07 september 2012

Förlag och författare - än en gång

Så här en höstlig fredagskväll fick jag lust att återkomma till långköraren om förlag och deras förhållande till författare (se en av sidorna här invid) som ingalunda är någon finlandssvensk ankdammsfråga utan engarerar många också i havet utanför.
   Medan jag kopplade av med Tongåvan och städade bort gamla tidningar och papper föll mina ögon på en kolumn från i vintras, skriven av Hbl:s Pia Ingström under rubriken "Kiva hobby".
   Att skrivandet av böcker inte nödvändigtvis är en hobby bara för att författarens lön för mödan är liten håller jag med kolumnisten om, men sedan förbryllades jag för det stod så här:
   "På sistone har författaryrkets djupnande mysterier aktualiserats också på andra sätt. Om författaren skriver sin bok, till vad behövs då förlagsredaktören? Och vad spelar det för roll om det finns ett eller två förlag i Svenskfinland, när alla kan ge ut sin egen bok och till och med få den att se någorlunda proffsig ut om man bara har råd med tryckkostnaderna?"
    Det här var med tanke på ett möte för redaktörer och publik, och jag vet inte om det ska tas som travesti på tidigare inlägg i debatten, men detta att man ger ut på eget förlag eller på ett annat litet förlag har naturligtvis i sig ingenting att göra med om man som skribent och författare är proffsig eller inte. Den som förstår att frågan hobby eller yrke är invecklad förstår självfallet också att detsamma gäller frågan om en bok är väl eller illa skriven.
  Det där med behovet av "förlagsredaktörer" har kommit fram också i andra skriverier och diskussioner det senaste året, och jag ser det som maktspråk.
   Så förmäten är nämligen knappast en fullvuxen författare att den skulle stiga upp från skrivbordsstolen och tåga raka vägen till ett tryckeri utan att först ha kollat med ett lämpligt antal rådgivare, gärna både professionella och icke-professionella lektörer. Skickar författare in halvfärdiga manus till förlagen, så att redaktörerna kan hjälpa med resten? För målare in halvfärdiga tavlor till gallerierna, åt gallerister att kludda på?
   Varje förlagsredaktör vet att inte heller de s.k. experterna alla gånger sinsemellan är av samma åsikt om en författares text. Varför skulle det automatiskt behöva vara så att en lektör utanför förlagssystemet vore mindre kunnig eller omdömesgill än någon som är anställd på ett förlag?
   Dessutom händer det att också författare själva vet och kan någonting. De kanske vissa gånger kan ha kunskaper som förlagsredaktörerna saknar. De kanske har sysslat med böcker i hela sitt liv. De kanske dessutom har levat. Och de kanske medvetet riktar sig till en viss läsekrets och inte till hela världsmarknaden.
  De flesta som publicerar sig är i avsaknad av varken självkritik eller självbevarelsedrift, men i något skede sätter de punkt för sin text och beslutar sig för att ta risken att bli refuserad.
   Att ha ett färdigt manus liggande i månader på ett förlag (jag talar inte om något specifikt) och sedan plötsligt få det uppsprättat som en mönsterstickning med uppmaningen att hastigt sticka dit någon annan figur i en annan färg än den man hade är helt enkelt förnedrande. Man kanske då är mitt uppe i nästa jobb.
   Alla vet hur uppsprättade och omstickade plagg ser ut. Det märks var någon gått och gjort någonting. Var stilen eller handlaget plötsligt är en annans. Som bokläsare stöter man numera ofta på sådana ställen.
   Ingen bok är bra eller dålig bara på basis av vilket utgivnigssystem man håller sig till. Liksom ingen verksamhet är professionell eller utgör en hobby enbart beroende på om det betalas lön för den eller inte.
  

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar