30 april 2012

Om inte majsol ler ...

... kan ni kanske sjunga:


Hela schacke' sitter och gråter,
borta är all sol från igår.
Men så i glasen spillas
tårar av en sort som gillas.
Värme kan drickas. Gutår
!



(Mel. "Lilla Lasse går och gråter, borta är hans fiskarebåt ...")

Glad Valborg och 1 maj!

PS Visste inte att 'schack' i betydelsen 'gäng, sällskap; folk' var en finlandism, men nu vet jag det.

29 april 2012

Alltför liberal definition?

När jag gjorde min gradu om 'informationsbeteende och informationsbehov' bland läkare gav jag inte respondenterna någon närmare definition av begreppet 'information' än att min enkät i första hand gällde "sådan information som man kan ha nytta av att känna till i sitt arbete eller i sin yrkesutövning"; målet var att få fram "underlag för planeringen av den framtida informationsförsörjningen" inom ett sjukvårdsområde. Det visade sig  sedan att begreppet 'information' hade tolkats på flera olika sätt: "Kalle Anka (fritid)" ingick t.ex. bland svaren på en fråga om vilka tidskrifter man  brukade följa med. Till all lycka, får man väl smått ironiskt säga, var alternativfrågorna nämligen kompletterade med rader för också öppna svar. (Framför allt visade detta att enkäter med bara alternativ att kryssa i hör f-n till. De duger som diskussions- och intervjuunderlag och som väckare av nya forskningsfrågor. Det är allt.)

När man nu i dagarna i radion talat om en undersökning tankesmedjan Magma låtit göra av om finlandssvenskar upplever sig som liberala blir jag förvånad över den i efterhand uttryckta lärdomen att ordet eller begreppet 'liberal' av de svarande har uppfattats på olika sätt. Än mera förvånad blir jag när jag får höra att begreppet kantänka skulle användas på olika sätt i Finland respektive Sverige. Vadan dessa slutsatser?

Ordet 'liberal' har två helt officiella betydelser som det går för vem som helst att slå upp i en ordbok. Min auktoritet i det här avseendet är Svensk Ordbok utgiven av Svenska Akademien. Svenska Akademien är sverigesvensk och om betydelsen av adjektivet 'liberal' säger den så här (tillsammans med exempel och bakgrundshistoria):

 1 som företräder eller är uttryck för liberalismen
 2 som är anhängare av fritt och självständigt tänkande och står fri i   förhållande till regler och bestämmelser
även om handling 

Substantivet 'liberal' betyder enligt ovannämnda auktoritativa ordbok bara:
 anhängare av liberalismen

'Liberalism' i sin tur är ett substantiv med betydelsen:
 en politisk åskådning som slår vakt om såväl den enskildes som den privata  företagsamhetens frihet men ändå accepterar statliga ingrepp för att säkra medborgarnas välfärd

(Det som står med liten stil här gör det också i boken.)

Frågar man mig om jag är liberal måste man nog först definiera vilken av ordets helt officiella bemärkelser och betydelser man avser. Har man inte gjort det i den aktuella undersökingen? Nå, i så fall har man i alla fall inte gjort något större fel än jag själv (med lärares goda minne) på 90-talet gjorde i min gradu. 

Den diskussion som tycks ha följt på undersökningen verkar i vilket fall som helst rätt intressant.


PS Jag vet att man inom samhälls- och andra vetenskaper ständigt för in nya betydelser i gamla begrepp. T.ex. undersökningar om 'informationsbehov' ger ofta ojämförbara resultat för att den ena forskaren definierar 'behoven' som 'önskemål', den andra som 'krav'- i bägge fallen som antingen uttalade, dolda eller rentav omedvetna - osv. osv. i all oändlighet. Var snäll och ta mig inte som besserwisser. Jag bara gräver där jag står; det är jag 'liberal' nog att tycka man får göra.







28 april 2012

Svar på gårdagens kommentar

Tack för kommentaren! Trevligt med diskussion men nu råkar jag ha en förkylning med feber och har inte tillgång till någon bättre dator än min egen mobildito, som inte längre låter mig besvara kommentarer direkt i kommentarsrutan; det är något program som saknas för att jag ska få manicken uppdaterad och jag måste åka in till Elisa i Helsingfors för att få det gjort - eller så köpa den där nya datorn - men det kommer alltid någonting i vägen. Dessutom vet jag inte vilket slags dator det vore bäst att satsa på.

Men till den gåriga kommentaren: Jag är nog ingen "skönsjäl", bevare mig väl, men det ligger någonting i att inte följa trender alltför mycket utan göra det man själv har kommit till att är det rätta. Som sagt lyssnar jag på råd, men det är jag själv som tar ställning till dem och avgör vad jag går med på. Det enda jag fått lov att ångra när det gällt ett par av mina tidigare böcker är uttryckligen just de få ändringar jag låtit mig övertalas att gå med på. Det är inte andra som ska skriva ens böcker.

Jag har inte sagt att precis alla ska börja ge ut böcker själva; det skulle ju leda till ett enda kaos! Det tror jag nog du också bara skrev för att provocera? Men det är inte heller meningen att förlagsredaktörer ska hålla i pennan åt en. Det är författaren som står för sin text, det är författaren som tar emot kritiken och berömmet. Läsarna verkar sällan bry sig om var en bok har kommit ut. Har du som konstnär någonsin varit med om att en galleriägare skulle gå och kludda på dina tavlor för att han (eller hon) tror att de säljer bättre då?

Där jag nu sitter och hostar låter jag vara med närmare förklaringar. Som "informationsförvaltare" brukar jag oftast hänvisa folk till nätet och litteraturen. Det gjorde jag också i förrgår, just för att problemet inte är så enkelt som bara ett antingen-eller när det gäller förlag/inte förlag att jag skulle  tro mig om att kunna gå igenom allting i en blogg.

I dagens värld drunknar allt som inte är stort och grant (och och oftast också har många sidor) och massiv marknadsföring i mängden (och tyvärr så tvivlar jag på särskilt många kommande århundraden att förlita sig på). Men det är sant att också små upplagor nog ändå finner en hel del av sina tilltänkta läsare på lite mindre grälla och högjudda sätt. En del potentiella läsare missar de dock, eftersom alla inte surfar på nätet, där ju det mesta ändå finns presenterat. Det kan också hända att folk till sist blir så trötta på all färgrann reklam att de själva börjar odla "skönsjälar" och söka sig andra vägar till annan litteratur och konst än den allra synligaste - som sist och slutligen blir till ett enda brus.

På biblioteken ser de anställda en hel del av vad folk verkligen läser (fast alla bokläsare besöker inte bibliotek ...) och får då och då också ta del av vad läsarna verkligen tyckt om en bok. Det är inte alltid de mest lånade böckerna som är de bäst gillade. En del böcker och författare lånar och/eller läser man av nyfikenhet. Förfärligt mycket av det som lånas nuförtiden är ren underhållning - sådan litteratur som det inte i min ungdom ens fanns på just bibliotek. För att inte tala om all bredvidläsningslitteratur eller annan facklitteratur som behövs för att hastigt och lustigt få ihop till en obligatorsk uppsats. Nu när "man lär så länge man lever" har reducerats till något slags mer eller mindre färdigtuggat och -paketerat "livslånga lärandet"-system.

När jag gick i skola talade man med beundran om autodidakter. Många journalister var autodidakter, eller hade lärt sig sitt yrke genom att jobba, säkert många konstnärer och författare också. Det var duktigt att ha kunnat studera och ta reda på saker själv. Hur är det nu? Slår man upp 'autodidakt' i Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien (2009) förklaras det som en 'person som är självlärd särsk. när det gäller konstnärliga och intellektuella färdigheter' och att ordet har funnits med samma innebörd sedan 1805. Slår man upp det i "Termlexikon i litteraturvetenskap" (2008) förklaras det som 'självärd person, i litteraturvetenskapliga sammanhang ofta synonymt med arbetardiktningens självbildade författare'.

Det verkar numera finnas en skepsis mot autodidakter. Man tror väl att de bara har "googlat lite på nätet"?

Nog om detta för den här gången. Det blev redan mycket annat än en kommentar till en kommentar.

26 april 2012

Impuls om en impuls

Förlagsdebatten tycks fortsätta - se dagens "Impuls" i Hbl. Jag har inte just nu möjlighet att i större utsträckning delta men står fortfarande för vad jag tidigare sagt - se min artikel här till höger under "Sidor".

Självklart blir det kaos om varenda en människa börjar ge ut böcker utan någon som helst rådgivning och förhandsgranskning, men så enkelt är det ju inte att allt som ges ut på "eget förlag" automatiskt skulle vara dåligt och att alla professionella redaktörer alltid sinsemellan skulle vara av samma åsikt om vad som är bra.

Ta och googla på förhållandet författare förlag och du får fram intressanta inlägg i diskussionen. Ta också och läs Krister Gidlund: Släpp skrivandet loss! Bokutgivningens nya villkor. Hedemora: Gidlunds, 2006. En sak är säker, och det framgår också av "impulsen" på Hbl:s kultursida: förändringsvågen är internationell.

Även om man som jag helst ger ut på etablerade förlag, oberoende av storlek, kan man faktiskt också - om man är seriös - anlita redaktörer och språkvårdare redan innan man alls sänder in sina manus någonstans.

Att lyssna på råd och ta ställning till dem är en sak, att vara under någons toffel är en annan. Självklart måste man gå med på att rätta direkta fel men när det gäller stil är kompromisser farliga - det märks när någon tafsat på en text.

Men världen är faktiskt full av större problem ... Bland annat är det synd om viktig information inte når fram till dem som behöver den, bara för att någon inte råkar gilla den förpackning man velat sända den i.

Nåja - själv hoppas jag slippa ta till e-böcker för att få reda på saker. Det är illa nog som det är med vårt beroende av dator.

24 april 2012

Vårsemester och musikväktare

Vad skönt med ett par dar av semester och med vår i luften - även om jag just nu inte vet om jag blivit lite förkyld eller om det är någonting vårligt jag blivit allergisk mot. När jag kom till Vasa i fredags var det snöslask, och det var inte bara lite blötsnö utan massor av vittvått som vällde ner från ovan. På lördagen stod jag rätt länge med våta skor och väntade på en buss, så jag tror nu mest på förkylnngen. Trots att jag bytte skor genast jag kom in på mässan.

Idag har jag i varje fall avslutat den aktiva delen av dagen med att lyssna på Musikväktarna och de förmedlade helt positiva och inte alls allergiframkallande vårkänslor, framför allt just idag. Jag har fortsatt vika de flesta av mina tisdagskvällar åt programmet, som jag måste medge att inte alls blivit sämre än förr. Olika redaktörer gör på lite olika sätt. So what?

Att alla inte ringer utan en del mejlar in sina önskemål kan jag inte klaga på för jag har mejlat själv. Jag pysslar ofta med annat samtidigt som jag lyssnar och är nog också för blyg att tala musik i telefon. Men det är alltså vårt - mejlarnas - eget fel om vi ibland får vänta med vår musik till följande gång.

Det enda jag möjligen skulle önska mig i tillägg till det nuvarande konceptet är ibland kanske aningen mer av direkt upplysning, informaton, om själva den musik som spelas. Fast idag kom det fram en hel del. Inte visste jag att Mikis Theodorakis skapat symfonier.

Det är mycket man inte vet, och det finns så oändligt mycket musik och oändligt mycket i musiken - ta nu bara det att samma komposition låter helt olika beroende på vilken inspelning man får höra! Jag lyssnar numera mest på program i Yle 1, men fortfarande byter jag till Vega på tisdagskvällarna. Även om jag faktiskt inte orkar lyssna aktivt längre nu när den sena tisdagskonserten pågår. Det blir lite mycket av det goda på en och samma kväll.

Tänk att vi har maj nästa tisdag - det hade jag inte insett om inte också det krupit fram mot slutet av programmet. NU är det väl ändå "slutsnöat" för säsongen?

23 april 2012

Något omtumlad ...

... och mycket glad har jag nyss återvänt från Vasa bokmässa, i Botniahallen i Korsholm, där jag blivit intervjuad med anledning av min första barnbok som utkom på Förlags Ab Scriptum den 21 april (www.scriptum.fi).

Boken heter "Arla och moster My", och den har illustrerats av den svenska konstnären Klara Sarban, som jag i två år har samarbetat med  (www.klarasarban.com). Den är en bilderbok som riktar sig till småbarn, kanske inte riktigt till de allra minsta men ändå främst till barn under skolåldern. Åldersgränser ska man vara mycket försiktig med när det gäller böcker. På mässan såg jag boken ges åt dels en som ännu satt i kärra och dels en 10-åring. Bilder kan man njuta av i vilken ålder som helst.

Till min stora glädje befann sig också några gamla ungdomsvänner i Vasa, och de både bjöd mig på champagne och lät mig åka hem i deras bil.

Tusen tack till "alla som till har hjälpt"!









Förhandsgranska

15 april 2012

Tant

Det går inte att blogga samtidigt som man jobbar och så lagom till påsken  lägger sig i feldiagnostiserad ros och upp igen (ganska fort, till all lycka, för antibiotikan gav upphov till en mera omfattande blomning och då insåg man att det inte alls var ros jag led av!) samt dessutom med spänning ser fram emot att få en bok utgiven och försöker få en resa inklämd mellan verserna. (Och på tal om verser: tack till Kuriren för publicerandet av min lilla Ekenäslimerick!)

Men idag skiner solen och jag har kommit mig för med att ta en promenad genom Karis (än så länge lite för sandiga) centrum. I morse roades jag av Gungerd Wikholms radioprogram om tanter. Det var trevligt och jag kände igen mig på flera punkter. Bara två saker förstod jag inte riktigt: för det första att man blir tant först när man är gammal - då blir man väl snarast en "gammal tant", för i förhållande till nyfödda är man väl tant redan innan man fyllt 30? - och för det andra att tanter inte skulle vara sexuella - att de inte är sexistiska håller jag med om och gudskelov för det, men sexuella är väl alla människor så länge de är vid liv?

Åtminstone är äldre tanter sensuella: precis som små barn njuter vi av själva levandet, av varje stund - åtminstone om vi är friska - och lika intresserat  närvarande som när vi var små. Nåja, kanske inte alltid, men det är faktiskt en större revolution att bli kring de sextio än att bli tonåring - någonting som också samhället kunde beakta. Och nu märker jag att jag också själv har lagt tonvikten på tanter som snarare gamla än unga. Men det handlar också lite om livsstil.

Det är i alla fall få, om ens några alls, som på förhand kan föreställa sig hur det känns när man börjat komma upp i åren - det är faktiskt alldeles annorlunda än man tänkt sig, och alls inte i första hand negativt. Fast i förhållande till kvinnor (och män) i 90-årsåldern är också jag själv en ovetande ungdom; jag vet det. Och så är vi dessutom alla olika.

I första hand handlade morgonens tantprogram i Radio Vega om författaren Elin Ek och hennes bok Supertanten. Den verkade läsvärd.  Jag ska se efter om den finns på bibblan. (Jag använder vissa finlandismer och har några medvetet utvalda av dem också i mina böcker, men 'bibban' har jag slutat säga.)


PS Undrar ni vad rosen var för något? En liten rodnad på mitt ömmande smalben, ovanför en svullen fot, och den diagnostiserades hastigt och lustigt genom en 40 den:s strumbyxa - nej, den skulle jag inte behöva ta av mig, minsann. Ingen cysta var det heller den här gången utan en kombination av småsaker, som till sist gjort benet och foten så värkande och svåra att gå på att jag fann för gott att visa upp dem: svullnad (i båda fötterna, men mest i den ena) och utslag, svårt fjällande hy, till följd av en 14 dagars medicinkur mot gastrit, nya skor som först känts bra men sedan ändå klämt p.g.a. svullnaden, samt en försträckning på grund av allt detta och ett jobb som fordrar mycket stående och gående och "hoppande omkring och upp och ner" (som det plägar göra på bibliotek). Lite vila hade räckt men nu blev det en härva av mediciner, allergi och blodprov. 3 läkare var inblandade.
En kollegas slutsats följer här: Klä alltid genast av dig när du kommer in till en läkarmottagning, så inte doktorn hinner hindra dig!

07 april 2012