30 januari 2011

Kostdoktorn, hälsa och psykiatrisering; fortsatta reflektioner

För att ens bloggar ska bli lästa bör deras texter vara korta, sägs det, men enligt (den något opålitliga) statistiken är det just ingen som läst mina två senaste. Fotografier lär också underlätta, men det är knappt jag ännu lärt mig ta bilder med min digikamera, så de får vänta. I alla fall har jag tänkt mig min blogg som en diskussionsblogg - kom an, gott folk!

Har ni förresten sett länkarna i spalten här till höger? Kostdoktorns, till exempel?! Inte bara för bantare, sjuka och matlagningsintresserade, utan för alla som vill veta något om vad som händer inom medicinen. Nu har Andreas Eenfeldts bok Matrevolutionen utkommit, och det förvånar mig att den ännu inte skaffats till flera än ett par av våra allmänna bibliotek. Boken översätts som bäst till finska.

Dom som intresserar sig för hur sjukdomar uppkommer och även för hur det kan gå när man psykiatriserar och psykologiserar förgiftningar och biverkningar, kan med fördel också läsa min fallbeskrivning Natten skingras, dagen gryr. Kapitel ur ett liv med amalgam och diagnoser. Den handlar inte specifikt om kostvanor, fast gudarna ska veta att också jag ätit fel när jag trott mig ha ätit rätt - både av mediciner och av mat. Vad den däremot handlar om är vägen till insikt om att det som (av de psykiatriska ideologerna) kallas 'depression' inte alltid alls är någon depression utan ett av många symptom på kroppsliga (somatiska) skador - och att de kan vara möjliga att bota.

Det förvånar mig att pensions- och andra myndigheter envisas med att klassa många fel som "depression" eller "psykosomatik" och att därmed (för dyra pengar) lotsa in folk på sådant som "psykoterapi" -  när så många "problem" redan i åratal har visat sig härröra från obalans i näringstillförseln och i själva verket handla om förgiftningssymptom och medicinbiverkningar. Eller som jag tidigare skrivit: "En sjuk hjärna förstorar problemen - det är inte problemen som gör hjärnan sjuk."

Frågor som diskuteras världen över verkar ibland vara för stora för att rymmas in hos oss - trots internet. Ibland tror jag att min egen yrkesgrupp bidrar till ett slags (säkert ofta omedveten) cencur: vad vi har framme i våra hyllor är helt enkelt ett alltför ensidigt urval av all den kunskap som finns. Exempel: hyllmetervis med böcker om psykoanalys - men på sin höjd någon enstaka titel om antioxidanter och ännu färre om amalgamsanering. LCHF-böcker har det börjat finnas i hyllorna nu, men de klassas som böcker om "dieter" och då kommer hela vidden av kunskap de redovisar för inte fram.

'Medikalisering' är ett nyord, det har inte funnits i särskilt många år. Det anses betyda att man kallar vanliga personliga egenskaper alternativt mindre vanliga "psykiska" eller psykosomatiska" symptom för medicinska sjukdomar att behandla med antingen piller eller förbättrade "psykosociala" förhållanden.

Det som rätteligen borde ifrågasättas och kritiseras är i stället "psykologiseringen" och "psykiatriseringen" - eftersom symptom som berör människors upplevelser och beteenden ofta kan ha samma yttre orsaker som de tydligt somatiska symptomen: till exempel toxikologiska, som biverkningar från mediciner och tillsatsämnen, eller andra effekter av felaktiga kostvanor.

Redan på grundkurserna i vetenskapsteori och -metodik har det flesta som skriver och jobbar inom medierna fått lära sig att två fenomen, symptom eller vad det vara må, som förekommer samtidigt kan ha en gemensam yttre orsak, eller flera yttre orsaker - kända och okända. Det vanliga i våra media nuförtiden är trots denna vetskap att så fort något "psykiskt" och något "fysiskt" uppträder samtidigt dra slutsatsen att sambandet går i riktningen psyke-soma.

I själva verket finns det många somatopsykiska samband vi gladeligen missar. Ett exempel är det jag själv har skildrat, steg för steg - fram till det glädjande slutet. Meningen är ändå inte att göra reklam för just min bok - den är mera tänkt som en inkörsport, försedd med läkarkommentarer och förslag till vidare läsning av facklitteratur som den är. Själv har jag nu ställt mig i kö för den ovannämnda Matrevolutionen, som jag ska läsa så fort den hunnit igenom alla bibliotekens procedurer av katalogisering (numera en hel vetenskap med alla "format" vars fält och indikatorer ständigt förändras), klassificering, indexering, plastande, stämplande, streckkodsmärkning och allt vad det kan vara.

Jag är totalt ointresserad av matlagning. Naturvetenskaper har aldrig lockat mig särskilt mycket. Men jag har en gång varit svårt sjuk och på ett överraskande - men absolut inte enkelt - sätt blivit frisk (jämfört med förr - inte fullständigt, om man menar helt symptomfri, men kanske till 70-80%). Jag tror att många som varit lika sjuka som jag var under 80- och 90-talen helt enkelt inte har klarat sig; jag tror att de flesta aldrig fått veta vad det var de verkligen lidit av. Därför, och för att jag är utbildad inom "informationsförvaltning", ägnar jag en del av mina dagar åt att lite grann följa med och sprida info om vad jag sett och hört. Varken mer eller mindre.

"Hälsofanatiker" (ett invektiv jag träffat på t.o.m. i kultursammanhang) eller  fanatiker överhuvudtaget, kan man enligt min erfarenhet mycket sällan kalla dem som ifrågasätter vår färdigpaketerade skolkunskap, dem som kunnigt och seriöst går igenom forskningsresultat och kommer fram med allt det nya (ibland "nygalmla" - för en del är sådant man "visste bättre förr").

Fanatiker är de som envisas med att leka struts. Eller vi: år 1993 var det jag själv som fick hem A & O för tandvårdsskadade (finns i ny uppl.), förskräckt  och därmed skeptiskt rynkade på näsan och gömde undan den längst in i hörnet på min skrivbordshurts. Tji fick jag!

Rubrikens "fortsatta reflektioner" hänvisar till en del tidigare texter i denna blogg, bl.a. 19 november ifjol. Nu lämnar jag mitt ohälsosamma sittande vid mobildatorn och går ut i solen och blåsten.

Må väl, halka inte och få inte snö eller grenar i huvudet!

25 januari 2011

Nyckelfrågan

Det kanske inte är en lämplig dag idag efter allt som hänt i vårt grannland att bara blogga om småjävligheter, men ondska är ondska om den så är liten eller stor och borde av samhället motas i grind. Dessutom råkar jag ha en stund ledig och igår kom "fakturan" jag nämde i mitt "söndagstillägg" (nedan). Den var en vanlig enkel bankgiroblankett, där det stod "Dörröppning 60: - €". Den var det alltså, som kostade det av bostadsbolaget anlitade servicebolaget 10 euro extra att hantera.

Vilka är det som glömmer sina nycklar hemma när de går ut?

Mig hände det som sagt nu för första gången på ca 30 år, och jag var bara hungrig och hade suttit länge vid datorn och var därför lite disträ när det hände. Men i mitt hus och i många andra hus finns det ensamma, gamla och sjuka, som tillfälligt eller stadigvarande kan drabbas av förvirring - ska de betala 60 euro för att någon ska komma med en nyckel och släppa in dem?
Man kan ju inte välja om man blir glömsk på en vardag eller en söndag. Och söndagstaxan var nu mera än dubbelt så hög som vardagstaxan.

Alla har inte släktingar och vänner i grannkvarteren. Inte kan man ge sina nycklar åt vem som helst. Gårdskarln eller servicefirman finns i allmänhet nära det hus där man bor. I alla tider har man vänt sig till husbolaget eller gårdskarln om man har låst sig ute. Det är en vänlig gest att hjälpa någon som råkat ut för en olycka, stor eller liten, och även om den ingår i ens jobb är den inte någonting man borde kunna utnyttja till att pressa en drabbad på oskäligt mycket pengar på.

Det har redan länge i vårt land funnits en tendens att utnyttja situationer som andra inte kan undgå, för att ta extra mycket betalt. På 80-talet höjde terapeuter sina taxor efterhand som klienterna fick bidrag av staten, läkare förtjänar mycket mera än många andra med akademisk utbildning och krävande jobb, Pendolinotågen som det kostar mest att åka i är insatta på just de tider när de flesta är tvungna att åka. Etcetera.

Jag säger inte att det är nödvändigt att glömma sin nyckel, men det är nödvändigt att bli insläppt när man en gång har gjort det.

Det är inte som en bekant sa till mig (att hennes bekanta hade sagt): "Eget fel att man glömmer." I ett hus hon kände till i  Helsingfors sägs det kosta hela 80 euro att bli insläppt!

Detta är utpressning. Inget annat.

Nuförtiden finns det inte fasta priser på just någonting, firmor kan ta betalt vad de vill. Men någonstans går gränsen för vad som är rimligt, och att gå över den borde vara i lag förbjudet.

Snälla riksdagen: Se till att denna onda tendens inte växer! Mota Olle i grind!

PS Kanske kan någon journalist ta tag i detta, ge exempel och reda ut ...? En konstnär sms:ade mig såhär: "60 e svinaktigt pris! Ateljehuset ... hade 25 och 10 om man hämtade den själv".

Det låter mindre "utpressande", eller hur? Fast en åldring i ett hyreshus kanske inte orkar gå och hämta nyckeln själv ...

23 januari 2011

Söndagstillägg ...

... i dubbel bemärkelse.

"Högmod går för fall" hette det förr (numera säger man oftast 'före').

Här skriver man och skriver i sin blogg för man tror det kanske finns nån därute i etern som vill läsa. Sen går man hungrig ut för att hinna tömma slasken och köpa lite tilltugg till maten innan mörkret faller på. Och märker vid soplådan ute i kylan att det som putat i höger ficka när man stängde dörren inte varit nyckelknippan utan de slantar man 2 minuter innan lagt dit ...

I vänster ficka putar tack vare något förutseende sjätte sinne mobilen (som man inte brukar ha där), så man får tag på gårdskarln och behöver inte stå och frysa i mer än en kvart.

Han kommer med bil, öppnar dörren till trappan och lokalen och kollar ens identitet. Det kostar 60 euro.

Gårdskarln (vad heter han i Sverige?) är nuförtiden en firma, firmor får prissätta varor och tjänster hur de vill (själv sålde jag i förrgår 2 böcker för sammanlagt 12 euro + porto - se ovannämnda hemsideslänk) och taxan för öppnande av dörr är som följer:

Vardagar klockan 7-16 20 euro och 16-07 50 euro, söndagar 50 euro. Faktureringstillägg 10 euro.

Senast jag minns mig ha glömt mina nycklar hemma var det kanske tidigt 80-tal och på den tiden kostade hjälpen ingenting. Gårdskarln var anställd av husbolaget, troligen mot vanlig månadslön.

Medan maten kokade sms:ade jag några vänner och fick bl.a. följande svar:
"Åhå!"
"Det var dyrt."
"Kriminellt!! Kolla med husbolaget. Var det första ggn?"
"Oj nej då! Vad otur!"
"Vår värld är kall o hänsynslös."

"Det gäller att vara glömsk i rättan tid ..."

Om man nu skulle sjunga en liten trudelutt?

Opera, musik, radio, kulturpolitik

Igår på förmiddagen skrev jag fyra följebrev till olika "instanser" (som jag förhoppninsvis en annan gång kan berätta mera om) och trodde mig ha sänt iväg dem som pdf-filer till en annan som också ska kolla och underteckna dem. Men mobildatorn, som jag varit så stolt över att på egen hand ha lärt mig skicka pdf-filer med, hade plötsligt denna gång förvandlat filerna till något annat som inte alls gick att läsa.

Till yttermera visso och förbannelse hade dessutom de ursprungliga wordfilerna försvunnit. Därmed gick också eftermiddagen åt till att umgås med denna datamanick (i storleken A5) men i takt med att den blev hetare ökade också dess självsvåldiga konstrande. Till sist gick den inte ens att stänga av på det gamla vanliga sättet. När jag äntligen gick till butiken var det mörkt. Som tur var fick jag från och med klockan sex, efter dammsugningen (som alltid blir uppskjuten) fira en alldeles trevlig kulturafton här för mig själv, tack vara Yle1.

Först kom Lauantain toivotut, lördagens önskekonsert, och sedan Lukupiiri, läsecirkeln, där föremålet för alla samtal och diskussioner, redaktörer emellan och med lyssnare som ringde, den här gången handlade om Seitsemän veljestä (Sju bröder) av Aleksis Kivi (vars officella namn hela livet igenom var Alexis Stenvall). Den måste jag äntligen snart ta och läsa - jag  har faktiskt någon gång ärvt en upplaga från 1918 och med illustrationer av Akseli Gallen-Kallela (tidigare Axel Gallén).

Faktiskt hade jag också hunnit ägna en stund åt ett telefonsamtal från en väninna innan kvällen föll på. Det som det är svårt att få tid med och ork för är bloggandet, för att inte tala om mera krävande skriverier (åh, alla dessa häften, papper och lappar!), men jag hade heller inte från början tänkt mig ens så pass många bloggtexter som jag sedan ändå har skrivit. Vardagen innehåller så mycket av både stort och smått att reflektera över att det kanske ändå är bara bra att det inte finns tid att "prata" om riktigt allt. I alla fall inte offentligt.

Det är ändå inte så väldigt många som hinner läsa ens bloggar, särskilt inte de långa. Själv har jag bara en handfull bloggar jag regelbundet följer med. Eftersom min allt mindre reallön och allt högre hyra inte tillåter just några tidningsprenumerationer går jag ändå in på en och annan tidning via webben och kommer då nästan automatiskt att ibland klicka in mig på också främmande bloggar - beroende på vilka teman som är aktuella. Det tror jag alla gör (också ni som sagt mig att ni "aldrig läser bloggar").

Idag såg jag i en blogg att man i Sverige har en "operakampanj" på gång och då var det en person, vars åsikter jag ofta - men inte alltid - håller med om, som - om jag förstod honom rätt - tyckte dylikt satsande på "borgerlig" kultur bara hindrar "det friska och fria kulturlivet på olika arenor" att växa fram.

Fast jag tror mig förstå hur han tänker förstår jag ändå inte slutsatsen. Erkännas bör, visserligen, att jag inte satt mig in i vad kampanjen går ut på. Jag bara reagerar, rent principiellt, emot den numera blott alltför vanliga polariseringen av "borgerlig" eller "hög" kultur å den ena sidan och "frisk och fri" kultur å den andra - som om det vore fråga om varandra uteslutande motsatser. Sådan dikotomisering förekommer lika väl till "höger" som till "vänster" och beror helt enkelt på, tror jag själv, att man inte från tidiga år har fått uppleva allt över hela skalan.

När man, som jag, inte själv är musiker utan har fått ta del av det mesta i musikväg från "gräsrotens" nivå och synvinkel och med hjärtat mera än med hjärnan, utan vare sig stort och gediget kunnande eller förenklande teoretiska "raster" att lyssna och tycka något "genom" - så kan man inte annat än beklaga att det finns människor som måste gå omkring och tro att inte all musik är för alla!

Liksom jag aldrig har förstått mig på den politiska konstelltionen med "vänster" och "höger" (skalan är inte rak utan bildar en cirkel, sa en gång en bekant) fattar jag inte att man måste skilja mellan "borgerlig" och "annan" kultur - försåvitt det alls är "kultur". (Där kommer förstås problemen in - eftersom konst och kultur också handlar om smak. Man vet nog ändå när man har att göra med direkt "okultur" - eller hur?)

En annan sak jag aldrig begripit är talet om "vardagens stilla lunk" eller den "vanliga grå vardagen". VAD är det för något? De flesta får längs med dagarna uppleva både svart och vitt, knallrött och för all del också grått, men oftast huller om buller och utan någon känsla av "lyft" eller ens av "luft". Stora kulturupplevelser i en helt annan miljö än den vadagliga - varför inte både "scen och salong" och helt andra "arenor" - kan få också vardagen att i långa tider skimra som en himmelens båge efter regn.

De gånger jag haft förmånen att - efter en ansträngande dag, under vilken någons kastande av småspik över mig (live eller per mejl) varvats med småsmå stunder av tröstekakor tillsammans med någon annan - få sätta mig på tåget med en god bok, därefter ta en promenad eller spårvagnstur till Finlandiahuset eller Nationaloperan, kliva in i denna "andra värld", där aulan varit fylld med glada och "alldeles vanliga" människor precis som jag själv, sätta mig i en bekväm stol och sedan njuta av inte bara färgprakt utan framför allt otroligt skickligt framförd musik (dans/teater) som innehåller "allt" av mänskliga känslor - dessa gånger har jag för långa tider framåt fått kraft inför alla de berg- och dalbanor vardagen kastar omkring mig i.

Denna form av stimulans, mentalhygien, inspiration - vad man vill kalla det - borde uttryckligen vara till för ALLA och inte bara för dem som i detta nu har råd till biljetten!

'Elit' betyder inte detsamma som 'elitism'. (Alla ord som slutar på -ism innebär  överdrifter.) Inte för att någon just nu har talat i dessa begrepp, men i vissa offentliga diskussioner verkar man inte se skillnaden dem emellan. Opera är inget som av lyssnaren-tittaren kräver kunskap (fast sådan inte heller är till skada). Intrigerna är mest som forntida schlagers, så dem är det inte svårt att hänga med i (utländska libretton är oftast översatta och textade på skärmar ovanför scenen). Det är musiken och framförandena som är det stora och som ger en "lyftet".

Jag tror inte gamla anrika konstformer - som dessutom hela tiden lever, utvecklas, förvandlas, nyanseras och omtolkas - och som av sina utövare fordrar ett musikaliskt, tekniskt och i vissa fall skådespelarmässigt kunnande som ingen kan ha uppnått utan långvarigt och hårt arbete (!) på något sätt utgör hinder för det "friska och rika kulturlivet på andra arenor".

Det är inget fel på "scen och salong" - ibland, då och då - för alla. Varför ska somliga släppas in i kulturen bara "köksvägen"? Se i stället till att vanliga dödliga, också arbetslösa och pensionärer - kanske i synnerhet de, får råd att gå på opera minst en gång i året, elller på en mäktig konsert eller två ...

Då kommer också deras eget skapande, av vad slag det vara må, att få ett lyft. Det är jag säker på:-)

16 januari 2011

Söndagspolitik (ej om musik)

Inte blogga idag och kanske inte på länge har jag gått och sagt några vänner att jag ska, men så började jag surfa såhär en söndag morgon och då kom jag naturligtvis på ett par ämnen som kan intressera någon annan än mig själv.

I notisen "Också vårdpersonal vägrar ta influensavaccin" (vars rubrik jag lämnar okommenterad) står det bl.a. såhär: "De allra flesta influensafall kan skötas hemma, men om man till exempel börjar spy, får problem med andningen, får bröstsmärtor eller snabbt blir sämre, ska man uppsöka vård".

Det här rådet har jag sett många gånger, med liknande ordalydelse, utan att närmare reflektera över det - tills jag runt nyåret låg där själv: ensam, utan tillräcklig reservmat i skåpen (fast även utan aptit), med hastigt stigande feber och utan kraft att hålla mig uppe. Jag skulle helt enkelt inte ha klarat av ta mig till en läkare.

Tro mig: jag sjåpar mig inte. Efteråt berättade en kollega att hon en gång sett sig tvungen att skicka sitt på den tiden mycket unga barn till butiken för att hon inte kunde gå dit själv så svag hon var.

Jag har två gånger på mindre än två år varit med om att det plötsligt i en höghustrappa börjar kännas en lukt jag ska skona er ifrån att få närmare beskriven. I bägge fallen har det varit fråga om en ensamstående man, som i något dygn blivit liggande död.

Vad dessa män har dött av vet jag inte men den ena gången gick det vinterkräksjuka i trakten och jag hade själv ett par dagar innan råkat svimma när min sjuka bröt ut: tagit ett steg ut i rummet och några ögonblick senare vaknat upp mitt på golvet och fått hjälp - för den gången var jag inte ensam.

Nu vid årsskiftet, då jag hade min svin- eller säsonginfluensa (något prov på vilkendera det var togs inte när jag några dagar senare besökte en läkarmottagning), hade jag den turen i oturen att jag fick kontakt med ett par släktingar som råkade ha sina vägar förbi (åtminstone nästan) och som åtog sig att sticka in en matkasse genom min dörrspringa.

De goda människorna (vad vore livet utan er!) hämtade inte en utan två hela kassar och hade dessutom haft omtanken att färdigt packa varorna så att bara den ena innehöll sådant som måste radas i kylen.

Min feber måtte i det ögonblicket ha stigit till över 39 (den hade hållit sig strax under i ett dygn), kallsvetten rann, samma känsla som när jag för två år sen svimmat vek mig dubbel också nu, men denna gång kom jag i stället att spy. Nyårsafton. Inte en läkare i närheten.

I mitt fall gick det lyckligt: febern började efter denna topp att sjunka och några andningssvårigheter infann sig inte, bara en nattlig hosta. (Lindrigare bröstsmärtor kommer och går ändå, jag vet inte hur sådana ska tolkas.)

Vad jag försöker säga är detta: Vid sidan av alla andra goda råd som delas ut på hälsocentraler och i media - ta och gör en lista på allt vad en singel ska ha tänkt på och sett till att ha hemma när en sjukdom bryter ut, och pränta i oss - vi är många nuförtiden - vart vi ska ringa när vi är så svaga att vi kanske inte ens kan ta oss till grannen!

Detta på tal om den nära lilla världen - som numera inte är så liten, influensamässigt verkar den då sannerligen både stor och global ...

På tal om den stora världen följer här en länk om något alldeles annat jag nyss stötte på:
http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=3721
Under den kan ni höra en liten men naggande god intervju med politikern och poeten Bengt Berg under rubriken "Jordlösa i Brasilien".

Också den har med oss här i Norden att göra. Särskilt med alla som kämpar mot fattigdom och för en renare och mer ekologisk gröda och föda.

På tal om föda har jag ännu inte övergett mitt år 2010 väckta intresse för LCHF (se ett par av länkarna i spalten till höger). Det är bara det att också Annika Dalhqvist och hennes kostråd nog helst skulle förutsätta rena produkter. Var här i Finland kan man få tag på ekologiskt kött? (Dessutom inom ramen för en budget byggd på typ en bibliotekstjänstemannalön.)

Ha en trevlig söndag! Ta politiken på måndag!

12 januari 2011

Väktarna och Vega en gång till

Förra gången ställde jag tre frågor. Svaren på de två första är ”Kanske inte riktigt så” respektive ”Ja, delvis”, medan den tredje frågan lämnats utan svar.

Det lär sammantaget ha funnits flera musikväktarvärdar under årens lopp än just jag råkar komma ihåg och det lär inte ha varit som tillfälliga ersättare Bertil Blom och Wivan Nygård-Fagerudd först kommt med i programmet. Detta har nu i viss mån förklarats för mig i ett e-brev. (Det går bra att ge kommentarer under själva blogginläggen, men naturligtvis får man mejla också.)

Själv tycker jag mig ändå minnas att Ann-Kristin Schevelew och Nils Mustelin en längre tid skulle ha utgjort Musikväktarnas mer permanenta värdpar och att Leif Nystén sedan skulle ha efterträtt NM, men naturligtvis kan mitt minne svika mig – jag har ju bara varit en vanlig lyssnare.

Ett regelbundet återkommande program börjar man som radiolyssnare lätt uppfatta som ett slags ”familjemedlem”, eller i alla fall ”nära bekant”. Vissa program vill man hellre behålla som de är än andra, särskilt om man tycker de är bra. Lite omväxling förgyller visserligen ibland, och jag tror kanske inte det är någon dum idé att med några veckors mellanrum ha en utövande musiker som gäst i Musikväktarna. (Också på den finska sidan har man haft studiogäster i liknande program.)

Den andra av frågorna från senast får jag lov att besvara själv: Jo - delvis hade jag uttryckt mig oklart, den där andra gången jag inte tyckt mig få höra riktigt den musik jag önskat mig. Mitt önskemål (som jag nu har hittat i e-postkorgen) innehöll faktiskt en något oklar syftning. Så då har BB och WN-F den aktuella gången nog ”spelat rätt”.

Fråga tre gällde om vi i media ska behöva ta del av ett snack som närmast liknar det som i min ungdom förekom vid ölborden på studenkåren. Den har indirekt besvarats genom att man i media de senaste dagarna poängterat svårigheten med att bara ha en svensk kanal medan de finskspråkiga har både Yle1 och Radio Suomi. Men vi har ju Radio Extrem ...?

De lokala nyheterna går jag numera miste om. Jag orkar helt enkelt varken lyssna på den högljudda skvalmusiken mellan inslagen eller springa fram och tillbaka till radion för att skruva ner ljudet när låtarna kommer och så upp igen när redaktörerna ska säga någonting.

Om jag trodde att de här synpunkterna bara gällde just mig skulle jag inte blogga om dem. Jag tror det är många som i andanom håller med mig, även om var och en bara kan stå för sin egen åsikt. Bloggar man så når man några fler än man pratar med till vardags.

Ännu en sak: Enkäter hör till det mest missbrukade och kvasivetenskapliga som finns. ”Som man frågar får man svar” heter mycket riktigt en lärobok i enkätmetodik. Felkällorna och bristen på kontrollmöjligheter är många. (I min egen gradu avslöjar de friare tilläggsfrågorna tydligt att kryssfrågorna betytt alldeles olika saker för olika respondenter; ändå hade de granskats av både handledare och språkfilosof och ansetts klara och entydiga.)

Trots dylika dubier hade jag för en tid sedan (kanske ifjol) ambitionen att besvara en enkät om Radio Vegas programutbud. Jag gav dock upp då jag märkte att frågorna ingick i helheter som inte passade ihop med min egen vardags- och föreställningsvärld. (När lyssnar man förresten på ett program? Radion kan stå på i timmar utan att man snappar upp mer än enstaka glimtar.)

De vanligaste tankarna man har när man fyller i frågeformulär är förmodligen: ”Det beror på”, ”Hur menar de egentligen?”, ”Det finns ingen ruta för mittemellan” ...

Eller så ritar man dit sina kryss, utan att just ägna dem en tanke.

PS Rubriken jag förra gången undrade över lär inte ha lagts dit av insändarna själva utan av tidningen.
Det tror jag. Sådant har jag förut också själv råkat ut för. (Det tycks vara vanligt i vårt land att redaktörer och förläggare gladeligen tafsar på andras texter ...)

07 januari 2011

Musikväktarna

Allt har ordnat upp sig, tror jag, vad min antagna svininfluensa beträffar (var tar nyhetsuppläsarna sin statistik ifrån - inte kollar läkarna vilket virus det var patienten hade) och likaså med ett och annat i min mun som jag råkat nysa i golvet så det gick sönder (vilket jag inte skulle nämna om jag inte redan antytt det förra gången jag bloggade; min mor sa alltid att "har man sagt A får man lova att säga B"). Vad som nu bekymrar mig är i stället hotet om att helt eller delvis gå miste om mitt älsklingsradioprogram, det jag brukar rusa hem till från mitt kvällsjobb på biblioteket om tisdagskvällarna, nämligen Musikväktarna.

Jag tror jag har lyssnat på dessa den klassiska musikens väktare ända sedan programmet började på 1980-talet. Då var jag ung och inte märkte jag att det skulle varit fråga om ett program mest för äldre människor. På klassisk musik lyssnar alla som inte mer eller mindre aktivt har undanhållits den möjligheten när de var små, tror jag. I och för sig har väl ingen sagt att det mest är äldre som lyssnar heller nu, det var bara en insändare som antydde att det snart inte fanns något kvar för oss som fyllt 60. Nämligen i Radio Vega. Också själva programmet kan vid det här laget kallas klassiskt. Och åtminstone jag vill ha kvar både dess välbeprövade koncept och dess nuvarande programvärdar Ann-Kristin Schevelew och Leif Nystén. Såvitt jag tidigare tyckt mig förstå kom andra redaktörer med i bilden först för några år sen och då närmast som inhoppare när de två förstnämnda hade semester. Var det inte så?

Liksom nämnda insändare hörde jag i förra årets sista musikväktarprogram Ann-Kristin Schevelew nämna att yngre röster ska ta över från och med 2011 och uppfattade som lyssnare att hon gärna själv hade fortsatt. I gårdagens Hufvudstadsbladet påstås att några ålderskriterier inte uttryckts från Svenska Yles sida samtidigt som fyra av radions redaktörer - faktiskt lite motsägelsefullt - som RUBRIK på sin insändare satt att "Schevelew gick i pension 2006". Tydligen vet man bara delvis på Yle att det numera är fullt tillåtet för pensionerade att jobba så mycket de orkar och kan. Inom sjukvården lär det vara ytterst vanligt att göra så, har jag låtit mig berätta. Om AS själv vill fortsätta med Musikväktarna, och likaså LN, vill jag som lyssnare gärna ha dem båda kvar!

(Det är för övrigt ett ytterst märkligt fenomen att det inom så många branscher är svårt att få jobb redan när man fyllt cirka 40, om inte redan vid 35, samtidigt som den samhälleliga signalen är den att "om du inte håller ut i arbetslivet tills du fyllt 65 och helst 68 får du inte ut din fulla pension".)

Häromdagen kom det i min e-postkorg en förfrågan från musikredaktören Bertil Blom som tydligen sänts till alla som någon gång lämnat in önskemål till Musikväktarna. Det gällde något slags gruppönskemål, men det var i mitt tycke ganska oklart hur man tänkt sig att det hela skulle fungera. En större grupp skulle önska ett femtontal låtar och så skulle redaktörerna ringa upp en eller helst alla. Alla? Om hundra grupper sänder listor på 15 låtar var så är väktarna uppe i 150 önskemål.

Om det är något program jag som lyssnare inte skulle vilja att förändrades så är det just Musikväktarna. Det kan väl göra detsamma om man är en eller flera som önskar. Vanligtvis talar man med en i taget när man talar i telefon.
Önskvärt vore däremot att man fick höra just det man önskat och att man om inte just detta önskemål kan uppfyllas kunde få veta varför. Jag hade en gång uttryckligen önskat mig celloversionen av ett stycke men fick i stället höra den mycket vanligare violinversionen - utan förklaring. Det var under en sändning med BB och Wivan Nygård-Fagerudd och jag tänkte det var en engångsföreteelse och tackade i alla fall, för det var ingen dålig version som spelades. Men när jag också följande gång med samma programvärdar fick höra mig ha önskat något jag inte precis hade önskat, blev jag mera fundersam. Hade jag uttryckt mig oklart? Nämner man en särskild inspelning är det nog den man vill höra. Annars vill man ha en förklaring, eller så får man finna sig i att just ens eget önskemål inte alls kom med.

Det har många gånger föresvävat mig hur konstigt det egentligen är att finlandssvenskar som företräder litteratur och kultur så ofta är helt obevandrade i klassisk musik - som om den vore någonting som inte är för alla. Jag har aldrig hört någon musiker säga sig läsa bara kioskromaner, men fråga en litteraturvetare eller författare i Svenskfinland vad han eller hon gillar för musik, och du får i minst 8 fall av 10 till svar något prov på rena skvalmusiken. Jag fattar det inte.

I ett brev till Lars Gyllensten publicerat i boken Hack i häl på Minerva skriver Georg Klein (redan 1987): "Det politiska klimatet och de skrivkunnigas undfallenhet för dem som nedvärderar saker så till den milda grad att även Mozarts musk kan kallas för 'finkultur' (kan man komma längre egentligen i denna förnedring?") De här raderna kom jag att tänka på när jag i Hbl igår åter en gång fick läsa om musikutbudet i Radio Vega. Med undantag av Musikväktarna och någonting till har jag de senaste åren nästan helt gått över till att lyssna på Yle 1. TV har jag inte men minst varannan gång jag knäpper på den finlandssvenska radion stänger jag fort av den igen: antingen kommer det skvalmusik, ofta strax före eller efter ett talprogram jag kanske vill lyssna på, eller så kommer det något av alla dessa "samtal" som mest låter som ölsnacket på Kåren i min egen ungdom - vad har det i medierna att göra?

Jag lyssnar också på ren underhållningsmusik. Medvetet, då och då. Det gäller i så fall klart avgränsade och utannonserade program som Tongåvan eller Liv i luren, som jag är fri att välja eller låta vara. Ofta gör jag samtidigt något annat, till exempel diskar eller torkar damm. All populärmusik består inte automatiskt av enfaldigt skval. Också inom den klassiska musiken finns det för övrigt mycket som är avsett som just underhållning - utan att för den skulle vara banal.

Nu tog det så lång tid att blogga att jag missade början av Tongåvan och sånär hade missat också Jonas Gardells fina låt, som jag en gång sett och hört honom sjunga live: Aldrig ska jag sluta älska dig. Det betyder inte att jag orkar höra den ofta. Klassisk musik tål därmot att upprepas och varieras, nästan hur ofta som helst. Naturligtvis med undantag - som alltid.

PS Texten ovan har i viss mån justerats den 8.1.

01 januari 2011

Årets första

Första i första ettett, eller 1.1.11 - ett sådant datum kan väl inte ens en fullvuxen bloggare missa. Även om hon bara lite nöffar en stund när orken medger sittande i upprätt läge; inte för att jag vet om det är just svininfluensa jag gått och fått. Igår och i förrgår hade jag inte orkat ta mig till en läkare ens om jag fått tid. Och inte till butiken, men jag har snälla släktingar som langade in två kassar med nyttig mat. Redan på kvällen lyckades jag knapra lite på den. Idag gick det redan att äta en portion.

Lite smått i olycksväg har också inträffat här i mitt hem häromdagen, men det berättar jag inte om förrän allt är bra igen och en försäkring förhoppningsvis ersatt det som gick sönder. Det vore bra för en flunssig att ha på sig en varningsklocka, som i tid skulle tala om när en kraftigare nysning är på väg.

Men på tal om ensiffriga datum: 5.5.55 och 8.8.88 har jag inga minnen av, knappast heller 9.9.99 - för det året innehöll för mig så mycket av både siffror och ord (gradu och så dikt i marginalen) att jag kanske inte precis kom att tänka på vad det var för dagar som kom och gick. Däremot har jag fina minnen av datumen 6.6.66 och 7.7.77: det första från Lekholmen, utanför Helsingfors, där jag då sommarjobbade som kökspiga och det andra från Festspelen i Raseborg, där jag - hör och häpna - kreerade rollen som Titania i Shakespeares En midsommarnattsdröm. (Det var - skryt, skryt - en tämligen bejublad föreställning, som i senare jubileumssammanhang glömts bort för att publiksiffran inte var stor. Det var emellertid den kallaste och regnigaste juli jag kan minnas, med 6 eller 7 plusgrader. Vi spelade i tunna kläder som vi nästan dagligen fick lov att ta hem och stryka torra.)

Om allt det här låter knäppt kan jag bara tala om att mellan verserna, nu då jag ligger till sängs och då mitt vänstra öga inte alltför mycket rinner och gör texten suddig, läser jag Gogol: En dåres anteckningar.

Detta beror på att en god bekant, förra vintern (2010) när jag bett honom om ursäkt för ett mejl som jag tyckte hade blivit lite för långt och nog så egocentriskt, fått till svar att min redovisning av vardagens alldeles reella absurditeter tvärtom varit underhållande som en roman av Gogol. Av Gogol hade jag naturligtvis själv aldrig läst något sedan jag som tonåring bekantat mig med ett av hans skådespel (dock icke på scen).

Jag har hört på radio idag (konstigt varvande av humor, presidenttal, hårdrock och gudstjänst) och vet att det också en dag som idag har hänt helt  förfärliga saker i världen. Men tjänar det till att dessutom blogga om sådant?
Man kan bara önska alla och envar: En God Fortsättning på det Nya Året!!

PS Efter min Tankekedja i december var det en läsare som sade sig bättre gilla styckeindelade texter. Så mitt nyårslöfte blir att undvika dylika kedjeexperiment. Åtminstone i texter som ska läsas från en skärm. Dator hade inte Gogol.