28 april 2012

Svar på gårdagens kommentar

Tack för kommentaren! Trevligt med diskussion men nu råkar jag ha en förkylning med feber och har inte tillgång till någon bättre dator än min egen mobildito, som inte längre låter mig besvara kommentarer direkt i kommentarsrutan; det är något program som saknas för att jag ska få manicken uppdaterad och jag måste åka in till Elisa i Helsingfors för att få det gjort - eller så köpa den där nya datorn - men det kommer alltid någonting i vägen. Dessutom vet jag inte vilket slags dator det vore bäst att satsa på.

Men till den gåriga kommentaren: Jag är nog ingen "skönsjäl", bevare mig väl, men det ligger någonting i att inte följa trender alltför mycket utan göra det man själv har kommit till att är det rätta. Som sagt lyssnar jag på råd, men det är jag själv som tar ställning till dem och avgör vad jag går med på. Det enda jag fått lov att ångra när det gällt ett par av mina tidigare böcker är uttryckligen just de få ändringar jag låtit mig övertalas att gå med på. Det är inte andra som ska skriva ens böcker.

Jag har inte sagt att precis alla ska börja ge ut böcker själva; det skulle ju leda till ett enda kaos! Det tror jag nog du också bara skrev för att provocera? Men det är inte heller meningen att förlagsredaktörer ska hålla i pennan åt en. Det är författaren som står för sin text, det är författaren som tar emot kritiken och berömmet. Läsarna verkar sällan bry sig om var en bok har kommit ut. Har du som konstnär någonsin varit med om att en galleriägare skulle gå och kludda på dina tavlor för att han (eller hon) tror att de säljer bättre då?

Där jag nu sitter och hostar låter jag vara med närmare förklaringar. Som "informationsförvaltare" brukar jag oftast hänvisa folk till nätet och litteraturen. Det gjorde jag också i förrgår, just för att problemet inte är så enkelt som bara ett antingen-eller när det gäller förlag/inte förlag att jag skulle  tro mig om att kunna gå igenom allting i en blogg.

I dagens värld drunknar allt som inte är stort och grant (och och oftast också har många sidor) och massiv marknadsföring i mängden (och tyvärr så tvivlar jag på särskilt många kommande århundraden att förlita sig på). Men det är sant att också små upplagor nog ändå finner en hel del av sina tilltänkta läsare på lite mindre grälla och högjudda sätt. En del potentiella läsare missar de dock, eftersom alla inte surfar på nätet, där ju det mesta ändå finns presenterat. Det kan också hända att folk till sist blir så trötta på all färgrann reklam att de själva börjar odla "skönsjälar" och söka sig andra vägar till annan litteratur och konst än den allra synligaste - som sist och slutligen blir till ett enda brus.

På biblioteken ser de anställda en hel del av vad folk verkligen läser (fast alla bokläsare besöker inte bibliotek ...) och får då och då också ta del av vad läsarna verkligen tyckt om en bok. Det är inte alltid de mest lånade böckerna som är de bäst gillade. En del böcker och författare lånar och/eller läser man av nyfikenhet. Förfärligt mycket av det som lånas nuförtiden är ren underhållning - sådan litteratur som det inte i min ungdom ens fanns på just bibliotek. För att inte tala om all bredvidläsningslitteratur eller annan facklitteratur som behövs för att hastigt och lustigt få ihop till en obligatorsk uppsats. Nu när "man lär så länge man lever" har reducerats till något slags mer eller mindre färdigtuggat och -paketerat "livslånga lärandet"-system.

När jag gick i skola talade man med beundran om autodidakter. Många journalister var autodidakter, eller hade lärt sig sitt yrke genom att jobba, säkert många konstnärer och författare också. Det var duktigt att ha kunnat studera och ta reda på saker själv. Hur är det nu? Slår man upp 'autodidakt' i Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien (2009) förklaras det som en 'person som är självlärd särsk. när det gäller konstnärliga och intellektuella färdigheter' och att ordet har funnits med samma innebörd sedan 1805. Slår man upp det i "Termlexikon i litteraturvetenskap" (2008) förklaras det som 'självärd person, i litteraturvetenskapliga sammanhang ofta synonymt med arbetardiktningens självbildade författare'.

Det verkar numera finnas en skepsis mot autodidakter. Man tror väl att de bara har "googlat lite på nätet"?

Nog om detta för den här gången. Det blev redan mycket annat än en kommentar till en kommentar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar