31 december 2012

GOTT NYTT ÅR 2013!



Foto: BM Storgårds

Tomtefilosofi

Foto: BM Storgårds
Ibland hamnar julprydnaderna i brådskan lite hur som helst. Som på mitt köksbord, där en liten krubba och en något större tomte står och vakar över en jättestor julgris, som jag vunnit 2:a pris för i scouternas gristävling när jag var 8. Den är bränd i ugn och allt. Och så de här tomtarna, gjorda av min mormor som var född 1896 och väldigt uttrycksfulla på nära håll, som ockuperat en tom lykta och verkar filosofera över jordens gång. Eller om det är rymdens. Ett klot som balanserar på en ljusstake, sedan ljusen brunnit ner. Och hur har pengarna hamnat där bredvid? Hoppas i alla fall att de inte planerar sådana där tingel-tangel-jippo-bibliotek som det i eftermiddags var tal om i radion! Mina tomtar vill bara ha sådana bibblor där man i tystnad och ro får koncentrera sig på böcker, läsning och forskning - för var annanstans får man det nuförtiden? Ungdomsgårdar och andra platser att spela spel på kan man så gärna ha var som helst, men blanda inte ihop dem med bibliotek, tack. Vi är många som tycker så, vågar jag påstå. Och biblioteksarbetet är krävande nog utan så förfärligt mycket liv i luckan. Jag håller visserligen med Sunniva Drake (i radioprogrammet) om att vår utbildning är ganska fyrkantig. Men det beror nog inte på litteratur och läsning - det beror på datanördarna, de som har gjort att inte en boktitel kan eller får registreras utan femitelva koder, fält och indikatorer som dessutom byts ut och konverteras - med all världens fel som följd - flera gånger i året. Nå, det finns värre problem. Jag tyckte det var intressant att höra Mikael Böök i det här samma programmet. Det var stora världen! Fast han tycks också anse att bibliotek är till för det mesta. Själv närmar jag mig pensionsåldern och får sedan hoppeligen läsa i lugn och ro, med eller utan biblioteksbesök. Alltför många olästa böcker ligger färdigt hemma och väntar. Detta för att nu ha en åsikt på det gamla årets sista dag. I bakgrunden sjunger någon "Nattens drottning". Den som det kunde ta efter!

13 december 2012

Årets Luciadag

För mitt vidkommande blev det inte lussat i år, om man frånser en luciasång jag hörde på cd, för jag har sysslat med annat kulturellt (som det tar för lång tid att nu blogga om). Det kändes konstigt att ingen i Lucia i år skred ner för Fokushusets trappa i Karis. Synd med traditioner som bryts, så där bara.

Några rader ska ni få i alla fall, fast de är ryckta ur en långdikt,
Vilda madonnan:



- - -

Men jag saknar
madonnans sång,
Lucia
med mörka lockar
i brunspräcklig
morgonrock,
pepparkaksögon
i skenet
från den lilla
ljusskulpturen
på brickan med kusar
och vispgräddschoklad.

Långt inuti minns jag
värmen,
 - - -



Ur boken:
Bara en grind som lutar mot skogen,
2009

06 december 2012

Sjätte december

Tack igen för en kommentar som inte lär ha gått att mata in här men som kom per e-post i stället: "Jag tror liksom Du att församlingarnas sparÃ¥tgärder kommer att leda till deras undergÃ¥ng. Man bör satsa istället för att skära."

Men idag är det Självständighetsdag och åtminstone jag är inte upplagd för att sitta vid dator, så jag nöjer mig med en önskan till dem som förirrat sig hit:
Ha en fin självständighetsdag!

Själv sitter jag hemma (förutom en liten promenad då snöyran tog sig en paus) och hör på det ena programmet bättre än det andra i Yle 1, på antingen finska eller det som vi på bibliotekariehåll betraktar som "odefinierat språk" eller ljud från "icke-språkliga medier" (cd-skivor med instrumentalmusik, till exempel).

Ju äldre jag blir desto mera förstår jag av det lilla som tidigare generationer berättat  och desto mera skulle jag vilja veta - men nu är det för sent att fråga just dem som var med i kriget, eller som föddes ungefär just då vi fick vår självständighet, eller långt före det.

Min morfar var finsk (med svensk mamma), min farfar svensk. Jag känner mig som en del av både det svenska och det finska i Finland - men talar tyvärr ingen perfekt finska.

Se siitä.

I varje fall är det fint med program där nutid och dåtid jämte värderingar  diskuteras och där inte minst veteraner på olika sätt får komma till tals. Det är också mycket som har hänt sedan jag själv var barn på 50- och 60-talen. På gott och ont.







05 december 2012

Mera om KYRKPRESSEN


"Det var om Kyrkpressen. Jag ondgjorde mig över att den inte
distribueras nästa år till församlingsmedlemmarna."


De raderna fick jag igår i ett mejl från en bekant (som i likhet med mig själv haft svårigheter med kommentarfunktionen här i bloggen). 

Jag ska precis gå till jobbet, för vi öppnar och stänger tidigare än vanligt idag, men medan jag åt frukost råkade jag höra diskussionerna i lokalradion om just Kyrkpressen. 

Konstigt att man kan känna sig nästan lite upprörd över en så liten sak - kan man tycka när man följer med nyhetsflödet i övrigt - men nog måste jag säga att de församlingar som drar in det som väl ändå måste anses som en medlemstidning för dem som hör till kyrkan och därmed betalar kyrkoskatt - ger en snål och negativ och därmed "okristlig" signal utåt. De tar en risk att mista medlemmar, eftersom människor ofta reagerar känslomässigt, och då uteblir effekten av denna "sparåtgärd".

För en del av oss som med åren har sekulariserats eller "agnostiserats" är Kyrkpressen något av ett sista lilla halmstrå av kontakt till kyrkan - och det tar nu alltså kyrkan själv och klipper av! Att vi inte går i kyrkan varje söndag är i sig inget bevis på att vi inte tänker och följer med.

Jag sparar också. Av lika stort nödtvång som församlingarna. Det gör många i dessa dagar. Så jag har inte råd att prenumerera på Kyrkpressen själv. Hoppas den i fortsättningen kommer till biblioteket! Gratis. Trots att biblioteket knappast är skrivet som församlingsmedlem.


30 november 2012

På tal om lektyr

Så länge jag har levat har vi/jag fått hem Församlingsbladet, sedermera Kyrkpressen. (Utom för 20 år sen då jag var som vuxenstuderande i Åbo och hade gjort en tidsbunden adressförändring. All annan post adresserad till min hemadress i Ekenäs kom till studieadressen, men inte Kyrkpressen. Den hade man tyckt det var onödigt att eftersända. Jag vet, för jag frågade var den blivit. Och undrade om det fanns annan "onödig post" som jag inte ens förstått att fråga efter.)

Tänk, jag har alltid trott att Församlingsbladet/Kyrkpressen varit en medlemstidning till alla som är skrivna i en församling och att man betalar den via sin kyrkoskatt. Plötsligt tycks det inte vara så?

Fast när jag tänker efter så har jag säkert hört att det redan tidigare funnits församlingar som velat att var och en själv sköter prenumerationen. Men har det inte varit "gratis" ändå?

Kanske har jag missuppfattat något. Hoppas bara kyrkan inte gör det ännu svårare än det redan är att orka och hinna engagera sig i annat än "världsliga ting"! Den som bara sällan går i kyrkan kanske ändå gärna tar del av  kyrkans tidning.

28 november 2012

Ljusglimt för vardagsfånge

Har precis hört Radioteaterns "Fångarna på Kajaneborg", av och med Lars Huldén, i regi av Janina Jansson. Fint. Sysslade för ovanlighetens skull inte med något annat medan jag lyssnade.
   Minst lika fint är att läsa boken, "Kajaneborg 1636" som legat till grund för programmet. Läsa, och begrunda.

Läsa och begrunda, det var också viktigt för Nils Ferlin - idag har jag köpt en fin liten bok med hans brev och betraktelser för 50 cent. Så kan det gå.

Är de förresten nån som vet och minns att en pjäs om de två herrarna Johannes Messenius och Lars Wivallius och deras samtida  vistelse på Kajaneborg år 1978 gavs som pjäs på Raseborg? Rolf Söderling stod den gången för både manus och regi.
  Gustav Wiklund, som i kväll, var Johannes Messenius, var den gången Lars Wivallius. Och lilla jag var Gertrud Grip, hans motspelerska. Ingen så märkvärdig pjäls, men helt okej i sitt slag - kritiken var visst ganska god och glad.
   Amatörerna hade på den tiden inte vuxit upp i musikskolor och på konst- och dramalinjer, men gjorde säkert alldeles väl ifrån sig enligt den tidens mått. Ja, Gustav Wiklund var ju inte amatör; yrkesskådisar brukade medverka därute, fast den gången var han väl den enda.

  Nej, jag har inte tid med bloggen nu. Vardagen är tillräckligt full av andra futiliteter.

Men på tal om icke-futiliteter: Ännu hinner både jag och andra se Aila Biströms konstutställning på Luckan i Karis! Den bör vara öppen åtminstone i morgon ännu, och kanske också hela fredagen. Målningar och grafik. Ljusa tonarter, om man så kan säga. Gör gott för själen i vintermörkret.

 

14 november 2012

Morot och inte piska

I den här åldern ska man inte bli arg. Orkar och ids heller just inte bli det, men det händer. För en stund sen hände det mig, för det hade kommit post från experterna på rosk (finl.) i min kommun. Och jag undrar än en gång, liksom jag gjorde här i bloggen den 14 juli ifjol, vad alla de som inte med bil kan ta sig dit andra bestämt att de ska åka med sina sopor förutsätts ta sig till. Ska icke-bilburna gamla, sjuka, invalidiserade, utarbetade, skiftarbetande, ihjälstressade, eller annars förhindrade ensamma personer packa sina trasiga torkställningar, hushållsmaskiner eller vad det nu kan vara för skrymmande skrot i en skottkärra eller i korgen på sin rollator och till fots traska tie kilometer till närmaste sopstation?

Man serveras en lång rad med förbud och anvisningar om vad som inte får lämnas i eller vid roskisarna, alltså sopkärlen, på ens egen gård eller i närheten av den, men inga råd och tips om vad den ska göra som bara inte KAN sköta längre och större transporter själva och som inte har plats att förvara skräpet i sina hem och hus.  (Källarskrubbarna i våningshus är numera minimala och dessutom inte avsedda för sopor.)

Det borde vara självklart att inte bara småskräpet utan allt som kastas bort i vanliga hushåll skulle avhämtas en gång i veckan, eller åtminstone  i månaden, vid någon hållplats eller station som inte är belägen längre bort än på sin höjd ett par kvarter. Lagar och bestämmelser måste vara sådana att de går att följa, annars blir de slag i luften.

I mina trakter stannar det en bil för problemavfall vid någon hållplats en gång i året eller två, på oregelbundna datum som man tvingas hålla reda på själv. Hallå! Folk kan ju inte förutsättas ta ledigt eller ställa in sin semesterresa, sin operation eller vad det allt kan vara för att det just då råkar komma en bil som kantänka ger "service". Människor söker i allmänhet efter enkla och rationella alternativ som inte  stjäl alltför mycket tid av dem. Den egenskapen gäller såvitt jag vet inte enbart organisationer och samhällen utan enskilda individer. De flesta vill säkert gärna bidra till en ren miljö - men med hjälp av morot och inte piska. Mot det som är omöjligt hjälper ingendera.

11 november 2012

Farsdagskväll

Till Fars dag har jag köpt mig själv en blomma - att ha i en vas jag en gång fått av min far och med hans porträtt bredvid den. Det finns en blomsterhandel i huset bredvid. Så väldigt mycket längre än dit gick jag inte idag, fast det är varmt; det har varit mörkt hela dagen. Regnat har det också.

Mest har jag suttit i soffan och läst Bodil Jönssons "Tankekraft", bland annat. (Håller alltid på med flera böcker på en gång. Det sitter i från min skoltid, på 60-talet: många korta lektioner i flera olika ämnen varje dag, och hemläxor i nästan alla. Som tjänsteman på ett folkbibliotek har jag nytta av denna vana att ständigt slå om från ett till annat. Annars är den på gott och ont.)

När jag sovit en stund efter lunchen och kaffet slog det mig (med hänvisning till mitt förra inlägg) att jag också själv har skrivit några höstliga dikter och åtminstone en om just november:



Novemberinfiltration


Vaknat mitt i natten?
Somnar inte om
Vad gör grannen uppe –
månen, javisst
bara naggad i en kant
Visaren passerar
i hemlighet
halvåtta



Den är över 10 år gammal och ingår i boken Bara en grind som lutar mot skogen, utgiven 2009. Så för min del, om man tar hösten som metafor, har klockan hunnit gå rätt många streck förbi halvåtta. (Fast det där var ju på morgonen. Brukar sällan lägga mig före midnatt – utom ibland för en stund mitt på dagen.)


05 november 2012

Bengt Bergs Blogg: En oskriven dikt i november

Läs den här, så blir ni glada:


Bengt Bergs Blogg: En oskriven dikt i november: Tänkte så som så och si sådär Att något ny...


Tack, Bengt - visst är november härlig! Bara det ville komma lite snö och inte vatten, vatten, bara vanligt vatten ...

Men snart är det vintersolstånd:-)

Helgens "resa"

Måndag morgon. Försöker ställa in mig på att gå på "kvällstur". (Varför används 'tur' i denna bemärkelse bara i Finland? Vad ska man egentligen säga i Sverige? 'Kvällsskift' gäller närmast inom industrin, och 'kvällspass' låter konstigt i finlandssvenskars öron. 'Kvällstjänstgöring' är för långt.)

Det blir så olika olika år, det här med helger och hur man firar dem. Åtminstone gäller det mig och Allhelgona: Förra året åkte jag till Helsingfors och Graven, promenerade sen långa vägar (genvägar ledde till omvägar) i småskor till Humpsvakarnas jubileumskonsert, där jag lät mig roas (det var högklassig underhållning) tillsammans med ett par vänner från min studietid. Med dem gick jag sedan på restaurang, varefter de gav mig bilskuts till Karis, via deras eget hem som jag inte på många år besökt. I år var jag "bara" hemma.

Ändå känns det som att ha gjort en resa, också denna gång bakåt men ändå i min egen "samtid". På lördagskvällen tände jag ett ljus och knäppte på radioettans önskekonsert med andlig klassisk musik och satte mig i soffan med en kaffe och en cognac. Valet av bok var givet, för på biblioteket är kön lång och lånetiden kort för romanen/dokumentärskildringen "Torka aldrig tårar utan handskar 1. Kärleken" av Jonas Gardell. Boken är starkt berörande och ingenting man glömmer i första taget, präglad av både kärlek och sorg, så det kändes inte alls absurt med kvällens slag av bakgrundsmusik. Välskriven skönlitteratur säger mycket mer än det vanliga nyhetsflödet. Ja, nu låter jag "ytlig" - men jag har ingen lust att ingående "recensera" en bra bok, för den tycker jag man bör läsa helt och hållet.

Jag läser emellertid själv ganska långsamt, så förutom söndagspromenaden - i dimma (jfr lördagens bloggtext) - läste jag igår nästan hela dagen. Detta är ingen bok man gärna lämnar på hälft. Även sedan man läst ut den blir den kvar i tankarna. Och jag beundrar Gardells inte bara researcharbete utan framför allt inlevelseförmåga och respekt för sina medmänniskor på denna jord. Det finns saker man inte riktigt vill veta, som man hört om men aldrig ändå riktigt levt sig in i. Hur det ena leder till det andra, hur vi trevar oss fram, hur vi påverkar varandra och varandras liv, hur godhet och ondska kan finnas samtidigt, liksom styrka och svaghet.

Nej, jag skulle ju inte "recensera". Och riktigt alla fördomar jag hade haft blev jag heller inte av med, men jag fick mig viktiga tankeställare. UTAN att boken på något sätt skulle ha varit "pekpinneaktig" - tvärtom. Dessutom är Jonas Gardell, som känt, en oerhört skicklig skribent. Inget "knäckebrödstuggande" här inte, för läsaren alltså, utan levande text.

Ha en bra vecka!

03 november 2012

Allhelgonadagen

När jag var barn kallade man daggen eller den lätta dimman "älvdans".
Kanske är det "helgondans" idag då luften i morse och nu är full av dimslöjor? Mitt på dagen unnade oss helgonen i så fall lite klar och solig höstluft; också jag har varit ute och gått. Tjugo minuter brukar det ta innan det känns riktigt bra, sedan går det lätt att fortsätta lika länge till.

Arla och moster My har fått stipendium - det vill säga jag (som hittat på dem) hade igår fått understöd från Eugène, Elisabeth och Birgit Nygréns stiftelse. Det var mycket glädjande, tack! Också upphovsmän får stundom ligga i och lägga ut, till exempel för att en bok ska nå sina rätta läsargrupper.

I förmiddags roade jag mig med att bläddra i ungdomsboksförfattaren Maria Turtschaninoffs blogg. Vad snygg den är! Jag borde fräscha upp min men orkar inte lära mig hur man gör. Inte så länge jag drömmer om Marc-fält och katalogposter om nätterna.

Som synes har jag ändå kommit på hur man för in foton i sin blogg. Idag när jag gick omkring i Karis med kameran i fickan fann jag ändå ingenting att knäppa. Höstlig natur är inte alltid bäst på bild. Jag väntar tills det blir vinter.

Men nu ska jag fira lördag och tända ett ljus.

Ha det bra!










20 oktober 2012

Positivt om bokutgivning

Vad härligt - igår dök det upp en ny tidning/katalog på biblioteket, med titeln "BOKSTAVLIGT på svenska i Finland" och där "17 förlag och bokutgivare presenterar sin utgiving 2012". Men det "stora förlaget" är inte med i den, det får vi ju ändå ständigt läsa om. Scriptum är med, vilket förstås särskilt gläder mig, för det är inte med på mässan i år men har gett ut flera böcker som nu får synlighet. (Med "mässan" brukar man visst avse bokmässan i Helsingfors; det gör i varje fall jag själv och mina bekanta.) Alla 17 räknar jag här inte upp; en del var gamla bekanta, som Vingpennan och PQR, men det fanns några med som jag inte kände till, till exempel Ankis tur och natur, och Olimex, för att nu nämna ett par. Än har jag inte hunnit läsa riktigt allt i denna skrift, på dagstidningspapper i tabloidformat och med snygg layout, men vad jag hittills fäst mig vid är, förutom ledaren/presentationen "På svenska i Finland", ett uppslag där Mary-Ann Bäcksbacka initierat och inspirerande återger en intervju med  författaren, förläggaren och entreprenören Carina Wolff-Brandt och presentar inte minst hennes senaste bok "Kalle Knaster, Miranda och sjörövarkaptenens hämnd". Festlig läsning igår var också ett utdrag ur en kommande roman av Agneta Ara. Initiativtagare till tidningen, eller annonsbilagan (som den tycks kallas, men biblioteket fick den inte med någon annan tiding), hade tagits av just Carina Wolff-Brandt tillsammans med Ben Johans från PQR, vilka noterat att "huvudfåran i bokfloden på svenska i Finland sker på sidan om det stora förlagets utgivning" och vill berätta om det stora antal människor i Svenskfinland och på Åland "som drivs av en passion till litteraturen och till det skrivna ordet". Ett "försök att genom samarbete synliggöra" några av dessa är vad det nu är fråga om. Enligt intervjun med Carina Wolff-Brandt efterlyser hon "en heltäckande finlandssvensk kulturbevakning" som visar  upp mångfalden i det utbud som finns: "Vi har inte råd att dra åt olika håll". Tänkvärda ord! Jag hoppas tidningen/annonsbilagan/katalogen ska få stor spridning och önskar den också en god fortsättning. Tack, mera sådant!


PS 22.10.12
Idag kom denna tidning som annonsbilaga till åtminstone Hufvudstadsbladet.

12 oktober 2012

Tekniska problem

Beklagar att min bloggtext från den 29 september inte går att komma in på via Internet Explorer. Var felet sitter vet inte jag, men åtminstone via Mozilla Firefox kommer man in på den som vanligt. Trevligt veckoslut! /B

08 oktober 2012

Oktobermåndag

Det är nånting med nya Blogger jag inte får grepp om, så nu har det visat sig att åtminstone en av mina senaste texter för vissa personer är svåra att komma in på. Lättast går det antagligen via Google och för dem som använder Firefox. Se siitä.

Har ni någon gång firat måndag morgon med att högläsa ur er egen barnbok för två barngrupper efter varandra? Det har jag:) Idag! Svartå bibliotek hade inbjudit mig.

Kvart över 9 läste jag "Arla och moster My" för en skolklass, en etta, och kvart över 10 för en dagisgrupp. Glada barn som var allt annat än sömniga: De frågade och svarade och kommenterade och berättade - och så slutade de båda med att sjunga! Hela tiden såg alla barnen på mig, så jag kände verkligen att det var mig de sjöng för. Och så fint! Vad de kan!

För mig själv var denna morgon ett nöje, nu får jag bara hoppas att glädjen var ömsesidig. Stort tack till Svartå bibliotek och till både barnen och deras tanter! (Ordet 'tant' är för min del ett positivt laddat ord. Jag är själv en tant, och detta har jag ingenting emot.)

På eftermiddagen hade jag så mycket energi att jag tog en promenad. Det har jag gjort både lördag och söndag också, men just idag kändes det alldeles extra angeläget. Jag har ledigt från min "egen" bibbla, eftersom jag jobbade i lördags. Och nästan hela dagen har varit regnfri idag.

Posten är det enda problemet, att Karis postkontor blev stängt, att ett s.k. postombud tog över. Det kunde ha varit bra men resurserna är tydligen små: antalet kassor är bara en, förr var det två, och kön har varit lång och/eller långsam var gång jag haft ärende dit - alltså till "K-butikens post".

Andra har vittnat om samma sak och jag råkade idag ge mig in i ett ganska högljutt (ursäkta!) samtal med en dam som också var i butiken. Vi var överens om att allt var bättre förr ... och att det inte är vår egen generation som gjort allting så invecklat ...

Men sedan skämdes jag, för visst är personalen där, i K-butikens post, hur vänlig som helst, och mycket väl tycks de dessutom ha lärt sig både taxor och system! Man har också lovat försöka få dit en våg som kunderna själva kan väga sina brev och paket på. Då slipper vi också här att köa såna gånger, då vi bara ska kolla att portot vi lagt på är det rätta.

Annars kan jag inte klaga: efter en jobbig sommar med besvikelser gällande bland annat bokdistribution och semester -  sistnämnda präglades helt av en långvarig, häftig hosta - har de senaste veckorna, och även några dagar i augusti, kommit att innehålla så mycket fint för min del, att det kompenserat för alltsammans. Ibland räcker det med en enstaka klar dag för att pigga upp en inför nästa regnperiod:)

Fast nu hoppas jag ändå på flera klara dagar, så länge naturen är grann och dagarna ännu inte riktigt så mörka att man börjar önska att man var en björn. (Jag har en vän som anser att det är meningen att också människan ska gå ner i varv när det blir mörkt, vila och ta igen sig för att orka jobba när det är ljust. Vännen har antagligen rätt. Känner jag på mig intuitivt ...)










07 oktober 2012

Bibliotek ska vara Bibliotek

Tretusentie s.k. sidvisningar på exakt 2 år. Inte mycket, men heller inte alltför illa. Frågan är om och hur jag ska fortsätta. Behöver tid för mera seriöst skrivande, sådant som inte är tänkt för bara bloggar. Bloggar vore bra som diskussionsunderlag, om bara folk ville diskutera. Nog för att jag får feedback, men den kommer oftast utanför bloggen. (Kanske också andra än jag har fel på datorn och inte får in sina kommentarer.) Igår på lördagen var jag på jobb och där gick det undan så svetten lackade, bokstavligt talat; jag fick inte sitta still under många minuter eller ens sekunder i följd. Dessutom var fönstren stängda. Det hade blivit kyligt ute och denna tid på året brukar småfåglar ibland förirra sig in. Det går bättre att få ut dem när alla är på jobb än på jourtid när vi bara är två. Fast sanningen är nog att vi inte ens kom att tänka på om vi skulle öppna eller inte. Allting har en orsak men det mesta har flera.

Lördagsjobb vore alldeles kul och bra om det var något man hade en gång per månad elller per två månader. Om biblioteken hade en pool av pensionärer eller studerande på området (vem som helst kan Inte hoppa in i denna "mångsidigt specialiserade" bransch utan att behöva ständig handledning och uppmärksamhet, och när det ändå sker borde den fasta personalen få lärartillägg på lönen), så skulle de ordinarie  anställda inte behöva vara i tjänst så ofta som nu, tidvis t.o.m. varannan lördag. Det är lite paradoxalt att de som har till yrke att "kunna" kultur så ofta är förhindrade att ta del av det som verkligen sker i den vägen utanför den egna arbetsplatsen. Inte kan de gå på Arbis och inte sjunga i kör, delta i "bokkalas" och mässor, gå på teater och höra föredrag - är det inte lördagsjobb som håller dem bundna så är det kvällsjobb flera gånger i veckan. Till och med program på det egna biblioteket missar den som sitter vid disken.

Att jag skriver det här nu beror på att jag vaknade tidigt och vid morgonkaffet parallellt med tidningsläsandet kom att höra Eve Mantu, som i ett timslångt program i Yle 1 skildrade sitt besök på ett av våra större moderna bibliotek och berättade om allt man kan göra där: sticka med garn som biblioteket tillhandahåller, spela spel, sitta i ett rum och spela på en lånad gitarr, låna hem en borr, låna gångstavar, läsa läxor (vilket väl i sig är okej) eller bara tjattra (nej,tack, helst inte högljutt) - och så använda dator förstås; det är ju numera många som läser sin e-post på biblioteken. Jag är 63, har jobbat på båda fack- och folkbibliotek i sammanlagt 38 år (minus studie-, sjukdoms- och arbetslöshetsperioder) och jag reser bildligt talat ragg:

Låt samhället skapa vilka institutioner och "vardagsrum" som helst för både ungdomar och andra, men kalla inte DEM för bibliotek!

Låt böcker vara böcker och läskunnighet vara läskunnighet (vilket INTE är detsamma som datakunnighet eller spelkunnighet!) låt bibliotekariernas uppgift vara Boken och Läsningen och Kunskapen och den Demokratiska Möjligheten för Var och en att ta del av det som skrivs och därmed att bilda sig en egen uppfattning om vad det är som påstås av vem! Och låt biblioteken på nytt bli Lugna Oaser i allt detta kommersiella och samhälleliga tingel-tangel med sitt ständiga pipande och blinkande och surrande som pågår överallt och som gör människor splittrade och kännedomen om det mesta bara ytlig - förutom när det gäller just det lilla man råkar vara "nörd" på!

Jag brukar inte ropa efter onödigt fyrkantig ordning & reda, och jag anser inte att alla behöver vara bokslukare, men jag anser att bibliotekens uppgift (för skattemedel) i första hand bör gälla bildning och kunskap, inte mest bara verklighetsflykt och tjafs. Sådant har vi tillgång till ändå. Nästan vad jag än själv vill låna, för att få Veta någonting eller för att få att ta del av god skönlitteratur från vilken tidsepok som helst, så får jag lov att beställa det som fjärrlån och betala eller får jag köpa det i handeln.

Var finns alla böcker i miljömedicin, neurosomatiska sjukdomar och elöverkänslighet - för att inte tala om alla ämnen jag och andra inte ens föstår att fråga efter? Hur många bibliotek håller sig med exempelvis  Dentalmaterialutredningen eller med ens några av alla de otaliga kultur-, och debattidskrifter som tycks existera? Låt vara att en del kan verka ensidiga eller kontroversiella - men har biblioteken flera slags "ensidiga" böcker och tidskrifter tillgängliga visar de därmed att det existerar olika skolor och paradigm inom både vetenskap och praktiska kunskapsområden och att inte varenda en auktoritet eller specialist kan ha rätt i precis allt. Som det nu är kan ett bibliotek ha en hel hylla för Sigmund Freud, vars lära är en ideologi, medan rena rama fakta om moderna sjukdomar (som tydligt visar att det gäller att vara försiktig med psykologisering av allt i tid och otid) på sin höjd kan ingå i någon titel vars utgåvor man inte brytt sig om att köpa nya av då de uppdaterats. När det gäller skönlitteratur händer det att äldre personer beställer in böcker från magasin och förråd, med motiveringen att de är så mycket bättre än det som utkommer nu, i vår tid. Men allt flera av dessa i mångas ögon bättre böcker avskrivs av bibliotekarierna. Litteratur av olika slag - både till språk, form och innehåll - är naturligtvis av olika intresse för olika generationer, men Det är ju i sig Inget Fel!

Termen "Det livslånga lärandet" verkar vara lanserad för att hålla människor kunskpsmässigt "på mattan": Livet igenom ska vi gå på kurs efter kurs, byta ut det ena "färdigtuggade kunskapspaketet" och betyget mot det andra, medan fritt införskaffad kunskap och livserfarenhet ligger lågt i kurs och autodidakter - dem man förr såg upp till - blir misstänkliggjorda som "sådana där som bara surfar på nätet". Det ligger något i också denna skepsis, förstås. Det är Därför och Då man ska kunna gå till Biblioteket och Kolla i Böcker och Tidskrifter!

29 september 2012

Läsning, depression och psykiatrisering




                                                                                                                          Foto: BM Storgårds, 2011

Veckoslut och hemma, som om ingenting hänt. Men jag har häremellan varit uppe i Lappland och återvänt i natt. Så kan det gå när ens förlag inte är med på bokmässan i Göteborg: Man har sin bokade semestervecka kvar och blir i stället bjuden någonstans och får uppleva något annat, något som inte har med böcker att göra alls. Som till exempel en sakta vandrig genom Ranua djurpark.





Hur mycket jag än själv gillar böcker och läser när jag hinner och skriver också, och hur mycket folk än förfasar sig över ungdomars ointresse för sådant - så tror inte jag man får ut något av böcker om man inte relaterar dem till sitt eget liv och sina egna erfarenheter, som ändå oftast måste komma i första hand, och ändå mindre tror jag allt som är bra för en person nödvändigtvis är bra för någon annan. Frågan är vad man gör i stället. Och framför allt är frågan om man har byggt upp ett samhälle som är sådant att de som inte har anlag för läsning och skrivning ska kunna klara sig ändå!



Såsom samhället nu ser ut kan jag förstås förena mig med dem som kämpar för att sprida läs- och skrivförmåga. Vi måste alla försöka utveckla den hos oss själva, för det krävs numera av oss att vi har den. Redan under min livstid har man blivit lite av en outsider om man inte ägnat sig åt läsning eller åtminstone nöjaktigt kunnat uttrycka sig i skrift, vilket nog förutsätter läsning också. Men någon garanti för att själv bli läst har man inte om man så kan uttrycka sig hur väl som helst. Den som förutsätts ta del av ens skriverier kanske i sin tur inte har förmåga eller ork att läsa innantill. Som t.ex. när det i tiden kantänka ”inte framgick” (så stod det) att jag var ”arbetsoförmögen” - trots att både min ansökan och flera läkarintyg bevisade det i klartext.



Numera blir man lätt en outsider om man inte kan datorer på sina fem fingrar, och om man inte har körkort. Om man drar sig för att flyga, om man inte spelar dataspel och - ifall man nu läser böcker - om man inte begriper sig på fantasy, scifi och deckare. Det var emellertid inte det jag just nu skulle skriva om. Det var ett av mina hugskott gällande kunskap som fick mig att öppna datorn och se efter om jag alls längre klarar att skriva en bloggtext, så djungelaktigt som gränssnittet på min blogg tycks ha blivit.



Allt har förändrats, det skulle ta timmar att studera alla nya finesser. Nej tack - jag vill ha en blogg som en hederlig gammaldags cykel, eller på sin höjd som en ny med tre växlar, inte som en med hundra, av vilka just jag kan undvara nittisju, bara jag hittar de där tre jag kan behöva. Inte heller var det  detta som gjorde att jag slog mig ner vid min ”tjänare” som numera är en ”trilskande herre”, utan det var en del tidningar jag i morse bläddrade i.
Samtidigt som husisar och västisar om och om igen för fram en ung dam som skrivit en bok i syfte att avdramatisera depression och psykoterapi hade det kommit nya nummer av seriösa prenumererade tidskrifter som "Tf-bladet. En tidning om tänder och hälsa", och "2000-talets vetenskap", vilka åter en gång påminde om att alla ”sjukdomar” (syndrom, symtomkombinationer) som tar sig ”psykiska” uttryck ingalunda hör – eller borde höra – hemma inom psykiatrin! Till och med bipolär depression har ute i världen visat sig ha ett klart samband med vad vi får och borde få samt inte får respektive inte borde få i oss.



Inte heller jag har nu tid att lusläsa alltihop, jag vill bara påminna om att det FINNS kunskap att ta fasta på för alla dem som likt mig på 1980- och 1990-talet förgäves gick omkring med depressionsdiagnos (som vi naturligtvis trodde på för vi hade aldrig själva heller fått lära oss om exempelvis toxikologi och miljömedicin!) och betalade stora summor för att kanske bli av med lite ångest för en stund, men den kom ju tillbaka. Har du hjärnan full med toxiner i stället för näring (för att lite grann förenkla det hela) så blir inte mycket bättre av att aktivera den med ”terapi”. Den hjälpen blir i så fall kortvarig.



Så bekantade jag mig själv under många år i "analytisk psykoterapi" med mitt eget fungerande i olika situationer – men som sjuk! I den mån jag hade hjälp av dessa insikter var den inte relevant när jag senare tack vare helt andra slag av behandlingar blivit frisk. När det sent omsider visat sig att det varit tungmetallförgiftning och en del annat somatiskt jag lidit av, och när källorna till detta tagits bort, hade jag naturligtvis föga nytta av all min kännedom om hur jag fungerat som sjuk. (Frisk till 100 % blev jag väl inte, men sådär till tre fjärdedelar, och den sortens jobb jag haft under 2000-talet skulle jag aldrig ha klarat som yngre - till det hade jag för dålig fysik och för dåligt minne - för att bara nämna ett par av de problem som hamnat under paraplydiagnosen  "depression".)



Näringsämnen, antioxidanter, mikronutrienter ... - jag hinner inte läsa allting, jag jobbar inte nu med vård, men jag satte mig in i en hel del på 1990-talet. Det var då jag själv åt antioxidanter (mera än nu, det är en ekonomisk fråga också) och samtidigt hjälptes fri från mina svårt korroderade och ständigt läckande amalgamplomber - och därmed alltså också från det mångåriga symtomkomplex psykiatriker och psykologer plägar klassa som depression och behandla med psykoterapi. - Varför sätter sig inte de som har mediemakten i Svenskfinland in i saker som ändå numera rätt öppet diskuteras i världen utanför? Samtidigt som man vill framstå som ”ung och tuff” är man gammalmodig som bara den. ”Avdramatiseringen” av ”depression” och ”terapi” var något min generation ägnade sig åt på 1970- och 1980-talen. Nu vet vi bättre. Plötsligt kommer det igen en ny generation och tar om alltsammans från början ... (Är det min generation som undervisat er?)



Någon eller några i Sverige, jag vet inte vem eller vilka , går ständigt in på min blogg med hjälp av sökorden "cysta fot", "cystor i fötter" eller liknande, så det kanske mest lästa av mina inlägg är "Fötter, cystor och medikalisering". Det är verkligen inte det viktigaste av dem, men att jag ser rött när man (ofta lätt föraktfullt eller beklagande) talar om medikalisering är sant. Psykiatrisering är det vi ska akta oss för, missandet av de allt vanligare somatiska symtomkomplexen – ofta med också upplevelse- och beteendemässiga förändringar i släptåg. Jag har ännu inte läst den unga kvinnans bok om depression och nämner den därför ännu inte vid namn, men jag har ställt mig i kö för den på biblioteket. Jag tror inte det finns många långvariga "depressioner" i världen som verkligen har "psykiska" orsaker. Men jag ska se vad hon säger.




Min lust att öppna bloggen kom sig idag egentligen av att jag läste ledaren i Tandvårdsskadeförbundets tidskrift ”Tf-bladet", nr 3/2012. Den är skriven av förbundsstyrelsens ordförande Margaretha Molius och har rubriken ”Medveten mörkläggning?”. En genomgång av äldre dokument från Tf:s uppvaktingar av olika myndigheter har visat att Tf senare inte har fått anledning att backa på en enda punkt. Det har däremot flera av de dåtida experterna fått lov att göra, skriver hon, och berör också frågan om hur många fler som kunnat bli friskare om de inte skickats till psykiatrin eller annars fått läkemedel som de – i det här fallet tandvårdssjuka och metallöverkänsliga - i regel blivit bara sjukare av. Precis som jag själv när det begav sig.



Jag kan se framför mig hur någon journalist härhemma rynkar på näsan redan åt rubriken, avfärdar den med ett fnys: ”Konspiratonsteorier!” Men den har faktiskt ett frågetecken. Bakom varje frågetecken finns det något mer. Någonting att undersöka och ta reda på. Det är oviljan att ta reda på saker jag ondgör mig över. Kategoriserandet. Etiketterandet. Utan att man alls har kollat först. Rubriken för ledaren har valts med anledning av ett återkommande svenskt radioprogram, som "annonseras som vetenskapligt" och där reportern nyligen ska ha ägnat ”en hel timme på bästa sändningstid under sommaren till att prata om kvicksilver, men inte ett ord om amalgam", och Molius slutar: "Ingen av de intervjuade hade någon kunskap om riskerna med spridning av kvicksilver från amalgam. Det kan bara kallas för medveten mörkläggning!”


Ja, ibland undrar man faktiskt också här, i Finland, hur det riktigt är. Tiger myndigheter och journalister om saker de mycket väl vet, eller är det möjligt att de varken vet eller fattat? I Norge och Sverige är amalgamanvänding förbjuden, men här går fortfarande flera tandläkare på "i de grå ullstrumporna". Åtminstone i Norge har också tandskötare fått kvicksilverförgiftning erkänd som yrkesskada. Och åtminstone i Sverige är det även hälsoskäl och inte enbart miljöskäl som förorsakat förbudet.



Unga har aldrig varit gamla. Företrädare för ett föråldrat paradigm har heller sällan några insikter i det nya, som föregångare kommer fram med. När man hör talas om något som vänder upp och ner på det man "lärt sig i skolan" bör man emellertid nog hålla sig på alerten. Jag påstår inte att alla depressioner beror på amalgam. Men min gjorde det. Och många gör det. Liksom på annat som har somatisk bakgrund. Så pass mycket har jag läst och så pass mycket feedback har jag fått på mina erfarenheter att jag vet att jag inte är ensam om dem. Och jag tycker det är förfärligt om människor i onödan slösar sin tid och sina pengar på psykoterapi och medicinering som i själva verket inte har någonting med deras sjukdom att göra.



Att vi människor behöver lära oss samtala med varandra är en annan sak. Så tar också jag naturligtvis emot kommentarer (och hoppas Blogger-tekniken fungerar). Ibland kan mina egna svar emellertid dröja.



PS De värsta stavfelen och liknande hoppas jag ikväll ha fått bortputsade. Och jag förstår givetvis att det kan finnas goda samtalsterapeuter i samband med reella problem och att det för en och annan kan finnas vettiga orsaker till att anlita dem.

Nog om ämnet sjukdom och hälsa för ett tag - men varför finns "Tf-bladet" på rikssvenska bibliotek och inte på finlandssvenska? Tidningen är välgjord och full med fakta - av och för såväl forskare, läkare och tandläkare som patienter, politiker och journalister. Förutom nämnda ledare ingår i senaste nr bl.a. en översiktsartikel med litteraturhänvisningar, skriven av forskaren Mats Hanson: "Multipel skleros, MS, del 1, nya rön". Den tycker jag ni ska läsa själva. /BMS 30.9.12


                                                                                                                        Foto: BM Storgårds, 2011
            


      
Foto: BM Storgårds, 2012
(förutom nämnda undantag från 2011)

07 september 2012

Förlag och författare - än en gång

Så här en höstlig fredagskväll fick jag lust att återkomma till långköraren om förlag och deras förhållande till författare (se en av sidorna här invid) som ingalunda är någon finlandssvensk ankdammsfråga utan engarerar många också i havet utanför.
   Medan jag kopplade av med Tongåvan och städade bort gamla tidningar och papper föll mina ögon på en kolumn från i vintras, skriven av Hbl:s Pia Ingström under rubriken "Kiva hobby".
   Att skrivandet av böcker inte nödvändigtvis är en hobby bara för att författarens lön för mödan är liten håller jag med kolumnisten om, men sedan förbryllades jag för det stod så här:
   "På sistone har författaryrkets djupnande mysterier aktualiserats också på andra sätt. Om författaren skriver sin bok, till vad behövs då förlagsredaktören? Och vad spelar det för roll om det finns ett eller två förlag i Svenskfinland, när alla kan ge ut sin egen bok och till och med få den att se någorlunda proffsig ut om man bara har råd med tryckkostnaderna?"
    Det här var med tanke på ett möte för redaktörer och publik, och jag vet inte om det ska tas som travesti på tidigare inlägg i debatten, men detta att man ger ut på eget förlag eller på ett annat litet förlag har naturligtvis i sig ingenting att göra med om man som skribent och författare är proffsig eller inte. Den som förstår att frågan hobby eller yrke är invecklad förstår självfallet också att detsamma gäller frågan om en bok är väl eller illa skriven.
  Det där med behovet av "förlagsredaktörer" har kommit fram också i andra skriverier och diskussioner det senaste året, och jag ser det som maktspråk.
   Så förmäten är nämligen knappast en fullvuxen författare att den skulle stiga upp från skrivbordsstolen och tåga raka vägen till ett tryckeri utan att först ha kollat med ett lämpligt antal rådgivare, gärna både professionella och icke-professionella lektörer. Skickar författare in halvfärdiga manus till förlagen, så att redaktörerna kan hjälpa med resten? För målare in halvfärdiga tavlor till gallerierna, åt gallerister att kludda på?
   Varje förlagsredaktör vet att inte heller de s.k. experterna alla gånger sinsemellan är av samma åsikt om en författares text. Varför skulle det automatiskt behöva vara så att en lektör utanför förlagssystemet vore mindre kunnig eller omdömesgill än någon som är anställd på ett förlag?
   Dessutom händer det att också författare själva vet och kan någonting. De kanske vissa gånger kan ha kunskaper som förlagsredaktörerna saknar. De kanske har sysslat med böcker i hela sitt liv. De kanske dessutom har levat. Och de kanske medvetet riktar sig till en viss läsekrets och inte till hela världsmarknaden.
  De flesta som publicerar sig är i avsaknad av varken självkritik eller självbevarelsedrift, men i något skede sätter de punkt för sin text och beslutar sig för att ta risken att bli refuserad.
   Att ha ett färdigt manus liggande i månader på ett förlag (jag talar inte om något specifikt) och sedan plötsligt få det uppsprättat som en mönsterstickning med uppmaningen att hastigt sticka dit någon annan figur i en annan färg än den man hade är helt enkelt förnedrande. Man kanske då är mitt uppe i nästa jobb.
   Alla vet hur uppsprättade och omstickade plagg ser ut. Det märks var någon gått och gjort någonting. Var stilen eller handlaget plötsligt är en annans. Som bokläsare stöter man numera ofta på sådana ställen.
   Ingen bok är bra eller dålig bara på basis av vilket utgivnigssystem man håller sig till. Liksom ingen verksamhet är professionell eller utgör en hobby enbart beroende på om det betalas lön för den eller inte.
  

 

29 augusti 2012

Kommentar till kommentaren - och lite till

Det är något fel på min dator och/eller blogg (eller på mina kunskaper) så jag får inte in detta svar på kommentaren jag nyss fick i rutan där den hör hemma (under "Tack, Posten! ...) utan får svara här:

Tack, än har jag inte kommit mig för med att besöka "snabbköpsposten", gissar det är kö där och jag hamstrade frimärken i juli, inte för att posten skulle sätta lapp på luckan utan för att priset på märkena steg, igen ...
  Biblioteksfilialer är också något man drar in på många håll, åtminstone på mitt, och kvartersbutiker har det inte funnits på länge. Skyltfönster och andra fönster gapar tomma med skylten "Uthyres".
  Vill man med avsikt förslumma stora områden som förut var fungerande, självständiga och trivsamma byar, stadsdelar och kommuner?
  Där jag bor finns inte längre någon skattebyrå, jag får ta semester och åka tåg om jag har ärende till den som är närmast. Nu funderas det på om vi ska ha kvar polisen!
  Det är mycket som var bättre förr - vad somliga än påstår.


En annan kommentar jag spontant vill ge handlar om och hör ihop med någonting helt annat, nämligen med Musikväktarna, i Radio Vega: Tack för igår!

 Jag tycker numera att programmet är precis lika bra som det var förr och får nog ta tillbaka mina dubier från i vintras - eller var det ifjol; det var nog visst ifjol ...

Och just igår var det för just mig lite extra trevligt att få lyssna till den inspelning jag mindes från början av 60-talet (fast skivan lär ha varit äldre än så) av Paganinis 1 violinkonsert, med Ruggiero Ricci.

Också en del annat fint var det som ingick i programmet igår kväll, och det fortfar att vara mitt favoritprogram (vid sidan av en del program i Yle) särskilt som det sänds just om tisdagarna, då jag efter två dagars kvällsjobb är i behov av upplyftande(!) avkoppling.

Hoppas det fortsätter så här, med klassisk musik - det som i bibliotekskatalogerna kallas "konstmusik", efter finskans "taidemusiikki", men som är varierande som ingenting annat. Och som ändå, eller just därför, finner uttryck för alla våra känslor och erfarenheter.


26 augusti 2012

Tack Posten! Adjö Posten!

Vad ska man annars säga? Önskar dem som jobbade på Posten i Karis lycka till, antingen ni for till ett annat kontor eller gick i pension!

Det lär inte vara bara i Finland utan också i Sverige man har dille på att dra in postkontor, få se var det slutar. Mina bekanta har i varje fall slutat mejla och själv har jag sällat mig till dem som hellre skickar kort än mejl.

Inte bara på mitt "riktiga" jobb (ja, jag måste verkligen sätta ut citattecken där fast det tar musten ur mig att flänga omkring för 14 euro timmen - märkväl: jag talar inte illa om min arbetsgivare utan förundrar mig över hela den här tafatta akademiskt utbildade yrkeskåren som väl senast strejkade typ 1985) - alltså, inte bara på mitt "brödjobb" (bröd ...) sitter jag vid dator hela dagarna utan allt oftare får jag likt de flesta sitta vid dator också under veckoslutet. Det har ni läst här förut ...

Idag var det i alla fall ganska bra för det var på tiden att jag uppdaterade boklistan på min hemsida - nej, webbplats heter det numera! - och trots att datorn strulade (jag har fortfarande bara en mobildator som blir het och vägrar fungera om jag inte låter den kallna emellan ...) blev den nog genomgången och klar med alla böckerna prissatta så jag t.o.m. hann gå ut en sväng i regnet och sedan höra Amadeus i Radio Vega.

Gå ändå inte ännu in på mina sidor, för den egentliga uppdateringen och finishen görs av en annan och större firma än min egen och det kan dröja några dar innan den hängt med i just mina svängar. Hur många är det egentligen som rår om sig och sin tid och sina uppdrag alldeles själva?

Jag borde gå en kurs så jag kunde sköta alla såna där saker själv, men kurser kostar också och det finns ju inga kurser som anpassar sig till deltagares oregelbundna arbetstider. Så länge jag var snuttjobbare och vikarie var det naturligtvis ingen som skickade mig på kurs - så egentligen är det lite konstigt att jag lärt mig något alls ... Det beror på att jag trots allt träffat tålmodiga typer som orkat besvara mina frågor, om och om igen, och stå bredvid mig och visa när inte dataspråket gått in via öronen utan bara via fingertopparna. Fingertoppskänsla? Ja, förstås - det är nåt man ska ha vid datorer. Den är dum som inte vågar ställa dumma frågor.

Nu tror ni jag är full men det är nog bara socker. Kex och marmelad. Gonatt!


22 augusti 2012

Trevligare rader

Märker att min gamla "predikoton" börjat tränga sig på här i bloggen igen lite grann ...

För att ni ska fåt något trevligare att läsa har jag lagt in en ny länk på sidan om "Arla och moster My",  nämligen till en intervju med Klara Sarban, gjord av Lotta Gometz på Västerviks-Tidningen i somras.

För säkerhets skull följer länken också här: www.vt.se/kultur/?articleid=6490263

Hoppas den fungerar. "Det ska finnas en knorr i varje bild"  är rubriken för intervjun.

Själv läser jag som bäst inte alls någon barnbok men en som är "allvarlig-rolig" ändå, nämligen "Kära Hurri! 15 synvinklar på tvåspråkighet i Finland" (Schildts & Söderströms, 2012) eller "Rakas Hurri! 15 näkökulmaa kaksikielisyyteen" - för den är skriven både på svenska och finska; man bara vänder på boken, och då får man samma texter på "det andra inhemska". (Så brukar f.ö. också Ursula Vuorenlinnas barnböcker vara gjorda. Den senaste kom ut på Scriptum i våras och heter på svenska: "Det stora rullstolsäventyret". Vilket jag säkert har nämnt förut.)


21 augusti 2012

Mejlandets (o)kultur: om att besvara sin e-post

Hur ska man egentligen förhålla sig till folk som inte svarar på e-brev, eller som har en att vänta i en evighet på svar som inte längre är aktuella när de äntligen kommer? Hur ska vett och etikett se ut när vi har att göra med e-post?

På mitt jobb, som går ut på att hantera information, tar vi det som självklart att kundernas frågor ska besvaras samma vardag de kommit, eller senast nästa dag. Om det inte lyckas låter vi ändå höra av oss, så den frågande vet när den kan vänta sig ett mera ingående besked. Direkta frågor ska man väl alltid besvara, även när de ställts per e-post. Inte slänger man heller luren i örat på folk om de ringer och ställer en fråga!

Också jag själv har från olika instanser ibland fått preliminära svar som sagt mig att just nu är den och den inte anträffbar eller att vi återkommer då och då. Också en frågande kan faktiskt ha bråttom och vill ha en chans att vid behov hinna vända sig till någon annan.

Men också en frågande bör givetvis förstå att pröva någon annans mejladress om den inte fått svar; det kan finnas rimliga orsaker, sjukfrånvaro eller annat som gör att ingenting hörts. Och det brukliga är ju att man delegerar ett ärende till den "vars bord det är".

Mejl med reklam elller budskap som bara är "för kännedom" behöver givetvis inte besvaras. Men när jag vänder mig till exempelvis företag, organisationer eller personer i entydiga sakfrågor, tycker jag inte om att vänta i osäkerhet - särskilt inte om jag ställt direkta, klara och entydiga, frågor.

Detta med "klar och entydig" är förstås också viktigt - både i frågorna och i svaren: "Och sådant skall Edert tal vara, att ja ja är ja ja och nej nej är nej nej. Vad därutöver är det är av ondo." Så lär det ha stått i en gammal bibelöversättning, och åtminstone den uppmaningen har ett budskap som bör ha hållit till våra dagar.

Ofta kan ens frågor faktiskt besvaras med antingen ja eller nej. Är det kanske så att svaren uteblir för att den som fått frågan tror sig vara tvungen att komma med långa förklaringar? Sådana behövs ganska sällan, och dem kan man be om i nästa mejl, om de verkligen behövs.

Artighetsfraser är trevliga ibland men behövs inte alltid. God ton handlar om hänsyn. Det viktigaste är att inte i onödan hindra den frågande att gå vidare med det som för honom eller henne kan vara nog så viktigt (utan att det ska behöva förklaras).

Nära vänner, släktingar och bekanta lämnar ofta e-brev utan omedelbara svar - men det är vanligen en helt annan sak: Dem känner man, man kanske träffar dem då och då. Man kan varandras vanor och tider, någorlunda ... Man vet kanske när de har ledigt också utan att semestersvararen är påkopplad. Att låta tystnaden tala är liksom lite intimt: det duger inte riktigt utanför den innersta kretsen.

Eller har tiderna förändrats? Är det bara att knipa käft när andra tilltalar en? Gäller det i så fall bara e-post eller också annars?




18 augusti 2012

Samhällsfrågor i sommarhettan

Det händer att jag lånar lite för många biblioteksböcker på en gång för att ha ett urval att ta till enligt humörets växlingar. Igår bar jag hem en bok ("Välkommen till mitt rike") av Lauren Slater där det i förordet står: "Och det är sommar, en årstid som jag alltid har avskytt, med slokande träd i den vindlösa luften."

Såhär en augustilördag när man nästan dråsat ihop efter arbetsveckans fläng i heta, syrefattiga lokaler är det inte utan att man skulle ha föredragit lite hög och klar höstluft att vandra ut i framom det här stekheta diset. Visst slokar björkarna och ser rätt deprimerade ut. Gjorde de det i min barndom? Somrarna då tillbragte jag vid havet, det var mera sällan det inte fläktade alls.

Barndomens somrar var så långa för att ens minne ljuger påstod någon nyligen. Så fort man minns något är det alltid någon som har något att påstå. Som om någon utomstående skulle kunna minnas nånting bättre åt en - av ens eget liv!

Somrarna var längre förr, för oss som var unga då, därför att sommarloven varade tre hela månader och inte som nu bara dryga två. Under en fjärdedel av året var man fri, åtminstone en fritt tänkande människa med naturen omkring sig, inte skol- eller dagisväggar. Sommar för mig har alltid varit lika med frihet. Därför var somrarna längre förr. Inte för att vi över 60 skulle ha fel på minnet. Också nu har min hösttermin börjat - för att semestern är slut. För andra har skolorna börjat.

Det fanns ett undantag från ovannämnda regel också förr: skolbarn hade ju sommarjobb. Ändå var det sommar. Men sommarjobben innebar omväxling och relativ frihet också de, om inte annat så från skolarbetet. Grå är all teori. Levande liv har färger. Sommarjobben varade inte hela lovet och de hade oftast betydligt högre nöjes- än slavfaktor. De flesta verkar ha det också nu. I synnerhet som knappt ens praktikanter numera nöjer sig med fickpengar.

En annan femma är att det numera kan vara svårare än förr att alls få ett sommarjobb. I raskt takt producerar det här landet arbetslösa i alla åldrar.
Som äldre borde man väl inte ens nämna detta för att inte sno de unga på hopp. De har emellertid tiden för sig. Många av dem är väldigt kreativa.

Arbetslöshet är minst lika illa för en äldre som för en ung, här har ni ett exempel: Min egen tidigare arbetslöshet, sen man under pågående sjukledighet dragit in min ordinarie tjänst ("Formellt har inget fel begåtts", försvarade man sig) gav i  slutändan upphov till a) ett val mellan att låta arbetslösheten bli permanent eller att nöja mig med fast jobb men med lägre ställning än förut, b) skuldsättning p.g.a. pendlande, dubbelhyror och flyttning eftersom jag valde det fasta jobbet, och c) en kommande ålderspension som det inte kommer att gå att klara sig på - om inget under sker: t.ex. att hälsan håller och jag får jobb också som pensionär. Jag lär inte vara den enda lite äldre medborgare som befinner sig i ett liknande läge. Trots arbete och framförhållning i ungdomen.

Det goda med att rycka upp sig ur soffan och gå ut också en het och kvalmig dag som dagen idag är att man träffar folk. Idag mötte jag bl.a. en nästan  jämnårig f.d. studie- och arbetskamrat som inte såg alldeles glad ut. Som tur var började jag small talka och det visade sig att han precis ska bli av med sitt högintressanta jobb. Det visade sig också att jag satt inne med åtminstone lite informaton om alternativ han inte känt till, att jag kunde tipsa honom om någonting att närmare ta reda på.

Inte för att det jag kunde berätta var någonting revolutionerande men kanske gav det min kamrat lite hopp och en ytterligare trådända att försöka nysta i. Mitt eget humör blev genast bättre. Hemma bör man inte sitta. (Som nu: Vad gör jag vid datorn en sommarlördag? Det blev nu bara så ...) Men säg mig goda pastorn var snacket kommer ifrån, det snack som påstår att det inte är våra egna pensioner vi suttit och betalat för i fyrtio års tid utan att det är de unga som kantänka nu betalar dem - i stället för sina egna?

När jag var hälften yngre än nu hette det minsann att det var våra egna pensioner vi betalade av på, med höga skatter och med avdrag på lönerna. Knappast var det våra föräldrars - dem var det väl de själva som betalat. Pensionssytemet var då inte särskilt gammalt (och gudarna ska veta att byråkrater ändrat på det fram och tillbaka). Innan det infördes tog släkt och vänner hand om varandra och skyfflade inte över precis allting på "samhället". Nog för att det var lite olika det där, i olika byar och kretsar. (Varför ska så många unga skrivbordsforskare prompt försöka återinföra klassamhället!)

Vad är det som har hänt med våra pensionspengar? Var inte avsikten den att  pensionsbolagen skulle placerat dem för att ge största möjliga avkastning? Hur är det möjligt att fonder som ägnar sig åt kultur kan ha en sån himla avkastning varje år medan pensionsfonderna inte tycks ha råd att bevilja alla medborgare pensioner det går att klara sig på? Och varför ska pensioner beskattas högre än vanliga löner? Är det inte pengar och vinster  pensionärerna  redan en gång har avstått ifrån?

Jag har inte svaren. Jag bara frågar.














05 augusti 2012

Bröllop och möten i ladugårdar

När man inte skriver lever man: I förrgår befann jag mig på bröllop med efterföljande fest och igår på en släktträff. Än här i trakten och ute på sjön, än i andra ändan av mitt avlånga landskap. Ena dagen en gripande stund i en gammal träkyrka och middag med dans på en nyligen omvandlad ladugårdsvind, andra dagen studiebesök och föredrag bokstavligen inne i en ladugård samt lunch i ett församlingshem och slutligen en stund "på museum". Glada möten människor emellan två dagar efter varandra. Efteråt har man dock inget emot en ensam söndag. Om inte annat så för att i lugn och ro försöka minnas vem som hette vad. Och nu (i morgon, kanske) ska jag sätta igång med släktforskning. Jag läste redan en bok tidigare i somras. Som tur är har andra gjort "förarbetet" för länge sedan. Det intressanta är inte bara släktträden och siffrorna utan framför allt de människor som faktiskt har levat, och berättelser om dem, deras tider och platser. I den by vi besökte igår var tydligen de flesta på något sätt släkt både med varandra och med oss. Historia i skolan var bara årtal, kungar, och krig - riktig historia handlar om riktiga människor. Äkta berättelser ur verkligheten är guld värda, även om vissa detaljer får lov att justeras efterhand. Marken igår var densamma som mina förfäder på fädernet har trampat sedan 1200-talet eller så (sedan 1600-talet vet man med säkerhet att de gjort det). I skrivande stund tycker jag mig känna pustar av ladugårdslukt men det kanske bara är min luktnerv som "minns", kopplar samman gårdagens gårdagens lukt med barndomens dofter. Det är lite skillnad mellan 60 kor och 6. Mjölkningsmaskiner som den vi såg igår har i varje fall inte funnits förr. Kor som själva vet när de ska in i och ut ur maskinen. Kor som vet sin plats. Jag kom att tänka på mitt jobb ... Men alla man är släkt med har inte haft med djur och jordbruk att göra. Själv känner jag inte särskilt väl till min släkt på mödernet, trots att också den är kartlagd; det vore trevligt att åka på träffar också norrut och längre österut och - ja, vart ...? Detta med rötter är någonting ganska intressant som jag på sistone förstått att inte alls är allom förunnat att få reda på. De ger en känsla av vidare sammanhang. Ändå är det här och nu som gäller, förstås. Vilkas bröllop vi firar, vilka som lever och finns och som nyligen funnits, vilka vi möter, var vi själva lever och verkar - och hur. (Som ni hör på tonen har jag gener från bland annat en som var politiker och präst.)

Solen skiner. Hostan gör sig påmind ibland men jag mår bättre och har dagligen försökt få upp min kondition. Än är det sommar kvar. God söndag!

29 juli 2012

Söndagsmorgon, med funderingar kring oljud och språk

"Söndagsmorgon stilla, gryr i Herrens frid ..." började en gammal vers. Men dagens stillhet känns som lugnet före stormen. Ändå åskade det redan i natt, men luften känns inte klar utan syrefattig och fuktig. Föreställer mig en ovädrad bastu sedan alla gått hem. Gårdagskvällen var helförstörd av glada grannar (eller deras gäster) som måtte ha suttit på någon balkong i mitt hus. Man har fönstren öppna den här tiden på året men räknar inte med att få in både tobaksrök, visslingar och höga indiantjut från fullvuxna män mitt i natten. Kvällen innan var det Karisnatten som gällde - men den visste man om på förhand. Dess kännspaka dunk var dock betydligt lägre i år än jag var inställd på. Fridsstörarna igår förde mycket mera oljud. Undrar varifrån det riktigt kom. Från taket, lät det som. Men det bor ingen ovanför mig som kunnat åstadkomma det.

Hostan är inte över. (Eller förbi. Eller har inte gått om. Se nedan om prepositioner.) För att nu gnälla lite till. Jag är betydligt tröttare nu på den sista semesterdagen än jag var strax innan semestern började. Igår testade jag konditionen genom att gåendes fram och tillbaka besöka Hantverksmässan i Billnäs. ('Hantverkmässan' stod det på skyltarna, men där ska vara ett -s.) Det gick. Men det gick sämre än för ett år sen, fast jag vill minnas att det då var lika varmt. Dessutom tog jag både kaffepaus och matpaus medan jag var där. Utflykten gick med andra ord sådär. Men den motsvarade långt mindre än en halv arbetsdag.

Till semesterns ljusglimtar hör i varje fall en mycket vacker söndag i Hangö, precis för en vecka sedan, ett restaurangbesök tillsammans med släkten, på före detta sågens före detta kosthåll i Skogby, samt en kväll med "Teaterbåten" på Raseborgs sommarteater. Fina skådisar och sånger! Glad underhållning som piggade upp! Så till den grad att jag inte fick en blund den följande natten ... Hostade gjorde jag också på teatern, i synnerhet vid varje skratt, men då var det inte precis pianissimo som rådde omkring mig heller, så det störde knappast någon annan än mig själv.

Så värst många romaner blev trots  allt inte lästa under denna gångna månad. Men jag har gillat Västis i sommar (tidningen Västra Nyland): unga blivande journalister att lyfta på hatten för! Hade precis råkat ta en tre månaders prenumeration och har läst tidningen noggrannare än vanligt. Från datorn skulle jag ta paus, men det har funnits en del tråkigt att sköta per e-post. (Skulle man i bloggen berätta om allt man råkar ut för bleve man knappast trodd.)

Det där sista var ålderdomlig svenska, om det ens var rätt konstruerat ... I Sverige är det många som tycker att finlandssvenskan överlag låter ålderdomlig. Det får de gärna tycka. Fast jag har börjat säga 'arton' nu och tycka 'aderton' låter egendomligt. Utom i dikt som uttryckligen handlar om 1800-talet. På den tiden hette det så: 'adertonhundratalet'.

Men när det finns folk som prompt ska göra finlandssvenskan till ett eget språk blir jag arg. Finlandssvenska är svenska i Finland. Tonfallet i talspråk skiljer sig från rikssvenskan, men också inom rikssvenskan finns det variationer. Enstaka provinsiella och för finlandssvenskar typiska uttryck, så kallade finlandismer, använder jag som alla andra - också ibland i skrift - men håller mig då främst till de "goda finlandismer" som finns upptagna i SAOL (Svenska Akademiens ordlista), såframt jag inte talar med personer i min närmaste omgivning. De vet ju precis vet vad jag menar, också om jag blandar in finska och dialekt. Men då är det ju fråga om just dialekt, eller slang, eller någonting som liknar familjejargong, kanske intern jargong på jobbet. Det är okej.

Vad jag ondgör mig över är att en massa språkliga grodor ofta påstås vara finlandssvenska, som om de hörde till, som om det var meningen att man ska slarva med språket hur som helst och sedan bara kalla slarvet 'finlandssvenska'. I Tidningen Vi, augustinumret, skriver språkkrönikören Ingemar Unge att finlandssvenskan har andra prepositioner än rikssvenskan. Det har den inte alls! Det bara finns en massa människor här, i Finland, som slarvar med prepositoner. Det finns det i Sverige också! Möjligen skiljer sig slarvfelen från varandra på de olika sidorna av Bottenviken, men det betyder inte att de hör till, att det vore rätt att använda dem när man talar och skriver (utanför den mest egna inre klicken).

Som så många andra hänvisar Ingemar Unge till Finlandssvensk ordbok. Det är just så man kunnat befara att det ska gå: Man slår upp i den och tror att alla konstigheter som räknas upp där är finlandssvenska! Ibland tror jag att t.o.m. författare tar boken som normgivande - att man utan vidare ska få både tala och skriva såsom det står i den att finlandssvenskar gör. I själva verket är det en bråkdel av de ord och uttryck man kan slå upp i Finlandssvensk ordbok som alls används av alla - eller ens många - finlandssvenskar. I stället inrymmer boken ord och uttryck ur dialektala, lokala, sociala och generationsmässiga varieteter som förekommer bland finlandssvenskar. Liknande varieteter och provinsialismer finns det också inom Sverige - utan att man skulle anse dem alla vara typisk svenska.

Vad akademiska utredningar 'visar' är som känt alltid bara små små bitar av verkligheten ...

Förresten ska jag ge ett par exempel ur spalten "Språksamt"i Tidnigen Vi. Där säger Ingemar Unge att 'halsa' i Sverige betyder 'dricka ur flaskan' men 'krama om' i Helsingfors och Ekenäs. Jag har bott både i Helsingfors och i Ekenäs men har aldrig använt ordet 'halsa' i någon annan betydelse än 'dricka ur flaskan'. Om någon människa någon enstaka gång har sagt 'halsa' i stället för 'krama (om)' har jag tagit det som ett skämt.

Exemplet 'göra initiativ' har jag aldrig hört i Finland. De andra prepositioner Unge nämner har jag säkert hört men inte betraktat som finlandssvenska. Det finns som känt också en skillnad mellan vardagligt talspråk och språk man brukar i skrift. Ett exempel jag inte förstår är att 'gå på kaffe' skulle betyda 'fika på kafé'. Säger inte sverigesvenskarna 'gå på fika'? Det tycker jag de gjorde när jag jobbade där, men det var på 1970-talet ... I alla fall säger vi i Finland 'gå på kaffe' när vi tar en paus och sätter oss i köket med en kopp, och 'gå på lunch' när vi går (till köket eller ut) för att äta. En jag känner säger: "Nu går jag på mat" - men DÅ ser jag framför mig hur någon spillt ut maten från sin tallrik på golvet och hur bekantingen trampar omkring i det spillda.

Några av prepositionerna i "Språksamt" ska jag ta och kolla upp. Jag har nämligen haft för mig att de är rätt på bägge sätten men kanske med ytterst små skillnader i betoning eller betydelse. Svenskt språkbruk (2003) är annars den bok jag själv brukar slå upp i - fast i den finns långtifrån allt jag vill ha svar på! I de böcker och uppsatser jag skrivit ingår inga finlandismer som jag inte först skulle ha kollat upp i SAOL och i Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien (2009) eller genom att vända mig till Språkrådet (i Sverige). Som sagt är det inte konstigare med 'finlandismer' än med 'provinsialismer' överhuvudtaget. Och SAOL finns väl hos alla med svenska som modersmål? Precis som telefonkatalogen.

Svensk skönlitteratur innehåller ofta ord man får lov att slå upp, även om man är rikssvensk. Också bland finlandssvenska provinsialismer finns det sådana som är bra, sådana som gärna kan få spridas också inom Sverige. Att man låtit dem ingå i SAOL innebär att deras betydelse gjorts begriplig också i Sverige och att de därmed kan brukas i stilmässigt lämpliga texter utan att behöva missförstås. I berättelser som handlar om en viss trakt använder sig också rikssvenska författare oftast av ord och uttryck som är kännspaka för just den trakten.

Men direkta felaktigheter som bara använs inom exempelvis vissa kvarter i Helsingfors eller Vasa, är inget som finlandssvenskar i allmänhet känns vid.
Finlandssvenskar är finländare med svenska som modersmål. Svenska är svenska. Med alla sina många lokala varieteter. Så tycker jag. Jag tycker också om Tidningen Vi, och om spalten "Språksamt" med Ingemar Unge.

PS Vad är det för fel på ordet 'knagg' eller 'knagge' (båda formerna rätt)? Jag har det med i min barnbok, och sedan den kom ut har jag från tre håll fått höra att det ordet är en finlandism. Det är ingen finlandism. I så fall har tillägget 'finl. tappats bort ur SAOL. Slå upp det! Det borde nog göras en bok om utrotningshotade (men användbara) ord i svenskan. Den svenska som gäller inom hela det svenska språkområdet: Sverige och den svenska delen av Finland.

13 juli 2012

Semester: hosta och böcker

Tänk, i Sverige får man avbryta semestern och ta resten senare om man insjuknar mitt i! Så sa min väninna som bor där. Kan det faktiskt stämma?

Mera om läget på mitt håll behöver jag väl inte säga ... Fast, jo: Är det någon som fått stopp på den hosta som tycks florera just nu i södra Finland?

När den för min del var inne på 7:e dagen visade jag upp mig för en läkare. Ett aggressivt virus, det här, bara att vila och vänta. Min överkänslighet mot mediciner gör att jag "får fortsätta på honungslinjen". Hett honungsvatten mitt i natten hade jag nämligen haft tillfällig hjälp av. Också Mucomyst har jag försökt med, men det verkar göra att jag hostar mera ...?

Ja, hostan är som ett levande väsen som bara valt min kropp som bostad och tycks trivas med den. Så länge jag sitter eller står mår jag nästan hyfsat, sånär som på lite stegring. Lägger jag mig ner får jag genast en attack, så jag har mest suttit och läst. Just nu är det Pleijel, Agneta: Drottningens kirurg, och jag tröstar mig med att sådan sjukvård som är ganska självklar nu ännu inte fanns på 1700-talet.

Häromdagen läste jag Dilbert, Suzanna: Dubbelexponering (debutroman från i år). Till skillnad från någon "recensent" på nätet tycker inte jag att berättelsen mest har sin spänning i början och sedan börjar upprepa sig - tvärtom: resonemangen, tankarna och känslorna nyanseras efterhand; det sker hela tiden en utveckling. Inte heller kunde jag förutsäga slutet. Temat: "den svikna gifta kvinnan", och "den andra kvinnan" -  sviken hon med, fast på ett annat sätt, är evigt intressant. Själv har jag upplevt 70-talet med de värderingar som var allmänna då och jämför dem med dagens.

Fast det där var förenklat sagt. Temat är mera nyanserat än så. Vem som sviker och blir sviken är inte i alla avseenden så glasklart som man i förstone kunde tro. Författaren får fram hur invecklade och svåra känslolabyrinter och tankegångar människor har att konfronteras med.

Som någon kritiker sa, och det tyckte också frun i boken, var den otrogne mannen ynklig som erbjöd sin hustru att hålla fast vid äktenskapet och göra en nystart tillsammans men fortfarande hade kvar den andra kvinnan som ett slags reserv, ifall inte erbjudandet skulle tas emot.

Jag håller med om detta men var hustrun så mycket bättre själv? När beslutet om skilsmässa väl var fattat och hon gråtit färdigt (det enda jag tog som lite överdrivet) ringde hon upp en man, antagligen den hon för äktenskapets skull några år tidigare hade beslutat undvika att träffa. Hennes "reserv", men bara i tankarna? Och var det mindre ynkligt? Kanske det!

Hur som helst en välskriven bok. Och förankringen i det praktiska gillade jag, för äntligen lärde jag mig städa, rentav renovera! Det blev inte alls tjatigt; genom inlevelsen i en annan kvinnas bestyr var det många knep som kom  fram på ett långt trevligare sätt än i en städguide. Samtidigt som de gav en viss del av berättelsen liv och must och förde den framåt. (Såklart kan alla städa, också jag, men det brukar få bli sisådär - och vara tråkigt.)

Nu satte hostan igång så mer än så här blev det inte. Jag skulle ju förresten ha semester också från bloggen.

21 juni 2012

Sommarsolstånd idag

Glad midsommar!
Det är så mycket på G just nu, så just här blir det inte sagt någe' mer.
Än har jag inte semester från jobbet, men från datorn tar jag mig ledigt, så mycket det bara går.
Snart är det höst igen - men just nu får vi njuta av ljus!
Idag är det inte ens mulet:)

10 juni 2012

Inget 'hen' för mig, tack

Det låss vara sommar. Låss. Faktiskt så ljusnar det lite västerut, borde väl ha farit till Hangö. En vän är på teaterdagar där varje år. Själv grips jag av obeslutsamhet när jag ser hur många program det finns att välja mellan.

I radion talar de om djur. Intressant. Lyssnar med ena örat. Radiodagboken gällde lyckligtvis bara 7 dagar. Typexempel på hur detta att man deltar i en enkät redan i sig påverkar resultatet. Man knäpper inte på så där på måfå som man brukar, man kollar programbladet, tittar på klockan.

Formuläret har en kvart som minsta enhet och man ska ha programmet påknäppt i minst 8 minuter för att få dra streck för en sådan kvart. Men nyheterna pågår bara 5. Kanske visar undersökningen att ingen knäpper på radion bara för att höra nyheterna. Då kan de ju slopas. Äh.

Snart ska de tala om 'hen'. Då blir det tid för promenad. Kan det finnas något mera onödigt och ointressant?

En del tror att 'hen" gör kommunikationen enklare. Det har i tiden också funnits de som trott att det konstruerade språket esperanto skulle göra det, att det var ett språk man allmänt skulle ta till sig, men det blev bara ytterligare ett i raden av främmande språk man inte behärskar.

Kan vi inte göra som i finskan, där säger de "se" när de talar om mänskor. Åtminstone i talspråk. Och uttrycker mångt och mycket i passiv. Rikssvenska Barbro Alving kunde också skriva 'man' i stället för 'jag', ser jag nu i en bok. I mitten på förra seklet. Kanske gjorde andra också så, på svenska?

Inom psykiatrin lärde jag mig på 70-talet att patienten på svenska är 'han' fast mänskan rent allmänt är 'hon'.  Jag ringde och frågade våra dåvarande språkmyndigheter en gång, medan jag deltog i arbetet på SFMD:s jubileumsskrift. Numera talar läkare helt allmänt om patienten som 'den'. Och barnet blir ofta 'det' nuförtiden, i stället för 'han' eller 'hon'.

Hellre 'den' och 'det' än 'hen'. Man talar som sagt om att förenkla genom att införa 'hen'. I själva verket inför man bara ytterligare ett pronomen att hålla reda på.

Om vi inför 'hen' i svenskan borde kanske något motsvarande ske inom andra språk. Såsom allt numera koordineras och "slås ihop" finge vi väl då ställa till med konferens för att försöka enas om ett alldeles nytt ord tillsammans med tyskar, engelsmän och andra. 'Hen' går inte att exportera. I engelskan är "hen" redan upptaget. Det betyder höna.

I radioprogrammet om djur nämnde de nyss att man inte ska förmänskliga djur och deras beteende och egenskaper. Man får inte utifrån djurs beteende tro att man vet något om deras känslor. Självfallet håller jag med. Det är bara det att samma sak gäller människor emellan: av en persons beteende kan man inte utan vidare dra slutsatser om hur hon känner sig. Hon. Eller han. Eller den.

Om människan vore ett skepp - vad enkelt det vore: ett skepp är väl alltid 'hon'? Fast man har visst ruckat på den traditionen också.

31 maj 2012

Sista maj vid Yle och en ovanlig dagbok

Sista maj och ingen student i år i den närmaste släkten, inte vad jag vet. Tur för mig som ska jobba kväll. Förresten firas väl studenterna inte ens den sista som alltid förut ...  Jag har sovit länge, är lite trött men tror att allt är bra i alla fall. Ifall det var någon som undrade. Jag har fått en radiolyssnardagbok att fylla i och undrar genast över en del av instruktionerna och informationen: Yle Radio 1 presenteras som "Finskspråkig kanal med talprogram och klassisk musik", YleX som "Finskspråkig populärkulturkanal" och  Yle Radio Suomi som "Finskspråkig regional och nyhetskanal" (på det där sättet slår man förresten inte ihop ord och uttryck). Yle X3M presenteras som "Musikbaserad talkanal" och Yle Vega som "Nyhets- och kulturkanal" som med viss nämnd indelning sänder regionalt. Jag ser det här som missvisande. Yle Radio 1 - om någon - är en nyhets- och kulturkanal och det är faktiskt inte bara klassisk musik som spelas där: jag hörde nyss på jazz och underhållningsmusik; men det är kvalitet på det som spelas. Och talas. Var annanstans får man höra på så välförberedda litterära intervjuer eller vetenskapliga program - för att nu nämna ett par exempel. Både Yle Vega och Yle X3M skulle jag däremot beteckna som populärkulturkanaler med nyheter och enstaka kulturella inslag. Dagboken är inte så alldeles lätt att fylla i, man ser ju inte på klockan hela tiden, och risken finns alltid att en undersökning påverkar dem som ska undersökas. Var det kanske inte alls en slump att jag idag kom att börja direkt med en finsk kanal? Jag kanske inte hade knäppt på radion alls när jag vaknade så sent, om inte dagboken hade funnits. I det exempel som visas på hur man fyller i tror jag att konstruktörerna själva har förväxlat ett par kanaler med varandra. Men själva förklaringen är nog helt begriplig. Säg mig det frågeformulär (eller liknande) som inte skulle innehålla sådant som man bara inte får att passa in på sitt eget "paradigm"! Jag ska ändå göra mitt bästa. I Yle Radio 1 kommer det förresten idag åtminstone ett inslag om en finlandssvensk. Tyckte jag de nämnde. Som vanligt är jag "mångdubbelexponerad": bloggar och tänker på den kommande arbetsdagen  och hör en radiointervju med Jouni Hokkanen om "lävistyskulttuuri" och funderar på om jag borde äta lunchen redan innan jag går.

12 maj 2012

Snellmansdagen

Bloggar blir splittrade om bloggarnas liv är splittrat. Vid månadsskiftet hade jag influensa, eller åtminstone förkylning med feber. Nu måste jag se efter i almanackan för att minnas vad som sedan hänt. Aj, jo - förra fredagen, alltså för en dryg vecka sen, hade jag en av vårens finaste kvällar, i Helsingfors.

HSO gav en konsert som började med ouvertyren till En midsommarnattsdröm och slutade med Sibelius 6:e symfoni. Helheten var en njutning men kvällens absoluta höjdpunkt, åtminstone för mig, var Beethovens 4:e pianokonsert  däremellan: framförd av ingen mindre än Dejan Lazic. Den övriga publikens förtjusning var heller inte att ta miste på. Trots att han framträdde strax före pausen blev han inapplåderad minst fyra gånger, kanske flera. Det är otroligt hur ett par timmar i Musikhusets värld och med stor musik för alla sinnen kan ge  en ljus och lyft för långa tider. Veckan som följt har gått fort, trots all sin splittring, faktiskt.

Lördag-söndag gav jag mig ut på ett par långa promenader; det var garanterat musiken som fick mina stumpar till vingar att åter börja flaxa, rentav så att jag förtog mig och förstod att konditionen egentligen är ändå sämre än jag trott. Skam den som ger sig: jag har sedan fortsatt med kvällspromenader alla dar och de har gått allt bättre, fast gårdagens slutade snopet med ett ösregn och jag var till omväxling utan paraply.

Jag har också förra veckan fått en kallelse till operation om en tid och hoppas hinna bli i skick för att åter en gång låta mig hanteras och medicineras. Ganska ofta tänker jag med värme och förståelse på min mormor. Hon var dotter till en professor i inre medicin. Han dog själv i 50-årsåldern -  i just den sjukdom han forskade i. Vad hans dotter upplevt känner jag inte närmare till men hon lär aldrig som vuxen ha gått till läkare. Hon blev 84 och var hemma när hon dog.

Se nu hur mina tankar förirrar sig. Men är man lite äldre och har man redan blivit opererad några gånger är man inte längre särskilt tuff: man vet hur illa man kommer att må, och man har redan sett och hört för mycket. Fast har man det så vet man förstås: det finns alltid de som har det värre än man  själv. "Siitä vaan", som finnarna säger.

Vad mera dessa veckor? Jobb. Travare i dubbel bemärkelse, det är vad man är på ett bibliotek. Man travar flera kilometer inomhus per dag, man travar böcker. Inte heller över det ska jag klaga: andra travar långt mer än jag; jag sitter ganska mycket vid ett bord och hanterar skivor.

Onsdag morgon deltog en kollega och jag i ett möte på ett annat bibliotek. Först vill man aldrig åka på sådana där möten, man längtar efter arbetsro och efter den vardagslunk som i verkligheten knappast någonstans ens existerar, men så tycker man ändå när man väl är på plats att det är trevligt att träffa sina yrkessystrar och -bröder och att för en tid åter få lite bättre grepp om vad man håller på med och tillsammans med vilka - då och då är det bra att se vilka ansikten som döljer sig bakom namnen i e-postlådan.

I dagens djungel av datasystem med ständigt utbytta fält och koder är det lätt hänt att inte alla gör lika när de t.ex. katalogiserar. Och hur man gör det återverkar i sin tur på vilken information man lyckas ta fram åt kunder som står vid disken och frågar. De har ofta bråttom och är så nöjda så med det lilla de i hastigheten får. Oftast säkert alldeles tillräckligt bra, men ibland önskar man det fanns mera tid för ordentligt och systematiskt arbete, både vid disken och i arbetsrummet. "Tieteellinen siivoja" har jag kanske redan nämnt förut att en bibliotekarie ibland brukar kallas? Suck. Hög och gedigen utbildning. Och så detta flängande som på ett verkstadsgolv.

Hoppsan - jag borde visst gå ut och gå igen. Någon konsert är inte just nu i sikte. Men småvägar runt Pumpviken har jag tillgång till, och radio och CD-spelare härhemma. Och böcker: "Bang om Bang" har jag läst nu senast, med ett par "småböcker" däremellan. TV:n gjorde jag mig av med när jag var arbetslös, det är redan mer än 10 år sen - och det är sällan jag saknat just den.

På tal om böcker tar jag gärna emot lite feedback på "Arla och moster My". (En del har jag redan fått.) I Sverige lär den ha sålt via nätbokhandeln men hur det är i Finland vet jag inte, förutom att den lånats på "mitt" bibliotek.
Min gamla barnträdgårdslärare (jag är över 60 själv) har sänt mig ett så vackert tackkort. Inte kom jag ihåg att hon ägnar sig åt bokbindning; hon gav bland annat inbindningen beröm.

Att boken inte ligger på diskarna ännu beror säkert på att den kom från tryckeriet bara 2 dagar innan den offentligen gavs ut. Vasa bokmässa den 21.4 var en fin upplevelse, i alla fall för mig. Särskilt min högläsning fick jag god respons på och gör gärna om i något annat sammanhang. Knappast på en mässa men kanske på ett dagis. Däremot säljer jag inte boken själv, i varje fall inte nu. (Som sagt har jag annat framför mig.) Friexemplaren har jag redan gett bort. Nu har jag bara ett kvar: mitt eget. Det är alltid kul med det där första, alldeles egna, exemplaret av en bok.

Barnsligt resonerande? Tja. I min norska födelsedagsbok står det så här för den 20.4 - den dag som i Finland är Arlas namnsdag:

    "Voksen - det är bare noe som lever i barns fantasi.
      Ordtak"

Nu ska jag - per sms - ta och gratulera min kusin som är född på Snellmansdagen!



PS

På tal om namnet Arla har jag nyligen stött på följande länk:
 

http://www.cfn-presenterar-historien-om-arla.se/templates/Arla/Article.aspx?id=2
003&ArticleID=2648&CategoryID=332&epslanguage=SV


Torsten Storgårds, som nämns i texten, var min fars äldsta bror och dessutom min gudfar. Jag har vetat att han i tiden arbetat vid Mjölkcentralen i Stockholm (som barn hade jag en MC-kossa som sparbössa) men kopplingen till namnet Arla hade jag inte tänkt på. 

Lite kul också att jag i bilderboken råkar ha med en "filbunke" - varmed menas en av dagens burkar med färdig fil - det ingår i en replik så det är lite "finlandssvensk (familje)jargong" där. Ordet filbunke existerar dock på svenska och avser en skål där opastöriserad mjölk får surna (till fil). "Lugn som en filbunke" är också ett vanligt svenskt uttryck.

"Arla och moster My" har emellertid i mina tankar ingenting haft med Mjölkcentralen och dess senare namn att göra, eller med det faktum att min farbror i tiden varit inkopplad på kultiverandet av mjölk.