07 januari 2011

Musikväktarna

Allt har ordnat upp sig, tror jag, vad min antagna svininfluensa beträffar (var tar nyhetsuppläsarna sin statistik ifrån - inte kollar läkarna vilket virus det var patienten hade) och likaså med ett och annat i min mun som jag råkat nysa i golvet så det gick sönder (vilket jag inte skulle nämna om jag inte redan antytt det förra gången jag bloggade; min mor sa alltid att "har man sagt A får man lova att säga B"). Vad som nu bekymrar mig är i stället hotet om att helt eller delvis gå miste om mitt älsklingsradioprogram, det jag brukar rusa hem till från mitt kvällsjobb på biblioteket om tisdagskvällarna, nämligen Musikväktarna.

Jag tror jag har lyssnat på dessa den klassiska musikens väktare ända sedan programmet började på 1980-talet. Då var jag ung och inte märkte jag att det skulle varit fråga om ett program mest för äldre människor. På klassisk musik lyssnar alla som inte mer eller mindre aktivt har undanhållits den möjligheten när de var små, tror jag. I och för sig har väl ingen sagt att det mest är äldre som lyssnar heller nu, det var bara en insändare som antydde att det snart inte fanns något kvar för oss som fyllt 60. Nämligen i Radio Vega. Också själva programmet kan vid det här laget kallas klassiskt. Och åtminstone jag vill ha kvar både dess välbeprövade koncept och dess nuvarande programvärdar Ann-Kristin Schevelew och Leif Nystén. Såvitt jag tidigare tyckt mig förstå kom andra redaktörer med i bilden först för några år sen och då närmast som inhoppare när de två förstnämnda hade semester. Var det inte så?

Liksom nämnda insändare hörde jag i förra årets sista musikväktarprogram Ann-Kristin Schevelew nämna att yngre röster ska ta över från och med 2011 och uppfattade som lyssnare att hon gärna själv hade fortsatt. I gårdagens Hufvudstadsbladet påstås att några ålderskriterier inte uttryckts från Svenska Yles sida samtidigt som fyra av radions redaktörer - faktiskt lite motsägelsefullt - som RUBRIK på sin insändare satt att "Schevelew gick i pension 2006". Tydligen vet man bara delvis på Yle att det numera är fullt tillåtet för pensionerade att jobba så mycket de orkar och kan. Inom sjukvården lär det vara ytterst vanligt att göra så, har jag låtit mig berätta. Om AS själv vill fortsätta med Musikväktarna, och likaså LN, vill jag som lyssnare gärna ha dem båda kvar!

(Det är för övrigt ett ytterst märkligt fenomen att det inom så många branscher är svårt att få jobb redan när man fyllt cirka 40, om inte redan vid 35, samtidigt som den samhälleliga signalen är den att "om du inte håller ut i arbetslivet tills du fyllt 65 och helst 68 får du inte ut din fulla pension".)

Häromdagen kom det i min e-postkorg en förfrågan från musikredaktören Bertil Blom som tydligen sänts till alla som någon gång lämnat in önskemål till Musikväktarna. Det gällde något slags gruppönskemål, men det var i mitt tycke ganska oklart hur man tänkt sig att det hela skulle fungera. En större grupp skulle önska ett femtontal låtar och så skulle redaktörerna ringa upp en eller helst alla. Alla? Om hundra grupper sänder listor på 15 låtar var så är väktarna uppe i 150 önskemål.

Om det är något program jag som lyssnare inte skulle vilja att förändrades så är det just Musikväktarna. Det kan väl göra detsamma om man är en eller flera som önskar. Vanligtvis talar man med en i taget när man talar i telefon.
Önskvärt vore däremot att man fick höra just det man önskat och att man om inte just detta önskemål kan uppfyllas kunde få veta varför. Jag hade en gång uttryckligen önskat mig celloversionen av ett stycke men fick i stället höra den mycket vanligare violinversionen - utan förklaring. Det var under en sändning med BB och Wivan Nygård-Fagerudd och jag tänkte det var en engångsföreteelse och tackade i alla fall, för det var ingen dålig version som spelades. Men när jag också följande gång med samma programvärdar fick höra mig ha önskat något jag inte precis hade önskat, blev jag mera fundersam. Hade jag uttryckt mig oklart? Nämner man en särskild inspelning är det nog den man vill höra. Annars vill man ha en förklaring, eller så får man finna sig i att just ens eget önskemål inte alls kom med.

Det har många gånger föresvävat mig hur konstigt det egentligen är att finlandssvenskar som företräder litteratur och kultur så ofta är helt obevandrade i klassisk musik - som om den vore någonting som inte är för alla. Jag har aldrig hört någon musiker säga sig läsa bara kioskromaner, men fråga en litteraturvetare eller författare i Svenskfinland vad han eller hon gillar för musik, och du får i minst 8 fall av 10 till svar något prov på rena skvalmusiken. Jag fattar det inte.

I ett brev till Lars Gyllensten publicerat i boken Hack i häl på Minerva skriver Georg Klein (redan 1987): "Det politiska klimatet och de skrivkunnigas undfallenhet för dem som nedvärderar saker så till den milda grad att även Mozarts musk kan kallas för 'finkultur' (kan man komma längre egentligen i denna förnedring?") De här raderna kom jag att tänka på när jag i Hbl igår åter en gång fick läsa om musikutbudet i Radio Vega. Med undantag av Musikväktarna och någonting till har jag de senaste åren nästan helt gått över till att lyssna på Yle 1. TV har jag inte men minst varannan gång jag knäpper på den finlandssvenska radion stänger jag fort av den igen: antingen kommer det skvalmusik, ofta strax före eller efter ett talprogram jag kanske vill lyssna på, eller så kommer det något av alla dessa "samtal" som mest låter som ölsnacket på Kåren i min egen ungdom - vad har det i medierna att göra?

Jag lyssnar också på ren underhållningsmusik. Medvetet, då och då. Det gäller i så fall klart avgränsade och utannonserade program som Tongåvan eller Liv i luren, som jag är fri att välja eller låta vara. Ofta gör jag samtidigt något annat, till exempel diskar eller torkar damm. All populärmusik består inte automatiskt av enfaldigt skval. Också inom den klassiska musiken finns det för övrigt mycket som är avsett som just underhållning - utan att för den skulle vara banal.

Nu tog det så lång tid att blogga att jag missade början av Tongåvan och sånär hade missat också Jonas Gardells fina låt, som jag en gång sett och hört honom sjunga live: Aldrig ska jag sluta älska dig. Det betyder inte att jag orkar höra den ofta. Klassisk musik tål därmot att upprepas och varieras, nästan hur ofta som helst. Naturligtvis med undantag - som alltid.

PS Texten ovan har i viss mån justerats den 8.1.

4 kommentarer:

  1. Jag är fullständigt överens med Birgitta då det gäller Musikväktarna. Programmet har varit en källa till njutning och glädje, mycket tack vare det kompetenta radarparet A-C.S och L.N. Jag frågar i likhet med Birgitta hur det kan vara möjligt att sammankoppla klassisk musik med någon speciell åldersgrupp. Är inte den musiken en dyrbar gåva till hela den nulevande mänskligheten? Tack, Bigitta, för din lågmälda och insiktsfulla text!
    Kajsa

    SvaraRadera
  2. Tack för den kommentaren! Samtidigt förstår jag nog också insändaren jag nämnde, den som tyckte det inte fanns mycket kvar i Radio Vega för oss som är över 60. Det finns så mycket annat där än klassisk musik och detta andra verkar desto mera förknippat med ålder och generationstillhörighet. Större delen av programmen verkar vända sig till unga, tycker jag.
    Birgitta

    SvaraRadera
  3. Viktiga synpunkter tycker även jag. Intressant att det faktiskt är så som du skriver att musiker inte påstår sig läsa bara kioskromaner. När jag tänker på det, inte bildkonstnärer heller (känner inte så många men dock). Jag saknar Schewelevs och Jan Granbergs program där de samtalade om musik och introducerade en hel del för icke förståsigpåare som mig som är intresserad av god musik över genre-gränser.

    SvaraRadera
  4. Tack för det också! Det vore lite märkligt och nog så intressant om de faktiskt läste mest bara kioskromaner:-)
    Schevelew stavas annars med v först och w sist; jag har också flera gånger stavat orätt. Programmet du nämner var ett annat än Musikväktarna och upphörde redan för flera år sen. Få se vad framtiden nu bär med sig. Fortfarande välkomnar jag A-K.S och Leif Nystén ifall de får återkomma som "väktare". Fortsätter ändå att lyssna med också andra programmakare, gör: Birgitta

    SvaraRadera