21 februari 2012

Igår ...

... sken solen som om den aldrig gjort annat, och luften var frisk efter snöstormen. Jag var i Åbo hos min ögonläkare och därefter ute och gick med min kusin. Vi njöt och lyckades undgå att halka. Det var verkligen sorgligt att sedan höra att den smältande snön samma dag på annat håll ställt till med olyckor och ond, bråd död.

Igår, eller kanske i morse, läste jag också ut Felicia Feldts lilla välskrivna bok "Felicia försvann". Liksom en äldre bekant jag under kvällen stötte på hade jag mycket starkt berörts av texten. När jag sedan googlade  och fann att en del "kategorisatörer" velat avfärda den som bara hat och hämnd blev jag rentav lite ledsen. Hur läser recensenter? Det får faktiskt alla skribenter då och då fråga sig.

Någon beklagar bokens upplägg - som jag tycker är alldeles "rätt" - och någon tycker boken inte kan vara "stor litteratur" för att den kantänka saknar samhällsintrese. Allt också!

För det första behöver inte "litteratur" vara "stor" för att vara viktig och läsvärd. För det andra skriver författaren om och ur det samhälle och den tidsperiod hon levat i; hon får med en hel del av allmängiltigt intresse. Dessutom handlar boken om känslor, och sådana brukar likna andras, också om själva erfarenheterna - känslornas upphov - inte alls behöver vara lika deras.

Upplägget är inte särskilt splittrat, tycker jag. Det utgör en perfekt bild av hur ens minne och sinne fungerar, hur tanken hela tiden rör sig mellan nu och då - det gör den sannerligen inte i kronologisk ordning. Men kanske nog i en ordning som för var och en själv är alldeles begriplig.

Var och en har rätt till sina egna upplevelser, och till de minnen, bilder och känslor de också långt senare väcker. Det finns faktiskt sådant som kommer för en igen och igen, om inte under hela livet så under t.o.m. väldigt många år. Vem har inte kommit på att när en reaktion i nuet inte verkat adekvat beror det på att det som väckt den i själva verket följt ett mönster, som är parallellt med något tidigare upplevt?

Det är väl annars heller inte konstigare att prosastycken kommer i en ordning som för en författare själv förefaller riktig än att dikter gör det. Läsare får gärna respektera att också helheten och formen i ett verk hör till det en författare haft någon avsikt med.

Det finns ett otal undergenrer mellan prosa och poesi. Låt dem finnas! En delförklaring till att jag själv berördes var nog just att formen och innehållet bildade en helhet. Jag har inga barn och har aldrig mer än bläddrat i den barnabok man talar om och vars författare FF:s mamma var. För mig är boken skönlitterär. Den intresserar mig på samma sätt som andra verk där författare delger läsarna någonting väsentligt ur sina egna liv, och ur sin egen tid, och gör det på ett sätt som inte bara underhåller utan väcker tankar och inlevelse.

Jag har f.ö. också nu läst ut den bok jag tidigare nämnt att jag haft som kvällslektyr: Kari Hotakainens "Löpgravsvägen". Visst är den väl skriven. Men när det på pärmen står att den och den vid läsningen ska ha skrattat så han nästan föll av stolen, då fattar jag ingenting. Var boken rolig? Jag drog inte ens på munnen. Ungefär lika gick det i höstas då jag av ett par höggradigt roade personer lockats till läsning av Jonas Jonassons "Hundraåringen som försvann". Visst kom jag utan svårighet igenom den (egentligen läste jag inte, jag lyssnade på den som ljudbok), men rolig fann jag den inte. Naturligtvis uppfattar jag både situationskomik och samhällssatir - men också våld och ironi. Det jag har undrat är om en del samhällssatiriska böcker numera kommer alltför nära (den absurda) verkligheten för att det (för mig) ska gå att uppfatta dem som komiska?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar