26 november 2011

Gammal inte utbränd. Men när det gäller ord ...

Talade just med en 90-åring. Fast hon varit krasslig och efter detta firat jubileum lät hon piggare än jag känner mig. Det var hon som ringde.
   I alla fall ska jag gå på  jobb nu på måndag. Det fick räcka med 3 dagars vila, samt Ibumax och B-vitamin. Starka mediciner tål jag inte alls och kan följaktligen inte ha sjukledigt för att "köra in". Lite värk får jag ännu stå ut med. Värre var det förr. Också nu blir det lättare när vädret börjar klarna.
  Läste några gamla tidningar i morse. I en av dem påstods att 3 symptom på lindrig utbrändhet (enligt Arbetshälsoinstitutet) är: utmattning, sänkt professionellt förtroende och cynism.
  Som ung studerande var jag det som idag kallas utbränd (dödstrött och uppgiven, med ständig huvudvärk). Men cynism? Det ordet var jag för blåögd för att alls förstå vad det betydde! (Och symptomen hade en på den tiden okänd medicinsk förklaring.)
  Det professionella förtroendet var det inget fel på. Innan jag blev sjuk och arbetslös var jag invald i kommittéer och styrelser både på mitt jobb och utanför. Det sänkta förtroendet infann sig som "på beställning" (fast tvärtom), då jag strax innan friskskrivningen gjorts arbetslös och aktivt försökte börja "komma igen". Gud ske lov fanns det undantag från regeln.
   "Sänkt professionellt förtroende" är knappast en följd av utmattning - men det kan vara en orsak till den!
   Någonstans har jag ett annat tidningsurklipp, enligt vilket degradering ger upphov till så farliga stresshormoner att man av dem kan få infarkt. (Minns inte exakt hur det var formulerat. Minns heller inte var jag har detta klipp, men nog när det var jag sparade det: då jag för n:te gången befann mig som nollad på en ny arbetsplats; ingen tog notis om mina färskaste papper, de kom bara ihåg att jag nån gång varit sjuk och utan jobb. Och att var omkring de 50.)

På tal om allt konstigt i tidningarna: Varför håller finlandssvenska medier ihärdigt fast vid ålderdomliga ord och uttryck? De säger åldringar, aderton, litet och flere - bland annat.
  De glömmer också att kolla hur orden böjs: häromdagen fick man i nyheterna höra om olika examen - oböjt i pluralis! (Tänker inte här tala om hur ordet böjs. Det ska nyhetsuppläsare veta.)
  Inte för att sverigesvenskarna är bättre: Den och den sägs ha skrivit flera haiku. Det heter: en haiku, flera haikuer.
  "Dikter i haikuns form" är för övrigt inte detsamma som haikuer, eller haikudikter (SAOL tycks vika "haiku s. -n, -er" för "japansk kort dikt"). Ett versmått är ett versmått, och behöver inte innehålla någonting "japanskt". I boken  "Verskonstens ABC" har Alf Henrikson kallat haikun för hokku. Boken handlar om form - inte innehåll - så kritiken mot den i vissa haikukretsar är obefogad, så när som på att AH faktiskt säger att formen är japansk.
  Det är inte stavelser som räknas i Japan. Dem har man räknat när man översatt japansk haiku (genre = sing.) till västerländska språk. Och det finns varianter på grundformeln 5-7-5, vilket inte Henrikson nämner. (Jag har tagit mina från "Till dig en blå tussilago" av Lars Wolf: 5-7-7 och 5-3-5. Kanske var de avsedda bara för övningar i skolan, men jag valde dem ändå; det finns många sätt att variera. Självklart är de tillåtna bara man vet vad man gör. Tyvärr vet inte alltid recensenterna det: vad man gjort- och varför.)

Nu ska den här besserwissern gå och sticka ut sitt huvud i regnet. Som förresten verkar ha bytts ut mot sol!

 
 

 
 
 
 
 
 
 
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar