01 augusti 2011

Första morgonen i augusti

Vi har kommit in i augusti. Vardagen - jobbet och annat obligatoriskt - tar större utrymme än man skulle önska. I fredags, efter att ha flängt omkring i hyllorna och bakom disken i hettan (trots att vi har det svalare än många andra), ville jag vila och läsa, höra på musiken som kom på Yle 1. Nix. I kvarteret snett emot pågick Karisnatten. Det var dunka dunk för hela slanten och hemma saknar jag kylaggregat, så fönstret måste stå öppet. Om det ändå varit som en vän i Sverige berättat: att man där höll diktafton vid en stilla sjö.

Jag trodde klockan var halv elva när den var halv tie, diskade och la mig och tänkte: om en halvtimme blir det nog tyst, detta är dock mitt ibland bostadskvarteren i centrum. När jag insett att jag varit en timme före klockan, ställde jag om mig och tänkte sedan inför varje jämnt klockslag att nu slutar de. De höll bara paus. Tio minuter, sen kom det igen: Hoa hela natten, hoa hela dan. Mot slutet rentav skallrade någonting i mitt hus; jag kastade en orolig blick på min farmors porslinssko som stod på ett bord vid fönstret. När musiken tystnat, lite efter ett, började i stället någonting tjuta, med samma ljud som varningssignalerna inför en sprängning. Orkesterscenen monterades väl ner och dess attiraljer plockades bort. Kanske det är bra att det piper, annars vet man inte vad som pågår. Men klockan var över halv två. Jag tänkte också på att TV under kvällen sänt en minneskonsert från Norge, för att hedra offren för massakern, på att vi har sorg också här - inte enbart i Norge, utan i hela Norden. På att vi finlandssvenskar tycks ha en tendens att se konst och musik som bara någonting att fly till? Och jag måste medge att om jag inte för tillfället varit så ansträngd hade jag troligen stått där själv, framför scenen och lyssnat på den sång - som naturligtvis också ska få forsätta sjungas och bli dansad till. Inte heller jag hade insett hur mycket för högt ljudet var påskruvat; musiken och sången i sig var väl ändå mestadels okej. Det är bara det att i städernas bostadskvarter om sommaren ekar varje ord, varje steg, genom öppna fönster, och man kan faktiskt tycka att elva eller tolv, också utan sordin från det nyligen skedda, skulle vara en lämpligare avslutningstid för det som inne i husen bara låter som dunk. Dansen skulle dessutom klara sig med hälften lägre ljudvolym. Samtidigt som jag säger det här inser jag hur futtigt det låter. I dagens värld är det faktiskt inte lätt att bevara sitt sinne för proportioner. Jag är inte bättre på det än någon annan. Men det är tillåtet att diskutera. Inte bara tillåtet utan ofta bra.

På tal om proportioner: Igår när jag letade efter en länk som jag visste Hbl publicerat till den sida där man kan sända Norge sina kondoleanser, råkade jag stöta på en (uppenbarligen finlandssvensk) diskussion om huruvida man kan säga att man "beklagar sorgen" eller inte. Som så ofta förr undrade jag varför man "kinar" om ett uttryck i stället för att slå upp det? När det gäller konstruktioner och fraser har vi Svenskt språkbruk (tidigare Svensk handordbok) som auktoritativ källa. Tar man den och slår upp 'beklaga' står det bl.a. så här: "2 (uttrycka deltagande) beklaga ngn man ~de de föräldrar som mist sina barn i olyckan beklaga sorgen vid kondoleans han kom omedelbart efter dödsfallet för att ~ sorgen". I min finlandssvenska skola på 60-talet fick vi lära oss att man inte kunde säga så, att man 'beklagar sorgen', men i denna rikssvenska källa utgiven av Svenska språknämnden år 2003 får vi alltså veta att man kan det. Uppenbarligen uttrycker denna fras i själva verket ens deltagande. Någon språkvårdare får gärna rätta mig om jag har tolkat förklaringen fel. Själva känslorna och tankarna efter det som hänt i Norge har jag fortfarande inga lämpliga ord för, men ett kan jag säga: Det norska folkets sätt att resa sig och visa varandra att kärleken finns och kan växa mitt i sorgen - det högaktar jag!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar