27 juli 2011

Sjusovardagen 2011

Citatet förra gången verkar kanske något förenklande i förhållande till det sammanhang jag lade in det i, men jag tänkte mig ändå ingen större risk för att det skulle missförstås. Man känner sig ju stum inför det oerhörda, och är ofta tyst när man sörjer, stannar liksom upp efter att till vardags annars bara ha pladdrat på om förtretligheter som sedan plötsligt framstår som så futtiga att man ocksä därför har skäl att tystna.

Men visst ska vi tala med varandra om det som hänt och händer i världen och fundera på om vi kan göra något gott och i så fall vad och på vilket sätt. Jag är lite förbryllad över att det liksom inte riktigt går att till exempel på jobbet tala om det som hänt i Oslo, man bara går på med de dagliga rutinerna. Fast lite dämpad är stämningen nog, och kanske Seneca i tiden har menat just detta: att ord och pratande på något sätt kan göra illa det som inom var och en för sig först kan behöva få tänkas igenom och ges tid att läka.

Samtidigt måste den alldeles vanliga vardagen på jobb och i hem få fortgå med alla de små uppgifter, glädjeämnen och förtretligeter som de facto också behöver sin vanliga dagliga uppmärksamhet. Vad beträffar de sistnämnda har jag själv inte bara varit på jobb och hoppat omkring på min cysta utan dessutom idag igen varit och fått den tillfälligt åtgärdad - vilket också betyder tillfälligt sjukare. Är det någon som har erfarenhet av en sådan här småpotatisliknade knöl i fotsulan, tar jag nog gärna emot ett eller annat tips på hur man permanent kan få den att försvinna, helst utan operation. Jag har rekommenderats besök hos en fysioterapeut (sverigesvenska: sjukgymnast), vilket förbryllar mig så pass att jag av ren nyfikenhet ska följa remissen och höra efter vad en sådan kan ha att säga:-)

Vad beträffar sommar, böcker och skrivande har det i år varit riktigt skönt att mest bara läsa och ingenting skriva själv. För ett par år sedan blev jag så överansträngd av en "utgivningsrumba" att det tagit mig väldigt lång tid att i olika avseenden återhämta mig. Jag har under årens lopp haft med fler än ett förlag att göra, men dessa har haft mycket gemensamt, så mycket att jag skulle vlja ställa alla förläggare följande önskemål: Gör produktionslogistiken möjligast smidig och följ de tidtabeller ni kommit överens om med författarna. Om förlagen skulle fungera som de flesta andra organisationer i samhället vore mycket vunnet: När man väl har lovat ge ut en bok (och det är DEN boken man ska ge ut - inte någon av förlaget omarbetad version, såvida inte "kompositören" uttryckligen bett om att få texten i "arrangemang") gör man en tydlig och klar överenskommelse om vardera partens åtaganden, kostnader och arvoden, vilken tidtabell som ska följas, när utgivningen ska ske och hur distributionen ska skötas (t.ex. om förlaget helt och hållet sköter denna eller ej) - och så gör man just så som man kommit överens om att göra! (Eller säger till om det händer något på vägen och gör i så fall upp en ny tidtabell som passar båda.) De flesta författare jobbar "vid sidan om" (eller tvärtom: "skriver vid sidan om") och kan få mycket förstört om de väntar sig korrekturet i mars och det kommer i juni, eller om t.ex. oktober månads i god tid inplanerade skrivledighet (utan lön, för att komma igång med följande bok) i stället går åt till marknadsföring (av den gamla skåpmat man önskar få gå vidare ifrån).

Det jag egentligen här idag tänkt nämna, beträffande böcker, var att jag - som aldrig förut fattat någonting om fantasylitteratur (orkade inte förbi sida 30 i Harry Potter, första delen) - i dag eftermiddag, samtidigt med kaffedrickande och bloggande, åter en gång har hört ett avsnitt av boken "Underfors" av Maria Turtschaninoff och verkligen insett att det ligger något i det jag förut hört om att fantasy handlar om oss "vanliga" människor och hur vi fungerar, kanske också om vad som rör sig inuti oss. Jag har missat många avsnitt, men de jag har hört har gett mig mersmak; jag ska läsa boken. Den låter tillräckligt "verklig" för att också jag ska hänga med.

Vad uppläsningen beträffar har jag lust att avslöja att jag allra först, då jag bara hört ett par avsnitt i början, tyckte den lät lite tråkig - men att jag efterhand som rösterna återkommit har fått tag i det som antagligen är den avsedda rytmen och nu mot slutet tycker den är precis som den ska vara. Läsningen är tydlig och klar men inte alltför entonig och absolut inte oengagerad - tvärtom är den präglad av just så mycket äkthet och intensitet att den faktist INTE i längden blir just: tråkig. Att jag själv reagerade annorlunda i början än jag gör mot slutet får mig att tänka på recensenter - också av skrivna texter: Tänk om de lite oftare kunde ge varje bok och dess egen rytm och ton en chans, innan de hasplar ur sig en kritik som om de hoppat över både titel, rubriker och flera sidor, och läst resten av texten genom en färdigt formad och färgad matris? Nu tänker jag inte alls på ovannämnda författare och hennes aktuella bok, utan på böcker och recensenter i största allmänhet - inte alla, men heller ingen nämnd. Varje människa, individ, har en egen inre rytm att s.a.s. läsa av, eller lyssna av. Det har också varje bok, som också den är en "individ".

Det gick som vanligt när jag ska blogga "bara någon rad" och dessutom "bevisade" jag, fastän det inte var min avsikt från början, att det är de mindre bekymren det tycks vara lättast att prata om. Också det behöver vi få göra. Radion kunde kanske ändå ägna sig mer åt det som skett och sker i Oslo, inte minst åt den storhet som så många uppvisat efteråt, efter det oerhörda som skett. Just nu går det ett program om att göra varandra lyckligare. Det låter bandat och kunde kanske ha fått vänta till nästa vecka. Eller kanske inte: hellre lite vardagspsykologisering än att vi inte alls bryr oss om varann. Mina norska vänner sms:ade i söndags:

"... Det göres ju mycket gott, som det inte talas om, men vi borde kanske börja fokusera mera på det ..."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar