27 augusti 2011

Att-satser à la Valtiala eller Bergqvist?

I dagens Hbl recenserar Erik Bergqvist Robin Valtialas bok Som katternas sätt att minnas. Utan att i övrigt kunna ta ställning till vare sig boken eller recensionen får jag lust att kommentera två exempel på "Frakturer, oklar syftning" recensenten tar upp. (Vad menar han egentligen med just ordet 'frakturer' - är det en språkvetenskaplig term?) Han skriver att en redaktör borde "ha haft synpunkter på luddiga syftningar och felaktig kommatering" och fortsätter sedan: "liksom på frakturer av den här typen (som jag förstår kan hänföras till finlandismerna): 'Katten sträckte på sin hals som man plötsligt såg att fanns och var lång. En till av samma art: 'Jag blev inte helt klar över vilka tecken katten menade att beskrev den här processen'."

Jag kan hålla med om att "fanns och var lång" låter lite oklart (- det kanske brister i symmetri mellan 'finnas' och 'vara lång', men syftningen från "och var lång" på kattens hals följer nog helt automatiskt av sammanhanget). Det andra exemplet har jag inga problem med. Själva konstruktionerna med att, som jag förstår att är själva problemet, är det knappast i sig något fel på. Erik Bergqvist har själv, i parentesen ovan, utelämnat ordet 'att" - men blev konstruktionen egentligen annorlunda av det? Som jag förstår kvarstår 'att'-et, men underförstått.

Jag är inte ute efter att pricka Erik Bergqvist för någonting som helst! Jag känner honom inte och det enda jag nu bloggar om är faktiskt just detta med att-konstruktoner. Han kan har rätt och jag fel, eller vi kan båda ha både rätt och fel. Svenska språket är dessutom ständigt statt  i förändring - precis som alla språk. Jag skulle faktiskt önska mig att en eller annan språkvårdare ville hjälpa till att offentligen lösa problemet - för vi är många som skriver och som då och då funderar på dylika småord.

Att jag särskilt  intresserar mig för 'att' beror inte bara på att jag själv i en bok (på radbruten prosa) har en liknande konstruktion ("INTE heller gav mig /pensionsmyndigheterna /den utkomst /under sjukledigheten /som vår folkvalda riksdag /bestämt att ska ges /åt den som sjukdom /gjort arbetsoförmögen" - ett föga lyriskt stycke, med avsiktlig travesti på byråkratspråk, men just nu är det inte det saken gäller). Nej, det beror på att jag, innan jag valt att låta stycket stå kvar oförändrat, fakiskt HADE kollat upp det med både sverigesvenska och finlandssvenska språkmyndigheter - och fått sinsemellan OLIKA svar!

Av dessa svar att döma var det typiskt finlandssvenskt att tro att konstruktionen var felaktig - den är alltså inte en finlandism, utan det "finlandistiska" ligger i att tro den vara felaktig (se, där undvek jag 'att', men fick det väl i stället att låta finskt). Så här gick det till i mitt eget fall:

1) Förläggaren, sverigesvensk, mejlade mig att "så säger vi inte i Sverige".
2) Jag slog upp Erik Anderssons Grammatik från grunden och läste hans haiku på s. 115: "I denna haiku /en andra gradens bisats /som jag vet att finns".
3) Jag mejlade både Språkrådet i Sverige och Focis i Finland, gav min egen att-sats som exempel och bad att få veta om den var korrekt. (Numera skulle man väl helst skriva bara "bad få veta"?)
4) Språkrådet meddelade mig att satsen var korrekt och delgav mig synpunkter som att man i Finland verkar tro att det inte går att skriva på det sättet.
5) Focis meddelade mig, tvärtom, att det är vanligt att skriva så i Finland men att det i Sverige inte anses korrekt.
7) Jag beaktade också andra aspekter på min text (helheten, sammanhanget, tonartsbytena m.m.) och tyckte dessutom att jag hellre höll mig till en garanerat svensk än en provinsiell auktoriet, så jag valde att inte göra någon ändring i min text.

Till råga på "rundgången" visade det sig att den sverigesvenska rådgivaren var en invandrad finlandssvenk och att den enda recensent som haft dubier kring just denna lilla fyrkantiga bit i min text (dock utan att nämna att-konstruktionen) var en sverigesvensk. (Jag har fått lära mig att man hellre ska säga 'sverigesvensk' än 'rikssvensk'. Svenska är det i bägge fallen; finlandssvenskan är inte något självständigt språk. Blir den det kan vi hälsa hem: då - om inte förr - "smälter isbiten bort". Eller gör vi oss själva till inte enbart en minoriet utan också en kuriositet.)

Detta är en blogg och inget annat än en blogg - och jag har inte, såhär en ledig lördag, gett mig tid att verkligen se efter och citera vad som stod i de svar jag för 5 år sen fått från Språkrådet och från Focis. Jag litar på minnet och på att min slutsats den gången faktiskt var att konstruktionen var korrekt i Sverige, samtidigt som den i Finland antogs vara inkorrekt i Sverige och därför inte heller rekommenderades här.

Tänkte detta kunde intressera inte bara Robin Valtiala och Erik Bergqvist utan också andra skribenter. Det vore väl kul med en nätdiskussion om vad som verkar hålla på att ske med ordet 'att'? Att bruket av 'att' varierar är åtminstone klart.

Ett annat litet ord som (har) blivit problematiskt är ordet 'ha': borde redaktören (ovan) ha haft synpunkter eller borde redaktören haft synpunker (utan ha)? Är det sms:andet (hur ska det skrivas, förresten?) som gjort att vissa småord hamnat på undantag?

Fast det finns ett litet ord som redan hade hunnit bli byråkratiskt och ålderdomligt men som börjat leva igen: ordet 'ej'. Det tar mindre plats än 'inte' i ett textmeddelande:)





25 augusti 2011

Språk och sånt

"Komma rätt, komma fel, och komma till punkt" heter en härlig liten bok om interpunktion som jag köpt för länge sen och äntligen börjat läsa. Att det sker just nu har sina randiga skäl och rutiga orsaker; dem kommer jag en vacker dag att återkomma till.

Författaren till det engelskspråkiga verk, "Eats, shoots & leaves", som ligger till grund för boken heter Lynne Truss. Eva Halldinger har anpassat texten till svenska förhållanden och berättar i ett förord hur detta har gått till. En härlig blandning av sak, vrede, ilska och humor präglar boken, och läsaren har nöjet att ägna sig åt "learning by laughing" (ett uttryck jag lärt mig av en finlandssvensk pedagog). Exemplen är många och tagna ur levande livet.

Förutom skiljetecken, och vilka missförstånd ett felaktigt bruk av sådana kan leda till, behandlas t.ex. särskrivning av ord som i svenskan ska vara sammansatta. Särskrivning - detta otyg som antagligen är en följd av att ett sammansatt ord sällan ryms på en rad i ett sms.

Ett exempel som inte alls är ur boken utan som jag härförleden fann i en tidningsannons ska jag be att få bidra med här. Det var någon som saknade en "liten flick katt".

Var det en flink liten katt som avsågs; man tappar ju lätt bort en bokstav? Eller var det en honkatt - en flickkatt? (Skrev jag nu rätt själv ...?) För inte känner ni väl till något adjektiv som heter 'flick' (flick, flickare, flickast)?

För säkerhets skull slog jag upp det i SAOL, men där ingick det inte. I stället blev jag påmind om ett verb som heter 'flicka' (flicka, flickade - lappa skon ; flicka in - foga el. skjuta in).

Några dagar senare hade i varje fall ("den flicka") katten hittats och annonsören annonserat ett tack till hjälpsamma människor som bl.a. låtit henne "sätta upp flyers i deras butiker". Flyers? Är det vad flygblad heter idag?

Nåja - det viktigaste var ändå att katten kommit till rätta och att människor varit snälla!

Vi har alla vår stil och vårt sätt att uttrycka oss och det viktigaste är att vi gör oss förstådda. Eller ...? Ja, ta och läs boken själva! (Den har klarat "30 sidors-testet" så jag kommer också att läsa den till slut.)


03 augusti 2011

Över högt och lågt

Man borde kunna banda sina tankar, nej inte sina tankar utan vissa  formuleringar av sina tankar, bara för sig själv, bara för att ha kvar dem ännu en liten stund senare då man hunnit leta fram ett papper och en penna ... Bäst formulerar jag mig när jag är lat och avslappnad och ingen, inte heller jag själv, kräver av mig att jag ska formulera något alls. När jag lagt mig raklång på soffan efter jobbet och kaffet och radion bara till hälften drar till sig min uppmärksamhet, eller - och inte minst - när jag promenerar för mig själv, i avslappnad takt, eller - o ve - om morgnarna i duschen. En stund senare har flowet i ådrorna mojnat och orden åter lagt sig, gömt sig eller omformulerat sig och jag stigit upp och klätt av eller på mig och kastat en titt på klockan. Dessa spontant väckta tankar och självformulerade ord kommer aldrig igen, inte på precis samma sätt i alla fall.

För en stund sen, efter jobbet, kastade jag mig och mina trötta ben på vardagsrumssoffan och tänkte läsa en högst seriös artikel, men ögonen hölls inte riktigt uppe och artikeln låg snart på min mage. I radion började ett program jag tyckte lät lagom trevligt, det skulle läsas dikter av allehanda slag, tyckte jag mig höra och väntade mig äntligen en dos ur all den lyrik, alla de otaliga undergenrer inom lyriken som finns och ska finnas, för det skulle presenteras både gammalt och nytt, visserligen redaktörernas egna favoriter, men ändå: inte väntade jag mig precis en bukett bestående av fem eterneller (Södergran, Dickinson, Löwenhjelm, Boye, Åkesson), så jag somnade halvt om halvt och tänkte alltså allt det där som jag inte nu längre kan skriva ner för jag minns inte riktigt allt vad det var ... Kvicknade i varje fall till av att den sistnämndas dikt Åkej kom att framföras till musik. Tonsatta dikter är väl fifty-fifty lyckade eller författaren-sig-i-graven-vändare, men den här tonsättningen och dess framförande tyckte jag verkligen var bra! Då kom det alltså in lite nytt i alla fall, tack för det. (I rättvisans namn ska nämnas att det också talades om några nyskrivna prosaböcker kring de här - i och för sig läsvärda - eternellerna.)

Efter det programmet, Böcker i bersån, började dagens två klassiker med Säterjäntas söndag, från Norge. Inget fel på vare sig musiken eller presentationen. Över huvud taget har jag allt mera börjat gilla programmet med två klassiker som dagligen serveras och tycker också bättre om tonen i själva presentationerna än jag gjorde förut. Om jag nu får fortsätta tycka någonting. Den tanken slog mig, bland alla dem jag glömt, att jag nog i någon bloggtext formulerat mig lite elakt i fråga om musiken i radio Vega och särskilt Musikväktarna. Visst har också det nya konceptet sina goda sidor - de gamla bevarade sidorna med on line-önskemål och så de nya programmen med gästande artister. Detta hindrar ändå inte mig frånn att sakna de tidigare redaktörarna och inte heller från att känna en lätt genans över att som lyssnare ha blivit ett slags vittne till att tidigare programvärdar mot sin egen och många lyssnares vilja har petats ut från ett av sina bästa program. För mig kunde man gärna nu från hösten återgå till att låta de båda tidigare värdparen i Musikväktarna turas om, såsom de gjort i flera år förut.

Men nu börjar Må bra och det är ett program som - hur trevlig och hurtig redaktören än låter - jag personligen mår bäst av att hoppa över. Inga patentlösningar, ingen klichéartad psykologi för mig, tack. När det gäller människor och liv blir jag frustrerad av all schematisering och psykologisering. En bra bok om psykologiska och sociala frågor läste jag ändå för drygt ett år sen, och den kunde vara av allmänt intresse just nu när det som hänt i Norge diskuteras och en del begrepp lätt förväxlas med varandra. På sida 71 i boken står det:

"Ordet psykopati betyder egentligen 'själslidande' (psyche, 'själ' och pathos, 'lidande'). Det är också ganska vanligt att man blandar ihop psykopati med begreppet mentalsjukdom, men en psykopat är inte mentalsjuk i medicinsk bemärkelse. Det är därför inkorrekt att kalla en psykopat för 'psykfall', en som är galen. Psykopater vet vad de gör, och de är både utstuderade och beräknande i sitt uppträdande. Detta står i kontrast till den psykotiske, som kan höra röster, som lider av tvångsföreställningar och hallucinationer. Den psykotiske kan begå grova våldsbrott utan att vara medvten om det, och är i starkt behov av psykiatrisk vård."

Boken har titeln Psykopatens grepp. Vägen ut ur farliga relationer, och den är skriven av de norska författarna Aud Dalsegg (medicinjournalist på Dagbladet i Oslo) och Inger Wesche (jurist och själavårdare med erfarenhet från en stöd- och hjälporganisation, också den med säte i Oslo). Fastän boken fokuserar på "vardagspsykopater" ger den en på sina 301 välformulerade och välunderbyggda textsidor mycket att tänka på.

Det var något mer jag tänkt säga - jo, ännu lite om det där med dikter, även om jag har min egen ko i diket, men jag talar faktiskt nu om andras kossor: Bibliotekens dikthyllor vimlar av böcker med stor variation - varför är det alltid så trångt, så trångt, i dem? För att dikter sällan lånas. För att många låntagare tror att "modern lyrik" alltid är likadan och lika obegriplig? Jo, det vet jag, för det har många sagt. För att de flesta av böckerna självklart inte ingår i en kanon som "den idag i radion presenterade". För att de sällan är med när dikter läses högt. På "mitt" bibliotek lånas det oftare lyrik på finska än på svenska. I min radio hör jag också oftare på finska diktprogram än på svenska: Flera gånger i året visar programmet Runo on vapaa på ett stort och gediget intresse - hos både redaktörer, uppläsare och lyssnare - för dikter, verkligen av alla de slag!

01 augusti 2011

Första morgonen i augusti

Vi har kommit in i augusti. Vardagen - jobbet och annat obligatoriskt - tar större utrymme än man skulle önska. I fredags, efter att ha flängt omkring i hyllorna och bakom disken i hettan (trots att vi har det svalare än många andra), ville jag vila och läsa, höra på musiken som kom på Yle 1. Nix. I kvarteret snett emot pågick Karisnatten. Det var dunka dunk för hela slanten och hemma saknar jag kylaggregat, så fönstret måste stå öppet. Om det ändå varit som en vän i Sverige berättat: att man där höll diktafton vid en stilla sjö.

Jag trodde klockan var halv elva när den var halv tie, diskade och la mig och tänkte: om en halvtimme blir det nog tyst, detta är dock mitt ibland bostadskvarteren i centrum. När jag insett att jag varit en timme före klockan, ställde jag om mig och tänkte sedan inför varje jämnt klockslag att nu slutar de. De höll bara paus. Tio minuter, sen kom det igen: Hoa hela natten, hoa hela dan. Mot slutet rentav skallrade någonting i mitt hus; jag kastade en orolig blick på min farmors porslinssko som stod på ett bord vid fönstret. När musiken tystnat, lite efter ett, började i stället någonting tjuta, med samma ljud som varningssignalerna inför en sprängning. Orkesterscenen monterades väl ner och dess attiraljer plockades bort. Kanske det är bra att det piper, annars vet man inte vad som pågår. Men klockan var över halv två. Jag tänkte också på att TV under kvällen sänt en minneskonsert från Norge, för att hedra offren för massakern, på att vi har sorg också här - inte enbart i Norge, utan i hela Norden. På att vi finlandssvenskar tycks ha en tendens att se konst och musik som bara någonting att fly till? Och jag måste medge att om jag inte för tillfället varit så ansträngd hade jag troligen stått där själv, framför scenen och lyssnat på den sång - som naturligtvis också ska få forsätta sjungas och bli dansad till. Inte heller jag hade insett hur mycket för högt ljudet var påskruvat; musiken och sången i sig var väl ändå mestadels okej. Det är bara det att i städernas bostadskvarter om sommaren ekar varje ord, varje steg, genom öppna fönster, och man kan faktiskt tycka att elva eller tolv, också utan sordin från det nyligen skedda, skulle vara en lämpligare avslutningstid för det som inne i husen bara låter som dunk. Dansen skulle dessutom klara sig med hälften lägre ljudvolym. Samtidigt som jag säger det här inser jag hur futtigt det låter. I dagens värld är det faktiskt inte lätt att bevara sitt sinne för proportioner. Jag är inte bättre på det än någon annan. Men det är tillåtet att diskutera. Inte bara tillåtet utan ofta bra.

På tal om proportioner: Igår när jag letade efter en länk som jag visste Hbl publicerat till den sida där man kan sända Norge sina kondoleanser, råkade jag stöta på en (uppenbarligen finlandssvensk) diskussion om huruvida man kan säga att man "beklagar sorgen" eller inte. Som så ofta förr undrade jag varför man "kinar" om ett uttryck i stället för att slå upp det? När det gäller konstruktioner och fraser har vi Svenskt språkbruk (tidigare Svensk handordbok) som auktoritativ källa. Tar man den och slår upp 'beklaga' står det bl.a. så här: "2 (uttrycka deltagande) beklaga ngn man ~de de föräldrar som mist sina barn i olyckan beklaga sorgen vid kondoleans han kom omedelbart efter dödsfallet för att ~ sorgen". I min finlandssvenska skola på 60-talet fick vi lära oss att man inte kunde säga så, att man 'beklagar sorgen', men i denna rikssvenska källa utgiven av Svenska språknämnden år 2003 får vi alltså veta att man kan det. Uppenbarligen uttrycker denna fras i själva verket ens deltagande. Någon språkvårdare får gärna rätta mig om jag har tolkat förklaringen fel. Själva känslorna och tankarna efter det som hänt i Norge har jag fortfarande inga lämpliga ord för, men ett kan jag säga: Det norska folkets sätt att resa sig och visa varandra att kärleken finns och kan växa mitt i sorgen - det högaktar jag!