29 juli 2012

Söndagsmorgon, med funderingar kring oljud och språk

"Söndagsmorgon stilla, gryr i Herrens frid ..." började en gammal vers. Men dagens stillhet känns som lugnet före stormen. Ändå åskade det redan i natt, men luften känns inte klar utan syrefattig och fuktig. Föreställer mig en ovädrad bastu sedan alla gått hem. Gårdagskvällen var helförstörd av glada grannar (eller deras gäster) som måtte ha suttit på någon balkong i mitt hus. Man har fönstren öppna den här tiden på året men räknar inte med att få in både tobaksrök, visslingar och höga indiantjut från fullvuxna män mitt i natten. Kvällen innan var det Karisnatten som gällde - men den visste man om på förhand. Dess kännspaka dunk var dock betydligt lägre i år än jag var inställd på. Fridsstörarna igår förde mycket mera oljud. Undrar varifrån det riktigt kom. Från taket, lät det som. Men det bor ingen ovanför mig som kunnat åstadkomma det.

Hostan är inte över. (Eller förbi. Eller har inte gått om. Se nedan om prepositioner.) För att nu gnälla lite till. Jag är betydligt tröttare nu på den sista semesterdagen än jag var strax innan semestern började. Igår testade jag konditionen genom att gåendes fram och tillbaka besöka Hantverksmässan i Billnäs. ('Hantverkmässan' stod det på skyltarna, men där ska vara ett -s.) Det gick. Men det gick sämre än för ett år sen, fast jag vill minnas att det då var lika varmt. Dessutom tog jag både kaffepaus och matpaus medan jag var där. Utflykten gick med andra ord sådär. Men den motsvarade långt mindre än en halv arbetsdag.

Till semesterns ljusglimtar hör i varje fall en mycket vacker söndag i Hangö, precis för en vecka sedan, ett restaurangbesök tillsammans med släkten, på före detta sågens före detta kosthåll i Skogby, samt en kväll med "Teaterbåten" på Raseborgs sommarteater. Fina skådisar och sånger! Glad underhållning som piggade upp! Så till den grad att jag inte fick en blund den följande natten ... Hostade gjorde jag också på teatern, i synnerhet vid varje skratt, men då var det inte precis pianissimo som rådde omkring mig heller, så det störde knappast någon annan än mig själv.

Så värst många romaner blev trots  allt inte lästa under denna gångna månad. Men jag har gillat Västis i sommar (tidningen Västra Nyland): unga blivande journalister att lyfta på hatten för! Hade precis råkat ta en tre månaders prenumeration och har läst tidningen noggrannare än vanligt. Från datorn skulle jag ta paus, men det har funnits en del tråkigt att sköta per e-post. (Skulle man i bloggen berätta om allt man råkar ut för bleve man knappast trodd.)

Det där sista var ålderdomlig svenska, om det ens var rätt konstruerat ... I Sverige är det många som tycker att finlandssvenskan överlag låter ålderdomlig. Det får de gärna tycka. Fast jag har börjat säga 'arton' nu och tycka 'aderton' låter egendomligt. Utom i dikt som uttryckligen handlar om 1800-talet. På den tiden hette det så: 'adertonhundratalet'.

Men när det finns folk som prompt ska göra finlandssvenskan till ett eget språk blir jag arg. Finlandssvenska är svenska i Finland. Tonfallet i talspråk skiljer sig från rikssvenskan, men också inom rikssvenskan finns det variationer. Enstaka provinsiella och för finlandssvenskar typiska uttryck, så kallade finlandismer, använder jag som alla andra - också ibland i skrift - men håller mig då främst till de "goda finlandismer" som finns upptagna i SAOL (Svenska Akademiens ordlista), såframt jag inte talar med personer i min närmaste omgivning. De vet ju precis vet vad jag menar, också om jag blandar in finska och dialekt. Men då är det ju fråga om just dialekt, eller slang, eller någonting som liknar familjejargong, kanske intern jargong på jobbet. Det är okej.

Vad jag ondgör mig över är att en massa språkliga grodor ofta påstås vara finlandssvenska, som om de hörde till, som om det var meningen att man ska slarva med språket hur som helst och sedan bara kalla slarvet 'finlandssvenska'. I Tidningen Vi, augustinumret, skriver språkkrönikören Ingemar Unge att finlandssvenskan har andra prepositioner än rikssvenskan. Det har den inte alls! Det bara finns en massa människor här, i Finland, som slarvar med prepositoner. Det finns det i Sverige också! Möjligen skiljer sig slarvfelen från varandra på de olika sidorna av Bottenviken, men det betyder inte att de hör till, att det vore rätt att använda dem när man talar och skriver (utanför den mest egna inre klicken).

Som så många andra hänvisar Ingemar Unge till Finlandssvensk ordbok. Det är just så man kunnat befara att det ska gå: Man slår upp i den och tror att alla konstigheter som räknas upp där är finlandssvenska! Ibland tror jag att t.o.m. författare tar boken som normgivande - att man utan vidare ska få både tala och skriva såsom det står i den att finlandssvenskar gör. I själva verket är det en bråkdel av de ord och uttryck man kan slå upp i Finlandssvensk ordbok som alls används av alla - eller ens många - finlandssvenskar. I stället inrymmer boken ord och uttryck ur dialektala, lokala, sociala och generationsmässiga varieteter som förekommer bland finlandssvenskar. Liknande varieteter och provinsialismer finns det också inom Sverige - utan att man skulle anse dem alla vara typisk svenska.

Vad akademiska utredningar 'visar' är som känt alltid bara små små bitar av verkligheten ...

Förresten ska jag ge ett par exempel ur spalten "Språksamt"i Tidnigen Vi. Där säger Ingemar Unge att 'halsa' i Sverige betyder 'dricka ur flaskan' men 'krama om' i Helsingfors och Ekenäs. Jag har bott både i Helsingfors och i Ekenäs men har aldrig använt ordet 'halsa' i någon annan betydelse än 'dricka ur flaskan'. Om någon människa någon enstaka gång har sagt 'halsa' i stället för 'krama (om)' har jag tagit det som ett skämt.

Exemplet 'göra initiativ' har jag aldrig hört i Finland. De andra prepositioner Unge nämner har jag säkert hört men inte betraktat som finlandssvenska. Det finns som känt också en skillnad mellan vardagligt talspråk och språk man brukar i skrift. Ett exempel jag inte förstår är att 'gå på kaffe' skulle betyda 'fika på kafé'. Säger inte sverigesvenskarna 'gå på fika'? Det tycker jag de gjorde när jag jobbade där, men det var på 1970-talet ... I alla fall säger vi i Finland 'gå på kaffe' när vi tar en paus och sätter oss i köket med en kopp, och 'gå på lunch' när vi går (till köket eller ut) för att äta. En jag känner säger: "Nu går jag på mat" - men DÅ ser jag framför mig hur någon spillt ut maten från sin tallrik på golvet och hur bekantingen trampar omkring i det spillda.

Några av prepositionerna i "Språksamt" ska jag ta och kolla upp. Jag har nämligen haft för mig att de är rätt på bägge sätten men kanske med ytterst små skillnader i betoning eller betydelse. Svenskt språkbruk (2003) är annars den bok jag själv brukar slå upp i - fast i den finns långtifrån allt jag vill ha svar på! I de böcker och uppsatser jag skrivit ingår inga finlandismer som jag inte först skulle ha kollat upp i SAOL och i Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien (2009) eller genom att vända mig till Språkrådet (i Sverige). Som sagt är det inte konstigare med 'finlandismer' än med 'provinsialismer' överhuvudtaget. Och SAOL finns väl hos alla med svenska som modersmål? Precis som telefonkatalogen.

Svensk skönlitteratur innehåller ofta ord man får lov att slå upp, även om man är rikssvensk. Också bland finlandssvenska provinsialismer finns det sådana som är bra, sådana som gärna kan få spridas också inom Sverige. Att man låtit dem ingå i SAOL innebär att deras betydelse gjorts begriplig också i Sverige och att de därmed kan brukas i stilmässigt lämpliga texter utan att behöva missförstås. I berättelser som handlar om en viss trakt använder sig också rikssvenska författare oftast av ord och uttryck som är kännspaka för just den trakten.

Men direkta felaktigheter som bara använs inom exempelvis vissa kvarter i Helsingfors eller Vasa, är inget som finlandssvenskar i allmänhet känns vid.
Finlandssvenskar är finländare med svenska som modersmål. Svenska är svenska. Med alla sina många lokala varieteter. Så tycker jag. Jag tycker också om Tidningen Vi, och om spalten "Språksamt" med Ingemar Unge.

PS Vad är det för fel på ordet 'knagg' eller 'knagge' (båda formerna rätt)? Jag har det med i min barnbok, och sedan den kom ut har jag från tre håll fått höra att det ordet är en finlandism. Det är ingen finlandism. I så fall har tillägget 'finl. tappats bort ur SAOL. Slå upp det! Det borde nog göras en bok om utrotningshotade (men användbara) ord i svenskan. Den svenska som gäller inom hela det svenska språkområdet: Sverige och den svenska delen av Finland.

13 juli 2012

Semester: hosta och böcker

Tänk, i Sverige får man avbryta semestern och ta resten senare om man insjuknar mitt i! Så sa min väninna som bor där. Kan det faktiskt stämma?

Mera om läget på mitt håll behöver jag väl inte säga ... Fast, jo: Är det någon som fått stopp på den hosta som tycks florera just nu i södra Finland?

När den för min del var inne på 7:e dagen visade jag upp mig för en läkare. Ett aggressivt virus, det här, bara att vila och vänta. Min överkänslighet mot mediciner gör att jag "får fortsätta på honungslinjen". Hett honungsvatten mitt i natten hade jag nämligen haft tillfällig hjälp av. Också Mucomyst har jag försökt med, men det verkar göra att jag hostar mera ...?

Ja, hostan är som ett levande väsen som bara valt min kropp som bostad och tycks trivas med den. Så länge jag sitter eller står mår jag nästan hyfsat, sånär som på lite stegring. Lägger jag mig ner får jag genast en attack, så jag har mest suttit och läst. Just nu är det Pleijel, Agneta: Drottningens kirurg, och jag tröstar mig med att sådan sjukvård som är ganska självklar nu ännu inte fanns på 1700-talet.

Häromdagen läste jag Dilbert, Suzanna: Dubbelexponering (debutroman från i år). Till skillnad från någon "recensent" på nätet tycker inte jag att berättelsen mest har sin spänning i början och sedan börjar upprepa sig - tvärtom: resonemangen, tankarna och känslorna nyanseras efterhand; det sker hela tiden en utveckling. Inte heller kunde jag förutsäga slutet. Temat: "den svikna gifta kvinnan", och "den andra kvinnan" -  sviken hon med, fast på ett annat sätt, är evigt intressant. Själv har jag upplevt 70-talet med de värderingar som var allmänna då och jämför dem med dagens.

Fast det där var förenklat sagt. Temat är mera nyanserat än så. Vem som sviker och blir sviken är inte i alla avseenden så glasklart som man i förstone kunde tro. Författaren får fram hur invecklade och svåra känslolabyrinter och tankegångar människor har att konfronteras med.

Som någon kritiker sa, och det tyckte också frun i boken, var den otrogne mannen ynklig som erbjöd sin hustru att hålla fast vid äktenskapet och göra en nystart tillsammans men fortfarande hade kvar den andra kvinnan som ett slags reserv, ifall inte erbjudandet skulle tas emot.

Jag håller med om detta men var hustrun så mycket bättre själv? När beslutet om skilsmässa väl var fattat och hon gråtit färdigt (det enda jag tog som lite överdrivet) ringde hon upp en man, antagligen den hon för äktenskapets skull några år tidigare hade beslutat undvika att träffa. Hennes "reserv", men bara i tankarna? Och var det mindre ynkligt? Kanske det!

Hur som helst en välskriven bok. Och förankringen i det praktiska gillade jag, för äntligen lärde jag mig städa, rentav renovera! Det blev inte alls tjatigt; genom inlevelsen i en annan kvinnas bestyr var det många knep som kom  fram på ett långt trevligare sätt än i en städguide. Samtidigt som de gav en viss del av berättelsen liv och must och förde den framåt. (Såklart kan alla städa, också jag, men det brukar få bli sisådär - och vara tråkigt.)

Nu satte hostan igång så mer än så här blev det inte. Jag skulle ju förresten ha semester också från bloggen.