29 september 2012

Läsning, depression och psykiatrisering




                                                                                                                          Foto: BM Storgårds, 2011

Veckoslut och hemma, som om ingenting hänt. Men jag har häremellan varit uppe i Lappland och återvänt i natt. Så kan det gå när ens förlag inte är med på bokmässan i Göteborg: Man har sin bokade semestervecka kvar och blir i stället bjuden någonstans och får uppleva något annat, något som inte har med böcker att göra alls. Som till exempel en sakta vandrig genom Ranua djurpark.





Hur mycket jag än själv gillar böcker och läser när jag hinner och skriver också, och hur mycket folk än förfasar sig över ungdomars ointresse för sådant - så tror inte jag man får ut något av böcker om man inte relaterar dem till sitt eget liv och sina egna erfarenheter, som ändå oftast måste komma i första hand, och ändå mindre tror jag allt som är bra för en person nödvändigtvis är bra för någon annan. Frågan är vad man gör i stället. Och framför allt är frågan om man har byggt upp ett samhälle som är sådant att de som inte har anlag för läsning och skrivning ska kunna klara sig ändå!



Såsom samhället nu ser ut kan jag förstås förena mig med dem som kämpar för att sprida läs- och skrivförmåga. Vi måste alla försöka utveckla den hos oss själva, för det krävs numera av oss att vi har den. Redan under min livstid har man blivit lite av en outsider om man inte ägnat sig åt läsning eller åtminstone nöjaktigt kunnat uttrycka sig i skrift, vilket nog förutsätter läsning också. Men någon garanti för att själv bli läst har man inte om man så kan uttrycka sig hur väl som helst. Den som förutsätts ta del av ens skriverier kanske i sin tur inte har förmåga eller ork att läsa innantill. Som t.ex. när det i tiden kantänka ”inte framgick” (så stod det) att jag var ”arbetsoförmögen” - trots att både min ansökan och flera läkarintyg bevisade det i klartext.



Numera blir man lätt en outsider om man inte kan datorer på sina fem fingrar, och om man inte har körkort. Om man drar sig för att flyga, om man inte spelar dataspel och - ifall man nu läser böcker - om man inte begriper sig på fantasy, scifi och deckare. Det var emellertid inte det jag just nu skulle skriva om. Det var ett av mina hugskott gällande kunskap som fick mig att öppna datorn och se efter om jag alls längre klarar att skriva en bloggtext, så djungelaktigt som gränssnittet på min blogg tycks ha blivit.



Allt har förändrats, det skulle ta timmar att studera alla nya finesser. Nej tack - jag vill ha en blogg som en hederlig gammaldags cykel, eller på sin höjd som en ny med tre växlar, inte som en med hundra, av vilka just jag kan undvara nittisju, bara jag hittar de där tre jag kan behöva. Inte heller var det  detta som gjorde att jag slog mig ner vid min ”tjänare” som numera är en ”trilskande herre”, utan det var en del tidningar jag i morse bläddrade i.
Samtidigt som husisar och västisar om och om igen för fram en ung dam som skrivit en bok i syfte att avdramatisera depression och psykoterapi hade det kommit nya nummer av seriösa prenumererade tidskrifter som "Tf-bladet. En tidning om tänder och hälsa", och "2000-talets vetenskap", vilka åter en gång påminde om att alla ”sjukdomar” (syndrom, symtomkombinationer) som tar sig ”psykiska” uttryck ingalunda hör – eller borde höra – hemma inom psykiatrin! Till och med bipolär depression har ute i världen visat sig ha ett klart samband med vad vi får och borde få samt inte får respektive inte borde få i oss.



Inte heller jag har nu tid att lusläsa alltihop, jag vill bara påminna om att det FINNS kunskap att ta fasta på för alla dem som likt mig på 1980- och 1990-talet förgäves gick omkring med depressionsdiagnos (som vi naturligtvis trodde på för vi hade aldrig själva heller fått lära oss om exempelvis toxikologi och miljömedicin!) och betalade stora summor för att kanske bli av med lite ångest för en stund, men den kom ju tillbaka. Har du hjärnan full med toxiner i stället för näring (för att lite grann förenkla det hela) så blir inte mycket bättre av att aktivera den med ”terapi”. Den hjälpen blir i så fall kortvarig.



Så bekantade jag mig själv under många år i "analytisk psykoterapi" med mitt eget fungerande i olika situationer – men som sjuk! I den mån jag hade hjälp av dessa insikter var den inte relevant när jag senare tack vare helt andra slag av behandlingar blivit frisk. När det sent omsider visat sig att det varit tungmetallförgiftning och en del annat somatiskt jag lidit av, och när källorna till detta tagits bort, hade jag naturligtvis föga nytta av all min kännedom om hur jag fungerat som sjuk. (Frisk till 100 % blev jag väl inte, men sådär till tre fjärdedelar, och den sortens jobb jag haft under 2000-talet skulle jag aldrig ha klarat som yngre - till det hade jag för dålig fysik och för dåligt minne - för att bara nämna ett par av de problem som hamnat under paraplydiagnosen  "depression".)



Näringsämnen, antioxidanter, mikronutrienter ... - jag hinner inte läsa allting, jag jobbar inte nu med vård, men jag satte mig in i en hel del på 1990-talet. Det var då jag själv åt antioxidanter (mera än nu, det är en ekonomisk fråga också) och samtidigt hjälptes fri från mina svårt korroderade och ständigt läckande amalgamplomber - och därmed alltså också från det mångåriga symtomkomplex psykiatriker och psykologer plägar klassa som depression och behandla med psykoterapi. - Varför sätter sig inte de som har mediemakten i Svenskfinland in i saker som ändå numera rätt öppet diskuteras i världen utanför? Samtidigt som man vill framstå som ”ung och tuff” är man gammalmodig som bara den. ”Avdramatiseringen” av ”depression” och ”terapi” var något min generation ägnade sig åt på 1970- och 1980-talen. Nu vet vi bättre. Plötsligt kommer det igen en ny generation och tar om alltsammans från början ... (Är det min generation som undervisat er?)



Någon eller några i Sverige, jag vet inte vem eller vilka , går ständigt in på min blogg med hjälp av sökorden "cysta fot", "cystor i fötter" eller liknande, så det kanske mest lästa av mina inlägg är "Fötter, cystor och medikalisering". Det är verkligen inte det viktigaste av dem, men att jag ser rött när man (ofta lätt föraktfullt eller beklagande) talar om medikalisering är sant. Psykiatrisering är det vi ska akta oss för, missandet av de allt vanligare somatiska symtomkomplexen – ofta med också upplevelse- och beteendemässiga förändringar i släptåg. Jag har ännu inte läst den unga kvinnans bok om depression och nämner den därför ännu inte vid namn, men jag har ställt mig i kö för den på biblioteket. Jag tror inte det finns många långvariga "depressioner" i världen som verkligen har "psykiska" orsaker. Men jag ska se vad hon säger.




Min lust att öppna bloggen kom sig idag egentligen av att jag läste ledaren i Tandvårdsskadeförbundets tidskrift ”Tf-bladet", nr 3/2012. Den är skriven av förbundsstyrelsens ordförande Margaretha Molius och har rubriken ”Medveten mörkläggning?”. En genomgång av äldre dokument från Tf:s uppvaktingar av olika myndigheter har visat att Tf senare inte har fått anledning att backa på en enda punkt. Det har däremot flera av de dåtida experterna fått lov att göra, skriver hon, och berör också frågan om hur många fler som kunnat bli friskare om de inte skickats till psykiatrin eller annars fått läkemedel som de – i det här fallet tandvårdssjuka och metallöverkänsliga - i regel blivit bara sjukare av. Precis som jag själv när det begav sig.



Jag kan se framför mig hur någon journalist härhemma rynkar på näsan redan åt rubriken, avfärdar den med ett fnys: ”Konspiratonsteorier!” Men den har faktiskt ett frågetecken. Bakom varje frågetecken finns det något mer. Någonting att undersöka och ta reda på. Det är oviljan att ta reda på saker jag ondgör mig över. Kategoriserandet. Etiketterandet. Utan att man alls har kollat först. Rubriken för ledaren har valts med anledning av ett återkommande svenskt radioprogram, som "annonseras som vetenskapligt" och där reportern nyligen ska ha ägnat ”en hel timme på bästa sändningstid under sommaren till att prata om kvicksilver, men inte ett ord om amalgam", och Molius slutar: "Ingen av de intervjuade hade någon kunskap om riskerna med spridning av kvicksilver från amalgam. Det kan bara kallas för medveten mörkläggning!”


Ja, ibland undrar man faktiskt också här, i Finland, hur det riktigt är. Tiger myndigheter och journalister om saker de mycket väl vet, eller är det möjligt att de varken vet eller fattat? I Norge och Sverige är amalgamanvänding förbjuden, men här går fortfarande flera tandläkare på "i de grå ullstrumporna". Åtminstone i Norge har också tandskötare fått kvicksilverförgiftning erkänd som yrkesskada. Och åtminstone i Sverige är det även hälsoskäl och inte enbart miljöskäl som förorsakat förbudet.



Unga har aldrig varit gamla. Företrädare för ett föråldrat paradigm har heller sällan några insikter i det nya, som föregångare kommer fram med. När man hör talas om något som vänder upp och ner på det man "lärt sig i skolan" bör man emellertid nog hålla sig på alerten. Jag påstår inte att alla depressioner beror på amalgam. Men min gjorde det. Och många gör det. Liksom på annat som har somatisk bakgrund. Så pass mycket har jag läst och så pass mycket feedback har jag fått på mina erfarenheter att jag vet att jag inte är ensam om dem. Och jag tycker det är förfärligt om människor i onödan slösar sin tid och sina pengar på psykoterapi och medicinering som i själva verket inte har någonting med deras sjukdom att göra.



Att vi människor behöver lära oss samtala med varandra är en annan sak. Så tar också jag naturligtvis emot kommentarer (och hoppas Blogger-tekniken fungerar). Ibland kan mina egna svar emellertid dröja.



PS De värsta stavfelen och liknande hoppas jag ikväll ha fått bortputsade. Och jag förstår givetvis att det kan finnas goda samtalsterapeuter i samband med reella problem och att det för en och annan kan finnas vettiga orsaker till att anlita dem.

Nog om ämnet sjukdom och hälsa för ett tag - men varför finns "Tf-bladet" på rikssvenska bibliotek och inte på finlandssvenska? Tidningen är välgjord och full med fakta - av och för såväl forskare, läkare och tandläkare som patienter, politiker och journalister. Förutom nämnda ledare ingår i senaste nr bl.a. en översiktsartikel med litteraturhänvisningar, skriven av forskaren Mats Hanson: "Multipel skleros, MS, del 1, nya rön". Den tycker jag ni ska läsa själva. /BMS 30.9.12


                                                                                                                        Foto: BM Storgårds, 2011
            


      
Foto: BM Storgårds, 2012
(förutom nämnda undantag från 2011)

07 september 2012

Förlag och författare - än en gång

Så här en höstlig fredagskväll fick jag lust att återkomma till långköraren om förlag och deras förhållande till författare (se en av sidorna här invid) som ingalunda är någon finlandssvensk ankdammsfråga utan engarerar många också i havet utanför.
   Medan jag kopplade av med Tongåvan och städade bort gamla tidningar och papper föll mina ögon på en kolumn från i vintras, skriven av Hbl:s Pia Ingström under rubriken "Kiva hobby".
   Att skrivandet av böcker inte nödvändigtvis är en hobby bara för att författarens lön för mödan är liten håller jag med kolumnisten om, men sedan förbryllades jag för det stod så här:
   "På sistone har författaryrkets djupnande mysterier aktualiserats också på andra sätt. Om författaren skriver sin bok, till vad behövs då förlagsredaktören? Och vad spelar det för roll om det finns ett eller två förlag i Svenskfinland, när alla kan ge ut sin egen bok och till och med få den att se någorlunda proffsig ut om man bara har råd med tryckkostnaderna?"
    Det här var med tanke på ett möte för redaktörer och publik, och jag vet inte om det ska tas som travesti på tidigare inlägg i debatten, men detta att man ger ut på eget förlag eller på ett annat litet förlag har naturligtvis i sig ingenting att göra med om man som skribent och författare är proffsig eller inte. Den som förstår att frågan hobby eller yrke är invecklad förstår självfallet också att detsamma gäller frågan om en bok är väl eller illa skriven.
  Det där med behovet av "förlagsredaktörer" har kommit fram också i andra skriverier och diskussioner det senaste året, och jag ser det som maktspråk.
   Så förmäten är nämligen knappast en fullvuxen författare att den skulle stiga upp från skrivbordsstolen och tåga raka vägen till ett tryckeri utan att först ha kollat med ett lämpligt antal rådgivare, gärna både professionella och icke-professionella lektörer. Skickar författare in halvfärdiga manus till förlagen, så att redaktörerna kan hjälpa med resten? För målare in halvfärdiga tavlor till gallerierna, åt gallerister att kludda på?
   Varje förlagsredaktör vet att inte heller de s.k. experterna alla gånger sinsemellan är av samma åsikt om en författares text. Varför skulle det automatiskt behöva vara så att en lektör utanför förlagssystemet vore mindre kunnig eller omdömesgill än någon som är anställd på ett förlag?
   Dessutom händer det att också författare själva vet och kan någonting. De kanske vissa gånger kan ha kunskaper som förlagsredaktörerna saknar. De kanske har sysslat med böcker i hela sitt liv. De kanske dessutom har levat. Och de kanske medvetet riktar sig till en viss läsekrets och inte till hela världsmarknaden.
  De flesta som publicerar sig är i avsaknad av varken självkritik eller självbevarelsedrift, men i något skede sätter de punkt för sin text och beslutar sig för att ta risken att bli refuserad.
   Att ha ett färdigt manus liggande i månader på ett förlag (jag talar inte om något specifikt) och sedan plötsligt få det uppsprättat som en mönsterstickning med uppmaningen att hastigt sticka dit någon annan figur i en annan färg än den man hade är helt enkelt förnedrande. Man kanske då är mitt uppe i nästa jobb.
   Alla vet hur uppsprättade och omstickade plagg ser ut. Det märks var någon gått och gjort någonting. Var stilen eller handlaget plötsligt är en annans. Som bokläsare stöter man numera ofta på sådana ställen.
   Ingen bok är bra eller dålig bara på basis av vilket utgivnigssystem man håller sig till. Liksom ingen verksamhet är professionell eller utgör en hobby enbart beroende på om det betalas lön för den eller inte.