29 augusti 2012

Kommentar till kommentaren - och lite till

Det är något fel på min dator och/eller blogg (eller på mina kunskaper) så jag får inte in detta svar på kommentaren jag nyss fick i rutan där den hör hemma (under "Tack, Posten! ...) utan får svara här:

Tack, än har jag inte kommit mig för med att besöka "snabbköpsposten", gissar det är kö där och jag hamstrade frimärken i juli, inte för att posten skulle sätta lapp på luckan utan för att priset på märkena steg, igen ...
  Biblioteksfilialer är också något man drar in på många håll, åtminstone på mitt, och kvartersbutiker har det inte funnits på länge. Skyltfönster och andra fönster gapar tomma med skylten "Uthyres".
  Vill man med avsikt förslumma stora områden som förut var fungerande, självständiga och trivsamma byar, stadsdelar och kommuner?
  Där jag bor finns inte längre någon skattebyrå, jag får ta semester och åka tåg om jag har ärende till den som är närmast. Nu funderas det på om vi ska ha kvar polisen!
  Det är mycket som var bättre förr - vad somliga än påstår.


En annan kommentar jag spontant vill ge handlar om och hör ihop med någonting helt annat, nämligen med Musikväktarna, i Radio Vega: Tack för igår!

 Jag tycker numera att programmet är precis lika bra som det var förr och får nog ta tillbaka mina dubier från i vintras - eller var det ifjol; det var nog visst ifjol ...

Och just igår var det för just mig lite extra trevligt att få lyssna till den inspelning jag mindes från början av 60-talet (fast skivan lär ha varit äldre än så) av Paganinis 1 violinkonsert, med Ruggiero Ricci.

Också en del annat fint var det som ingick i programmet igår kväll, och det fortfar att vara mitt favoritprogram (vid sidan av en del program i Yle) särskilt som det sänds just om tisdagarna, då jag efter två dagars kvällsjobb är i behov av upplyftande(!) avkoppling.

Hoppas det fortsätter så här, med klassisk musik - det som i bibliotekskatalogerna kallas "konstmusik", efter finskans "taidemusiikki", men som är varierande som ingenting annat. Och som ändå, eller just därför, finner uttryck för alla våra känslor och erfarenheter.


26 augusti 2012

Tack Posten! Adjö Posten!

Vad ska man annars säga? Önskar dem som jobbade på Posten i Karis lycka till, antingen ni for till ett annat kontor eller gick i pension!

Det lär inte vara bara i Finland utan också i Sverige man har dille på att dra in postkontor, få se var det slutar. Mina bekanta har i varje fall slutat mejla och själv har jag sällat mig till dem som hellre skickar kort än mejl.

Inte bara på mitt "riktiga" jobb (ja, jag måste verkligen sätta ut citattecken där fast det tar musten ur mig att flänga omkring för 14 euro timmen - märkväl: jag talar inte illa om min arbetsgivare utan förundrar mig över hela den här tafatta akademiskt utbildade yrkeskåren som väl senast strejkade typ 1985) - alltså, inte bara på mitt "brödjobb" (bröd ...) sitter jag vid dator hela dagarna utan allt oftare får jag likt de flesta sitta vid dator också under veckoslutet. Det har ni läst här förut ...

Idag var det i alla fall ganska bra för det var på tiden att jag uppdaterade boklistan på min hemsida - nej, webbplats heter det numera! - och trots att datorn strulade (jag har fortfarande bara en mobildator som blir het och vägrar fungera om jag inte låter den kallna emellan ...) blev den nog genomgången och klar med alla böckerna prissatta så jag t.o.m. hann gå ut en sväng i regnet och sedan höra Amadeus i Radio Vega.

Gå ändå inte ännu in på mina sidor, för den egentliga uppdateringen och finishen görs av en annan och större firma än min egen och det kan dröja några dar innan den hängt med i just mina svängar. Hur många är det egentligen som rår om sig och sin tid och sina uppdrag alldeles själva?

Jag borde gå en kurs så jag kunde sköta alla såna där saker själv, men kurser kostar också och det finns ju inga kurser som anpassar sig till deltagares oregelbundna arbetstider. Så länge jag var snuttjobbare och vikarie var det naturligtvis ingen som skickade mig på kurs - så egentligen är det lite konstigt att jag lärt mig något alls ... Det beror på att jag trots allt träffat tålmodiga typer som orkat besvara mina frågor, om och om igen, och stå bredvid mig och visa när inte dataspråket gått in via öronen utan bara via fingertopparna. Fingertoppskänsla? Ja, förstås - det är nåt man ska ha vid datorer. Den är dum som inte vågar ställa dumma frågor.

Nu tror ni jag är full men det är nog bara socker. Kex och marmelad. Gonatt!


22 augusti 2012

Trevligare rader

Märker att min gamla "predikoton" börjat tränga sig på här i bloggen igen lite grann ...

För att ni ska fåt något trevligare att läsa har jag lagt in en ny länk på sidan om "Arla och moster My",  nämligen till en intervju med Klara Sarban, gjord av Lotta Gometz på Västerviks-Tidningen i somras.

För säkerhets skull följer länken också här: www.vt.se/kultur/?articleid=6490263

Hoppas den fungerar. "Det ska finnas en knorr i varje bild"  är rubriken för intervjun.

Själv läser jag som bäst inte alls någon barnbok men en som är "allvarlig-rolig" ändå, nämligen "Kära Hurri! 15 synvinklar på tvåspråkighet i Finland" (Schildts & Söderströms, 2012) eller "Rakas Hurri! 15 näkökulmaa kaksikielisyyteen" - för den är skriven både på svenska och finska; man bara vänder på boken, och då får man samma texter på "det andra inhemska". (Så brukar f.ö. också Ursula Vuorenlinnas barnböcker vara gjorda. Den senaste kom ut på Scriptum i våras och heter på svenska: "Det stora rullstolsäventyret". Vilket jag säkert har nämnt förut.)


21 augusti 2012

Mejlandets (o)kultur: om att besvara sin e-post

Hur ska man egentligen förhålla sig till folk som inte svarar på e-brev, eller som har en att vänta i en evighet på svar som inte längre är aktuella när de äntligen kommer? Hur ska vett och etikett se ut när vi har att göra med e-post?

På mitt jobb, som går ut på att hantera information, tar vi det som självklart att kundernas frågor ska besvaras samma vardag de kommit, eller senast nästa dag. Om det inte lyckas låter vi ändå höra av oss, så den frågande vet när den kan vänta sig ett mera ingående besked. Direkta frågor ska man väl alltid besvara, även när de ställts per e-post. Inte slänger man heller luren i örat på folk om de ringer och ställer en fråga!

Också jag själv har från olika instanser ibland fått preliminära svar som sagt mig att just nu är den och den inte anträffbar eller att vi återkommer då och då. Också en frågande kan faktiskt ha bråttom och vill ha en chans att vid behov hinna vända sig till någon annan.

Men också en frågande bör givetvis förstå att pröva någon annans mejladress om den inte fått svar; det kan finnas rimliga orsaker, sjukfrånvaro eller annat som gör att ingenting hörts. Och det brukliga är ju att man delegerar ett ärende till den "vars bord det är".

Mejl med reklam elller budskap som bara är "för kännedom" behöver givetvis inte besvaras. Men när jag vänder mig till exempelvis företag, organisationer eller personer i entydiga sakfrågor, tycker jag inte om att vänta i osäkerhet - särskilt inte om jag ställt direkta, klara och entydiga, frågor.

Detta med "klar och entydig" är förstås också viktigt - både i frågorna och i svaren: "Och sådant skall Edert tal vara, att ja ja är ja ja och nej nej är nej nej. Vad därutöver är det är av ondo." Så lär det ha stått i en gammal bibelöversättning, och åtminstone den uppmaningen har ett budskap som bör ha hållit till våra dagar.

Ofta kan ens frågor faktiskt besvaras med antingen ja eller nej. Är det kanske så att svaren uteblir för att den som fått frågan tror sig vara tvungen att komma med långa förklaringar? Sådana behövs ganska sällan, och dem kan man be om i nästa mejl, om de verkligen behövs.

Artighetsfraser är trevliga ibland men behövs inte alltid. God ton handlar om hänsyn. Det viktigaste är att inte i onödan hindra den frågande att gå vidare med det som för honom eller henne kan vara nog så viktigt (utan att det ska behöva förklaras).

Nära vänner, släktingar och bekanta lämnar ofta e-brev utan omedelbara svar - men det är vanligen en helt annan sak: Dem känner man, man kanske träffar dem då och då. Man kan varandras vanor och tider, någorlunda ... Man vet kanske när de har ledigt också utan att semestersvararen är påkopplad. Att låta tystnaden tala är liksom lite intimt: det duger inte riktigt utanför den innersta kretsen.

Eller har tiderna förändrats? Är det bara att knipa käft när andra tilltalar en? Gäller det i så fall bara e-post eller också annars?




18 augusti 2012

Samhällsfrågor i sommarhettan

Det händer att jag lånar lite för många biblioteksböcker på en gång för att ha ett urval att ta till enligt humörets växlingar. Igår bar jag hem en bok ("Välkommen till mitt rike") av Lauren Slater där det i förordet står: "Och det är sommar, en årstid som jag alltid har avskytt, med slokande träd i den vindlösa luften."

Såhär en augustilördag när man nästan dråsat ihop efter arbetsveckans fläng i heta, syrefattiga lokaler är det inte utan att man skulle ha föredragit lite hög och klar höstluft att vandra ut i framom det här stekheta diset. Visst slokar björkarna och ser rätt deprimerade ut. Gjorde de det i min barndom? Somrarna då tillbragte jag vid havet, det var mera sällan det inte fläktade alls.

Barndomens somrar var så långa för att ens minne ljuger påstod någon nyligen. Så fort man minns något är det alltid någon som har något att påstå. Som om någon utomstående skulle kunna minnas nånting bättre åt en - av ens eget liv!

Somrarna var längre förr, för oss som var unga då, därför att sommarloven varade tre hela månader och inte som nu bara dryga två. Under en fjärdedel av året var man fri, åtminstone en fritt tänkande människa med naturen omkring sig, inte skol- eller dagisväggar. Sommar för mig har alltid varit lika med frihet. Därför var somrarna längre förr. Inte för att vi över 60 skulle ha fel på minnet. Också nu har min hösttermin börjat - för att semestern är slut. För andra har skolorna börjat.

Det fanns ett undantag från ovannämnda regel också förr: skolbarn hade ju sommarjobb. Ändå var det sommar. Men sommarjobben innebar omväxling och relativ frihet också de, om inte annat så från skolarbetet. Grå är all teori. Levande liv har färger. Sommarjobben varade inte hela lovet och de hade oftast betydligt högre nöjes- än slavfaktor. De flesta verkar ha det också nu. I synnerhet som knappt ens praktikanter numera nöjer sig med fickpengar.

En annan femma är att det numera kan vara svårare än förr att alls få ett sommarjobb. I raskt takt producerar det här landet arbetslösa i alla åldrar.
Som äldre borde man väl inte ens nämna detta för att inte sno de unga på hopp. De har emellertid tiden för sig. Många av dem är väldigt kreativa.

Arbetslöshet är minst lika illa för en äldre som för en ung, här har ni ett exempel: Min egen tidigare arbetslöshet, sen man under pågående sjukledighet dragit in min ordinarie tjänst ("Formellt har inget fel begåtts", försvarade man sig) gav i  slutändan upphov till a) ett val mellan att låta arbetslösheten bli permanent eller att nöja mig med fast jobb men med lägre ställning än förut, b) skuldsättning p.g.a. pendlande, dubbelhyror och flyttning eftersom jag valde det fasta jobbet, och c) en kommande ålderspension som det inte kommer att gå att klara sig på - om inget under sker: t.ex. att hälsan håller och jag får jobb också som pensionär. Jag lär inte vara den enda lite äldre medborgare som befinner sig i ett liknande läge. Trots arbete och framförhållning i ungdomen.

Det goda med att rycka upp sig ur soffan och gå ut också en het och kvalmig dag som dagen idag är att man träffar folk. Idag mötte jag bl.a. en nästan  jämnårig f.d. studie- och arbetskamrat som inte såg alldeles glad ut. Som tur var började jag small talka och det visade sig att han precis ska bli av med sitt högintressanta jobb. Det visade sig också att jag satt inne med åtminstone lite informaton om alternativ han inte känt till, att jag kunde tipsa honom om någonting att närmare ta reda på.

Inte för att det jag kunde berätta var någonting revolutionerande men kanske gav det min kamrat lite hopp och en ytterligare trådända att försöka nysta i. Mitt eget humör blev genast bättre. Hemma bör man inte sitta. (Som nu: Vad gör jag vid datorn en sommarlördag? Det blev nu bara så ...) Men säg mig goda pastorn var snacket kommer ifrån, det snack som påstår att det inte är våra egna pensioner vi suttit och betalat för i fyrtio års tid utan att det är de unga som kantänka nu betalar dem - i stället för sina egna?

När jag var hälften yngre än nu hette det minsann att det var våra egna pensioner vi betalade av på, med höga skatter och med avdrag på lönerna. Knappast var det våra föräldrars - dem var det väl de själva som betalat. Pensionssytemet var då inte särskilt gammalt (och gudarna ska veta att byråkrater ändrat på det fram och tillbaka). Innan det infördes tog släkt och vänner hand om varandra och skyfflade inte över precis allting på "samhället". Nog för att det var lite olika det där, i olika byar och kretsar. (Varför ska så många unga skrivbordsforskare prompt försöka återinföra klassamhället!)

Vad är det som har hänt med våra pensionspengar? Var inte avsikten den att  pensionsbolagen skulle placerat dem för att ge största möjliga avkastning? Hur är det möjligt att fonder som ägnar sig åt kultur kan ha en sån himla avkastning varje år medan pensionsfonderna inte tycks ha råd att bevilja alla medborgare pensioner det går att klara sig på? Och varför ska pensioner beskattas högre än vanliga löner? Är det inte pengar och vinster  pensionärerna  redan en gång har avstått ifrån?

Jag har inte svaren. Jag bara frågar.














05 augusti 2012

Bröllop och möten i ladugårdar

När man inte skriver lever man: I förrgår befann jag mig på bröllop med efterföljande fest och igår på en släktträff. Än här i trakten och ute på sjön, än i andra ändan av mitt avlånga landskap. Ena dagen en gripande stund i en gammal träkyrka och middag med dans på en nyligen omvandlad ladugårdsvind, andra dagen studiebesök och föredrag bokstavligen inne i en ladugård samt lunch i ett församlingshem och slutligen en stund "på museum". Glada möten människor emellan två dagar efter varandra. Efteråt har man dock inget emot en ensam söndag. Om inte annat så för att i lugn och ro försöka minnas vem som hette vad. Och nu (i morgon, kanske) ska jag sätta igång med släktforskning. Jag läste redan en bok tidigare i somras. Som tur är har andra gjort "förarbetet" för länge sedan. Det intressanta är inte bara släktträden och siffrorna utan framför allt de människor som faktiskt har levat, och berättelser om dem, deras tider och platser. I den by vi besökte igår var tydligen de flesta på något sätt släkt både med varandra och med oss. Historia i skolan var bara årtal, kungar, och krig - riktig historia handlar om riktiga människor. Äkta berättelser ur verkligheten är guld värda, även om vissa detaljer får lov att justeras efterhand. Marken igår var densamma som mina förfäder på fädernet har trampat sedan 1200-talet eller så (sedan 1600-talet vet man med säkerhet att de gjort det). I skrivande stund tycker jag mig känna pustar av ladugårdslukt men det kanske bara är min luktnerv som "minns", kopplar samman gårdagens gårdagens lukt med barndomens dofter. Det är lite skillnad mellan 60 kor och 6. Mjölkningsmaskiner som den vi såg igår har i varje fall inte funnits förr. Kor som själva vet när de ska in i och ut ur maskinen. Kor som vet sin plats. Jag kom att tänka på mitt jobb ... Men alla man är släkt med har inte haft med djur och jordbruk att göra. Själv känner jag inte särskilt väl till min släkt på mödernet, trots att också den är kartlagd; det vore trevligt att åka på träffar också norrut och längre österut och - ja, vart ...? Detta med rötter är någonting ganska intressant som jag på sistone förstått att inte alls är allom förunnat att få reda på. De ger en känsla av vidare sammanhang. Ändå är det här och nu som gäller, förstås. Vilkas bröllop vi firar, vilka som lever och finns och som nyligen funnits, vilka vi möter, var vi själva lever och verkar - och hur. (Som ni hör på tonen har jag gener från bland annat en som var politiker och präst.)

Solen skiner. Hostan gör sig påmind ibland men jag mår bättre och har dagligen försökt få upp min kondition. Än är det sommar kvar. God söndag!