29 februari 2012

Skottdagsinskott

Märkligt, så många besök min blogg har haft på ett par dar, fast jag bara nämnt om en artikel, här och på Kostdoktorns sidor. Annars går det mesta sin gilla gång, i bloggen och utanför datorn. Det skulle finnas mycket att diskutera, men jag hinner lika lite med något engagerat och genomtänkt skrivande som andra tycks hinna med sitt läsande. Livet är jobb, jobb, jobb, och så allt möjligt praktiskt. En sak är säker: Jag kommer aldrig att hinna läsa Knausgård. Och varför skulle jag? Tjocka romaner tar för mycket tid. På jobbet har jag bläddrat i del ett eller två, en stund innan boken gått till nästa klient. Igår fick jag upp en sida om en hummer, hur bokens jag stack kniven i den, hur den var skapt, att den såg ut som ett konstverk. Varför alla dessa detaljer? Måste man klä alla tankar i ord? Nej, nu kastar jag småsten på eget fönster ... Kanske bär jag hem alla delarna ändå, sen när jag blivit pensionerad. En liten ynka kortprosabok var vad jag själv hade tänkt mig härnäst. Hälften är skriven (tror jag), men senast idag fick jag back på en bidragsansökan. Utan bidrag, ingen ledig tid. Det är bara bloggtexter man kan haspla ur sig när och hur som helst. Fingerövningar. Uppsjungningar. Och skottdagen missade jag. Det hinner komma nya innan jag fyllt 100. Något mera läsvärt, sa ni? Klicka på länkarna till höger! Jag har uppdaterat listan.

27 februari 2012

Hälsofrågor igen

Dagens nummer av (den finska kvällstidningen) Ilta-Sanomat har en helsida med rubriken "Karppaus päättyi sydänkohtaukseen". Jag vet inte hur man bäst  översätter "karppaus" men det betyder att äta lågkolhydratkost, och den ska alltså ha slutat med en hjärtattack för en 44-årig kvinna. Hon har nu fått kolesterolmedicin och åter lämnat bort alla djurfetter som ska vara bra enligt LCHF och börjat äta enligt den vanliga kostcirkeln. Tidningen har intervjuat en professor i kirurgi som säger sig ha fått kännedom om flera allvarliga fall av hjärtproblem hos "karppare". Han påminner om det kända Nordkarelenprojektet som för ett antal år sen tydligt ska ha visat att dödligheten i hjärtsjukdomar minskade då man avstod från djurfetter. Efter vad jag förstår passar inte de nya lärorna om mindre kolhydrater och mera fett om man har anlag för hjärt- och kärlsjukdomar. Liksom det finns goda och dåliga fetter finns det goda och dåliga kolhydrater, står det. Den som bara visste vad som var vad, svarar jag. Är det mättade fetter som är farliga eller är det härdade fetter, och är inte växtfetterna ofta härdade? Vad menas med syntetiskt framställda fetter? (Är mjölken vi dricker äkta - glassen vi äter lär inte var det ...?)

Som läsarna av den här bloggen vet höll jag själv på med LCHF från försommaren 2010 till senhösten 2011 utan att känna mig bra av den. Vikten gick ner men det gjorde också konditionen och det kändes hela tiden som om  något fattades och något annat var för mycket; åtminstone fick jag i mig salt. Och magen blev rund som en boll. Någon värklindring gav heller inte denna kost, men det har sedermera visat sig att min "fibromyalgi" i själva verket "var" helt mätbara skador på framför allt en nervrot i ryggen. Nog är det väl så att det som passar den ena inte passar den andra. För mycket är i alla fall för mycket, vad det än gäller.

Tja, jag ville bara nämna att det finns en sån här aritkel.

PS Lite senare: Googlade nyss på nämnda artikel; den tycks ha väckt en hel del diskussion på finskt håll. Varken mat eller ord bör man så där utan vidare svälja med både hull och hår ...

21 februari 2012

Igår ...

... sken solen som om den aldrig gjort annat, och luften var frisk efter snöstormen. Jag var i Åbo hos min ögonläkare och därefter ute och gick med min kusin. Vi njöt och lyckades undgå att halka. Det var verkligen sorgligt att sedan höra att den smältande snön samma dag på annat håll ställt till med olyckor och ond, bråd död.

Igår, eller kanske i morse, läste jag också ut Felicia Feldts lilla välskrivna bok "Felicia försvann". Liksom en äldre bekant jag under kvällen stötte på hade jag mycket starkt berörts av texten. När jag sedan googlade  och fann att en del "kategorisatörer" velat avfärda den som bara hat och hämnd blev jag rentav lite ledsen. Hur läser recensenter? Det får faktiskt alla skribenter då och då fråga sig.

Någon beklagar bokens upplägg - som jag tycker är alldeles "rätt" - och någon tycker boken inte kan vara "stor litteratur" för att den kantänka saknar samhällsintrese. Allt också!

För det första behöver inte "litteratur" vara "stor" för att vara viktig och läsvärd. För det andra skriver författaren om och ur det samhälle och den tidsperiod hon levat i; hon får med en hel del av allmängiltigt intresse. Dessutom handlar boken om känslor, och sådana brukar likna andras, också om själva erfarenheterna - känslornas upphov - inte alls behöver vara lika deras.

Upplägget är inte särskilt splittrat, tycker jag. Det utgör en perfekt bild av hur ens minne och sinne fungerar, hur tanken hela tiden rör sig mellan nu och då - det gör den sannerligen inte i kronologisk ordning. Men kanske nog i en ordning som för var och en själv är alldeles begriplig.

Var och en har rätt till sina egna upplevelser, och till de minnen, bilder och känslor de också långt senare väcker. Det finns faktiskt sådant som kommer för en igen och igen, om inte under hela livet så under t.o.m. väldigt många år. Vem har inte kommit på att när en reaktion i nuet inte verkat adekvat beror det på att det som väckt den i själva verket följt ett mönster, som är parallellt med något tidigare upplevt?

Det är väl annars heller inte konstigare att prosastycken kommer i en ordning som för en författare själv förefaller riktig än att dikter gör det. Läsare får gärna respektera att också helheten och formen i ett verk hör till det en författare haft någon avsikt med.

Det finns ett otal undergenrer mellan prosa och poesi. Låt dem finnas! En delförklaring till att jag själv berördes var nog just att formen och innehållet bildade en helhet. Jag har inga barn och har aldrig mer än bläddrat i den barnabok man talar om och vars författare FF:s mamma var. För mig är boken skönlitterär. Den intresserar mig på samma sätt som andra verk där författare delger läsarna någonting väsentligt ur sina egna liv, och ur sin egen tid, och gör det på ett sätt som inte bara underhåller utan väcker tankar och inlevelse.

Jag har f.ö. också nu läst ut den bok jag tidigare nämnt att jag haft som kvällslektyr: Kari Hotakainens "Löpgravsvägen". Visst är den väl skriven. Men när det på pärmen står att den och den vid läsningen ska ha skrattat så han nästan föll av stolen, då fattar jag ingenting. Var boken rolig? Jag drog inte ens på munnen. Ungefär lika gick det i höstas då jag av ett par höggradigt roade personer lockats till läsning av Jonas Jonassons "Hundraåringen som försvann". Visst kom jag utan svårighet igenom den (egentligen läste jag inte, jag lyssnade på den som ljudbok), men rolig fann jag den inte. Naturligtvis uppfattar jag både situationskomik och samhällssatir - men också våld och ironi. Det jag har undrat är om en del samhällssatiriska böcker numera kommer alltför nära (den absurda) verkligheten för att det (för mig) ska gå att uppfatta dem som komiska?

19 februari 2012

"Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne"?

Snöstorm ute, kaos inne / kall i hjärta, yr i sinne. Två vaser fulla med vissna tulpaner: lila med gula stjälkar och blad. Nästan vackert, faktiskt - men inte värt att fotografera. 6-dagars arbetsvecka med bokutgivning på gång vid sidan om är definitivt inte lämpligt under denna årstid. Det är dock längesen jag fyllde 29. För motionens skull får jag väl söndagsstäda. So long!

14 februari 2012

Namn och språk

Glad ALLA HJÄRTANS DAG !

Medan jag skriver det här pratar  ett par Radio Vega-redaktörer och en medlem av Röda Korset om "vändagen" och "vändagshälsningar", redaktörerna dock med förbehållet att man kan vara av olika åsikt när det gäller namnet på den dag vi har idag. Rödakorsmedlemmen däremot medger att hennes organisation medvetet och avsiktligt lanserat just "Vändagen" som den term vi finlandssvenskar bör använda. Både hon och redaktören tycks uppfatta "Alla hjärtans dag" som så att den avser bara vars och ens egen närmaste "hjärtevän", alltså en enda person - vilket däremot jag inte alls förstår!
   Ordet "alla" - påminner inte det just precis om att vi alla, var och en, har ett hjärta och kan dela med oss av värme, vänlighet och välgångsönskningar till varandra: ur vårt eget hjärta till andras hjärtan, också deras som vi till vardags brukar glömma bort? Hälsningar "från hjärta till hjärta" - också osynliga, ordlösa, sådana. På våra jobb är det hjärnan som brukar gälla, det vi tar för "proffsighet", "professionalism".
   Men vi har alla ett hjärta och kan åtminstone en dag i året unna oss själva och varandra att låta det komma till tals. "Vändag" är för mig ett mycket snävare ord än "Alla hjärtans dag"!
   "Vändag", översatt från finskan, begränsar hälsningarna och välgångsönskningarna till bara dem som verkligen är ens vänner. Var drar man gränsen? Sitt hjärta kan man låta också andra ta del av, åtminstone en stund då och då. Det gäller också alla andra dagar, men just den här dagen påminns vi om det.

På tal om andra dagar överraskades jag storligen igår: En kvinna jag känt när jag var ett litet barn på 7-10 år men sedan aldrig haft någon annan kontakt med än på en klassträff eller två, år 2007, hade plötsligt sänt mig ett vackert kort om vänskap och berättat att slumpen fört min berättelse i hennes händer, och ...
   Feedback på böcker har jag fått förut, men detta var något särskilt. Och det var tydligt skrivet och skickat i avsikt att göra en annan människa glad.
  På kvällen igår tog jag fram mitt minnesalbum från folkskolan, ville påminna mig om den här personen, se vad hon kunde ha skrivit. Jag fann det; det passar henne tydligen mycket väl:
  "Birgitta! / Lyss till ditt hjärtas röst / giv kärlek, hjälp, giv sorgen tröst! / Till lekkamrat, till åldring rar / ett vänligt ord ej spar!"
  Själv hade jag all anledning att ta till mig den påminnelsen.
 
  Tack till dig, Tove! (Du ska få post av mig endera dagen.)
 

13 februari 2012

Kulturpolitisk debatt i Sverige

Nu får jag bråttom med allt inför kvällsjobbet igen, för jag har läst en intressant artikel av Bengt Berg, "Låga löner har gjort kulturarbetare vänster". Tyvärr har denna välformulerade och djupt humana artikel, som jag googlat mig till på SVT:s debattsidor, lockat en hel del "låga debattörer" till kommentarer - vilket ju artiklar oftast brukar göra, när det läggs ut på nätet ... Men visst är de problem och frågor som tas upp ganska invecklade, och själv är jag politiskt obunden och har svårt att förstå mig på höger-vänsterskalan. (I min ungdom hade jag en äldre arbetskamrat som sade sig tro att det egentligen är fråga om en cirkel, vilket jag kanske redan nämnt i min blogg någon gång.) Vad som frapperar mig nu, vid en hastig överblick av kommentarerna, är att det flera gånger frågas vad som egentligen menas med "kulturarbetare" och att det flera gånger talas om muséer - men att ingen människa en enda gång tycks nämna de verkliga ARBETARNA i sammanhanget: bibliotekspersonalen! Kulturens flitiga gråsuggor, som springer benen av sig för att folket ska få böcker, fakta, information, filmer, skivor, musik - och numera tyvärr också laviner av deckare, för politikerna stirrar ju sig blinda på UTLÅNINGSSTATISTIKEN ... En personal med hög och dyr akademisk utbildning men med usla löner och de mest otänkbara arbetstider: DE kan ju inte ta del av just någon kultur annat än den de har omkring sig på jobbet (materialet de väljer, beställer, betalar, bokför, plastar, stämplar, katalogiserar, indexerar, klassificerar, lånar ut, får tillbaka, letar efter i fel hyllor, putsar, reparerar, ställer ut) för de är ju som djur i bur och själva vanligtvis UPPTAGNA med JOBB om kvällarna och veckosluten! (Bara försök vara med i t.ex. en kör eller teatergrupp om du jobbar på bibliotek! Eller gå och se en gästföreställning - den börjar garanterat en halv timme innan du blir ledig!) I debatten snackas det om ifall muséer borde ha fritt inträde eller inte - TÄNK, om någon skulle ifrågsätta det fria inträdet på bibliotek, vilket ramaskri det skulle bli! Och ändå: Det är ju inte gratis att gå ens till en hälsocentral - varför ska så gott som ALLTING bekostas av skattemedel på just bibliotek? Inte ens så mycket tas det ändå in i form av skatt att personalen skulle få en lön att "konsumera" för. Inte för att jag gillar ordet "konsumera" i samband med KULTUR, inte alls. KULTUR tycker jag är MOTSATSEN till KONSUMTION. Och inte för att jag vet hur mycket biblioteksarbetet i Sverige liknar det i Finland. Men jag tror inte på det "professionella" i att alltid bara tiga och jobba på. Det är faktiskt folket som är bibliotekspersonalens arbetsgivare. Egentligen.
   Se här, vad en artikel kan väcka till liv ...

08 februari 2012

Mitt på en onsdag

Det skulle finnas så mycket att kommentera i en blogg, om man bara hann och om man verkligen trodde det skulle intressera de vänner och bekanta man alltför sällan hinner träffa men som ännu mera sällan läser bloggar. Inte för att jag har något emot andra läsare heller. (Jag hoppas de många som söker på cystor i fötter inte blivit besvikna när de fått läsa om min. Men det kanske inte alls är många utan bara någon som skojar med mig.) Jag städar undan tidningar som bäst och hela tiden skymtar jag rubriker på artiklar som borde blivit lästa och kanske diskuterade med för länge sen, och jag undrar om andra också bara lägger undan allt efter hand och tänker "inte nu men sen när jag hinner"? Också i dagens tidning fanns det en del intressant om exempelvis kulturpolitik och om förlag, men tidningen ligger där den ligger. Jag har använt minst en halvtimme till att med hjälp av flyttningstejp ta bort hårstrå, och ludd från min vintermössa av mohair, från min vinterjackas huva och kanter. Hemskt, så den sett ut! Och så satte jag mig då vid datorn för att kolla mitt konto och min e-post och då kunde jag ju göra nåt åt bloggen meddetsamma ...

Igår när jag fyllde ojämna år (hur kan de vara så många - redan nu?) var jag "bortrest" till Lojo där jag avhämtade mina nya (rea)brillor med ett par läsglasögon på köpet. (Samt åt en jättelik Laurinkakku, med både vit och brun choklad.) Jag tyckte de egentliga glasögonen varit mycket snyggare utan linser, men även om jag inte ser särskilt bra ut i dem (vem bryr sig - i denna ålder?) ser jag alldeles rysligt bra med dem och hade ingen lust igår att genast ta brillorna av mig när jag klev in i mitt hem. De förra glasögonen bör ha varit alldeles korrekta vad receptet beträffar, de med, men de progressiva linserna måste ha varit felinsatta. Jag hade aldrig kunnat läsa med dem, för att näsa och kanter hamnade i synfältet; de gånger jag varit tvungen att försöka måste jag ha huvudet bakåtböjt. Med de här nya är det inga problem. Så det var inte mig det berodde på att progressiva linser varit så svåra att ha att jag redan tänkt avstå från dem. Tur att ögonläkaren var tveksam, och att han lät mig fundera en stund! Ändå är det nog bra med läsbrillor också, ifall man riktigt länge skulle sitta och läsa någon gång. Eller skriva. Nu plottrar jag åter en gång bort det lilla av skrivtid jag har på att blogga ...

I alla fall låg det i trappan en bukettt med minst 30 tulpaner - verkligen min älsklingsblomma! - igår när jag kom hem, och blommorna hade hållit bra i paketet och är nu så fina att det nästan är synd att gå ut. Men ut måste man, alla dar, och hur kallt det än är så är det en glädje att återse dagsljuset, redan nu av ett helt annat slag än när det någon gång glimtade fram i januari.

Förutom blommorna kan jag konstatera att det i år kom betydligt flera postkort än mejl och sms, vilket jag tar som ett odelat positivt tecken - även om jag själv ibland förfaller till att gratulera folk per sms. Datorer och mobiler är bra till mångt och mycket men inte till allt. Till och med kärlek kan de förmedla, men det är bara undantagsvis och snabbt deletat; fort kan man undra om man bara hade drömt.

I en bok av Bodil Jönsson, "När horisonten flyttar sig. Att bli gammal i en ny tid", talas det om hur internet har börjat bli en lika självklar del av också pensionärers liv som el och vatten. Är det verkligen så, undrar jag? Massor av bekanta suckar över att ännu på fritiden se sig tvungna att sitta vid dator - som om inte 8 timmar på jobbet skulle räcka till! - och detta med bloggande och e-post utgör också i mitt liv bara en minimal liten del. Skulle man som pensionär faktiskt frivilligt ägna sig åt internet om dagarna vore det nog hastigt slut på prognoserna om ett framtida stort antal 100-åringar. De skulle sitta ihjäl sig långt före det. Trötta och utbrända. (Det finns medicinare som anser att utbrändhet är något alldeles konkert, på cellnivå. Också det har jag en artikel om någonstans i någon låda med "kanske användbart någon gång".)

Ovannämnda bok verkar annars både läsvärd och bra, jag har hastigt hunnit förbi "30-sidorsgränsen". Också Kari Hotakainens roman, den jag nämnde förra gången, klarade 30-sidorsgränsen galant, men nu har jag den osympatiske huvudpersonen så upp i halsen att jag nästan skäms för att jag ändå vill fortsätta läsningen och "se hur det går". Visst, jag uppfattar den bitvis riktigt skickliga samhällssatiren, men också långa passager som känns tråkiga eller som gör mig äcklad av denne fiktive finske man. Jag tror till skillnad från många att det inte förutsätts någonting så väldigt negativt i en berättelse för att den ska vara bra. Konst kan vara konst också fast den är vacker. Det sägs att en roman om lyckan inte går att skriva, att om man gör det så är det inte konst. Men är det inte så att om någon verkligen lyckades med det så VORE det (en) konst?!

Slutsvamlat. Såhär går det när man bara ska skriva några rader. Likadant som i butiken om en stund när jag går dit hungrig för att bara köpa en färdig soppa och nästan säkert kommer hem med två överfyllda kassar.

01 februari 2012

Februarikväll

"Kylig och hård / är denna dag, / Molnen stelnar." Så börjar en dikt av Franz Kafka, som jag gärna hade lagt ut på en sida här i bloggen, men så kom jag ihåg att man inte får publicera andras hela dikter utan lov, innan det gått 70 år sen upphovsmännens död.
   Då tänkte jag i stället lägga ut en egen dikt, nu igen, men avstår. Det är inte många av mina publicerade dikter som har vintermotiv och de flesta  passar bäst i en bok och inte på webben. Allting passar faktiskt inte var som helst. Säger jag fastän det är självklart.
   Nu då året 2012 hunnit fylla en månad tog jag också bort Topelius nyårsdikt. Erfarenheten säger mig att den nog hittas på nätet ändå, av den som letar - det lär vara svårt att helt få bort sånt man en gång klickat dit.
   Nu blev jag förresten dessutom påmind om ett löfte jag gett här i min blogg för precis fyra veckor sen; det ska jag ta och infria  - i morgon. (Någon hade nyss klickat in sig på just den text där det ingick.)
   Hela kvällen har det kommit härlig musik från Yle 1: barn som tävlat i pianospel; tänk vad de kan! Dessutom har jag hört en utländsk pianist spela min morfars Gavotte, från jag tror det var 1940-talet - på Youtube!
   När han levde var det stenkakor och dammiga arkiv som gällde - nu lever plötsligt längesedan döda kompositörer och deras verk på nätet. För dem som förstår att leta där.
   Får man förresten spela in såna stycken på webben? Kanske har det inte skett då där bara.
   Det jag redan nämnde, att dikter inte i sin helhet får citeras offentligt, påmindes jag i slutet av förra året om på en kurs. Samma person som sa det påstod däremot att idéer får stjälas fritt - och svarade t.o.m. jakande på min fråga om detta i så fall också gäller anonyma jurymedlemmar, som i stipendiesammanhang tar del av än så länge opublicerade arbetsprov.
   Mummel i publiken åstdakom nog då en viss osäkerhet. Sakkunniga, lektörer, jurymedlemmar och liknande innehar såvitt jag förstår förtroendeuppdrag och kan på inga villkor få bryta mot (potentiella eller etablerade) författares ideella rätt. Eller hur?
   Hur jag nu sen kom att tänka på det här just idag. Som jag sa förra gången råder det viss trängsel i min lilla skalle. (Den är faktiskt liten. En gång när jag vände mig om och frågade den som satt bakom mig om jag var i vägen kom svaret blixtsnabbt: Nej, me' så litet huvu' som du har kan man int' skymma sikten för nån.) På fredag e.m. börjar jag min vintersemester, och då ska jag rensa "skrivbord" av alla de slag.
   Nu ska jag se hur många sidor i Kari Hotakainens "Löpgravsvägen" jag hinner igenom innan jag somnar. I går och i förrgår blev det omkring tie.