27 augusti 2011

Att-satser à la Valtiala eller Bergqvist?

I dagens Hbl recenserar Erik Bergqvist Robin Valtialas bok Som katternas sätt att minnas. Utan att i övrigt kunna ta ställning till vare sig boken eller recensionen får jag lust att kommentera två exempel på "Frakturer, oklar syftning" recensenten tar upp. (Vad menar han egentligen med just ordet 'frakturer' - är det en språkvetenskaplig term?) Han skriver att en redaktör borde "ha haft synpunkter på luddiga syftningar och felaktig kommatering" och fortsätter sedan: "liksom på frakturer av den här typen (som jag förstår kan hänföras till finlandismerna): 'Katten sträckte på sin hals som man plötsligt såg att fanns och var lång. En till av samma art: 'Jag blev inte helt klar över vilka tecken katten menade att beskrev den här processen'."

Jag kan hålla med om att "fanns och var lång" låter lite oklart (- det kanske brister i symmetri mellan 'finnas' och 'vara lång', men syftningen från "och var lång" på kattens hals följer nog helt automatiskt av sammanhanget). Det andra exemplet har jag inga problem med. Själva konstruktionerna med att, som jag förstår att är själva problemet, är det knappast i sig något fel på. Erik Bergqvist har själv, i parentesen ovan, utelämnat ordet 'att" - men blev konstruktionen egentligen annorlunda av det? Som jag förstår kvarstår 'att'-et, men underförstått.

Jag är inte ute efter att pricka Erik Bergqvist för någonting som helst! Jag känner honom inte och det enda jag nu bloggar om är faktiskt just detta med att-konstruktoner. Han kan har rätt och jag fel, eller vi kan båda ha både rätt och fel. Svenska språket är dessutom ständigt statt  i förändring - precis som alla språk. Jag skulle faktiskt önska mig att en eller annan språkvårdare ville hjälpa till att offentligen lösa problemet - för vi är många som skriver och som då och då funderar på dylika småord.

Att jag särskilt  intresserar mig för 'att' beror inte bara på att jag själv i en bok (på radbruten prosa) har en liknande konstruktion ("INTE heller gav mig /pensionsmyndigheterna /den utkomst /under sjukledigheten /som vår folkvalda riksdag /bestämt att ska ges /åt den som sjukdom /gjort arbetsoförmögen" - ett föga lyriskt stycke, med avsiktlig travesti på byråkratspråk, men just nu är det inte det saken gäller). Nej, det beror på att jag, innan jag valt att låta stycket stå kvar oförändrat, fakiskt HADE kollat upp det med både sverigesvenska och finlandssvenska språkmyndigheter - och fått sinsemellan OLIKA svar!

Av dessa svar att döma var det typiskt finlandssvenskt att tro att konstruktionen var felaktig - den är alltså inte en finlandism, utan det "finlandistiska" ligger i att tro den vara felaktig (se, där undvek jag 'att', men fick det väl i stället att låta finskt). Så här gick det till i mitt eget fall:

1) Förläggaren, sverigesvensk, mejlade mig att "så säger vi inte i Sverige".
2) Jag slog upp Erik Anderssons Grammatik från grunden och läste hans haiku på s. 115: "I denna haiku /en andra gradens bisats /som jag vet att finns".
3) Jag mejlade både Språkrådet i Sverige och Focis i Finland, gav min egen att-sats som exempel och bad att få veta om den var korrekt. (Numera skulle man väl helst skriva bara "bad få veta"?)
4) Språkrådet meddelade mig att satsen var korrekt och delgav mig synpunkter som att man i Finland verkar tro att det inte går att skriva på det sättet.
5) Focis meddelade mig, tvärtom, att det är vanligt att skriva så i Finland men att det i Sverige inte anses korrekt.
7) Jag beaktade också andra aspekter på min text (helheten, sammanhanget, tonartsbytena m.m.) och tyckte dessutom att jag hellre höll mig till en garanerat svensk än en provinsiell auktoriet, så jag valde att inte göra någon ändring i min text.

Till råga på "rundgången" visade det sig att den sverigesvenska rådgivaren var en invandrad finlandssvenk och att den enda recensent som haft dubier kring just denna lilla fyrkantiga bit i min text (dock utan att nämna att-konstruktionen) var en sverigesvensk. (Jag har fått lära mig att man hellre ska säga 'sverigesvensk' än 'rikssvensk'. Svenska är det i bägge fallen; finlandssvenskan är inte något självständigt språk. Blir den det kan vi hälsa hem: då - om inte förr - "smälter isbiten bort". Eller gör vi oss själva till inte enbart en minoriet utan också en kuriositet.)

Detta är en blogg och inget annat än en blogg - och jag har inte, såhär en ledig lördag, gett mig tid att verkligen se efter och citera vad som stod i de svar jag för 5 år sen fått från Språkrådet och från Focis. Jag litar på minnet och på att min slutsats den gången faktiskt var att konstruktionen var korrekt i Sverige, samtidigt som den i Finland antogs vara inkorrekt i Sverige och därför inte heller rekommenderades här.

Tänkte detta kunde intressera inte bara Robin Valtiala och Erik Bergqvist utan också andra skribenter. Det vore väl kul med en nätdiskussion om vad som verkar hålla på att ske med ordet 'att'? Att bruket av 'att' varierar är åtminstone klart.

Ett annat litet ord som (har) blivit problematiskt är ordet 'ha': borde redaktören (ovan) ha haft synpunkter eller borde redaktören haft synpunker (utan ha)? Är det sms:andet (hur ska det skrivas, förresten?) som gjort att vissa småord hamnat på undantag?

Fast det finns ett litet ord som redan hade hunnit bli byråkratiskt och ålderdomligt men som börjat leva igen: ordet 'ej'. Det tar mindre plats än 'inte' i ett textmeddelande:)





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar