07 oktober 2011

Oktober igen: höstliga funderingar

När man har snuva och när man är ledig - eller både ock - kommer tankarna och går. Igår när jag kollade min e-post och bara som hastigast också tittade lite på några mol.fi-sidor stötte jag på ett deltidsjobb på ett antikvariat, och blev så intresserad att jag inte såg efter vad allt det på lång sikt handlade om: att ta över en hel firma. Så jag skrev och frågade på det och märkte för sent att det inte var för mig.
   Hur som helst: det tycks vara svårt att hitta deltidsjobb för pensionärer, som skulle vilja extraknäcka. Inte för att jag ännu är pensionär, men jag närmar mig den nedre gränsen för s.k. flexibel pensionsålder. Inte ens om jag stannade kvar i min bransch tills den övre gränsen kom emot skulle jag få ihop till en pension det gick att leva på. Sjukdomsåren på 80- och 90-talen och de år av arbetslöshet som började precis när jag blivit frisk har åstadkommit detta - och sedan, inte minst: den dyra ÖVERGÅNGEN från arbetslöshet till jobb, för några år sen.
   Ingen myndighet hjälper en arbetslös med vad det kostar att ta emot  snuttjobb och vikariat på annan ort, att hålla sig med två hyresettor och pendla långa vägar med tåg under flera månader, men inte så länge att det skulle kosta mindre att flytta, och att sedan till sist ändå chansa på t.ex. ett fast deltidsjobb och flytta helt och hållet, i hopp om att snart ändå få jobba heltid.
   Så gjorde jag. Och jag ångrar ingenting. Men det var som att göras till "gulnäbb" varje gång, på varje nytt jobb: man skulle prövas, utsättas för lömska krokben, bevisa att man var MINST lika duktig och kunnig som om man aldrig hade haft någon ofrivilig paus, helst faktiskt dubbelt så kunnig som någonsin förut ...
   Det har gått hyfsat, som det heter, men det heter också att man ska bryta upp när det är som bäst, och jag är nu i alla avseenden mogen att småningom lämna min gamla bransch (den som dessutom så till den grad har förändrats att jag knappt längre känner igen mitt eget yrke). Det finns välbetalda branscher där man får gå i tidig pension och ändå jobba med nästan vad som helst efteråt. För lågavlönade borde det väl då vara möjligt att skarva en ynklig, men någorlunda tidig, pension med annat jobb - så länge de har kraft och intresse för det.
   I mitt fall skulle deltid också ge mig skrivtid, någonting jag f.n. totalt saknar. Att skriva längre sammanhängande texter fordrar att man "går in i textens värld" och kan stanna där tillräckligt länge. Med ett mångsidigt heltidsjobb i dubbla skift kan ingen gå vidare som författare; det är ett som är säkert. Jag har för några år sen förunnats några veckor av tid för att se på ett påbörjat manus, men aldrig någon tid för att göra det färdigt.
   "Kanske var det meningen", brukar jag trösta mig med, men i varje fall: varken pensionärer eller andra utgör någon enhetlig grupp; människors  villkor är en följd av väldgit många omständigheter. Om man varit sjuk när man var ung och är frisk som äldre borde det finnas otaliga möjligheter att ännu på äldre dagar göra sig en inkomst och inte minst: vara till samhällelig nytta. Det är förnedrande för äldre att kalla dem en belastning. De flesta har betalt sina egna pensioner, och vill fortsätta göra en insats så gott de bara kan.
   Nu går jag för egen del nog ändå händelserna i förväg. Än så länge jobbar jag på och ser vartåt det barkar. "Men I PRINCIP, YOU SEE?"

   *

En helt annan sak, men den berör också min generation: Igår i Liv i luren tyckte jag Cay Karlsson sa något om pop(ulär)musikens intåg på 50- och 60-talen som en motvikt till, eller reaktion mot, den klassiska musiken vi vuxit upp med. Är du säker, Cay? Jag tycker mig nämligen inte minnas just någon klassisk musik från den tiden, årtiondena närmast efter kriget (- själv började jag folkskolan 1956 och blev medveten om Elvis följande år). Skivspelarna var rätt nya, alla hade inte sådana hemma, och det var inte närmelsevis så vanligt att "vanligt folk" (som vi alla är - det beror från vems vinkel man ser oss) gick på konserter.
   Däremot satt vi i våra skolsalar och sjöng så att taket lyfte sig: fosterländska psalmer, marscher och trånande längtansvisor - varvade med små grodorna, lilla tussilago och andra barnvisor av alla tänkbara slag. Och så spelade vi blockflöjt allihop, sopranblockflöjt - för andra instrument var det få som hade råd med och inga musikskolor fanns.
  Jag tror det var mot det HÄR vår generation reagrade - inte mot den klassiska, mångfasetterade musik vi inte ens kunde kända till!
 Och det var sunt. Åtminstone till en början var det sunt. Tror jag.
 Vid det här laget är jag ändå för egen del glad att så många börjat lyssna också på klassiskt och har lärt sig att man inte behöver vara "musikteoretiker" och "förstå" så förfärligt mycket; dessutom förstår man mera efterhand som man lyssnar.
  Numera överraskas jag ofta av klassiskt jag känner igen, när det kommer i radion, trots att jag hört det på konserter medan jag var sjuk på 80-talet och hade svårt att koncentrera mig på någonting som helst. Tydligen kan musik leta sig in i hjärnans vindlingar och göra gott också utan att man lyssnar så väldigt aktivt.
   Inte är det väl någon som heller "förstår" alla ljud i naturen, vid hav och fjäll, när det bara stilla lyssnar och ser, andas och känner?
  Okej. Jag lyssnar gärna på Liv i luren, Tongåvan, Kaffekvarnen och ibland något annat populärmusikprogram, som jag VÄLJER att knäppa på och ta del av - men det där skvalet jag måste ta "på köpet" mellan morgonnyhetrna, det betackar jag mig för. Lokalradion stänger jag därför av och flyttar över till Yle 1.
  På det sättet missar jag för all del en och annan live-konsert på min hemort.


  *

  På tal om Yle eller Vega: Tack, Catherina Stenius, för dagens Andrum. Hoppas du låter trycka den texten.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar