23 januari 2011

Opera, musik, radio, kulturpolitik

Igår på förmiddagen skrev jag fyra följebrev till olika "instanser" (som jag förhoppninsvis en annan gång kan berätta mera om) och trodde mig ha sänt iväg dem som pdf-filer till en annan som också ska kolla och underteckna dem. Men mobildatorn, som jag varit så stolt över att på egen hand ha lärt mig skicka pdf-filer med, hade plötsligt denna gång förvandlat filerna till något annat som inte alls gick att läsa.

Till yttermera visso och förbannelse hade dessutom de ursprungliga wordfilerna försvunnit. Därmed gick också eftermiddagen åt till att umgås med denna datamanick (i storleken A5) men i takt med att den blev hetare ökade också dess självsvåldiga konstrande. Till sist gick den inte ens att stänga av på det gamla vanliga sättet. När jag äntligen gick till butiken var det mörkt. Som tur var fick jag från och med klockan sex, efter dammsugningen (som alltid blir uppskjuten) fira en alldeles trevlig kulturafton här för mig själv, tack vara Yle1.

Först kom Lauantain toivotut, lördagens önskekonsert, och sedan Lukupiiri, läsecirkeln, där föremålet för alla samtal och diskussioner, redaktörer emellan och med lyssnare som ringde, den här gången handlade om Seitsemän veljestä (Sju bröder) av Aleksis Kivi (vars officella namn hela livet igenom var Alexis Stenvall). Den måste jag äntligen snart ta och läsa - jag  har faktiskt någon gång ärvt en upplaga från 1918 och med illustrationer av Akseli Gallen-Kallela (tidigare Axel Gallén).

Faktiskt hade jag också hunnit ägna en stund åt ett telefonsamtal från en väninna innan kvällen föll på. Det som det är svårt att få tid med och ork för är bloggandet, för att inte tala om mera krävande skriverier (åh, alla dessa häften, papper och lappar!), men jag hade heller inte från början tänkt mig ens så pass många bloggtexter som jag sedan ändå har skrivit. Vardagen innehåller så mycket av både stort och smått att reflektera över att det kanske ändå är bara bra att det inte finns tid att "prata" om riktigt allt. I alla fall inte offentligt.

Det är ändå inte så väldigt många som hinner läsa ens bloggar, särskilt inte de långa. Själv har jag bara en handfull bloggar jag regelbundet följer med. Eftersom min allt mindre reallön och allt högre hyra inte tillåter just några tidningsprenumerationer går jag ändå in på en och annan tidning via webben och kommer då nästan automatiskt att ibland klicka in mig på också främmande bloggar - beroende på vilka teman som är aktuella. Det tror jag alla gör (också ni som sagt mig att ni "aldrig läser bloggar").

Idag såg jag i en blogg att man i Sverige har en "operakampanj" på gång och då var det en person, vars åsikter jag ofta - men inte alltid - håller med om, som - om jag förstod honom rätt - tyckte dylikt satsande på "borgerlig" kultur bara hindrar "det friska och fria kulturlivet på olika arenor" att växa fram.

Fast jag tror mig förstå hur han tänker förstår jag ändå inte slutsatsen. Erkännas bör, visserligen, att jag inte satt mig in i vad kampanjen går ut på. Jag bara reagerar, rent principiellt, emot den numera blott alltför vanliga polariseringen av "borgerlig" eller "hög" kultur å den ena sidan och "frisk och fri" kultur å den andra - som om det vore fråga om varandra uteslutande motsatser. Sådan dikotomisering förekommer lika väl till "höger" som till "vänster" och beror helt enkelt på, tror jag själv, att man inte från tidiga år har fått uppleva allt över hela skalan.

När man, som jag, inte själv är musiker utan har fått ta del av det mesta i musikväg från "gräsrotens" nivå och synvinkel och med hjärtat mera än med hjärnan, utan vare sig stort och gediget kunnande eller förenklande teoretiska "raster" att lyssna och tycka något "genom" - så kan man inte annat än beklaga att det finns människor som måste gå omkring och tro att inte all musik är för alla!

Liksom jag aldrig har förstått mig på den politiska konstelltionen med "vänster" och "höger" (skalan är inte rak utan bildar en cirkel, sa en gång en bekant) fattar jag inte att man måste skilja mellan "borgerlig" och "annan" kultur - försåvitt det alls är "kultur". (Där kommer förstås problemen in - eftersom konst och kultur också handlar om smak. Man vet nog ändå när man har att göra med direkt "okultur" - eller hur?)

En annan sak jag aldrig begripit är talet om "vardagens stilla lunk" eller den "vanliga grå vardagen". VAD är det för något? De flesta får längs med dagarna uppleva både svart och vitt, knallrött och för all del också grått, men oftast huller om buller och utan någon känsla av "lyft" eller ens av "luft". Stora kulturupplevelser i en helt annan miljö än den vadagliga - varför inte både "scen och salong" och helt andra "arenor" - kan få också vardagen att i långa tider skimra som en himmelens båge efter regn.

De gånger jag haft förmånen att - efter en ansträngande dag, under vilken någons kastande av småspik över mig (live eller per mejl) varvats med småsmå stunder av tröstekakor tillsammans med någon annan - få sätta mig på tåget med en god bok, därefter ta en promenad eller spårvagnstur till Finlandiahuset eller Nationaloperan, kliva in i denna "andra värld", där aulan varit fylld med glada och "alldeles vanliga" människor precis som jag själv, sätta mig i en bekväm stol och sedan njuta av inte bara färgprakt utan framför allt otroligt skickligt framförd musik (dans/teater) som innehåller "allt" av mänskliga känslor - dessa gånger har jag för långa tider framåt fått kraft inför alla de berg- och dalbanor vardagen kastar omkring mig i.

Denna form av stimulans, mentalhygien, inspiration - vad man vill kalla det - borde uttryckligen vara till för ALLA och inte bara för dem som i detta nu har råd till biljetten!

'Elit' betyder inte detsamma som 'elitism'. (Alla ord som slutar på -ism innebär  överdrifter.) Inte för att någon just nu har talat i dessa begrepp, men i vissa offentliga diskussioner verkar man inte se skillnaden dem emellan. Opera är inget som av lyssnaren-tittaren kräver kunskap (fast sådan inte heller är till skada). Intrigerna är mest som forntida schlagers, så dem är det inte svårt att hänga med i (utländska libretton är oftast översatta och textade på skärmar ovanför scenen). Det är musiken och framförandena som är det stora och som ger en "lyftet".

Jag tror inte gamla anrika konstformer - som dessutom hela tiden lever, utvecklas, förvandlas, nyanseras och omtolkas - och som av sina utövare fordrar ett musikaliskt, tekniskt och i vissa fall skådespelarmässigt kunnande som ingen kan ha uppnått utan långvarigt och hårt arbete (!) på något sätt utgör hinder för det "friska och rika kulturlivet på andra arenor".

Det är inget fel på "scen och salong" - ibland, då och då - för alla. Varför ska somliga släppas in i kulturen bara "köksvägen"? Se i stället till att vanliga dödliga, också arbetslösa och pensionärer - kanske i synnerhet de, får råd att gå på opera minst en gång i året, elller på en mäktig konsert eller två ...

Då kommer också deras eget skapande, av vad slag det vara må, att få ett lyft. Det är jag säker på:-)

2 kommentarer:

  1. vi är alla mer eller mindre glada småborgare, storborgare, miniborgare, hamburgare och människor framför allt, men mest är vi medborgare som är delaktiga i och har ansvar för det som händer i samhället i motsats till begreppet skattebetalare, som den kan kalla sig som tror att han kan köpa sig rätten till ett priviligerat liv; jag vet att alla inte är "borgare" i någon politisk mening och saknar någon som rakt upp och ner utbrister: jag är arbetare, medborgare, medmänniska... men tyvärr har den borgerliga hegemonien i samhället lagt beslag på dne tolkning som dagens verklighet erbjuder och marginaliserat bort de människor som inte är köpstarka, friska, vackra, förmögna och kanske kulturella...
    Jag är bara trött på den kommersiella fernissa som vi alla kletar runt i, fastnar i och inte orkar befria oss från... skriver signaturen Ben Bella

    SvaraRadera
  2. Tackar för detta och vill bara säga att allt i denna färgranna värld som glimmar likt fernissa inte nödvändigtvis alltid är det. Jag har aldrig riktigt förstått vad "den borgerliga hegemonien" egentligen är för något - hegemonier finns av så många slag, i smått som i stort. På tal om att lägga beslag på tolkning så förekommer det f.ö. också inom andra kulturyttringar än musik. Inte minst i litterära kretsar verkar på sina håll några få stora granar breda ut sina nedersta grenar över nästan hela undervegetationen, vilket jag inte nu kan gå närmare in på.
    Vet inte om "ett priviligierat liv" ska mätas med t.ex. just opera som måttstock. Hur ska folk få ta del av konst och kultur om detta inte delvis bekostas med skattemedel? Biblioteken bekostas med skattemedel. Förut var de folkbildningsinstitutioner - numera mäts deras nytta med antalet lån, vilket gör det "lönsamt" att köpa in en massa deckare i stället för mycket av den nya kunskap som kunde ge folk ett bättre liv. Ju mer kontroversiell kunskapen är, desto viktigare vore det att alla demokratiskt finge bilda sig en egen uppfattning om den. Jo, tolkare och "företräden" är ett problem inom många sektorer - det håller jag med om. Tyvärr är det också som Carl Hammarén lär ha sagt: "Allt är inte guld som inte glimmar". Men i denna stund glimmar redan nattens alla stjärnor ... Birgitta

    SvaraRadera