08 februari 2012

Mitt på en onsdag

Det skulle finnas så mycket att kommentera i en blogg, om man bara hann och om man verkligen trodde det skulle intressera de vänner och bekanta man alltför sällan hinner träffa men som ännu mera sällan läser bloggar. Inte för att jag har något emot andra läsare heller. (Jag hoppas de många som söker på cystor i fötter inte blivit besvikna när de fått läsa om min. Men det kanske inte alls är många utan bara någon som skojar med mig.) Jag städar undan tidningar som bäst och hela tiden skymtar jag rubriker på artiklar som borde blivit lästa och kanske diskuterade med för länge sen, och jag undrar om andra också bara lägger undan allt efter hand och tänker "inte nu men sen när jag hinner"? Också i dagens tidning fanns det en del intressant om exempelvis kulturpolitik och om förlag, men tidningen ligger där den ligger. Jag har använt minst en halvtimme till att med hjälp av flyttningstejp ta bort hårstrå, och ludd från min vintermössa av mohair, från min vinterjackas huva och kanter. Hemskt, så den sett ut! Och så satte jag mig då vid datorn för att kolla mitt konto och min e-post och då kunde jag ju göra nåt åt bloggen meddetsamma ...

Igår när jag fyllde ojämna år (hur kan de vara så många - redan nu?) var jag "bortrest" till Lojo där jag avhämtade mina nya (rea)brillor med ett par läsglasögon på köpet. (Samt åt en jättelik Laurinkakku, med både vit och brun choklad.) Jag tyckte de egentliga glasögonen varit mycket snyggare utan linser, men även om jag inte ser särskilt bra ut i dem (vem bryr sig - i denna ålder?) ser jag alldeles rysligt bra med dem och hade ingen lust igår att genast ta brillorna av mig när jag klev in i mitt hem. De förra glasögonen bör ha varit alldeles korrekta vad receptet beträffar, de med, men de progressiva linserna måste ha varit felinsatta. Jag hade aldrig kunnat läsa med dem, för att näsa och kanter hamnade i synfältet; de gånger jag varit tvungen att försöka måste jag ha huvudet bakåtböjt. Med de här nya är det inga problem. Så det var inte mig det berodde på att progressiva linser varit så svåra att ha att jag redan tänkt avstå från dem. Tur att ögonläkaren var tveksam, och att han lät mig fundera en stund! Ändå är det nog bra med läsbrillor också, ifall man riktigt länge skulle sitta och läsa någon gång. Eller skriva. Nu plottrar jag åter en gång bort det lilla av skrivtid jag har på att blogga ...

I alla fall låg det i trappan en bukettt med minst 30 tulpaner - verkligen min älsklingsblomma! - igår när jag kom hem, och blommorna hade hållit bra i paketet och är nu så fina att det nästan är synd att gå ut. Men ut måste man, alla dar, och hur kallt det än är så är det en glädje att återse dagsljuset, redan nu av ett helt annat slag än när det någon gång glimtade fram i januari.

Förutom blommorna kan jag konstatera att det i år kom betydligt flera postkort än mejl och sms, vilket jag tar som ett odelat positivt tecken - även om jag själv ibland förfaller till att gratulera folk per sms. Datorer och mobiler är bra till mångt och mycket men inte till allt. Till och med kärlek kan de förmedla, men det är bara undantagsvis och snabbt deletat; fort kan man undra om man bara hade drömt.

I en bok av Bodil Jönsson, "När horisonten flyttar sig. Att bli gammal i en ny tid", talas det om hur internet har börjat bli en lika självklar del av också pensionärers liv som el och vatten. Är det verkligen så, undrar jag? Massor av bekanta suckar över att ännu på fritiden se sig tvungna att sitta vid dator - som om inte 8 timmar på jobbet skulle räcka till! - och detta med bloggande och e-post utgör också i mitt liv bara en minimal liten del. Skulle man som pensionär faktiskt frivilligt ägna sig åt internet om dagarna vore det nog hastigt slut på prognoserna om ett framtida stort antal 100-åringar. De skulle sitta ihjäl sig långt före det. Trötta och utbrända. (Det finns medicinare som anser att utbrändhet är något alldeles konkert, på cellnivå. Också det har jag en artikel om någonstans i någon låda med "kanske användbart någon gång".)

Ovannämnda bok verkar annars både läsvärd och bra, jag har hastigt hunnit förbi "30-sidorsgränsen". Också Kari Hotakainens roman, den jag nämnde förra gången, klarade 30-sidorsgränsen galant, men nu har jag den osympatiske huvudpersonen så upp i halsen att jag nästan skäms för att jag ändå vill fortsätta läsningen och "se hur det går". Visst, jag uppfattar den bitvis riktigt skickliga samhällssatiren, men också långa passager som känns tråkiga eller som gör mig äcklad av denne fiktive finske man. Jag tror till skillnad från många att det inte förutsätts någonting så väldigt negativt i en berättelse för att den ska vara bra. Konst kan vara konst också fast den är vacker. Det sägs att en roman om lyckan inte går att skriva, att om man gör det så är det inte konst. Men är det inte så att om någon verkligen lyckades med det så VORE det (en) konst?!

Slutsvamlat. Såhär går det när man bara ska skriva några rader. Likadant som i butiken om en stund när jag går dit hungrig för att bara köpa en färdig soppa och nästan säkert kommer hem med två överfyllda kassar.

2 kommentarer:

  1. DU är verkligen inte den enda med tidningshögar som väntar på bätte tid - jag har dessutom över 1000 timmar bandade högintressanta TVprogram.....

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var ett strå vassare! Men jag har också olästa böcker och oavlyssnade skivor ... Kul att inte vara den enda:) B.

      Radera