30 januari 2011

Kostdoktorn, hälsa och psykiatrisering; fortsatta reflektioner

För att ens bloggar ska bli lästa bör deras texter vara korta, sägs det, men enligt (den något opålitliga) statistiken är det just ingen som läst mina två senaste. Fotografier lär också underlätta, men det är knappt jag ännu lärt mig ta bilder med min digikamera, så de får vänta. I alla fall har jag tänkt mig min blogg som en diskussionsblogg - kom an, gott folk!

Har ni förresten sett länkarna i spalten här till höger? Kostdoktorns, till exempel?! Inte bara för bantare, sjuka och matlagningsintresserade, utan för alla som vill veta något om vad som händer inom medicinen. Nu har Andreas Eenfeldts bok Matrevolutionen utkommit, och det förvånar mig att den ännu inte skaffats till flera än ett par av våra allmänna bibliotek. Boken översätts som bäst till finska.

Dom som intresserar sig för hur sjukdomar uppkommer och även för hur det kan gå när man psykiatriserar och psykologiserar förgiftningar och biverkningar, kan med fördel också läsa min fallbeskrivning Natten skingras, dagen gryr. Kapitel ur ett liv med amalgam och diagnoser. Den handlar inte specifikt om kostvanor, fast gudarna ska veta att också jag ätit fel när jag trott mig ha ätit rätt - både av mediciner och av mat. Vad den däremot handlar om är vägen till insikt om att det som (av de psykiatriska ideologerna) kallas 'depression' inte alltid alls är någon depression utan ett av många symptom på kroppsliga (somatiska) skador - och att de kan vara möjliga att bota.

Det förvånar mig att pensions- och andra myndigheter envisas med att klassa många fel som "depression" eller "psykosomatik" och att därmed (för dyra pengar) lotsa in folk på sådant som "psykoterapi" -  när så många "problem" redan i åratal har visat sig härröra från obalans i näringstillförseln och i själva verket handla om förgiftningssymptom och medicinbiverkningar. Eller som jag tidigare skrivit: "En sjuk hjärna förstorar problemen - det är inte problemen som gör hjärnan sjuk."

Frågor som diskuteras världen över verkar ibland vara för stora för att rymmas in hos oss - trots internet. Ibland tror jag att min egen yrkesgrupp bidrar till ett slags (säkert ofta omedveten) cencur: vad vi har framme i våra hyllor är helt enkelt ett alltför ensidigt urval av all den kunskap som finns. Exempel: hyllmetervis med böcker om psykoanalys - men på sin höjd någon enstaka titel om antioxidanter och ännu färre om amalgamsanering. LCHF-böcker har det börjat finnas i hyllorna nu, men de klassas som böcker om "dieter" och då kommer hela vidden av kunskap de redovisar för inte fram.

'Medikalisering' är ett nyord, det har inte funnits i särskilt många år. Det anses betyda att man kallar vanliga personliga egenskaper alternativt mindre vanliga "psykiska" eller psykosomatiska" symptom för medicinska sjukdomar att behandla med antingen piller eller förbättrade "psykosociala" förhållanden.

Det som rätteligen borde ifrågasättas och kritiseras är i stället "psykologiseringen" och "psykiatriseringen" - eftersom symptom som berör människors upplevelser och beteenden ofta kan ha samma yttre orsaker som de tydligt somatiska symptomen: till exempel toxikologiska, som biverkningar från mediciner och tillsatsämnen, eller andra effekter av felaktiga kostvanor.

Redan på grundkurserna i vetenskapsteori och -metodik har det flesta som skriver och jobbar inom medierna fått lära sig att två fenomen, symptom eller vad det vara må, som förekommer samtidigt kan ha en gemensam yttre orsak, eller flera yttre orsaker - kända och okända. Det vanliga i våra media nuförtiden är trots denna vetskap att så fort något "psykiskt" och något "fysiskt" uppträder samtidigt dra slutsatsen att sambandet går i riktningen psyke-soma.

I själva verket finns det många somatopsykiska samband vi gladeligen missar. Ett exempel är det jag själv har skildrat, steg för steg - fram till det glädjande slutet. Meningen är ändå inte att göra reklam för just min bok - den är mera tänkt som en inkörsport, försedd med läkarkommentarer och förslag till vidare läsning av facklitteratur som den är. Själv har jag nu ställt mig i kö för den ovannämnda Matrevolutionen, som jag ska läsa så fort den hunnit igenom alla bibliotekens procedurer av katalogisering (numera en hel vetenskap med alla "format" vars fält och indikatorer ständigt förändras), klassificering, indexering, plastande, stämplande, streckkodsmärkning och allt vad det kan vara.

Jag är totalt ointresserad av matlagning. Naturvetenskaper har aldrig lockat mig särskilt mycket. Men jag har en gång varit svårt sjuk och på ett överraskande - men absolut inte enkelt - sätt blivit frisk (jämfört med förr - inte fullständigt, om man menar helt symptomfri, men kanske till 70-80%). Jag tror att många som varit lika sjuka som jag var under 80- och 90-talen helt enkelt inte har klarat sig; jag tror att de flesta aldrig fått veta vad det var de verkligen lidit av. Därför, och för att jag är utbildad inom "informationsförvaltning", ägnar jag en del av mina dagar åt att lite grann följa med och sprida info om vad jag sett och hört. Varken mer eller mindre.

"Hälsofanatiker" (ett invektiv jag träffat på t.o.m. i kultursammanhang) eller  fanatiker överhuvudtaget, kan man enligt min erfarenhet mycket sällan kalla dem som ifrågasätter vår färdigpaketerade skolkunskap, dem som kunnigt och seriöst går igenom forskningsresultat och kommer fram med allt det nya (ibland "nygalmla" - för en del är sådant man "visste bättre förr").

Fanatiker är de som envisas med att leka struts. Eller vi: år 1993 var det jag själv som fick hem A & O för tandvårdsskadade (finns i ny uppl.), förskräckt  och därmed skeptiskt rynkade på näsan och gömde undan den längst in i hörnet på min skrivbordshurts. Tji fick jag!

Rubrikens "fortsatta reflektioner" hänvisar till en del tidigare texter i denna blogg, bl.a. 19 november ifjol. Nu lämnar jag mitt ohälsosamma sittande vid mobildatorn och går ut i solen och blåsten.

Må väl, halka inte och få inte snö eller grenar i huvudet!

4 kommentarer:

  1. Jo Birgitta, fint du vågar utmana det etablerade tänkandet. Ibland funderar jag dock över om mänskan verkligen vill ha insikt och kunskap om sig själv, eller om hon hellre vill framhärda i att se sig i ett skimmer av mystik. Mänskan vill vara mänska, den sorts mänska hon utnämnt sig till, och vaktar i det noga sitt revir. Detta är paradoxalt nog antagligen biologiskt, men det gör humanisterna till så eländiga tänkare!

    SvaraRadera
  2. Tack,Riggert M., men jag upplever mig egentligen inte som någon utmanare. Det förvånar mig bara att inte de här tankegångarna ännu tycks ha nått våra hemknutar. I ett samhälle finns det väl alltid rörelse och motrörelse när det gäller spridningen av kunskap, erfarenheter och tänkesätt. En del saker tar det mera tid för än andra att nå fram till de flesta. Det ledsamma är att vissa patientgrupper lämnas utanför adekvat vård och stöd pga gamla läror som uppkommit innan dagens kunskap fanns. Filosofen Sigmund Freud i Wien kanske aldrig hann höra talas om kemiprofessorn Alfred Stock i 1920-talets Berlin.

    SvaraRadera
  3. Du har förstås rätt i vad du skriver om tendensen till psykologisering, som om det inte finns mängder av saker som rent somatiskt kan gå fel i hjärnan vars främsta symtom är att ens upplevelser förändras.

    Har skrivit om det ett antal gånger i min nu sedan länge nedlagda blogg, se t ex:

    http://mytologi.wordpress.com/2008/06/16/hypokondri/

    SvaraRadera
  4. Atlas - tack för den kommentaren! Har ännu inte hunnit med att närmare studera dina egna sidor, men det ska bli.

    SvaraRadera