12 januari 2011

Väktarna och Vega en gång till

Förra gången ställde jag tre frågor. Svaren på de två första är ”Kanske inte riktigt så” respektive ”Ja, delvis”, medan den tredje frågan lämnats utan svar.

Det lär sammantaget ha funnits flera musikväktarvärdar under årens lopp än just jag råkar komma ihåg och det lär inte ha varit som tillfälliga ersättare Bertil Blom och Wivan Nygård-Fagerudd först kommt med i programmet. Detta har nu i viss mån förklarats för mig i ett e-brev. (Det går bra att ge kommentarer under själva blogginläggen, men naturligtvis får man mejla också.)

Själv tycker jag mig ändå minnas att Ann-Kristin Schevelew och Nils Mustelin en längre tid skulle ha utgjort Musikväktarnas mer permanenta värdpar och att Leif Nystén sedan skulle ha efterträtt NM, men naturligtvis kan mitt minne svika mig – jag har ju bara varit en vanlig lyssnare.

Ett regelbundet återkommande program börjar man som radiolyssnare lätt uppfatta som ett slags ”familjemedlem”, eller i alla fall ”nära bekant”. Vissa program vill man hellre behålla som de är än andra, särskilt om man tycker de är bra. Lite omväxling förgyller visserligen ibland, och jag tror kanske inte det är någon dum idé att med några veckors mellanrum ha en utövande musiker som gäst i Musikväktarna. (Också på den finska sidan har man haft studiogäster i liknande program.)

Den andra av frågorna från senast får jag lov att besvara själv: Jo - delvis hade jag uttryckt mig oklart, den där andra gången jag inte tyckt mig få höra riktigt den musik jag önskat mig. Mitt önskemål (som jag nu har hittat i e-postkorgen) innehöll faktiskt en något oklar syftning. Så då har BB och WN-F den aktuella gången nog ”spelat rätt”.

Fråga tre gällde om vi i media ska behöva ta del av ett snack som närmast liknar det som i min ungdom förekom vid ölborden på studenkåren. Den har indirekt besvarats genom att man i media de senaste dagarna poängterat svårigheten med att bara ha en svensk kanal medan de finskspråkiga har både Yle1 och Radio Suomi. Men vi har ju Radio Extrem ...?

De lokala nyheterna går jag numera miste om. Jag orkar helt enkelt varken lyssna på den högljudda skvalmusiken mellan inslagen eller springa fram och tillbaka till radion för att skruva ner ljudet när låtarna kommer och så upp igen när redaktörerna ska säga någonting.

Om jag trodde att de här synpunkterna bara gällde just mig skulle jag inte blogga om dem. Jag tror det är många som i andanom håller med mig, även om var och en bara kan stå för sin egen åsikt. Bloggar man så når man några fler än man pratar med till vardags.

Ännu en sak: Enkäter hör till det mest missbrukade och kvasivetenskapliga som finns. ”Som man frågar får man svar” heter mycket riktigt en lärobok i enkätmetodik. Felkällorna och bristen på kontrollmöjligheter är många. (I min egen gradu avslöjar de friare tilläggsfrågorna tydligt att kryssfrågorna betytt alldeles olika saker för olika respondenter; ändå hade de granskats av både handledare och språkfilosof och ansetts klara och entydiga.)

Trots dylika dubier hade jag för en tid sedan (kanske ifjol) ambitionen att besvara en enkät om Radio Vegas programutbud. Jag gav dock upp då jag märkte att frågorna ingick i helheter som inte passade ihop med min egen vardags- och föreställningsvärld. (När lyssnar man förresten på ett program? Radion kan stå på i timmar utan att man snappar upp mer än enstaka glimtar.)

De vanligaste tankarna man har när man fyller i frågeformulär är förmodligen: ”Det beror på”, ”Hur menar de egentligen?”, ”Det finns ingen ruta för mittemellan” ...

Eller så ritar man dit sina kryss, utan att just ägna dem en tanke.

PS Rubriken jag förra gången undrade över lär inte ha lagts dit av insändarna själva utan av tidningen.
Det tror jag. Sådant har jag förut också själv råkat ut för. (Det tycks vara vanligt i vårt land att redaktörer och förläggare gladeligen tafsar på andras texter ...)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar