25 maj 2011

En tankekedja till

Efter en ledig dag, dock med ett tvåochenhalvtimmes gästspel på jobbet, sitter jag och pysslar jag med radion påknäppt och snappar upp ett och annat. Redan på jobbet, innan jag gick hem, öppnade jag datorn och såg att askmolnet förorenar luften i Finland. Jag läste det högt. Bakom bokhyllan stod en kollega och replikerade blixtsnabb: "Vi kan ju va' glada att de' int' e här vi har vulkanen."

I radion verkar de förvånade över att finlandssvenskarna inte är en enhetlig grupp. Har någon trott att vi är det? Är sverigesvenskarna en enhetlig grupp? Norrmännen? Ska det verkligen ha så stor betydelse hur många man är som talar ett språk? Fördelas inte det mesta - också, eller inte minst, attityder - enligt Gauss kurva? Förvånande nog sker det redan i mycket små grupper en viss fördelning, även om kurvan kan ha lite olika lutning. Har jag kanske haft omkring tjugo chefer i mina dar? De jag minns fördelar sig tydligt enligt denna kurva, också kallad normalkurvan, eller normalfördelningskurvan. En riktigt vacker och inte särskilt lutande kurva är det.

Också socialgrupper bildar antagligen en dylik kurva. Inte finns det några få klasser: över-, medel- och vad då? Ett, och tre och fyra? Denna eviga lust att kategorisera! Jag reagerade nämligen på, att den som för en stund sen i Radiohuset intervjuades om sin undersökning om finlandssvenskar, också talade om klasser. När jag var i samma ålder som hon (antar jag) var det Rauhalas socialgruppsskala som gällde vid undersökningar, och i den fanns det grupper och nivåer hur många som helst. En och samma individ kunde på basis av sin utbildning tillhöra en grupp och på basis av sin ekonomi en annan. För att nämna ett exempel.

De som börjat tala om klasser nu igen, i tid och otid, framkallar själva ett nytt slags klasstänkande: du hör dit och du hör dit, åt den som har skall varda givet, och allt vad det här kan föra med sig. Inte ett ögonblick tror jag att inkomstklyftorna och uppdelningen i folk och folk skulle vara något som sker omedvetet. Medan jag skriver det här lyssnar jag fortfarande: Många finländare upplever att de håller på att börja uppdelas på ett beklagligt sätt ... Såvitt jag förstod gällde detta både sjukvård och andra sammanhang.

Denna uppdelning görs också inom enskilda yrkesgrupper. Vad är det t.ex. för en skillnad mellan en "skrivare" och en "författare"? Under det första halvseklet av mitt liv var författare ett helt vanligt och odramatiskt begrepp, som innebar att någon författat och/eller författade någonting - böcker eller kortare texter, sak samma. Var man sedan "stor" och "berömd" (typ Strindberg eller Lindgren) så var det ju trevligt och visade väl att också författare kanske fördelade sig enligt samma Gauss-kurva som alla andra. Sällan har väl någon - i varje fall historiskt och internationellt sett - helt och hållet försörjt sig på att skriva (eller utöva konst och konsthantverk). Vad som gäller borde vara själva texterna. En text kan vara väl eller illa skriven och nå eller inte nå fram till sin målgrupp bland läsarna. Ge eller inte ge lön för mödan. (Sistnämnda gäller minsann också inom andra branscher.) Vad som är konst eller konsthantverk finns det ändå sällan eller aldrig fullständig enighet om.

Jag tänkte på det här också tidigare på dan, då jag med ett öra hörde teater diskuteras. Också i det sammanhanget talades det nämligen om en indelning - om inte klassindelning, så tudelning: i teater för folket respektive för de intellektuella. Jaha. Är det ena mera värt än det andra? På biblioteket var det en gång en kund som sa: "Finlandssvenska böcker har blivit så spekulativa." Det här gäller knappast bara finlandssvensk litteratur. Teater, litteratur, bildkonst - plötsligt förefaller det finnas två huvudslag: den som utgår från akademiskt teoretiserande och konstruerande, och den som utgår från något alldeles annat.

Ännu en bit in på nittiotalet ordnades det med författarkurser och författarskolor - men på kort tid började samma slags skolor och kurser kallas skrivarkurser. Alla som deltog hade nämligen inte ambitionen att ge ut någonting, och då kunde man kantänka inte kalla dem författare - ens av sina egna texter. Följden för dem som ändå förr eller senare blev utgivna var att de inte heller sen alla gånger räknades som författare (annat än långt borta från "egen stad") för de hade ju redan skrivarstämpeln på sig ... Jag vet en som fått en välskriven och på alla sätt läsvärd roman, dessutom med hög "igenkänningsfaktor" för alla de läsare som levat ett tag, å det elakaste sågad som varande en ointressant memoarbok den ingen kan känna igen sig i - av en kritiker som var under trettio! Samma kritiker hade i annat sammanhang till skyarna höjt en annan bok från samma tid och som definitivt inte (enligt min uppfattning) var bättre skriven - men den var skriven av en Kändis. Och handlade om en mera välkänd trakt och om ett mera känt socialt sammanhang. (Det är som när min gradu måste sänkas ett vitsord för att själva resultaten av min enkät inte varit särdeles intressanta. Det var ju ingens fel. Lika lite som det varit någons fel att intervjuade finlandssvenskar svarat på ett överraskande sätt, såsom enligt dagens radioprogram.)

Själv har jag ingen roman bakom mig. Inget försök till någon heller. (I Svenskfinland måste man alltid urskulda sig: "Nej, jag talar inte nu i egen sak.") Men jag ska för säkerhets skull inte nu säga särskilt mycket mera om det här. En blogg kan ju de facto bli läst av vem som helst. Det kan däremot inte alltid de utlåtanden som ligger till grund för viktiga beslut som gäller enskilda individer och deras öden - om inte alltid för livet så åtminstone ibland för flera år: Inte ens de drabbade själva får nämligen veta varför de fått avslag på sina ansökningar från någon fond, stiftelse eller nämnd, och inte heller får de som är svårt sjuka (såna som nyss i radion sades bli ojämlikt behandlade) och som av vissa myndigheter fått avslag på sina pensions- eller rehabiliteringsansökningar - trots goda motiveringar, referenser eller intyg - veta hur besluten kommit till och vad de grundat sig på. Alla borde ha rätt att få läsa de utlåtanden som handlar om dem själva och att få veta namnen på dem som gett dem. Beslut av betydelse för människors väl och ve borde aldrig få ske godtyckligt och anonymt.

Tvättmaskinen har stannat. Och jag ska avbryta dagens tankekedja, innan den blir ännu mera vindlande och lång omständlig. Det var en svensk kollega som kallade min blogg en tankesmedja. Riktigt så ambitiöst är den ändå inte tänkt. Och kollegan visste inget om den riktiga tankesmedjan, den som inte är min. Men en viss yttrandefrihet bör alla ha, och visst fungerar bloggar som ringar på vattnet - även om en hel del av responsen bara ges muntligt. Senast jag kallade en text här för tankekedja var det en läsare som sa mig att den saknade styckeindelning. Dagens kedja får sig förhoppningsvis inte för att vara brusten.

Hur någon - såsom ett av dagens intervjuobjekt i radio - kan ställa sjukvårdskostnader mot sådant som "musikhus" är för mig något helt obegripligt: musik - om något - befrämjar både jämlikhet och hälsa! Och mycket annat. Konserthus är inga "skrytbyggen" - de flesta konserter är ju i det närmaste fullsatta. Och det är inte främst "överklassen" som fyller salarna! (Men väldigt sällan finlandssvenskar.) Säger jag ännu som ett tillägg, sedan jag flyttat över till Yle 1 och musiken där.

24 maj 2011

Välkomna tillbaka, musikväktare!

Äta har sin tid och leka har sin tid, lär min farfar ha sagt till sina barn.
Översätta har sin tid och blogga har sin tid, säger jag. Och: Jobba har sin tid och lyssna på Musikväktarna har sin tid! Idag fick jag bråttom hem från min "kvällstur" (ärkefinlandism) för jag ville köpa hem lite rödvin att fira det med att Ann-Kristin Schevelew och Leif Nystén i kväll är tillbaka vid sin läst - den de borde ha fått sitta kvar vid hela tiden. Det måste kännas konstigt att bara vikariera i sitt eget program.

I eftermiddags fick jag ett sms av en väninna som också gladde sig; hon trodde att de gamla konferenciererna kanske rentav återvänt på lyssnarnas begäran, men så väl var det tydligen inte. Vad jag bland annat gillar hos dessa två, är att de talar till lyssnarna som till fullvuxna människor. (Det är det få av radions programmakare som tycks göra nuförtiden.) Och så hanterar de sin kunskap på ett naturligt sätt.

Vad jag framför allt irriterat mig på i år, med de förändrade Musikväktarna, är det där nya konceptet med gruppönskemål - tråkiga och ensidiga program, som tydligen körer kunnat använda till att göra reklam för sig, och med telefonsamtal som verkar vara färdigbandade. I och med dem är ju hela idén med Musikväktarna satt ur spel. Annars också verkar önskemålen mest samlas på hög i långa tider, utan att folk får medverka "live", just då de vill höra någonting. Själv överraskades jag en gång då jag knäppte på radion och fick höra ett stycke jag sades ha önskat mig. Det hade jag för all del - men inte just den veckan! Det var en ren slump att jag hann lyssna den gången det sändes.

Mångsidiga program med människor som ringer eller mejlar samma kväll deras önskemål också framförs är nog vad åtminsone jag önskar mig. Så var det ju alltid förut. Något enstaka undantag med kvarblivna e-postönskemål är säkert okej, men blir det regel att hålla sig till sådant blir programmen tråkiga. Liksom de blir det om lyssnarna genast i början får sig en beskäftig innehållsförteckning. Jag skulle kunna säga mer men nu lyssnar jag i stället. För i kväll är allt som det ska vara. Utom signaturmelodin: Varför denna tråkiga nya signatur, som låter som ett pedagogiskt exempel för skolbarn? När den gamla var så inbjudande, glad och musikantisk!

Tack, "vikarier", för ikväll!

PS Det var också trevligt att i lördags höra er i Sävel on vapaa, även om programmet koncentrerats kring enbart musical och operett. Trevliga teman de med! (Om nu Yle 1 en gång gått in för detta med tema. Själv gillar jag de mera blandade önskeprogrammen.)