallad normalkurvan, eller normalfördelningskurvan. En riktigt vacker och inte särskilt lutande kurva är det.

Också socialgrupper bildar antagligen en dylik kurva. Inte finns det några få klasser: över-, medel- och vad då? Ett, och tre och fyra? Denna eviga lust att kategorisera! Jag reagerade nämligen på, att den som för en stund sen i Radiohuset intervjuades om sin undersökning om finlandssvenskar, också talade om klasser. När jag var i samma ålder som hon (antar jag) var det Rauhalas socialgruppsskala som gällde vid undersökningar, och i den fanns det grupper och nivåer hur många som helst. En och samma individ kunde på basis av sin utbildning tillhöra en grupp och på basis av sin ekonomi en annan. För att nämna ett exempel.

De som börjat tala om klasser nu igen, i tid och otid, framkallar själva ett nytt slags klasstänkande: du hör dit och du hör dit, åt den som har skall varda givet, och allt vad det här kan föra med sig. Inte ett ögonblick tror jag att inkomstklyftorna och uppdelningen i folk och folk skulle vara något som sker omedvetet. Medan jag skriver det här lyssnar jag fortfarande: Många finländare upplever att de håller på att börja uppdelas på ett beklagligt sätt ... Såvitt jag förstod gällde detta både sjukvård och andra sammanhang.

Denna uppdelning görs också inom enskilda yrkesgrupper. Vad är det t.ex. för en skillnad mellan en "skrivare" och en "författare"? Under det första halvseklet av mitt liv var författare ett helt vanligt och odramatiskt begrepp, som innebar att någon författat och/eller författade någonting - böcker eller kortare texter, sak samma. Var man sedan "stor" och "berömd" (typ Strindberg eller Lindgren) så var det ju trevligt och visade väl att också författare kanske fördelade sig enligt samma Gauss-kurva som alla andra. Sällan har väl någon - i varje fall historiskt och internationellt sett - helt och hållet försörjt sig på att skriva (eller utöva konst och konsthantverk). Vad som gäller borde vara själva texterna. En text kan vara väl eller illa skriven och nå eller inte nå fram till sin målgrupp bland läsarna. Ge eller inte ge lön för mödan. (Sistnämnda gäller minsann också inom andra branscher.) Vad som är konst eller konsthantverk finns det ändå sällan eller aldrig fullständig enighet om.

Jag tänkte på det här också tidigare på dan, då jag med ett öra hörde teater diskuteras. Också i det sammanhanget talades det nämligen om en indelning - om inte klassindelning, så tudelning: i teater för folket respektive för de intellektuella. Jaha. Är det ena mera värt än det andra? På biblioteket var det en gång en kund som sa: "Finlandssvenska böcker har blivit så spekulativa." Det här gäller knappast bara finlandssvensk litteratur. Teater, litteratur, bildkonst - plötsligt förefaller det finnas två huvudslag: den som utgår från akademiskt teoretiserande och konstruerande, och den som utgår från något alldeles annat.

Ännu en bit in på nittiotalet ordnades det med författarkurser och författarskolor - men på kort tid började samma slags skolor och kurser kallas skrivarkurser. Alla som deltog hade nämligen inte ambitionen att ge ut någonting, och då kunde man kantänka inte kalla dem författare - ens av sina egna texter. Följden för dem som ändå förr eller senare blev utgivna var att de inte heller sen alla gånger räknades som författare (annat än långt borta från "egen stad") för de hade ju redan skrivarstämpeln på sig ... Jag vet en som fått en välskriven och på alla sätt läsvärd roman, dessutom med hög "igenkänningsfaktor" för alla de läsare som levat ett tag, å det elakaste sågad som varande en ointressant memoarbok den ingen kan känna igen sig i - av en kritiker som var under trettio! Samma kritiker hade i annat sammanhang till skyarna höjt en annan bok från samma tid och som definitivt inte (enligt min uppfattning) var bättre skriven - men den var skriven av en Kändis. Och handlade om en mera välkänd trakt och om ett mera känt socialt sammanhang. (Det är som när min gradu måste sänkas ett vitsord för att själva resultaten av min enkät inte varit särdeles intressanta. Det var ju ingens fel. Lika lite som det varit någons fel att intervjuade finlandssvenskar svarat på ett överraskande sätt, såsom enligt dagens radioprogram.)

Själv har jag ingen roman bakom mig. Inget försök till någon heller. (I Svenskfinland måste man alltid urskulda sig: "Nej, jag talar inte nu i egen sak.") Men jag ska för säkerhets skull inte nu säga särskilt mycket mera om det här. En blogg kan ju de facto bli läst av vem som helst. Det kan däremot inte alltid de utlåtanden som ligger till grund för viktiga beslut som gäller enskilda individer och deras öden - om inte alltid för livet så åtminstone ibland för flera år: Inte ens de drabbade själva får nämligen veta varför de fått avslag på sina ansökningar från någon fond, stiftelse eller nämnd, och inte heller får de som är svårt sjuka (såna som nyss i radion sades bli ojämlikt behandlade) och som av vissa myndigheter fått avslag på sina pensions- eller rehabiliteringsansökningar - trots goda motiveringar, referenser eller intyg - veta hur besluten kommit till och vad de grundat sig på. Alla borde ha rätt att få läsa de utlåtanden som handlar om dem själva och att få veta namnen på dem som gett dem. Beslut av betydelse för människors väl och ve borde aldrig få ske godtyckligt och anonymt.

Tvättmaskinen har stannat. Och jag ska avbryta dagens tankekedja, innan den blir ännu mera vindlande och lång omständlig. Det var en svensk kollega som kallade min blogg en tankesmedja. Riktigt så ambitiöst är den ändå inte tänkt. Och kollegan visste inget om den riktiga tankesmedjan, den som inte är min. Men en viss yttrandefrihet bör alla ha, och visst fungerar bloggar som ringar på vattnet - även om en hel del av responsen bara ges muntligt. Senast jag kallade en text här för tankekedja var det en läsare som sa mig att den saknade styckeindelning. Dagens kedja får sig förhoppningsvis inte för att vara brusten.

Hur någon - såsom ett av dagens intervjuobjekt i radio - kan ställa sjukvårdskostnader mot sådant som "musikhus" är för mig något helt obegripligt: musik - om något - befrämjar både jämlikhet och hälsa! Och mycket annat. Konserthus är inga "skrytbyggen" - de flesta konserter är ju i det närmaste fullsatta. Och det är inte främst "överklassen" som fyller salarna! (Men väldigt sällan finlandssvenskar.) Säger jag ännu som ett tillägg, sedan jag flyttat över till Yle 1 och musiken där.

24 maj 2011

Välkomna tillbaka, musikväktare!

Äta har sin tid och leka har sin tid, lär min farfar ha sagt till sina barn.
Översätta har sin tid och blogga har sin tid, säger jag. Och: Jobba har sin tid och lyssna på Musikväktarna har sin tid! Idag fick jag bråttom hem från min "kvällstur" (ärkefinlandism) för jag ville köpa hem lite rödvin att fira det med att Ann-Kristin Schevelew och Leif Nystén i kväll är tillbaka vid sin läst - den de borde ha fått sitta kvar vid hela tiden. Det måste kännas konstigt att bara vikariera i sitt eget program.

I eftermiddags fick jag ett sms av en väninna som också gladde sig; hon trodde att de gamla konferenciererna kanske rentav återvänt på lyssnarnas begäran, men så väl var det tydligen inte. Vad jag bland annat gillar hos dessa två, är att de talar till lyssnarna som till fullvuxna människor. (Det är det få av radions programmakare som tycks göra nuförtiden.) Och så hanterar de sin kunskap på ett naturligt sätt.

Vad jag framför allt irriterat mig på i år, med de förändrade Musikväktarna, är det där nya konceptet med gruppönskemål - tråkiga och ensidiga program, som tydligen körer kunnat använda till att göra reklam för sig, och med telefonsamtal som verkar vara färdigbandade. I och med dem är ju hela idén med Musikväktarna satt ur spel. Annars också verkar önskemålen mest samlas på hög i långa tider, utan att folk får medverka "live", just då de vill höra någonting. Själv överraskades jag en gång då jag knäppte på radion och fick höra ett stycke jag sades ha önskat mig. Det hade jag för all del - men inte just den veckan! Det var en ren slump att jag hann lyssna den gången det sändes.

Mångsidiga program med människor som ringer eller mejlar samma kväll deras önskemål också framförs är nog vad åtminsone jag önskar mig. Så var det ju alltid förut. Något enstaka undantag med kvarblivna e-postönskemål är säkert okej, men blir det regel att hålla sig till sådant blir programmen tråkiga. Liksom de blir det om lyssnarna genast i början får sig en beskäftig innehållsförteckning. Jag skulle kunna säga mer men nu lyssnar jag i stället. För i kväll är allt som det ska vara. Utom signaturmelodin: Varför denna tråkiga nya signatur, som låter som ett pedagogiskt exempel för skolbarn? När den gamla var så inbjudande, glad och musikantisk!

Tack, "vikarier", för ikväll!

PS Det var också trevligt att i lördags höra er i Sävel on vapaa, även om programmet koncentrerats kring enbart musical och operett. Trevliga teman de med! (Om nu Yle 1 en gång gått in för detta med tema. Själv gillar jag de mera blandade önskeprogrammen.)

30 april 2011

Glad Valborg - med lite nostalgi!

Hej!

Det är inte så att ämnena skulle tryta men som alla förstår har jag nu jobbat en tid i mitt anletes svett och bloggen mår som de flesta och det mesta säkert bra av vilopauser. När jag nu inspirerad av dagens Lördax i Radio Vega ger mig till att publicera en egenhändigt tillyxad snapsvisa beror det alltså inte på att jag skulle ha tjuvstartat med valborgsfirandet utan på att hjärnan annars bara är lite mosig och inte riktigt orkar med självkritiken. Jag var ändå för blyg för att ringa in den till programmet och just under de minuter man fick göra det kom jag faktiskt inte för mitt liv ens på vad dess melodi kunde heta ... Mitt trånga hem är fullt av utspridda papper och mappar jag inte lyckas hålla ordning på så det var heller inte lönt att just nu börja leta efter originalet. Jag har nämligen någon gång roat mig med en handfull snapsviseövningar men de flesta blev så elaka att jag aldrig hade vågat sända in dem någonstans. När man dricker snaps ska man vara glad. En enda snapsvisa har jag hela två gånger skickat in till någon finlandssvensk tävling, men den har inte dugat åt juryerna. Inför släkten har den dock funnit nåd - åtminstone på någon julafton, sen vi först låtit helan gå till "Hej tomtegubbar! Här kommer den; melodin är "Fjäriln vingad":

Man får bara öl på Gnägget,
men min kompis smugglar sprit.
I en tunna under skägget
bär han litervis med akvavit.


Gnägget - det vet säkert alla finlandssvenskar, åtminstone i min generation - var en liten danskrog med ölservering, inrymd i ett gammalt stall i Ekenäs. Under några år i början på 70-talet var den min och mina kamaraters viktigaste tillhåll om sommarkvällarna.

Medan jag skrivit det här har Frida Andersson i Lördax sjungit andra slags och vackrare visor. Solen har börjat titta fram och det är ju meningen med Valborg och 1 maj. Vintern har verkligen rasat i år - snön smalt bort i ett huj. Våren hann precis!

22 april 2011

09 april 2011

"Släkten är värst" - på nätet

Nu är väl ändå aprilvädret som det ska vara, och jag hoppas folk förstår att inte ge sig ut på svaga isar. Solen skiner och här i stan ska man då gå ut och gå, inte sitta stilla vid någon maskin. Men man ska vara glad när man rör på sig heter det, om motionen ska ha någon positiv effekt. Så då har jag först ägnat ett par timmar åt min översättning; då vet jag att gjort någonting och att jag inte har blivit så förfärligt mycket efter fast jag varit sjuk i några dar. Det blir raskare promenader när inget ogjort är med och tynger i fickorna. I fickorna ska jag bara ha min kamera, en näsduk och mina nycklar. Mobilen får stanna hemma.

Innan jag går ändå några reflexioner kring ett av de ämnen jag håller på att finna svenska ord för: sosiaalinen media - sociala medier (singularis på finska, pluralis på svenska). Ödets ironi har nämligen gjort att jag nyligen också råkat komma i kontakt med fenomenet Geni.com, just precis ett typexempel på sociala medier: man bildar nätverk kring vissa teman, man skaffar sig (eller "inbjuds" = mer eller mindre "luras till" att skaffa sig) ett lösenord för att kunna vara med (och har sedan svårt att hoppa av), man kan läsa vad andra som deltar matat in på de sidor som ingår - och man kan mata in uppgifter själv.

Skillnaden mellan "geni" och andra sociala medier tycks emellertid vara att andra deltagare i nätverket utan ens egen vetskap om saken kan mata in "integritetsskyddade" upplysningar om och bilder på en, såsom hemort och födelsedatum eller foton ur privata familjealbum, och dessutom göra dessa uppgifter offentligt tillgängliga, via vilken sökmotor som helst.

I släktforskningens namn, för det hela gäller för ett slags "släktforskningsinstrument", kan man tydligen också påstå nästan vad som helst om både förfäder och nulevande släktingar. Visar sig någon lite skeptisk får den höra att det bara är att gå in och ändra. Men om man inte vet vad där finns, inte har bett att få vara med, inte har lärt sig den teknik och inte äger den tid som fordras för att logga in och åtgärda saker och ting, så att de exempelvis bara kan ses av den egna familjen?

Det minsta man borde kunna begära visavi sociala medier är nog att man själv fritt får välja vilka man går med i, vad det står skrivet om en själv i ens "profil" och på andra ställen och vilka foton på en själv som publicerats. Eller tycker någon annorlunda? Till min förvåning fick jag nämligen inte bara medhåll utan också förargade reaktoner när jag medelst vanliga e-brev upplyste släkten om att jag avstår från "genimedlemskapet". Dessutom sa man att det inte går att avstå helt - är jag släkt med dem som är med har de rätt att mata in mig där ändå, kantänka.

Den senaste tiden har det varit tal om att förhindra t.o.m. kyrkan och befolkningsregistret från att åt släktforskare ge ut upplysningar lika lätt som förr. Vad som har gått för sig där förut och som nu ifrågasätts är jag inte insatt i. Men jag tror det borde finnas begränsningar för den släktforskning som tycks pågå på nätet och som knappast gör skäl för benämningen 'forskning'.

Bloggen här ingår också bland de s.k. sociala medierna - det finns många av dem. Få se om någon släkting hittar hit ... Det går bra i så fall, och för vem som helst, att göra sin kommentar anonymt - i varje fall går det lättare än att försöka vara anonym i Geni. Det som inte följer vanlig "god bloggton" tar jag emellertid bort.

07 april 2011

Tillbaka i debatten, lite grann ...

Hej! Jag har inte riktigt tid med bloggandet nu för jag håller på med både en bok och en översättning utan en cent att ta tjänstledigt för och har dessutom precis varit sjuk. Jag har efter en paus igen lite grann sett på vad man skriver på Kostdoktorn.se och citerar här mitt eget diskussionsinlägg där för en stund sen:

"Det finns en 'kostdoktor' också i Finland, fast han inte kallar sig just så, och som har skrivit flera böcker om lågkolhydratkost. Annti Heikkilä heter han och ni hittar honom lätt genom att googla på nätet. Jag har inte hunnit läsa honom än, men som bibliotekarie vill jag alltid säga till om vad jag sett skymta fram ... Tror att alla böckerna tyvärr är på finska. Annars har du rätt i att Finland är fettskrämt. Min företagsläkare har ändå sagt mig att nya kostrekommendationer är på kommande. (Fast hon själv hör till dem som ska ha allting "evidensbaserat".)

För egen del vet jag inte vad jag ska tro, nu då mitt immunförsvar så hastigt förändrats till det sämre - detta efter att jag minskat på antioxidantintaget och på kolhydraterna och ökat på fettet. Är det pga mina försök att äta LCHF som jag efter att i flera år som förkylningsfri plötsligt har haft både svår influensa (i januari) och nu igen en förkylnng med över 38 graders feber (i april)? Eller är det för att jag inte varit helt konsekvent? Jag har ändå tagit D-vitamin hela vintern och stressen med dubbeljobb och strulande förlag har inte varit stor, såsom 2009 och 2010.

Jag ska i alla fall lägga tillbaks min länk till Kostdoktorn.se i min blogg och lägga till några andra länkar också om medicin och hälsa, ifall någon skulle förirra sig till mina sidor. Men några matrecept som det tar timmar att tota ihop och som ska puttra och badda och passas kommer jag aldrig att börja följa; den sortens konst har jag inga anlag för. Efterlyser ENKLA recept åt såna som bara behöver få den viktigaste näringen i sig för att orka och hinna med sitt EGET jobb:-)"

Som tillägg kan jag säga att jo, på nätet finns det åtminstone en presentation också på svenska, av den finländska läkaren Antti Heikkilä och vad han representerar och rekommenderar. Jag tror det är av intresse för de flesta. Och nyss lade jag då till några länkar här till höger i min blogg, under rubriken Samhälle, hälsa och vetenskap. För att inte bli för ensidig och för att andra ska få bilda sig en egen uppfattning - vilket man ju gör med hjälp av studier och jämförelser, i tid och otid - lade jag till också en länk till vår finlandssvenska webbdoktor, som hör ihop med programmet Radiodoktorn.

Men nu ska den här "informationsförvaltaren" göra sig i ordning för sin första "kvällstur" på jobbet efter några dar i vårförkylning - eller vad man nu ska ge sin feber med lite snuva som bihang för en diagnos ... (Detta gick hastigt på den lilla mobildatorn, så jag hoppas stavfelen inte blev för många. I så fall får jag rätta dem på veckoslutet.)

Ute är drivorna svarta och likaså gatorna och trottoarerna - det får i alla fall tas som vårtecken!

20 mars 2011

Från det ena till det andra

Tycker ni det börjar verka ensidigt och tråkigt i min blogg? Idag har jag fått hela två skattedeklarationer undanstökade, så då ska det väl snart bli nån ändring på den saken. Jag beslöt ju mig redan för att ta vår, men så kom det ner lite snö emellan. Länken till kostdoktorn.se tar jag i alla fall bort. Visst tror jag det ligger nånting i att minska på kolhydraterna och att välja smör framom margarin, men så väldigt revolutionerande är väl inte det, och idag när jag var ute och gick - för en söndagspromenad stökade jag naturligtvis också undan - insåg jag att min kondition är sämre än vid samma tid ifjol, trots att jag nu efter en tid på "nästan lchf", väger mycket mindre än då. Inte för att detta bevisar någonting, men det gör heller inte alla ivriga kommentatorer på nämnda sidor som "överröstar" varann om hur bra de mår. Jag börjar nästan tro att det finns en placeboeffekt ... "Hellre mångsidigt nästan rätt än exakt fel"; en bok som heter så finns det också. Den titeln tycker jag låter sund. Och så var det en släkting som fnös: "Hur kan dom hålla på och älta vad de äter - när det finns andra som inte alls får mat!" Ja, mann fragt sich. Just nu kan man undra hur vi alls kan leva här, när ...

Ha det så bra ni bara kan!

15 mars 2011

Till er som sökt på 'amalgam'

Helt kort till er som på min blogg har sökt hitta info om amalgam: det står inte mycket om detta här. Men om ni klickar på www.tf.nu bland länkarna här till höger, så kommer ni vidare i saken. Också www.amalgamskadefonden.se har hjälp och råd att ge. Adressen till min hemsida hittar ni alltid här ovan: www.bmstorgards.fi Där står det vad min bok "Natten skingras, dagen gryr. Kapitel ur ett liv med amalgam och diagnoser" är avsedd att vara för något.

Denna "inifrånskildring" utgör mitt strå till stacken och innehåller hänvisningar till facklitteratur och länkar. Den av recensenterna (till all lycka bara en) som trodde den var tänkt som poesi och som klagomål från en som ville bli "tyckt synd om" kan inte ha läst den från början till slut. Mig är det inte synd om - jag har ju kommit ut ur tunneln och har mål i mun! Men det är flera som kontaktat mig och sagt: "Du skriver om oss". Detta har glatt mig, för det var min avsikt med boken. Det räcker emellertid inte med "igenkänningsfaktorn" - patientskildringar borde naturligtvis läsas av också andra än dem som "redan vet". (Och nu avser jag inte bara min egen bok.)

Om man kunde skildra och förklara precis allting vetenskapligt, i denna vår ständigt föränderliga värld, skulle det inte behövas någon konst, och inte heller några autentiska skildringar och uttryck. Som det är nu får vi lov att komplettera varandra. Därmed intet ont sagt om läkare som gör sitt bästa - lyssnar på patienter och tar del av rön från också andra områden än sitt eget.

11 mars 2011

Fredag igen

Det blev ytterligare ett par inlägg i den nämnda kostdebatten under ytterligare en rubrik på kostdoktorns sidor, men nu lägger jag av. Det är en livlig blogg med dito kommentarer; jag har sagt mitt där, tror jag - åtminstone för en tid. Men jag ska låna en del böcker i ämnet och fortsätta äta bara liiiite kolhydrater ... Grönsakerna och köttet smakar de facto mycket bättre utan dem. Hur har man någonsin kunnat tycka om pasta, ris och potatis - de smakar ju bara mjöl? Mörk choklad och nötter samt banan och en del andra frukter avstår jag dock inte från. Inte heller torsdagskaffebullen på jobbet (bara en).

I onsdags läste jag dikter (egna och en annans, med tillstånd) och pratade om skrivande och böcker inför cirka femtio personer - tack Pensionärer i Östra Helsingfors, för att jag fick komma!

De verkade trivas tillsammans och stämningen var god, så trivdes gjorde jag med. Överraskande nog var det min "sjukdomsbok" som bäst gick åt vid kaffet, fast jag inte sagt så mycket om den utan mest om de "egentliga" diktsamlingarna. Eller så borde det inte ha varit någon överraskning, för det är också annars den som har sålt mest.

Igår katalogiserade jag dvd-filmer och lånade ut biblioteksböcker för brinnkära livet och idag har jag tittat på en översättning. Även om man förstår en finsk text är det inte alldeles enkelt att omvandla den till svenska.
Alla dessa härliga ordsammansättningar och deras ändelser på ändelser, som man helst inte skulle omskriva.

Förutom på nyheterna (flera gånger) om den förfärliga jordbävningen ... i Japan hörde jag på dagen en debatt om vår skattepolitik. Höja eller sänka, välfärd eller konkurrens, skattevägen eller inte skattevägen hjälpa de svagaste.

De "svagaste" är alltid vissa särskilda grupper som för det mesta inte kan - eller inte får - arbeta. Jag håller med om att de har det kärvt (jag har själv en rätt lång period av arbetslöshet bakom mig) men jag undrar ändå om politikerna i allmänhet alls tänker på alla dem som de facto jobbar och jobbar och ändå får en lön det inte går att klara ett någorlunda normalt liv på - kanske nog att den gruppen ändå nämndes i en bisats?

Det finns arbetande människor som kan ha mindre kvar att leva på efter boende- och sjukvårdskostnader eller andra obligatoriska utgifter än de som får utkomststöd. Vad jag vet är de varken okunniga eller lata. De bara inte får en rättvis lön. Egentligen betalar låginkomsttagarna en rejäl skatt i form av uteblivna inkomster.

Oj, nu tar Tongåvan slut och det är dags för nyheterna!

06 mars 2011

"Den som sig i leken ger, den får leken tåla"

Söndag kväll: Jag har sett mig tvungen att i viss mån fortsätta med att som "Bims" (med länk till denna blogg) delta i åtminstone en av diskussionerna på www.kostdoktorn.se. Hade nämligen i fredags tagit upp frågan om antioxidanter (för att de kritiseras i boken Matrevolutionen och för att de i tiden, tillsammans med en del annat, räddade mitt liv) men inte förrän idag tycktes andra ha hakat på. Mina inlägg, av vilka det senaste innehåller ett citat ur Per-Arne Öckermans bok Den nya medicinen, finns bland kommentarerna till "Professor: 'Det är bara rent trams'" (om LCHF). Är någon intresserad får den vara snäll och titta där:-)

Nu är det dikt och berättande som står i tur och en del praktiskt som ska göras måndag-onsdag, då jag har semester, så det blir varken bloggat eller debatterat på ett tag. Ha det så bra ni bara kan!

02 mars 2011

För kropp & själ mitt i veckan

Tid, tid ...! Ögonen går i kors... Dom måtte vara vid god vigör av sin kost, kostdoktorn Andreas Eenfeldt och andra som orkar med alla diskussioner på nätet och samtidigt sköter patienter och håller föredrag. Bland ca 200 kommentarer till en anmälan av Eenfeldts bok Matrevolutionen var det åtskilliga som inte just innehöll annat än uppmaningar att bemöta eller låta bli att bemöta den faktiskt mycket plumpa och raljerande texten. Tydligen är det inte heller i Sverige alldeles klart vad man gör om man utsätts för påhopp i medierna. När det gäller skönlitteratur är väl tumregeln överallt i världen att man inte ska gå i svaromål när det gäller en recension, men hur är det med sakfel och med direkta påhopp -  varför går recensenter nuförtiden ofta till person? De ska ha läst den bok de recenserar (vilket knappast alltid är fallet) och det är den de ska skriva om. När det gäller läkare undrar jag efter att ha sett lite av debatten kring lågkolhydratkost, och det har jag undrat också förr, om det alls ingår några kurser i vetenskapsteori och -historia med bl.a. argumentationsanalys i deras utbildning? Det borde det ju självklart göra i alla akademiska studier. Och varför är läkare så rädda för fallbeskrivningar? Inom samhällsvetenskaper och humaniora, bl.a. inom psykologin, bygger man i stor utsträckning på den sortens undersökningar. Inte så, att de skulle säga "allt", men det borde ju vara självklart att man kombinerar olika metoder, olika sätt att komma åt det som är eller upplevs som "verkligheten". Allt går inte att väga och mäta, åtminstone inte när det gäller levande mänskor. I alla fall är Matrevolutionen definitiv en läsvärd bok, och där resoneras det nog vettigt kring vetenskaplighet och rapportering! Hoppas hinna läsa ut den före  lördag då nästa låntagare på biblioteket vill ha den.

Från ett till annat, så var Musikväktarna både mångsidigt och trevligt igår kväll. "Det gamla radarparet" var på besök och höll i trådarna igen - hoppas det inte var en engångsföreteelse. Och lyssnarna fick ringa och önska samma kväll, precis som det ska vara.

26 februari 2011

Kostdoktorn, Radiodoktorn - eller kanske båda?!

Drack lite vin igår kväll, blev "social" härhemma för mig själv och fick för mig att med några små frågor och kommentarer delta i en diskussion på Kostdoktorns sidor under signaturen Bims. (Idag ser jag i Google att det fnns många som kallar sig just så.) "Det tog hus i helsike" kan man inte säga, men jag fick genast ett par svar och min blogg fick ett antal besök som alla länkats hit från kostdoktorns sidor. Inte för att jag tar tillbaka vad jag sagt men kom ihåg att jag inte är natur- utan bara samhällsvetare (om ens det) och en f.d. svårt sjuk som pliktskyldigast "följer med" ... (för jag är varken "matlagningsmänska" eller "hälsofreak", men vill själv gå ner i vikt och bli av med ännu fler symptom än jag redan blivit; amalgam- och käksanering plus antioxidanter i slutet på 90-talet tog bort ca 70-80 procent).

Jag skulle önska att lchf-förespråkarna, kostdoktorn och andra, ville gå in på vår egen radiodoktors sidor (svenska.yle.fi/webbdoktorn), titta efter vad man där har sagt om t.ex. kosten och om kolesterolet och gå in i "vår" diskussion också - om de har tid. Vi är ju svenskpråkiga vi också, men alldeles för få för att hålla reda på allting själva ... Bl.a. såg jag en rubrik där smör och olja ställdes mot varandra men märkte inte att den än så länge skulle ha väckt någon diskussion. De få gånger jag orkat höra på radiodoktorn (dålig sändningstid mitt i veckan och en viss beskäftig och konservativ touch beträffande många gånger också kontroversiella frågor) har det alltid sagts att höga kolesterolvärden är en riskfaktor - en av flera, och lyssnaren har inte just fått veta om vad den nyligen uppflammade diskussionen om våra kostvanor och kolesterolvärden går ut på.

"Fråga inte den gamla skolan vad den nya handlar om" gäller nu som alltid. Medicinsk journalistik borde enligt min mening vara mångsidig och objektiv och tala om för oss alla att det nu pågår en vetenskapsdebatt och kanske ett helt paradigmskifte och att det är typiskt för sådana debatter att den ena skolan beskyller den andra för att grunda sig på slarviga undersökningar samt att den ena ofta smutskastar och/eller döljer vad den andra sagt. Det finns en massa annat än just kosten och fettet, skulle jag tro, som borde diskuteras. Fria radikaler och antioxidanter samt hur man mäter och inte kan mäta dem, tungmetallers samband med vissa vanliga sjukdomar, medicinresterna i miljön med mera med mera.

Detta är en blogg, inget mer, och nu ska jag rusa till Frissan. (Bara för en klippning, inte för att förgifta mig med hårfärg. Att kemikalier som används när man färgar håret sugs upp genom huden och kan förorsaka sjukdom läste jag i Lancet, tror jag det var, redan på 70- eller 80-talet då jag jobbade på ett sjukhusbibliotek. Det har kanske skett en översyn och en utveckling sedan dess, vad vet jag, men som tur har jag ändå aldrig varit intresserad. Man har det hår som man har. Och den ögonfärg och det skonummer.) Suck. Nog kommer jag för sent, som vanligt ...

20 februari 2011

En kall och snöig söndag

Det är omöjligt att hinna blogga tillräckligt ofta, inte för att jag trott mig om mer än att hinna följa upp de trådar jag kastat ut ...

Idag har jag tittat på andras bloggar, bl.a. en om författares kamp för de kommunala bibblorna i Sverige. (Bibliotek = 'bibbla' därborta; varför Svenskfinland talar om 'bibba' är mer än jag begriper - på svenska betyder det ju: 'hög' eller 'hop'. För all del!)

Man vill inte ha den kommersiella styrning som skulle följa av att ge ut biblioteken på entreprenad och jag får lust att fråga: Varför tror ni den kommunala styrningen är så mycket bättre? Styrning som styrning. Skippa styrningen!

Inte helt och hållet, naturligtvis, men som det nu är finns det en djungel av regler och system till ingen nytta; bland de värsta är de som gäller utlåningsstatistiken.

Inte bara tiger den still om hur mycket bibblorna utnyttjas för frågor och svar, bläddrande och läsande och hjälp på ort och ställe (människor som browsar i hyllorna, kollar upp fakta, slår upp ett kapitel här och där, läser tidningar och skriver av recept, t.ex.) utan den tiger också om personalen - om dess arbetsmängd och om allt vad den behövs till.

Förutom informerandet - ett mycket vittomfattande begrepp - innebär också  returnerandet av lån (som inte statistikförs) betydligt mera jobb än själva utlåningen (den som s.a.s. mäts). Den största och ofta mest krävande delen av arbetet är dessutom den som varken syns eller mäts - allt som sker i arbetsrummen, vid datorerna där, i samband med urval och logistik, och inte minst när det gäller katalogisering (samt klassificering och val av ämnesord): allt som skulle blivit så lätt i och med den nya tekniken, men som i stället förvandlats till ett ständigt föränderligt fikonspråk av termer , koder och indikatorer att ständigt lära sig på nytt och på nytt och helst också alltid  utantill.

Dessutom tiger den, statistiken, om det mesta av vad som är viktigt: vilka verk man egentligen borde välja, hur stort utbudet är och vad som ska ingå i det - det som ska finnas just för att befrämja all den där demokratiska valfriheten för medborgarna som biblioteken sägs vara till för.

Böcker - liksom filmer, skivor och allt annat som numera anses höra till (Varför ska biblioteken göra allt?) - kostar naturligtvis pengar och nu har då kommersialiseringen sedan länge nått in i också den kommunala verksamheten, så att vill man ha större anslag för inköp ska man visa upp en ökande utlåningsstatistik, och för att kunna göra det ska man använda en allt större andel av de anslag man fått till just precis sådana bestsellers, deckare och annan underhållning som är ägnad att öka just den där statistiken ...

Det viktiga - bildningen, kunskapen, mångsidigheten, demokratin - möjligheterna för gemene man att bilda sig en egen uppfattning om saker och ting kommer aldrig att gå att mäta och glöms därför ofta bort.

Jag tycker inte vi ska slopa våra folkbibliotek. Jag tycker de gärna kan få fortsätta vara kommunala, åtminstone flertalet av dem. Jag tror biblioteken kan och ska få fungera som ett slags "lungor" i samhället - precis som biografer, konsertsalar, teatrar ...

Men jag tror att också privata bokcaféer och liknande borde få möjlighet att verka. Jag tror inte på jätteenheter, jättesystem, och centralstyrda kolosser - vare sig de är kommunala eller privata. Jag tror i stället vi borde återgå till kvartersbibliotek, kvartersbutiker, kvartersbiografer ...

Det är inte svårt att kolla upp var någonting finns, om man inte råkar ha det själv. Utan alla invecklade samarbetssystem och gemensamma datakataloger hade det gått alldeles enkelt per telefon och e-post som förut. Allt behöver faktiskt inte trasslas till, bara för att tekniken ger en möjlighet till det:-)

I alla fulla fall: Låt det få finnas bibliotek!

PS Jag tror det för min del är slutbloggat om Musikväktarna - åtminstone för en längre tid. Däremot har jag upptäckt ett TV-program som verkar bra, även om jag själv i mobildatorn inte kunnat se mera av det än små stumpar på Arenan.

Programmet heter "Min morgon" och jag läste i en tidning - surprise, surprise - att dess flesta tittare än så länge är pensionärer. Konstigt - har inte alla med sig teven i famnen när de rusar till sina jobb?

Äh, det där var ett dåligt skämt. Skämt åsido: Om kvällarna sänds programmets bästa inslag i repris, under namnet "Från morgon till kväll". Med hjälp av både filmade inslag och lagom korta samtal med olika gäster ger det levande inblickar i vitt skilda verksamheter och fenomen. Humor saknas inte heller - mycket bättre än min egen!