03 augusti 2011

Över högt och lågt

Man borde kunna banda sina tankar, nej inte sina tankar utan vissa  formuleringar av sina tankar, bara för sig själv, bara för att ha kvar dem ännu en liten stund senare då man hunnit leta fram ett papper och en penna ... Bäst formulerar jag mig när jag är lat och avslappnad och ingen, inte heller jag själv, kräver av mig att jag ska formulera något alls. När jag lagt mig raklång på soffan efter jobbet och kaffet och radion bara till hälften drar till sig min uppmärksamhet, eller - och inte minst - när jag promenerar för mig själv, i avslappnad takt, eller - o ve - om morgnarna i duschen. En stund senare har flowet i ådrorna mojnat och orden åter lagt sig, gömt sig eller omformulerat sig och jag stigit upp och klätt av eller på mig och kastat en titt på klockan. Dessa spontant väckta tankar och självformulerade ord kommer aldrig igen, inte på precis samma sätt i alla fall.

För en stund sen, efter jobbet, kastade jag mig och mina trötta ben på vardagsrumssoffan och tänkte läsa en högst seriös artikel, men ögonen hölls inte riktigt uppe och artikeln låg snart på min mage. I radion började ett program jag tyckte lät lagom trevligt, det skulle läsas dikter av allehanda slag, tyckte jag mig höra och väntade mig äntligen en dos ur all den lyrik, alla de otaliga undergenrer inom lyriken som finns och ska finnas, för det skulle presenteras både gammalt och nytt, visserligen redaktörernas egna favoriter, men ändå: inte väntade jag mig precis en bukett bestående av fem eterneller (Södergran, Dickinson, Löwenhjelm, Boye, Åkesson), så jag somnade halvt om halvt och tänkte alltså allt det där som jag inte nu längre kan skriva ner för jag minns inte riktigt allt vad det var ... Kvicknade i varje fall till av att den sistnämndas dikt Åkej kom att framföras till musik. Tonsatta dikter är väl fifty-fifty lyckade eller författaren-sig-i-graven-vändare, men den här tonsättningen och dess framförande tyckte jag verkligen var bra! Då kom det alltså in lite nytt i alla fall, tack för det. (I rättvisans namn ska nämnas att det också talades om några nyskrivna prosaböcker kring de här - i och för sig läsvärda - eternellerna.)

Efter det programmet, Böcker i bersån, började dagens två klassiker med Säterjäntas söndag, från Norge. Inget fel på vare sig musiken eller presentationen. Över huvud taget har jag allt mera börjat gilla programmet med två klassiker som dagligen serveras och tycker också bättre om tonen i själva presentationerna än jag gjorde förut. Om jag nu får fortsätta tycka någonting. Den tanken slog mig, bland alla dem jag glömt, att jag nog i någon bloggtext formulerat mig lite elakt i fråga om musiken i radio Vega och särskilt Musikväktarna. Visst har också det nya konceptet sina goda sidor - de gamla bevarade sidorna med on line-önskemål och så de nya programmen med gästande artister. Detta hindrar ändå inte mig frånn att sakna de tidigare redaktörarna och inte heller från att känna en lätt genans över att som lyssnare ha blivit ett slags vittne till att tidigare programvärdar mot sin egen och många lyssnares vilja har petats ut från ett av sina bästa program. För mig kunde man gärna nu från hösten återgå till att låta de båda tidigare värdparen i Musikväktarna turas om, såsom de gjort i flera år förut.

Men nu börjar Må bra och det är ett program som - hur trevlig och hurtig redaktören än låter - jag personligen mår bäst av att hoppa över. Inga patentlösningar, ingen klichéartad psykologi för mig, tack. När det gäller människor och liv blir jag frustrerad av all schematisering och psykologisering. En bra bok om psykologiska och sociala frågor läste jag ändå för drygt ett år sen, och den kunde vara av allmänt intresse just nu när det som hänt i Norge diskuteras och en del begrepp lätt förväxlas med varandra. På sida 71 i boken står det:

"Ordet psykopati betyder egentligen 'själslidande' (psyche, 'själ' och pathos, 'lidande'). Det är också ganska vanligt att man blandar ihop psykopati med begreppet mentalsjukdom, men en psykopat är inte mentalsjuk i medicinsk bemärkelse. Det är därför inkorrekt att kalla en psykopat för 'psykfall', en som är galen. Psykopater vet vad de gör, och de är både utstuderade och beräknande i sitt uppträdande. Detta står i kontrast till den psykotiske, som kan höra röster, som lider av tvångsföreställningar och hallucinationer. Den psykotiske kan begå grova våldsbrott utan att vara medvten om det, och är i starkt behov av psykiatrisk vård."

Boken har titeln Psykopatens grepp. Vägen ut ur farliga relationer, och den är skriven av de norska författarna Aud Dalsegg (medicinjournalist på Dagbladet i Oslo) och Inger Wesche (jurist och själavårdare med erfarenhet från en stöd- och hjälporganisation, också den med säte i Oslo). Fastän boken fokuserar på "vardagspsykopater" ger den en på sina 301 välformulerade och välunderbyggda textsidor mycket att tänka på.

Det var något mer jag tänkt säga - jo, ännu lite om det där med dikter, även om jag har min egen ko i diket, men jag talar faktiskt nu om andras kossor: Bibliotekens dikthyllor vimlar av böcker med stor variation - varför är det alltid så trångt, så trångt, i dem? För att dikter sällan lånas. För att många låntagare tror att "modern lyrik" alltid är likadan och lika obegriplig? Jo, det vet jag, för det har många sagt. För att de flesta av böckerna självklart inte ingår i en kanon som "den idag i radion presenterade". För att de sällan är med när dikter läses högt. På "mitt" bibliotek lånas det oftare lyrik på finska än på svenska. I min radio hör jag också oftare på finska diktprogram än på svenska: Flera gånger i året visar programmet Runo on vapaa på ett stort och gediget intresse - hos både redaktörer, uppläsare och lyssnare - för dikter, verkligen av alla de slag!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar