27 september 2011

Vardagen är en lycka

Vardagen är som den är, känner mig som katten som springer efter sin egen svans. Igår läste jag att bloggar nuförtiden inte är dagboksaktiga utan mera som diskussionsbloggar och att det bästa är att göra inlägg flera gånger om dan. Suck. Vem hinner med sånt? Bor folk på nätet? Får de blogga på arbetstid? (Mina vänner påstår fortfarande att de inte har TID med den sekund det tar att kolla om jag gjort ett inlägg; de har tydligen bättre tid med mejl och sms. "Vad skrev du då?" frågar några när jag säger att jag bloggat.) Jag råkar ha en ledig dag idag så nu ger jag dem som vill ha det ett livstecken från min lilla hyreslägenhet där lysrören hela tiden slocknar medan firman som heter nåt med gårdskarlsservice som vanligt bara svarar, typ: "De hör it jo ti oss it."
   Häremellan, alltså mellan blogginläggen, har jag dock hunnit leva (nog för att flängandet efter sin svans också är liv, minsann ("den vanliga lunken" - vad är den för nåt?), för jag har besökt såväl Åbo och Lovisa i söder som Rovaniemi i norr. Till all lycka behöver man inte resa över halva jordklotet för att få exotiskt omväxling: i Lovisa är det tydligen aldrig sol (för det regnade utan uppehåll i 2 dygn då jag befann mig där); i Åbo (där jag aldrig fick jobb fast jag gärna hade stannat, då för 10 år sen) tycks det däremot alltid vara sol; i Lappland växlar vädret men vyerna är vida som vid havet - och ändå vidare - där skulla jag numera gärna stanna och bo. (Vem skänker mig ett vistelsestipendium i Utsjoki för 3 år framåt? Då kunde jag kanske för en gångs skull också få tid att tänka ut något vettigare än bloggtexter?)
  På tal om texter så är de 2 dikterna om elfte september här invid egentligen den första och den tredje i en triptyk - en spontan reaktion från just den tiden år 2001. Enligt en lektör var det den mellersta dikten som var den litterärt sätt bästa av de tre och som skulle passat i en bok. Det kanske stämmer men den tycker jag att inte passar på nätet, vars läsekrets ju är en annan än för en vanlig diktsamling eller tidskrift, så nu fick det bli som det blev.
  Var passar för övrigt vilka sorters texter?
  En sak är säker - och den gäller all konst och alla hantverk: Utdrag och exempel är aldrig representativa. Det sista man ska göra är att plocka ut en dikt ur en samling och lägga den på bakpärmen. Nej - ibland kan det nog ändå bli ganska lyckat; det absolut sista man ska göra är att ge läsarna en färdig tolkning där. (Förläggare ger stundom också ut fast de föga har begripit av en text.) Men tänk er själva, att man ur en kammarsymfoni skulle klippa ut några noter mellan taktstrecken och säga: "Hör nu hur gräsligt/vackert det låter!"
   Nåja. Nog funderat för denna gång. Fast inte riktigt: Vad jag här ovan sa gäller självfallet också bildkonst. Gå och se på verk av Aila Biström i Fokushuset i Karis! Visst är bilden på inbjudningskortet vacker, men inte  jämfört med den äkta tavlan på väggen. Hela utställningen i sig är ett konstverk.
   Jag ska läsa igenom en översättning som redan tryckts och spritts i mitt namn men med en annans tolkning och med i efterhand ditlagda korrekturfel. Den kanske jag får orsak att återkomma till. För det finns ingen hejd på vad upphovsmän tycks kunna råka ut för.
  Tråkigt har dom åtminstone inte!
  Och det finns ju det som är värre här i världen: både  vardagslunken och den lilla vardagsdramatiken är bara tecken på att vi egentligen har det ganska bra.

PS Jag hade nyss stavat till "sans" i stället för "svans". Undrar vad finlandssvenskarnas guru skulle sagt. (För det är väl Freud?)
PPS  Nog skulle jag ha fått ett jobb i  Åbo år 2001 - men det  var ett jag inte  hade tillräcklig kompetens för.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar