26 februari 2011

Kostdoktorn, Radiodoktorn - eller kanske båda?!

Drack lite vin igår kväll, blev "social" härhemma för mig själv och fick för mig att med några små frågor och kommentarer delta i en diskussion på Kostdoktorns sidor under signaturen Bims. (Idag ser jag i Google att det fnns många som kallar sig just så.) "Det tog hus i helsike" kan man inte säga, men jag fick genast ett par svar och min blogg fick ett antal besök som alla länkats hit från kostdoktorns sidor. Inte för att jag tar tillbaka vad jag sagt men kom ihåg att jag inte är natur- utan bara samhällsvetare (om ens det) och en f.d. svårt sjuk som pliktskyldigast "följer med" ... (för jag är varken "matlagningsmänska" eller "hälsofreak", men vill själv gå ner i vikt och bli av med ännu fler symptom än jag redan blivit; amalgam- och käksanering plus antioxidanter i slutet på 90-talet tog bort ca 70-80 procent).

Jag skulle önska att lchf-förespråkarna, kostdoktorn och andra, ville gå in på vår egen radiodoktors sidor (svenska.yle.fi/webbdoktorn), titta efter vad man där har sagt om t.ex. kosten och om kolesterolet och gå in i "vår" diskussion också - om de har tid. Vi är ju svenskpråkiga vi också, men alldeles för få för att hålla reda på allting själva ... Bl.a. såg jag en rubrik där smör och olja ställdes mot varandra men märkte inte att den än så länge skulle ha väckt någon diskussion. De få gånger jag orkat höra på radiodoktorn (dålig sändningstid mitt i veckan och en viss beskäftig och konservativ touch beträffande många gånger också kontroversiella frågor) har det alltid sagts att höga kolesterolvärden är en riskfaktor - en av flera, och lyssnaren har inte just fått veta om vad den nyligen uppflammade diskussionen om våra kostvanor och kolesterolvärden går ut på.

"Fråga inte den gamla skolan vad den nya handlar om" gäller nu som alltid. Medicinsk journalistik borde enligt min mening vara mångsidig och objektiv och tala om för oss alla att det nu pågår en vetenskapsdebatt och kanske ett helt paradigmskifte och att det är typiskt för sådana debatter att den ena skolan beskyller den andra för att grunda sig på slarviga undersökningar samt att den ena ofta smutskastar och/eller döljer vad den andra sagt. Det finns en massa annat än just kosten och fettet, skulle jag tro, som borde diskuteras. Fria radikaler och antioxidanter samt hur man mäter och inte kan mäta dem, tungmetallers samband med vissa vanliga sjukdomar, medicinresterna i miljön med mera med mera.

Detta är en blogg, inget mer, och nu ska jag rusa till Frissan. (Bara för en klippning, inte för att förgifta mig med hårfärg. Att kemikalier som används när man färgar håret sugs upp genom huden och kan förorsaka sjukdom läste jag i Lancet, tror jag det var, redan på 70- eller 80-talet då jag jobbade på ett sjukhusbibliotek. Det har kanske skett en översyn och en utveckling sedan dess, vad vet jag, men som tur har jag ändå aldrig varit intresserad. Man har det hår som man har. Och den ögonfärg och det skonummer.) Suck. Nog kommer jag för sent, som vanligt ...

20 februari 2011

En kall och snöig söndag

Det är omöjligt att hinna blogga tillräckligt ofta, inte för att jag trott mig om mer än att hinna följa upp de trådar jag kastat ut ...

Idag har jag tittat på andras bloggar, bl.a. en om författares kamp för de kommunala bibblorna i Sverige. (Bibliotek = 'bibbla' därborta; varför Svenskfinland talar om 'bibba' är mer än jag begriper - på svenska betyder det ju: 'hög' eller 'hop'. För all del!)

Man vill inte ha den kommersiella styrning som skulle följa av att ge ut biblioteken på entreprenad och jag får lust att fråga: Varför tror ni den kommunala styrningen är så mycket bättre? Styrning som styrning. Skippa styrningen!

Inte helt och hållet, naturligtvis, men som det nu är finns det en djungel av regler och system till ingen nytta; bland de värsta är de som gäller utlåningsstatistiken.

Inte bara tiger den still om hur mycket bibblorna utnyttjas för frågor och svar, bläddrande och läsande och hjälp på ort och ställe (människor som browsar i hyllorna, kollar upp fakta, slår upp ett kapitel här och där, läser tidningar och skriver av recept, t.ex.) utan den tiger också om personalen - om dess arbetsmängd och om allt vad den behövs till.

Förutom informerandet - ett mycket vittomfattande begrepp - innebär också  returnerandet av lån (som inte statistikförs) betydligt mera jobb än själva utlåningen (den som s.a.s. mäts). Den största och ofta mest krävande delen av arbetet är dessutom den som varken syns eller mäts - allt som sker i arbetsrummen, vid datorerna där, i samband med urval och logistik, och inte minst när det gäller katalogisering (samt klassificering och val av ämnesord): allt som skulle blivit så lätt i och med den nya tekniken, men som i stället förvandlats till ett ständigt föränderligt fikonspråk av termer , koder och indikatorer att ständigt lära sig på nytt och på nytt och helst också alltid  utantill.

Dessutom tiger den, statistiken, om det mesta av vad som är viktigt: vilka verk man egentligen borde välja, hur stort utbudet är och vad som ska ingå i det - det som ska finnas just för att befrämja all den där demokratiska valfriheten för medborgarna som biblioteken sägs vara till för.

Böcker - liksom filmer, skivor och allt annat som numera anses höra till (Varför ska biblioteken göra allt?) - kostar naturligtvis pengar och nu har då kommersialiseringen sedan länge nått in i också den kommunala verksamheten, så att vill man ha större anslag för inköp ska man visa upp en ökande utlåningsstatistik, och för att kunna göra det ska man använda en allt större andel av de anslag man fått till just precis sådana bestsellers, deckare och annan underhållning som är ägnad att öka just den där statistiken ...

Det viktiga - bildningen, kunskapen, mångsidigheten, demokratin - möjligheterna för gemene man att bilda sig en egen uppfattning om saker och ting kommer aldrig att gå att mäta och glöms därför ofta bort.

Jag tycker inte vi ska slopa våra folkbibliotek. Jag tycker de gärna kan få fortsätta vara kommunala, åtminstone flertalet av dem. Jag tror biblioteken kan och ska få fungera som ett slags "lungor" i samhället - precis som biografer, konsertsalar, teatrar ...

Men jag tror att också privata bokcaféer och liknande borde få möjlighet att verka. Jag tror inte på jätteenheter, jättesystem, och centralstyrda kolosser - vare sig de är kommunala eller privata. Jag tror i stället vi borde återgå till kvartersbibliotek, kvartersbutiker, kvartersbiografer ...

Det är inte svårt att kolla upp var någonting finns, om man inte råkar ha det själv. Utan alla invecklade samarbetssystem och gemensamma datakataloger hade det gått alldeles enkelt per telefon och e-post som förut. Allt behöver faktiskt inte trasslas till, bara för att tekniken ger en möjlighet till det:-)

I alla fulla fall: Låt det få finnas bibliotek!

PS Jag tror det för min del är slutbloggat om Musikväktarna - åtminstone för en längre tid. Däremot har jag upptäckt ett TV-program som verkar bra, även om jag själv i mobildatorn inte kunnat se mera av det än små stumpar på Arenan.

Programmet heter "Min morgon" och jag läste i en tidning - surprise, surprise - att dess flesta tittare än så länge är pensionärer. Konstigt - har inte alla med sig teven i famnen när de rusar till sina jobb?

Äh, det där var ett dåligt skämt. Skämt åsido: Om kvällarna sänds programmets bästa inslag i repris, under namnet "Från morgon till kväll". Med hjälp av både filmade inslag och lagom korta samtal med olika gäster ger det levande inblickar i vitt skilda verksamheter och fenomen. Humor saknas inte heller - mycket bättre än min egen!

09 februari 2011

Gruppönskemål i Musikväktarna?

Det här börjar bli en följetong, men Musikväktarna engagerar många och det är enklare att blogga än att leta fram ett nummer dit man som lyssnare kan ringa och ge sina rosor eller sitt ris. Den här gången blir det ris. I alla fall från mig: Gårdagens program var alls inget musikväktarprogram!

Håller vi på att gå miste om hela idén: att vem som helst får ringa och önska sig vilket som helst klassiskt musikstycke - och dessutom ha en rimlig chans att få det framfört i sändningen samma kväll?!

Igår uppmanades lyssnarna ringa, precis som förut, men de fick samtidigt veta att önskemålen sparas inför nästa veckas sändning. Som om man höll på att göra om önskeprogrammet till ett på förhand sammanställt temaprogram.

En förening (eller annan grupp) må så gärna sammanställa programhelheter, det får också enskilda göra på popsidan, men varför just i Musikväktarna?!

Igår var det en grupp, en sångkör, som hade önskat sig allting på förhand. Till råga på allt bestod den av personer från en och samma trakt och med musikintressen som alla drog åt samma håll.

Genast i början av programmet fick lyssnarna veta vad det kommer att spelas för slag av musik (mest körmusik) - och så var den kvällens charm och spänning borta. Ingen spontanitet och inga överraskningar här inte.

Till råga på allt var gårdagens programhelhet (önskargruppen må ursäkta, men den kanske inte har brukat lyssna varje tisdag) nästan som en sammanfattning av de mest spelade melodierna från de senaste åren. Trist.

Om jag får göra ett slags icke-önskemål så vore det att minska antalet årliga framföranden av Fångarnas kör till ca 5. Alternativet vore att ha den som signaturmelodi: Då vet vi alla det och de av oss som inte vill höra den upprepas alltför ofta kan vänta med att knäppa på radion tills den har klingat ut.

Jag hoppas verkligen att Musikväktarna bibehålls som ett önskeprogram för musikintresserade lyssnare, med all den mångsidighet som detta kan innebära.

Proffsigt gjorda temaprogram är en helt annan sak, som förhoppningsvis kan få ökat utrymme i Radio Vega (liksom de ju har i Yle1) - men på egna tider.