26 november 2011

Gammal inte utbränd. Men när det gäller ord ...

Talade just med en 90-åring. Fast hon varit krasslig och efter detta firat jubileum lät hon piggare än jag känner mig. Det var hon som ringde.
   I alla fall ska jag gå på  jobb nu på måndag. Det fick räcka med 3 dagars vila, samt Ibumax och B-vitamin. Starka mediciner tål jag inte alls och kan följaktligen inte ha sjukledigt för att "köra in". Lite värk får jag ännu stå ut med. Värre var det förr. Också nu blir det lättare när vädret börjar klarna.
  Läste några gamla tidningar i morse. I en av dem påstods att 3 symptom på lindrig utbrändhet (enligt Arbetshälsoinstitutet) är: utmattning, sänkt professionellt förtroende och cynism.
  Som ung studerande var jag det som idag kallas utbränd (dödstrött och uppgiven, med ständig huvudvärk). Men cynism? Det ordet var jag för blåögd för att alls förstå vad det betydde! (Och symptomen hade en på den tiden okänd medicinsk förklaring.)
  Det professionella förtroendet var det inget fel på. Innan jag blev sjuk och arbetslös var jag invald i kommittéer och styrelser både på mitt jobb och utanför. Det sänkta förtroendet infann sig som "på beställning" (fast tvärtom), då jag strax innan friskskrivningen gjorts arbetslös och aktivt försökte börja "komma igen". Gud ske lov fanns det undantag från regeln.
   "Sänkt professionellt förtroende" är knappast en följd av utmattning - men det kan vara en orsak till den!
   Någonstans har jag ett annat tidningsurklipp, enligt vilket degradering ger upphov till så farliga stresshormoner att man av dem kan få infarkt. (Minns inte exakt hur det var formulerat. Minns heller inte var jag har detta klipp, men nog när det var jag sparade det: då jag för n:te gången befann mig som nollad på en ny arbetsplats; ingen tog notis om mina färskaste papper, de kom bara ihåg att jag nån gång varit sjuk och utan jobb. Och att var omkring de 50.)

På tal om allt konstigt i tidningarna: Varför håller finlandssvenska medier ihärdigt fast vid ålderdomliga ord och uttryck? De säger åldringar, aderton, litet och flere - bland annat.
  De glömmer också att kolla hur orden böjs: häromdagen fick man i nyheterna höra om olika examen - oböjt i pluralis! (Tänker inte här tala om hur ordet böjs. Det ska nyhetsuppläsare veta.)
  Inte för att sverigesvenskarna är bättre: Den och den sägs ha skrivit flera haiku. Det heter: en haiku, flera haikuer.
  "Dikter i haikuns form" är för övrigt inte detsamma som haikuer, eller haikudikter (SAOL tycks vika "haiku s. -n, -er" för "japansk kort dikt"). Ett versmått är ett versmått, och behöver inte innehålla någonting "japanskt". I boken  "Verskonstens ABC" har Alf Henrikson kallat haikun för hokku. Boken handlar om form - inte innehåll - så kritiken mot den i vissa haikukretsar är obefogad, så när som på att AH faktiskt säger att formen är japansk.
  Det är inte stavelser som räknas i Japan. Dem har man räknat när man översatt japansk haiku (genre = sing.) till västerländska språk. Och det finns varianter på grundformeln 5-7-5, vilket inte Henrikson nämner. (Jag har tagit mina från "Till dig en blå tussilago" av Lars Wolf: 5-7-7 och 5-3-5. Kanske var de avsedda bara för övningar i skolan, men jag valde dem ändå; det finns många sätt att variera. Självklart är de tillåtna bara man vet vad man gör. Tyvärr vet inte alltid recensenterna det: vad man gjort- och varför.)

Nu ska den här besserwissern gå och sticka ut sitt huvud i regnet. Som förresten verkar ha bytts ut mot sol!

 
 

 
 
 
 
 
 
 
 

23 november 2011

Kultakuume: associationer

Medan jag googlade på en medicin jag nyss fått och mejlade min läkare (att den hör till dem jag redan förut prövat på och inte tålt) hörde jag med ett öra på Kultakuume på YLE 1. Det var en diskussion om finlandssvenskarna och deras förlag. Islänningarna sades ha många förlag och finlandssvenskarna - ja, nämnde man ens att det finns andra (utom de finska) än Schildts och Söderströms? Min fingertoppskänsla är den att Finlands svenska författareförening och nämnda två (snart fusionerade) förlag är i något slags mental symbios med varann och tycks tycka att ingen författare (stor eller liten) som står utanför just deras kretsar alls kan betraktas som "professionell". På frågan om hur många finlandssvenska författare det finns svarar man oftast, precis som nu, med hur många som är medlemmar i FSFF. Det kanske är hälften? Författarföreningen är en intresseförening, inte en fackförening, och det finns av allt att döma många professionellt bokskrivande personer också i Svenskfinland som inte alls hör dit. Bokkatalogen utkommer snart: bäst att kolla där.

PS Lite senare: Hörde programmet i repris. Där nämndes nog att det finns omkring 20 finlandssvenska förlag. Det föreföll viktigare med höga försäljningssiffror än med mångsidighet. Jag kan förstås ha missuppfattat nåt igen. Men det har gått inflation i vissa ord som 'professionell' och 'kvalitet'. Vad som menas beror på vem som säger det om vem.

22 november 2011

Om publicerande och länkar

Vad jag kanske inte nämnt är att det förra veckan på Axxell i Helsingfors hölls en tre dagars kurs som hette Ge ut din bok. Den var mycket bra - vågar jag säga fast jag själv kom att missa den första dagen.
   Jag försökte nyss lägga ut en ny Gadget med länkar jag av andra deltagare fick tips om när jag var där, men bloggen vägrade ta emot den och förklaringarna till vad som var fel förstod jag inte, än mindre instruktionerna om vad jag skulle göra. Tack på förhand till den läsare som på vanlig svenska kan förklara för mig vad som hänt med Lägg till en Gadget- och Lägg till din egen-funktionerna!
    Bland länkarna i mina tidigare Gadgetar (Gadgetter?) fick jag ändå in ett par av dem, även om de bättre hade passat under andra och egna rubriker.
    Bara jag hinner ska jag rensa lite bland länkarna, alltså här i spalten till höger. Till exempel är jag inte längre så ivrig att tipsa om LCHF, för jag mådde aldrig särskilt bra av försöken i den vägen och har för en tid sedan återgått till "systemet" att äta lite av varje. Inte för att jag var särskilt renlärig från början, men i drygt ett år hade jag faktiskt undvikit ris, pasta och potatis till vardags; så inte längre.
   Däremot tänker jag två gånger innan jag "tar en till" av något sött och gott. Fördelen med att lämna bort kolhydraterna och äta mera fett var nämligen till en början att mina värsta överlopps kilon ganska fort försvann. Dem vill jag naturligtvis inte ha tillbaka, hur mycket yngre än fetman tycks ha fått mig att se ut. (Plötsligt sen ifjol blir jag hela tiden erbjuden pensionärsrabatt. Om man nu en gång frågar om det ska vara rabattbiljett, så är det väl okej - men häromdagen var det en näbbig ung konduktris som ställde mig frågan 3 gånger efter varann!)
   Vad jag än lägger ut - eller tar bort - för Gadgetar (sen, när det lyckas igen) och länkar förutsätter jag att klickarna förstår att bruka sitt eget omdöme.
  
 
  

 
  
 

21 november 2011

Telefonmusik

Ett litet PS till förmiddagens litania: Det pågick i Yle 1 ett musikprogram som hade varit skönt och välgörande att höra på medan jag satt och väntade på att förenas till olika personer, men det blev jag tvungen att stänga av p.g.a. den påtvingade och helt förfärliga muzak som via mobilen gick in i mitt öra. Kan man inte förbjuda sådant! Önskar någon hjärnforskare ville studera vilka skador på centrala nervsystemet som alla dessa distraherande, irriterande, överlopps oljud åstadkommer. Får musikerna royalty på kömusiken? De borde snarare be om skadestånd, så förvanskad som den är.

Alldagligt om telefoner

Skriver detta i hast medan jag väntar på att någon ska svara i andra ändan. Jag har nämligen för ca 10 minuter sen ringt mitt mobilbolag. Först förklarade jag mitt ärende åt en vänlig person, när jag var klar sa hon att hon förenar till faktureringen. I skrivande stund svarade nyss en kvinna och bad mig förklara allting på nytt. Efter några missförstånd visade det sig att jag förenats till orätt operatör. Hon förenade mig tillbaka till min egen, men kvinnan jag som bäst har på tråden är visst inte densamma som jag talat med från början; hon sitter nu och räknar och funderar allt medan minuterna går - vid det här laget är de sammanlagt 20.
   Mitt enkla lilla ärende går ut på att från fakturan få avdra de 12,58 euro man velat ha mig att betala - för att jag i oktober ringt ett kundtjänstnummer, antagligen till "teknisk kundtjänst", som stått på fakturan och meddelat att jag inte får kontakt med nätet. Jag kunde ju inte veta om felet satt i min dator (vilket hade hänt förut) eller gällde nättrafiken i största allmänhet - vilket det visade sig göra.
   Efter att ha suttit 25 minuter med handsfreeluren i örat fick jag precis nu lov att dra av 5 euro från fakturan. Dessutom "tillkommer lokalsamtalsavgift", alltså för dagens samtal.
  Jag har i princip inte vunnit någonting på att ringa. Nättrafiken hade ändå snart fungerat igen förra gången, och idag hade jag hunnit tömma tvättmaskinen, diska och jag vet inte vad medan jag i stället satt och förtjänade 1 euro per 5 minuter (minus lokalsamtalsavgiften).
 Då får jag faktiskt ändå lite mera i lön på mitt vanliga, dagliga, jobb: 1,21 per 5 minuter.
 En riktig gnälltext blev det av detta, men medge: dagens mobilvärld är inte i alla avseenden enklare än telefonvärlden i början på 50-talet, då jag hos min farmor ringde hem genom att snurra på en vev, vänta tills en telefonfröken svarade "Valtio-Riks", och så säga vilket nummer jag ringde ifrån och till vilket hon skulle vara vänlig och förena, samt lägga på luren och vänta tills det ringde.
 Nu får jag rusa till mitt eftermiddags- och kvällspass. För den sista timmen blir det ett tillägg på 2,17 euro brutto.
  Så jag ringde i alla fall min operatör på rätt dag.

14 november 2011

Bibliotekskväll

Jag har hört på Bengt Ahlfors i kväll på mitt jobb och efter mitt jobb ... och det var både trevligt, proffsigt och intressant. Minns inte vad jag riktigt letade efter på Google härhemma efteråt; i alla fall så har jag med behållning kommit att läsa en del inlägg på Maria Turtschaninoffs blogg. Sådär ska man blogga, förstås: kortfattat, så folk orkar läsa och kommentera. Men min årgång läser ju ändå inte bloggar och en tant som jag kan väl inte hålla på och blogga alla dar? MT tar upp en hel del intressant om läsande och skrivande, förlag, korrektur och recensioner; synd att jag inte tittat efter på länge. Det är som det är. Det är det med det mesta. Jag undrar vart debatten kring förlagens fusion tog vägen. Så radikala var inte mina åsikter att de bör ha kunnat täppa till munnarna på folk. Andra skrev ju också i Husis, samma dag som jag, och det var allmänna frågor jag tog upp. Men världen är nu full med viktigare saker: bluffläkare, kommunsammanslagningar (kanske också bluffkommuner?), och nu idag: en flodhäst som räddats och fostrats av en man har vuxit sig stor och som tack släpat mannen ut i en flod ...

13 november 2011

Att göra (för) mycket och ingenting

"Tack, du gör så mycket", skrev en vän, i ett sms här om dagen. Det mesta av mitt skrivande numera tycks ske per sms. In i mobilerna och ut i ingenstans - så går det säkert med mångas idéer, numera. Jag byter roll och plats minst var och varannan dag, men "gör" jag någonting? Åstadkommer jag någonting alls? Känner någon igen sig i dylika frågor?
   Vi har bytt datasystem på jobbet och jobbar för tillfället med det gamla och det nya parallellt. För att träna hjärnan behöver inte vi lösa korsord om kvällarna. Mitt i allt har vi på gott och ont vistats nästan två hela dygn på ett SPA för att undervisas och tränas i att "må bra". På jobbet.
   Vi mådde rätt bra. Medan vi var därborta.
   En kurs i välbefinnande på arbetsplatsen kan ge en grupp arbetskamrater omväxling och ett välkommet tillfälle att träffas, diskutera och umgås, alla tillsammans på en gång. Ändå undrar jag om en sådan kurs har något signifikant samband med hur man "mår på jobbet" efteråt. Medan man varit borta har ogjorda arbetsuppgifter samlats på hög, och man börjar genast undra om de idéer man kläckt på kursen har någon realistisk möjlighet att bli genomförda. Försöka duger. (Allt har flera sidor, enbart medaljen har bara två.)
   Ibland kan man fånga flera flugor på en gång. Det är bra i dessa tider då man omöligt har råd med flera tåg- och bussbiljetter inom samma vecka:
   Inte bara stötte jag ihop med en släkting och hans fru på stigen utanför nämnda SPA. Tre dagar tidigare hade jag stämt träff med två studiekamrater jag inte på åratal hade sett, och gick med dem i Helsingfors både på Humpsvakars jubileum och på restaurang. Före Humps50 hann jag till mina föräldrars grav, för det var "egentligen" Alla helgons dag, och i bussen dit stötte jag på en bekant med sin fru - som gav mig värdefulla upplysningar om hur elöverkänslighet kan hanteras (så att man mår bättre, på jobbet och hemma ...) och från graven fick jag mig en rejäl promenad - sånt jag inte då hade hunnit med på länge. (Av promenaden fick jag skavsår; den var alltså lång nog att duga som motion. V.s.b.)
   Igår var jag i före detta grannkommunen gäst på en släktings 90-årsdagsfest. Det var en välsignad fest - så fin och varm var stämningen där! Och även där blev det tillfälle till möten människor emellan, och till att återknyta kontakter.
  Idag när det är söndag har jag, såsom så ofta nuförtiden, närapå vanhelgat vilodagen - denna gång med att låta tvätt- och diskmaskiner gå. De närmaste dygnen går i arbetets tecken, och i övermorgons övermorgon är det dags för nästa kurs: "Ge ut din egen bok". Till den har jag själv anmält mig. Man vet ju aldrig ... (Att jag finner ämnet intressant framgår här invid, på sidan "Författarna, förlagen och vårt språk". Den har jag rätt nyligen skrivit, så det där med enbart sms var bara nästan sant .)
   Kursen för mig åter till Helsingfors, och det blir igen att fånga flera flugor i en smäll, för en av kvällarna ska jag med en vän på teater. Jag vet inte när det senast blivit av! Som biblioteksanställd står man ju själv om kvällarna för ett visst kulturutbud - av ett och samma slag, på ett och samma ställe.
   För att riktigt "utmana" mig själv (fast det inte varit avsikten!) har jag bjudit gäster till nästa söndag. Jag bjuder alltid gäster när jag ska städa - annars blir det aldrig av. Men för att kunna städa måste man ju vara hemma. Nå, det kanske bara är att låta bli datorn om morgnar och kvällar.
   Ändå undrar jag om någon här kan ge mig tips på ett gott men snabbt och enkelt recept? Eller en dito hel meny. Maten ska inte fordra något butiksbesök samma dag den ska servera. Den får gärna sköta sig själv i en ugn, men inte alltför länge. (Mikro har jag inte och vill jag inte ha.)
   Mina från början rätt halvhjärtade LCHF-försök har jag numera praktiskt taget övergivit. "Lite  av allt" får vara och förbli min matmelodi. Fast inte alltid på ett och samma fat.
   När det gäller jobb och liv tycks också pyttipanna gå an - den tycks då och då ändå få varvas med en god efterrätt!