18 augusti 2012

Samhällsfrågor i sommarhettan

Det händer att jag lånar lite för många biblioteksböcker på en gång för att ha ett urval att ta till enligt humörets växlingar. Igår bar jag hem en bok ("Välkommen till mitt rike") av Lauren Slater där det i förordet står: "Och det är sommar, en årstid som jag alltid har avskytt, med slokande träd i den vindlösa luften."

Såhär en augustilördag när man nästan dråsat ihop efter arbetsveckans fläng i heta, syrefattiga lokaler är det inte utan att man skulle ha föredragit lite hög och klar höstluft att vandra ut i framom det här stekheta diset. Visst slokar björkarna och ser rätt deprimerade ut. Gjorde de det i min barndom? Somrarna då tillbragte jag vid havet, det var mera sällan det inte fläktade alls.

Barndomens somrar var så långa för att ens minne ljuger påstod någon nyligen. Så fort man minns något är det alltid någon som har något att påstå. Som om någon utomstående skulle kunna minnas nånting bättre åt en - av ens eget liv!

Somrarna var längre förr, för oss som var unga då, därför att sommarloven varade tre hela månader och inte som nu bara dryga två. Under en fjärdedel av året var man fri, åtminstone en fritt tänkande människa med naturen omkring sig, inte skol- eller dagisväggar. Sommar för mig har alltid varit lika med frihet. Därför var somrarna längre förr. Inte för att vi över 60 skulle ha fel på minnet. Också nu har min hösttermin börjat - för att semestern är slut. För andra har skolorna börjat.

Det fanns ett undantag från ovannämnda regel också förr: skolbarn hade ju sommarjobb. Ändå var det sommar. Men sommarjobben innebar omväxling och relativ frihet också de, om inte annat så från skolarbetet. Grå är all teori. Levande liv har färger. Sommarjobben varade inte hela lovet och de hade oftast betydligt högre nöjes- än slavfaktor. De flesta verkar ha det också nu. I synnerhet som knappt ens praktikanter numera nöjer sig med fickpengar.

En annan femma är att det numera kan vara svårare än förr att alls få ett sommarjobb. I raskt takt producerar det här landet arbetslösa i alla åldrar.
Som äldre borde man väl inte ens nämna detta för att inte sno de unga på hopp. De har emellertid tiden för sig. Många av dem är väldigt kreativa.

Arbetslöshet är minst lika illa för en äldre som för en ung, här har ni ett exempel: Min egen tidigare arbetslöshet, sen man under pågående sjukledighet dragit in min ordinarie tjänst ("Formellt har inget fel begåtts", försvarade man sig) gav i  slutändan upphov till a) ett val mellan att låta arbetslösheten bli permanent eller att nöja mig med fast jobb men med lägre ställning än förut, b) skuldsättning p.g.a. pendlande, dubbelhyror och flyttning eftersom jag valde det fasta jobbet, och c) en kommande ålderspension som det inte kommer att gå att klara sig på - om inget under sker: t.ex. att hälsan håller och jag får jobb också som pensionär. Jag lär inte vara den enda lite äldre medborgare som befinner sig i ett liknande läge. Trots arbete och framförhållning i ungdomen.

Det goda med att rycka upp sig ur soffan och gå ut också en het och kvalmig dag som dagen idag är att man träffar folk. Idag mötte jag bl.a. en nästan  jämnårig f.d. studie- och arbetskamrat som inte såg alldeles glad ut. Som tur var började jag small talka och det visade sig att han precis ska bli av med sitt högintressanta jobb. Det visade sig också att jag satt inne med åtminstone lite informaton om alternativ han inte känt till, att jag kunde tipsa honom om någonting att närmare ta reda på.

Inte för att det jag kunde berätta var någonting revolutionerande men kanske gav det min kamrat lite hopp och en ytterligare trådända att försöka nysta i. Mitt eget humör blev genast bättre. Hemma bör man inte sitta. (Som nu: Vad gör jag vid datorn en sommarlördag? Det blev nu bara så ...) Men säg mig goda pastorn var snacket kommer ifrån, det snack som påstår att det inte är våra egna pensioner vi suttit och betalat för i fyrtio års tid utan att det är de unga som kantänka nu betalar dem - i stället för sina egna?

När jag var hälften yngre än nu hette det minsann att det var våra egna pensioner vi betalade av på, med höga skatter och med avdrag på lönerna. Knappast var det våra föräldrars - dem var det väl de själva som betalat. Pensionssytemet var då inte särskilt gammalt (och gudarna ska veta att byråkrater ändrat på det fram och tillbaka). Innan det infördes tog släkt och vänner hand om varandra och skyfflade inte över precis allting på "samhället". Nog för att det var lite olika det där, i olika byar och kretsar. (Varför ska så många unga skrivbordsforskare prompt försöka återinföra klassamhället!)

Vad är det som har hänt med våra pensionspengar? Var inte avsikten den att  pensionsbolagen skulle placerat dem för att ge största möjliga avkastning? Hur är det möjligt att fonder som ägnar sig åt kultur kan ha en sån himla avkastning varje år medan pensionsfonderna inte tycks ha råd att bevilja alla medborgare pensioner det går att klara sig på? Och varför ska pensioner beskattas högre än vanliga löner? Är det inte pengar och vinster  pensionärerna  redan en gång har avstått ifrån?

Jag har inte svaren. Jag bara frågar.














Inga kommentarer:

Skicka en kommentar