29 december 2013

Den hurtiga "nästan-pensionären"

"Du är duktig som hurtar" säger man till mig när jag berättar att jag varit ute och gått i minst en halvtimme sex gånger under fem dagar. Visst, jag har naturligtvis då först gått med håven, som man säger, men faktum är att jag inte varit duktig alls. Jag känner mig som en fågel som äntligen fått flyga ut ur en bur! Eller kanske mera som någonting manetaktigt som äntligen gett sig iväg och börjat simma i sitt rätta element, för det är faktiskt så att det gungar för mig lite grann. Jag tappar lätt balansen, vinglar till, särskilt i mörkret på ojämna trottoarer. Och kanske är nog tillvaron också i överförd mening en aning gungande och nästan svindlande just nu. De första nätterna av min "friherrinnetillvaro" tror jag att jag sov bara gott, men för ett par nätter sen drömde jag igen (det har hänt då och då sen jag var sjuk år 1994-96) att jag åkte tåg. Den här gången satt jag i en gammaldags kupé och bredvid mig hade en mörkhårig man ur mitt unga förflutna gått och satt sig, varvid det uppstod en något konstig situation redan därför att han utseendemässigt men inte beteenemässigt tycktes ha genomgått ett slags personlighetsförvandling. Mitt emot mig var det samtidigt någon som spände blicken i mig med en min som sa att "just vad man kunde tänka sig", men vem denna besserwisser var tror jag knappast jag visste ens i drömmen. Natten mot idag var det ingen tågdröm utan en dröm full obehagliga måsten som jag absolut skulle hinna få avklarade, uppklarade, rengjorda, reparerade och allt vad det var - innan jag skulle iväg till mitt jobb. Ännu medan jag sakta höll på att vakna låg jag och pusslade och räknade ut hur jag skulle få det hela att tidsmässigt gå ihop. Tills jag förvånat insåg att hej, är det här i själva verket en dröm - jag ska faktiskt aldrig mera gå på jobb, inte det gamla vanliga i alla fall. Till råga på allt var det natten till en söndag!

Hur det än förhåller sig med det mesta:
Säg den person, hurtig eller slö, som inte - i Södra Finland - nu går och drömmer om snö!



Foto: BM Storgårds,  2010


24 december 2013

Julhälsning

Julafton är det fortfarande när jag skriver detta, och jag har precis kommit hem efter en lång och fin dag med både god julegröt och dito middag i sällskap av nära och kära släktingar med glada, påhittiga barn och dessutom en hund som nästan ständigt viftade på svansen:-)

Uppvaktningen vid Hjältegraven i Ekenäs blev i år en såtillvida ovanlig upplevelse att det ösregnade hela tiden. Mörkare och blötare julafton får man leta efter! Men vi var glada över att ha tagit oss dit. Det var nog betydligt färre än vanligt som gjort det.

Ovanligt är det också att såsom en jag känner under veckan före jul hitta videkissar ute i markerna. Liksom han mig önskar jag er som läser detta en God Jul med denna unika julblomma (som jag fått tillstånd att publicera):






17 december 2013

Skulle bara ...

Så här är det: Man har "kvällstur" på jobbet, tror man ska hinna med "massor" ...
Plötsligt är klockan fem över elva och man sitter kvar vid datorn i morgonrocken.
Jag skulle bara ändra lite på min gamla julsida (Liten julglänta) och fastnade vid datorn.
Behärskar inte layout-tekniken; det var nog därför.
Till sist fick jag deleta alltsammans och göra om hela sidan. Den får duga som den blev.
Nästa gång jag gör något "eget" blir tidigast på fredag kväll: då har jag för alltid slutat med mitt "gamla vanliga" jobb.
I kväll vid Musikväktarna tänker jag baka kaka - jo, jag har i god tid köpt alla ingredienser, trots att jag nog inte riktigt än har fattat att detta är min sista "vanliga" arbetsvecka.
Och nu sätter jag punkt vad det än kan ha blivit av "dagens texter"; annars kommer jag för sent. Det vore lite snöpligt just nu.

15 december 2013

Tid och hänsyn, ett litet "söndagskåseri"

Söndag, tredje avent. Någon i huset hackar in spikar. Jag ser på klockan. Ännu inte åtta på morgonen. Så gjorde man inte i våningshus när jag var barn. En kollega säger jämt åt mig att tänka positivt. Så då tänker jag nu att grannen kanske inte slår in spikar utan tidigt har börjat med julbaket eller något annat i köket som kräver att hon hackar eller bultar och som hon aldrig till vardags hinner göra. Eller så tror hon att huset fortfarande är väl isolerat. Tyvärr verkar hus att bli mera lyhörda med tiden. Jag vet inte varför; vet inget om byggnads- och isoleringsmaterial. Jag har bara bott på över 30 adresser och har fått ett sådant intryck. (Varför 'hon'? När jag var ung lärde mig språkvårdare att människan alltid är 'hon' och patienten 'han'. Sistnämnda var nog orättvist, för om man någonsin är människa så är det väl när man är patient. Om grannen är 'hon' eller 'han' vet inte jag. Men grannen är en människa. Alltså skriver jag 'hon'.)

Nå, det var faktiskt bra att också jag kom upp i rimlig tid idag, för det måste jag också i morgon och det lär vara bra med regelbundna vanor. I morgon har jag "kvällstur" på jobbet men ska ge ett blodprov klockan åtta och får inte ha ätit och druckit under tolv timmar före det. Det ska kollas varför jag i förra veckan hade knölros, dock inte med feber. Tror att jag bara råkat äta eller dricka något olämpligt. Konstigt nog hade jag precis varit på mammografi när den första nippan kom. Sambandet är dock knappast kausalt. Om det varit sommar hade jag tagit utslagen för ett bett. Hur som helst - också när det gäller mammografin kommer jag in på ämnet hänsyn. Varför, nämligen, utför man allmänna screeningar i avsikt att upptäcka cancer precis under veckorna före jul?

Det är nu andra gången man tajmar det så i min kommun. För länge sen har jag någonstans snappat upp att det varit allmän praxis att inte låta människor få tråkiga besked precis före helger. När jag fick mitt skriftliga svar med posten var det Lucia och dessutom fredag. Mitt besked var av det slag som gör en lättad - men hur känns det för dem som får ett tråkigt besked just nu inför jul och nyår?

"Såna besked kommer aldrig lägligt", sa en jag känner. Det är sant. Jag föreslår ändå en återgång till tidigare praxis (åtminstone på de orter där jag bott förut) att göra den här sortens screeningar under vårterminen och i början av hösten. Men det är väl barnsligt i en tid när ingen hänsyn just tas till någoting. Allra minst till kyrkliga helger.

Jag skäms för att strax vara på väg till butiken. Tycker nämligen att söndagar - oberoende av hur djup och stark tro man har på det helger egentligen bottnar  i - är väldigt viktiga som vilodagar. Nog vore det bra för gemene man att ha en dag i veckan vikt för tystnad, lugn och ro. När de flesta under veckans alla övriga dagar yr omkring som om de var myror i en stack man besprutat med insektgift.

Igår var vi några som hade en väldigt vacker och annorlunda lördag i stället. Ute på landet var det barndop, och trots att ceremonin med efterföljande traktering ägde rum i ett hus som efter stormen i onsdags fortfarande saknade elektricitet, var det ingenting som på något sätt fallerade - snarare tvärtom. Och elen kom faktiskt tillbaka medan vi ännu var mitt i kaffet.

Finns det något mera hopp- och förtröstansfullt än ett barndop? När dessutom en liten grupp av barnet närstående personer till gitarrackompanjemang stämmer upp med en underbart klingande sång till den lille och när prästens ord är tänkvärda och varma.

Dagen innan hade det som sagt varit Luciadag. Både Luckans Lucia med tärnor i trappan till Karis bibliotek och den "riktiga" Lucia (Folkhälsans), även hon med tärnor och som jag sett i TV (på Arenan på kvällen efter att i en halv timme ha suttit i telefon med Saunalahtis "OmaGuru" och fått min delvis kraschade dator att fungera igen) hade varit ovanligt fina och välsjungande i år.

Visst hade det suttit väl med en hurtig söndagspromenad idag, efter en minst sagt mångsidig vecka, men vädret passar onekligen bättre för ett butiksbesök. Eftersom posten numera är belägen i butiken ska jag också passa på att posta en julklapp. (Som pensionär ska jag sen göra allt i god tid på vardagarna!)

Härinne lyser annars min vackra orkidé. Igår fick jag dessutom helt oförtjänt en julros - för inte har ju jag i år varit särskilt snäll - av en mig besökande "tomtesyster". Den har ännu inte slagit ut men gör det säkert till i fredag när jag kommer hem; då kommer jag att efter mer än 11 år ha återlämnat nyckeln till min arbetsplats.

Så länge har jag de facto aldrig jobbat på ett och samma ställe. Orsakerna har varit flera, men denna gång är det för att jag i vinter ska bli "åldring". (Hette det inte förr att man blev åldring vid 65?) Jag tror att åren efter 60 är minst lika revolutionerande som tonåren. Man känner alldeles nya känslor, har ett aldrig förut upplevt perspektiv på det mesta och går in i ett skede som föga liknar något man upplevt förut.

Nu doftar blomman så starkt att jag måste stiga upp och gå ut. Önskar alla en möjligast "lugn julrush" - om nu någonting sådant är möjligt! Och sänder dem en tröstens tanke som råkat få jobspost, inte minst dem som fått det vid denna tid på året. God kämpaglöd!



10 december 2013

Självständighetsdagens konsert

Angående konserten på Självständighetsdagen som tycks nagelfaras - både kritiseras och berömmas - här och där, bland annat idag i Hbl:

Min indirekta poäng här senast var väl inte att konserten skulle ha varit dålig utan närmast att det ges minst lika bra och till och med mycket bättre konserter i detta land flera gånger i året - utan att presidentpar, lottor och veteraner samt högtidsklädda medborgare är närvarande.

När det gäller just fredagens konsert i Tammerforshuset är det intressant att höra människors uppfattning om högtidligheten och avsaknaden av humor. Där den ena tycker att sådant gravallvar utan tillstymmelse till humor är omöjlig någon annanstans än i Finland, tycker den andra att det väl var bra att man inte denna gång ägnade sig åt så kallad finsk humor: hellre då ingen humor alls.

Men jag måste säga att allvar utan minsta glimt i ögat mycket lätt faller platt till marken. Det går då lätt över gränsen till det patetiska och sentimentala. Inte kan jag nu som tv-tittare (eller datortittare) ändå säga att det var en dålig konsert. Fast lite speciell var den nog. Och det var visst det som på något sätt varit meningen.

I kväll kommer RSO:s galakonsert - den jag nämnde senast - att sändas i Radio Vega. (Fast den  fortfarande kan ses på Arenan.) Om inte annat, så hör på Finlandia då! Men hör nu faktiskt också på allt som kommer före: Magnus Lindbergs klarinettkonsert med Kari Kriikku, samt Sibelius och Madetoja.

Jutta Zilliacus nämner i sin insändare i dagens Hbl särskilt framförandet av Stormskärs-Maja som någonting som rörde henne till tårar, alltså i Tammerforshusets konsert. Själv tyckte jag mig höra att man inte alltid höll tonen i slutet av varje strof. För egen del rördes jag mest av Soile Isokoskis sång - trots att orkestern nog lät lite grann åt dansorkesterhållet.

Vad det finlandssvenska beträffar har jag bara en riktigt bestämd åsikt: att Vårt land och Finlandiahymnen alltid ska sjungas på båda språken! (Om inte i sin helhet så minst den första versen.) Åtminstone när de sjungs i vårt land. Åtminstone när de sjungs på Självständighetsdagen.

Vi är ett folk - fastän med två språk. Och det var inte modersmålet som avgjorde vilka som kämpade i våra krig.



Spring Dream Apollo, Dendrobium Starclass
Foto: BM Storgårds



PS Är det någon som har erfarenhet av att ta hand om en sådan här orkidé? Hur ofta ska den vattnas? Ska man spraya jorden lite varje dag eller vattna ordentligt men sällan? Hur vet man i så fall när det  är dags? De råd jag hittills fått är något motstridiga.








08 december 2013

Bengt Bergs Blogg: Nelson Mandela ; Konsert på Sibelius födelsedag

 I fredags avled Nelson Mandela.
Jag ber att få ge er följande länk:

Bengt Bergs Blogg: Nelson Mandela: Dessa dikter skrevs i mitten av 1980-talet och publicerades i Handels, det vill säga de handelsanställdas tidning. Då rådde...

 * * *

Idag år 1865 föddes Jean Sibelius.
Med anledning av hans födelsedag ger Helsingfors stadsorkester en konsert. Den varar en timme.
Men vad har hänt med Hufvudstadsbladets annons: texten "Jean Sibelius / Lemminkäinensvit / John Storgårds" - och för övrigt en helt tom annonsruta.
Kanske tidningens läsare hittar ändå: till Musikhuset klockan 15.

(Senare på kvällen: Den lär ha varit slutsåld sedan länge.

Själv har jag idag på Arenan sett och hört en del av Radions symfoniorkesters konsert från Självständighetsdagen. Där skulle presidentens gäng ha varit!)


06 december 2013

Tack från en blivande pensionär

Till min glada överraskning blev jag redan igår i samband med en julfest uppvaktad av min arbetsgivare Raseborgs stad och av mina arbetskamrater på biblioteket. Trevligt att få ta farväl tillsammans, mitt i gemenskapen, när tillfälle ges! (Än har jag dock kvar några arbetsdagar och en tids semester.)

Tackar också här idag med en detaljbild av den underbara orkidé jag bland annat fick. Den har namnet Spring Dream Apollon men går också mycket bra som julblomma, tycker jag. ("Så vacker. Du behöver ingen julgran .." skrev en vän, sedan jag sms:at en bild.)

Önskar det nyrenoverade, ljusa, och vackert men ändå praktiskt inredda Ekenäs bibliotek lycka till och er alla en fin Självständighetsdag!




Foto: BM Storgårds

30 november 2013

I stearinljusets sken

Det är inte bara när man stressar som bloggandet blir på efterkälken, det är också när man har det för bra för att bry sig om att slå sig ner vid datorn. Konstigt nog har jag också börjat få ordning på torpet härhemma; det tycks gå när man verkligen beslutat sig för det. Och nu brinner det ett ljus i mitt fönster och blommor har jag i "alla två" rum. Dem har jag fått av en "när och kär" släkting, den senaste buketten passar mig bra idag när jag för sista gången varit i tjänst på en lördag:-)

Igår var jag däremot ledig och for in till Helsingfors där jag storligen njöt av först "Järven lumo. Tuusulajärven taiteilijayhteisö", utställninen på Ateneum (tänker inte översätta och tycks ha tagit med mig enbart finskspråkiga broschyrer - men det är ju för er att bara googla så hittar ni säkert tvåspråkig info), och sedan på en fantastisk konsert - en av de bästa jag någonsin hört och upplevt - med HSO i Musikhuset. Einojuhani Rautavaaras "Into the Heart of Light", Franz Schuberts 8 symfoni ("Den ofullbordade") och Dmitri Shostakovitsh 1 violinkonsert. En främmande dam bredvid mig sa efteråt (ungefär) att "tänk om de nu varit här, de som tror att de inte gillar klassisk musik".

Men jag säger fy skam åt järnvägen som fortfarande inte har återinfört 22-tåget till Karis och Åbo, så att inte människor ska behöva irra omkring på stan i nästan två timmar nästan mitt i natten! (Jag behövde inte göra det denna gång, jag var på krog i gott sällskap, men det var förstås ett undantag.)

Det är faktiskt vanligt att konserter, bioföreställningar, kanske också teaterföreställningar, föredrag och andra program, slutar mellan 21 och 21.30! Varför går det tåg både 20 och 21 men sedan inget alls före 23?! Och inget efter det heller, förrän halv 6-tiden nästa morgon.

Jag vet att i synnerhet detta med det indragna 22-tåget har påtalats av många, men vad människor behöver tycks inte betyda någonting. Annat var det förr (ja, se nu var jag där igen, men så var det ...). Hur har "samhället" riktigt tänkt sig det hela: är det på något sätt till nytta att folk som bor i sydvästra Finland sitter hemma om kvällarna hellre än att ta del av kulturlivet i storstan, trots att vägen dit bara är 1-2 timmar lång?

Trafikmässigt sett befinner vi oss, vi som bor i Karis-Ekenäs-Hangö, praktiskt taget inom Stor-Helsingfors. Ta och jämför med Stockholmsområdet! Där åker man pendeltåg och buss dygnet runt och betydligt längre sträckor än dem jag nu talar om. Alla invånare i ett land har inte bil och körkort och ska inte heller behöva ha det, om inte annat så med tanke på luftföroreningarna. Och det är ofta också äldre personer som aktivt vill ta del av kulturlivet i Helsingfors. Ju äldre man blir desto mera osannolikt är det att man själv sätter sig vid ratten mitt i natten.

Men skam den som grälar och gnäller en kväll som den här; jag ska genast sluta om än bara för ögonblicket. Egentlig Lillajul firar jag inte men jag passade nyss på att höra gårdagens Tongåvan på Arenan och det var riktigt mysigt. Jag har alltid gillat den bra med Camilla Kivivuori och det gör jag fortfarande, men nu måste jag säga att versionerna med Nina Sederlöf är minst lika bra och uppiggande.

Visserligen hör jag numera mest på Yle 1, men vissa svenskspråkiga program är "tradition" - och i år när jag knäppt på Radio Vega har jag flera gånger blivit glatt överraskad och tyckt att där skett en förbättring sen något år tillbaka. (Också Musikväktarna är okej men kunde ägna lite mindre tid åt det där med telefonnummer och annat som ändå är lika från gång till gång, så skulle de kanske hinna spela lite mera musik. Nej nu: Tyst min mun så får du socker!)

Glad Lillajul och Advenstid!

25 november 2013

Från stort till smått - lite om igår och idag

Medan jag pausar i städandet under min lediga dag och sitter och besvarar mejl hör jag med ett öra på en radiodiskussion om hur länge universitetsstudierna borde få räcka. På fullt allvar tycks somliga historielösa ungdomar tycka att man bara borde få studera ett visst antal år för en viss examen och sen aldrig mer? Jag måste sätta frågetecken efter för jag undrar om jag har hört rätt.

Vet dessa nya generationer ingenting om vad universitetsstudier innebar förr? Tror de att "magister" är ett yrke? Att studera är att skaffa sig kunskap och bildning - nej, var: på den tid när man låg vid universitetet (det hette så) och tämligen fritt fick ta del av föreläsningar också i andra ämnen än de "egna", samtidigt som man ofta skaffade sig arbetspraktik och försörjde sig.

Inte heller på den tiden lät man det gå hur många år som helst, men det fanns åtminstone någon frihet att välja själv vad man gjorde i vilken ordning. Och att varva arbete och studier vet väl alla med lite livserfarenhet att är det enda vettiga om man ska få perspektiv på saker och ting och kunna se sambandet mellan teori och praktik.

Före min tid räckte det dessutom med studentexamen för att få ta del av en stor del av all denna akademiska lärdom. Bara för yrkesexamina som läkares och juristers fordrades det inträdesförhör. Nu i programmet ondgjorde man sig över att någon kunnat ta examen till och med tjugo år efter att den börjat och konstaterade glatt att sådant inte längre är möjligt. Vilken betydelse har då de lägre examina, sedan de rätt nyligen återinförts?

Själv tog jag en lägre examen av det traditionella slaget år 1974 och hade därmed avslutat mina studier och fått jobb - ingalunda fördröjt dem och dragit ut på tiden! Det fanns många jobb som uttryckligen fordrade en hum.kand. på den tiden.

När jag som medelålders, efter att däremellan ha avlagt också en yrkesexamen och dessutom arbetat i åtskilliga år, ville bygga på dessa båda och göra mig till magister - eftersom kraven inom yrkeslivet hade förändrats däremellan (så att samma jobb som förut fordrat lägre examen hade börjat fordra högre!) måste jag söka in på nytt. Döm om min förvåning när det krävdes att jag igen skulle dra fram mitt gamla studentbetyg från en tid när det inte ens funnits andra betygsnivåer än a, c och l. Jodå, det räknades poäng på basis av både detta och mitt hum.kand.-betyg och kanske också annat och visst kom jag in. Men enbart att "bygga vidare på" var det bara delvis fråga om.

Det gicks igenom vilka kurser och betyg som ingått i min hum.kand. och vilka av dem jag fick räkna mig till godo och vilka inte. Också en massa nya grundkurser måste jag gå. Samtidigt påstods  det i alla papper att jag varit inskriven sedan 1968 - men det hade jag ju inte! Jag hade varit färdig som hum.kand. och jobbat som sådan och sedan efter att samhällets och yrkeslivets krav förändrats velat fortbilda mig. Ska man alltså inte kunna göra så nu längre?

I radion var det också en debattör som påstod att detta att studera längre än nödvändigt och jobba emellan bara är ett sätt att missbruka förmåner såsom studentrabatter. Ändra på rabatterna då, om det är de som råddar till det hela!

Såvitt jag minns fick man inte förut några studentrabatter under sådana terminer då man inte var inskriven. Har alla de här problemen i själva verket uppkommit bara för att man en gång i tiden införde först statsgaranterade studielån (1969; jag hade då som de flesta studerat något år med hjälp av vanligt banklån) och senare studiestöd? I så fall är det stödsystemen som ska ändras, eller hur?

Kan det inte införas ett system med studier på antingen heltid eller deltid? Så är det ju i arbetslivet också. Sitt studiekort kan man kanske uppmanas uppdatera då och då? Så noga som det är med arbetslösa och deras ifyllande av blanketter för varje dag och vecka hoppas jag det aldrig blir, men om det nu är där skon klämmer kan man kanske fordra att kortet förnyas till exempel kvartalsvis i stället för terminsvis - eller har det rentav varit läsårsvis? Med studiestöden är det väl rätt noga redan nu.

Som en lätt roande krydda snappade jag upp en flickas påståenden om att de arbetsgivare skulle ha fel som tycker att akademiskt utbildade som inte jobbat under studietiden ofta saknar den kunskap som behövs i arbetsgivet.

En som dittills bara ägnat sig åt akademiska studier kan givetvis inte alls uttala sig om vad erfarna arbetsgivare har eller inte har fel i!

Mitt eget akuta "problem" idag var detta att hur många varv jag än gick med turvis torr och fuktad trasa över golvet blev den svart. Vad har riktigt hänt sen jag var barn? Då dammsög man en gång i veckan och torkade damm, och det var aldrig dammigt någonstans. Vårstädning och julstädning däremellan. Nu när man försöker göra lika räcker det inte alls till! Det kan inte bero på dammsamlande och -alstrande böcker och tidningar för det hade vi också då. Det måste vara trafiken. Luftföroreningarna. Och det är faktiskt balkongen som är värst. Hur ser det ut i våra lungor? Badrummet är ändå det som förbryllar mig mest. Aldrig sett dammiga badrum förut. Måste komma via ventilerna. Tacka vet jag gamla goda tider!

Och - som en kollega sa till mig: Skillnaden nu,  jämfört med förr när man sa att det var bättre förr, är att det faktiskt var bättre förr. På riktigt!


11 november 2013

Hjälp Filippinerna!


Naturligtvis vill jag hjälpa. Det vill vi säkert alla. Men vi är alla olika och har olika möjligheter olika dagar - det kan faktiskt vara så ibland - och jag undrar varför i himlens namn man inte i Radio Vega kort och gott räknar upp telefonnumren till donationstelefonerna?!

Här följer den länk jag hittade:

http://svenska.yle.fi/artikel/2013/11/11/hur-kan-du-hjalpa-offren-i-filippinerna

Och här är en av dem som kom fram när jag klickade mig vidare:

http://www.pelastakaalapset.fi/se/stod-vart-arbete/gava-per-telefon-och-textmeddela/

Varsågoda!

Redaktörerna talar och talar om behovet av hjälp, men fastän behovet nu är så brådskande ger de som alternativ att antingen gå ut och besöka Röda Korset och börja samla in pengar - eller så detta evinnerliga: "Det hittar du på webben!"

Och sistnämnda precis när de i nästa andetag uppmanar föräldrarna att stänga av tv:n/datorn för att inte barn ska se så mycket hemskt.

Men något donationstelefonnummer till Röda Korset hittade jag inte ens under ovannämnda länk!

Det är det allra mest praktiska för en stressad (som kanske dessutom inte är vid kassa fyra dar före lönedagen), så därför fick det den här gången bli Rädda Barnen (Pelastakaa Lapset) jag sände mitt sms: LAPSELLE ska det stå, och så numret: 16499.

Såvitt jag förstår syns bidraget direkt på nästa mobilräkning. Det är okej, åtminstone för mig.


Tillägg  15/11-13:
Det tycks vara samma sms-nummer till Röda Korset, men då skriver man i stället SPR som meddelande. Summan man då ger är 15 euro. Det här snappade jag upp från kvällens Tongåvan-program. (SPR står för Suomen Punainen Risti, och jag känner inte till hur det hela fungerar utanför Finland.)



09 november 2013

Frågor och svar, om vad man har kvar ...

När man går i pension ska man inte ha alltför stora förväntningar, visst vet jag det. Åtminstone inte om man är skrockfull. Men vad sägs om svaren jag fick när jag för tre olika personer vid olika tillfällen berättade att jag nu har haft min näst sista lördag på jobb?

1) Då har du en svår omställning framför dig!
2) Det kommer att bli trevligt!
3) Då får du det tråkigt!

Lite senare påminde mig en väninna per sms: "Men vardagen fortsätter ju för mig i alla fall, med ups and downs ..." Varpå jag svarade: "Känslor har man väl ... Och lite vilse kan man väl flyga om man länge suttit i bur."

Alla de här var personer som redan nått (eller strax når) pensionsåldern själva.
Alla vet antagligen att jag skriver men möjligen inte att jag upplever det som svårt vid sidan av ett  oregelbundet, lågavlönat jobb; tiden blir då knepig att hushålla med.
Alla vet ändå knappast att jag varit arbetslös förut och därför redan lärt mig leva utan jobb. Dock: som något yngre.

INGEN vet på förhand hur det är att bli gammal, äldre, äldst ...!





 Foto: BM Storgårds



07 november 2013

Sömnproblem 2

Också Hufvudstadsbladet tog i förra veckan upp det här med sömnproblem. Jag hann inte reagera just då, och nu tycks min tidning ha "fått fötter", så den kommentaren får tills vidare vänta. Men just i natt har jag - utan några problem på jobbet eller så - råkat ha en sådan natt när man vaknar i vargtimmen. Måste ha vaknat vid 3-tiden, efter att ha somnat kanske strax före midnatt (jag är "kvällsmänniska"). Tidningen kom vid cirka halv fyra, så den här gången var det inte smällen i luckan som väckte mig, och då steg jag upp och gick till badrummet. Men då tände jag ju en lampa och piggnade till. Lade därför kuddarna till rätta och började läsa. Det var Katarina Mazettis nya bok, Berättelser för till- och frånskilda (Alfabeta, 2013), och den blir man i och för sig inte sömnig av, men man brukar ändå somna ganska hastigt då man halvligger i halvmörkret och försöker koncentrera sig. När jag ännu tjugo över fyra inte hade somnat tog jag en Rennie-tablett och började suga på den. Det hjälpte. Genast jag fått slut på den släckte jag lampan, och en liten stund senare lyckades jag somna. När jag skulle ha stigit upp och gått till jobbet, mellan 6 och 8, sov jag som en stock och hade verkligen svårt att stiga upp. Men uppe är jag och till jobbet går jag - gudskelov har jag flextid och kort väg att gå.

Avslutningsvis ett par tips när man om kvällarna går på alltför höga varv: Pröva med antingen a) kamomillte, eller b) magnesium i någon lämplig form. Själv tar jag numera Emgesan, som verkar magvänligare än Magnex som jag tog förut. (Bägge slagen av tabletter kan delas.) Såframt man inte är allergisk kan man näppeligen ta skada av någondera, vilket man däremot kan ta av sömntabletter.

Är det någon som har några andra goda tips att dela med sig av?

PS Ovannämnda blev skrivet i en så rasande fart att jag idag har sett mig tvungen att justera den, men bara lite grann. Det är fredag, jag är ledig och har sovit gott. I morgon är det lördagsjobb som gäller. För näst sista gången (åtminstone på bibliotek). /BMS 8.11

27 oktober 2013

Sömnproblem: kommentar till ett radioprogram

Råkade i förmiddags knäppa på programmet Pia & Peter, som denna gång på ett mångsidigt sätt tog upp problem kring sömnlöshet. Jag har dock många  gånger undrat varför inte detta med amalgam, gifter, bettfel, medicinbiverkningar och annat "modernt" alls brukar nämnas i sammanhanget, och jag råkade heller inte nu höra det nämnas, så jag mejlade programmet:

" ' När guldet kom bort
som stått i ständig kontakt
med flera stora plomber
av amalgam
fick jag tillbaka
min Sömn!
Som en skänk från ovan
efter tio år på
lugnande till natten
Fortfarande njuter jag
- morgonsömnighet,
vad är det?'

Utdrag ur min 'prosalyriska' svit Natten skingrar, dagen gryr - Kapitel ur ett liv med amalgam och diagnoser, Ord&visor förlag, 2007. (Texten skriven 1998 och den plötsliga förbättringen hade skett 1994; det framgår i boken precis vilka tider och behandlingar saken gällde.) De många metallerna i olyckliga kombinationer i min mun hade helt enkelt verkat som ett slags batteri. När kombinationen guld-amalgam kom bort var det som om någon knäppt av strömmen. Underbart, efter många år av ömsom oförmåga att sova, ömsom djup och långvarig dvala (- sistnämnda troligen p.g.a. biverkningar och infektioner).

Numera sover jag gott utom då jag själv har vakat för ofta och för länge. Jag kan någon enstaka gång vakna i vargtimmen om jag haft det väldigt stressigt och bekymmersamt på jobbet men problemet försvinner genast jag är ledig och får slappna av. Att man skulle kunna ta minipauser och göra övningar mitt på en arbetsplats där man flänger omkring i kundtjänst är naturligtvis struntprat -
för att nu ge ett exempel.


I hast, mitt i programmet, 


Vänliga hälsningar,

- - -"

När jag skulle underteckna mejlet kände jag mig plötsligt blyg och hade velat skriva under signatur - men varför skulle jag det då ju boken jag nämner för länge sedan är publicerad och därmed offentlig?! Så jag skrev ut hela mitt namn - vilket dock i programmet kom att förkortas till bara Birgitta. Bokens huvudtitel nämndes i alla fall, och jag är redan nöjd varje gång den här aspekten överhuvudtaget nämns i ett program. Hur många skulle inte likt mig själv kunna bli hjälpta om de fick den information som jag själv i tiden saknade?! Jag är ingen "ensidig" eller "fanatisk" -ist av något slag; tvärtom hade jag själv väntat alltför många år med att alls höra på örat "amalgam" - liksom de flesta trodde jag som yngre och mera oerfaren att både läkare och tandläkare alltid visste vad det gjorde. Men alla kan inte veta allt, det är då ett som är säkert - det gäller naturligtvis inom alla yrken, men få områden är väl så omfattande, mångfacetterade och omöjliga att helt och hållet överblicka som det medicinska!

Vad som däremot var en liten överdrift i mitt mejl var ordet "struntprat" när det gäller minipauser - för den lilla överdriften får jag be om ursäkt! Programledaren svarade med att i en bisats föreslå att man kanske kan gå på toaletten en stund om man inte annars får ro. Nåja, men det finns faktiskt stunder och ögonblick med "många bollar i luften" som är så brådskande att man känner det som att man inte ens hinner snyta sig om man råkar nysa ... Men visst, visst - man kan alltid ta ett djupt andetag och räkna till tio eller åtminstone fem, och jag medger att det är något jag själv borde minnas då och då. Poängen i det råd som getts i programmet var att man ska gå ner i varv då och då, var man än är - inte vara högeffektiv hela dagen, för då får man lätt problem med sömnen.

Jag hörde inte början av programmet och undrar om man alls tog upp skillnaden mellan "långsovare" och "kortsovare"? Det har jag nämligen fått höra om förut: att vissa klarar sig med omkring 5 timmars sömn per natt medan andra absolut behöver 8. Numera verkar det som om 8 timmars sömn ansågs vara norm för oss alla - men vi är väl olika i det avseendet också, som i så många andra. Hur är det? Kan någon berätta? 

Att vi har olika dygnsrytm kom åtminstone fram - somliga lägger sig sent på kvällen och vaknar sent på morgonen, medan andra lägger sig tidigt och vaknar tidigt. Att det finns "kvällsmänniskor" och "morgonmänniskor" minns jag från en grundkurs i fysiologi när jag var ung. (Vi hade då en lärare som alltid ordnade med tentamen klockan 12 på dagen, för det klockslaget passade alla lika väl eller illa.) Därför passar den flextid som numera allmänt råder på arbetsplatserna också andra än dem som har ärenden att sköta innan de går på jobb. Även om jag i utdraget ovan frågar mig vad morgonsömnighet är och även om jag mestadels numera sover gott, måste jag medge att jag hellre jobbar 9-5 än 8-4. 

Men när jag förr om åren ofta var så trött att jag sov klockan runt, då när jag kunde sova alls, klarar jag mig numera med plus/minus 7 timmars nätter, då när jag trots morgon- och kvällspass på jobbet ser till att sova regelbundet. Den förändringen skedde faktiskt plötsligt, år 1994, medan jag genomgick min tand- och käksanering (termen "amalgamsanering" är något förenklad, för den gäller nog ofta mer än bara själva amalgamet - när man talar om "amalgamproblematiken" talar man de facto om ett omfattande, tvärvetenskapligt och internationellt fenomen som det är obegripligt att man på finlandssvenskt håll mest bara tiger ihjäl och ofta "ler lite fånigt" åt).

Naturligtvis har jag som bloggare ingenting emot kommentarer. Just nu ska jag i varje fall ut och gå i regnet, för jag håller med om att passande motion på dagtid gör gott åt den nattliga sömnen.




25 oktober 2013

"Bokprat"

Nej, jag är inte på bokmässan i år, som svar till er som frågar eller tar det för givet. Ifjol när jag utkommit med en bok var förlaget inte där och följaktligen heller inte boken; i år när just min bok för länge sen är slutsåld (sånär som på enstaka bokhandelsexemplar och några jag själv kan sälja på www.bmstorgards.fi) är förlaget där. Välbekomme!

Men jag sysslar ju med böcker alla dar i alla fall så en eller annan mässa kan jag de facto hoppa över. (Att ett förlag hoppar över en mässa är en annan sak; det bör en författare givetvis få veta innan det är för sent.) Just nu läser jag en antologi som heter Vad jag tänker på när jag tänker på livet (Brombergs, 2012). Den ena texten mer tänkvärd än den andra - som fallet brukar vara inom denna genre.

Skrev jag redan om detta med genrer - att det egentligen inte finns några, det finns bara mer eller mindre välskrivna texter. Det är jag inte ensam om att ha sagt (men jag minns inte just nu vilka jag borde citera - de har heller knappast varit ensamma om sina tankar). En gång föreslog mig en språkvårdare att biblioteken skulle sluta dela in skönlitteraturen i prosa och lyrik - kanske har jag redan bloggat om den saken.

Hur som helst, igår blev det sura miner på jobbet då jag sagt att Mathias Rosenlunds Kopparbergsvägen 20 skulle klassas som 'roman', och (på ett annat ställe i systemet) som 'skönlitteratur' med 'självbiografiska drag' (som det s.k. ämnesordet så vackert heter). Jag har ännu inte läst boken, bara å yrkets vägnar bläddrat lite i den, men tyckte så här för att förlaget (Schildts & Söderströms, 2013) själv på sin webbplats har denna titel under "Romaner, noveller".

Ett par kolleger inom "min" biblioteksregion hade då redan hunnit klassa den som nationalekonomi (tror jag det var) med underklassen 'biografier', eller 'memoarer' - i bägge fallen som 'ej skönlitteratur'.

Om en författare och ett förlag själva har bestämt inom vilken genre eller kategori de gett ut en bok - och inom vilken de därmed säkert gärna ser den tolkad och läst! -  anser inte jag att biblioteken och bibliotekarierna ska "komma där och veta bättre".

Visserligen vet vi som dagligen överblickar hundratals och tusentals böcker en hel del - men vi vet också att om det fanns en hylla för "genreöverskridande litteratur" skulle det mesta vi köper in hamna där.

Just för att allting levande, litteratur och konst inte undantaget, ständigt rör sig och skjuter över gränser och inte låter sig kategoriseras och etiketteras - åtminstone inte entydigt - anser jag att de som skapat någonting (upphovsmännen, utgivarna) är de som själva ska avgöra var deras verk hör hemma, i den mån de nödvändigtvis måste betecknas med genre eller klass.

Bibliotekens uppgift är att se till att allting hittas - vilket för all del inte är lätt; det ska ingen människa tro. Med större personal och bättre lön skulle också vi ha mera tid och energi att gemensamt lösa kvistiga fall. Fast det tyckte inte att jag att det här fallet var ...

Nu får jag en känsla av deja vu - kanske har jag tjatat om allt dylikt förut. Usch för käpphästar!
Ha det så "givande", ni som går på mässan!




22 oktober 2013

Något av en betraktelse

Någon som undrar var jag hållit hus? Uppe i Lappland, i sol och blåst på mark med det skiraste snööverkast samt vid midnatt sjungandes kvintett under fullmåne och stjärnljus.

Igår kom jag hem med dagtåg (tredje och sista gången jag prövade på det), idag gäller åter vardag. För mig gäller också att hålla kvar lite av den upphöjda stämningen från i lördag-söndags:-)

Det var för övrigt mera snö mellan Uleåborg och Ylivieska än det hade varit längre norrut. Först efter Riihimäki verkade marken vara bar. Då var det mörkt.

På tåget läste jag Bengt Berg: Mellan Nordkap och Syrakusa. Jag hade läst den förut (utkommen 2011) men uppenbarligen missat några avsnitt. Betraktelser som inte drar ner utan lyfter upp - utan att verka uppstyltade! Också i höst har författaren utkommit med en bok jag ser fram emot att läsa.

God fortsättning på denna höstliga vecka! Hoppas den yngling kom fram i tid som igår på Böle station frågte mig om tågen till Kyrkslätt stannar i Karis. Säkert kom också han norrifrån.

30 september 2013

Vardagens små "bra saker"

Hinner inte, orkar inte - blogga ... Men hej, alla ni som går in här och läser ibland! Några bra saker mellan allt det stressiga och "utmanande" (som jag inte denna gång ids orda vidare om), trots att jag - och kanske också ni -  i år igen missat bokmässan i Göteborg:

1) En bok jag (här mellan verserna, på tåget och så) äntligen(!) kommit mig för med att läsa: "Colorado Avenue" av Lars Sund - vilken upplevelse! Tackar för tipset - jag blev påmind om den av en författare-bibliotekarie jag träffade i Sigtuna i augusti. Jag har redan börjat på fortsättningen: "Lanthandlerskans son". (Vem har egentligen sagt att man ska läsa böcker just då de kommer ut?)

2) Ett TV-programinslag alldeles nyss, i "Min morgon" i morse: det om åldrandet, och testet med kostymen Age Man som Henric Öhman iklätt sig - välgjort och tankeväckande, nu i morse!

3) Ja, vad var det nu igen ...? Nå, till exempel håller jag också nu på och läser en bok (jag varvar ofta med flera olika slags böcker under en och samma period) som jag tycker är mycket läsvärd, åtminstone för oss "äldre" - fast varför inte också för yngre, som ju anses vara så historielösa:
"Jag skulle så gärna vilja förföra dig - men jag orkar inte" av Margareta Strömstedt. Igår kväll lade jag märke till följande rader:

"Att vara älskad kan betyda att man får ett språk i gåva, ett språk så att man kan berätta vidare själv."

Själv tackar jag för både svenskan och finskan, även om svenskan är det språk jag bäst behärskar. Den fick jag hemifrån, finskan dels från lekkamraterna på gården och från min morfar som var en finskspråkig kompositör och översättare - men hans mor hade svenska som modersmål och han talade svenska med mig. Häromdagen var det för övrigt ytterligare någonting bra:

4) En liten flicka frågade så intresserad vilka språk vi som jobbar på bibblan talar mest, och då jag svarade att vi som nu är där har svenska som modersmål men har lärt oss finska och talar mycket finska alla dar, berättade hon glatt att hon nu har börjat lära sig svenska i skolan och att det går riktigt bra:-)

5) I fredags när jag varit på magnetröntgen och hos tandläkaren (där kom det, fast det var inte allt ...) i Helsingfors besökte jag på eftermiddagen - också det för första gången - Brages Pressarkiv. En positiv upplevelse! Vänligt och engagerat bemötande, och så satt jag där i två timmar och letade efter - ja, det ska jag heller inte avslöja men det var trevligt - och fann dessutom allt möjligt annat bland klippen i deras pärmar. Detta blir ett ställe att besöka när jag får mera tid.

Man varvar och man kompletterar, en del är tungt - då kompenserar man det med en och annan motvikt. Ha en bra vecka!




16 september 2013

Språk och fördomar

Måndag morgon. Någon har idag besökt min blogg och sett på en text jag en gång skrivit om språk. Det fick mig att tänka på tidningen Språk (eller Språktidningen) som jag ofta med nöje läser. Senaste nummer var dock delvis ett undantag. I en artikel där generaliserade man nämligen från österbottniskan till att gälla hela finlandssvenskan och gav läsaren vissa österbottniska provinsialismer som exempel. Ordet 'villa' i betydelsen 'stuga' var en sådan, och också 'villaavslutning' för det som vi i söder kallar 'forneldarnas natt'.

Jag tror att man i Sverige förläst sig på boken "Finlandssvensk ordbok". Inte för att den skulle ha nämnts i artikeln, men jag har haft anledning att tro så också förut. Eftersom det i boken inte står vilka av uttrycken som är "interna" provinsialismer, alltså sociala och geografiska varieteter också INOM det svenska Finland, finns det antagligen nu sverigesvenskar som tror att alla orden i den boken är typiska för alla finlandssvenskar,

Det är som om man gav ut en ordbok över Sveriges alla provinsialismer från norr till söder och vi här då skulle få för oss att varenda en av dem är inte endast gångbar utan fullt begriplig i hela Sverige.

En annan sorts fördom jag nyligen snappat upp uttrycktes i tv-programmet "Kultureliten". Där var det en som trodde fenomenet med Finlands många och goda dirigenter beror eller berott på att de finländska orkestermusikerna inte kan andra språk än finska! Följaktligen kan de inte spela för utländska dirigenter. Har ni hört på maken?! Sitta i en "elitpanel" och tro att finländare är mindre språkkunniga än folk i andra länder. Vi går faktiskt i skola också här! Dessutom sitter det  finlandssvenskar - och även utlänningar som inte kan finska - i finländska orkestrar. Av vilka flera nog så ofta ger konserter utomlands.

En annan femma är sedan ordet "elit". Där satt panelen och tyckte att det betyder "utvald". När lila jag härhemma i Finland precis samma dag råkat höra ett program i finska Yle 1 där man uttryckligen påminde om att 'eliten' inom ett område består av sådana som är enormt skickliga inom just detta område - att begreppet 'elit' har att göra med just kunnandet och skickligheten, inte något annat..(Om det alltid har varit så här känner jag inte till och det hörde jag heller inte nämnas.)

Till detta vill jag med mitt "sociologiskt färgade förnuft" lägga att 'elit' och 'elitism' naturligtvis är två vitt skilda begrepp. Vill man ge 'eliten' privilegier av ett slag den inte är värd sysslar man med 'elitism'. Ger man eliten erkänsla för dess skicklighet är man ingen elitist.

Till försvar för panelen i "Kultureliten" kan sägas att alla som satt där inte utan vidare verkade känna sig alldeles bekväma med det epitetet. Men som namn på ett program gick det väl an. Av tidningen "Språk" skulle jag önska mig ett allsidigt program om finlandssvenskan som en del av det stora svenska språkområdet och med en icke alls alldeles enhetlig dialekt eller ens kultur. Vi är en samling individer och grupperingar spridda över olika delar av landet, främst södra Finland och Österbotten, och vi har inte alls bara ett enda sätt att tala och skriva.




08 september 2013

Septembersöndag i Karis










Det här får vara en liknande övning som den jag gjorde den 2 september ifjol. Hösten har hunnit ungefär lika lång som då, men i år är den ovanligt varmt. Jag åkte buss till Lojo i fredags och då slog det mig hur grönt det fortfarande var längs vägen.
    Egentligen hade jag tänkt skriva om alldeles andra saker idag, men vädret lockade mig ut och om söndagar ska man samla krafter och inte ägna sig åt "grå teori" (såsom i radion på förmiddagen - då var det ett program som genom att väcka protestlust störde min "mentalhygien"). Jag hade sovit länge efter att på natten ha lyssnat till The Last Night of the Proms och hade gärna också fortsatt i den här dagen i de stämningar som det programmet väckte.
    Jag hade visserligen trott att det skulle gå att se det också, i direktutsändning, inte bara höra. Nu vet jag faktiskt inte om det är datorn det är fel på eller mig. Någonting jag inte känner till och som ska laddas ner? Åtminstone tilltalades tv-publiken också utanför UK.
   Ljudet var det inget fel på, framför allt njöt jag för fullt av Joyce DiDonatos sång och den härliga stämning som rådde i Royal Albert Hall.
   Att skaffa dator är nog annars som att köpa en bil med bara ett hjul framtill och ett hjul baktill och ännu ingen ratt, men de kommer de kommer - om man beställer och betalar för var sak skilt för sig och först benar fram de väsentliga råden ur guider på fyrahundrafemitoelva sidor ...
  Till min glädje tror jag mig i alla fall nu ha lyckats med att både använda digikameran vars filer jag häromveckan lyckats deleta och dessutom få in några bilder här.
  Ett sista foto som visserligen misslyckades fick mig att bli så här "husfilosofisk":
  Hur mycket ont och gott i naturen åstadkommer människans egen skugga?
  Se och begrunda:





  Foto: BM Storgårds

31 augusti 2013

Dagens "axplock"

Visserligen tvivlar jag på att jag någonsin blir Du med det här nya app-systemet men att blogga i en större dator med uppdaterade webbsökare kanske ändå går lite lättare än det brukade  gå med minidatorn, som inte ens gick att uppdatera på grund av något saknat program. Här i den nya är det snarast "runsauden pula" som är problemet. Att det inte ska kunna finnas maskiner tillverkade för oss som inte är ett skvatt intresserade av teknik och oväsentliga finesser utan bara vill ha en möjlighet att a) på ett enkelt sätt spara texter och bilder, b) söka efter nödvändiga fakta på internet, samt c) sköta  e-post och betala fakturor!

Men det här ska inte nu handla om datorer utan om de små "axplock" jag lyssnat mig till på radio medan jag plockat undan och lagat mat. (Ett av programmen hette just "Axplock från veckan som gått".) På en vecka hinner det åtminstone i mitt hem samlas en hel del tidningar och annan oftast till vardags oläst post (som inte heller under veckosluten alltid blir så väldigt noggrant läst), vilken trots min inbillade ordentlighet tycks kunna ligga både här och där, och så ska det naturligtvis tvättas, städas och strykas. Vad skönt det ska bli att som pensionär få göra sådant här vilken dag som helst i veckan! Det har jag för all del gjort också förut under sådana år då jag haft regelbundna arbetstider, men den nuvarande berg- och dalbana jag åker mellan morgon- och kvällspass och lediga och inte lediga lördagar har - antagligen tillsammans med allt som ska göras vid datorn också hemma - gjort att jag inte längre minns när jag hade alla fritidssysslor satta i system. Rutiner har aldrig riktigt varit min melodi, utan koncentrerade perioder av sysslor jag ansett viktiga och aktuella. Men det ska alltså vara jag själv som gör upp ett slags cykliskt schema, så jag borde säkert från början ha satsat på att bli egenföretagare. Fast hur skulle jag då ha klarat de många åren som påstått arbetsför fast jag egentligen var sjuk? Allt har sina sidor. Om även datorn nöjer sig med att visa en ruta i taget och inte ständigt prackar på mig förslag jag inte bett om, så kanske jag trots allt kan komma på god fot med den liksom jag kommit med många levande varelser också. En del relationer fordrar mera tid än andra. Det var säkert inte så dumt förr, det där med först ni-ande och sedan du-skål. Förr - alltså nyss: i min ungdom. Det är faktiskt inte länge sedan dess. Trettio år går i ett huj!

Pensioner, ålder och arbete

På tal om ålder var det bland axplock och annat i etern nyss  tal om pensionsreformer, och åter en gång om detta att våra folkvalda vill höja pensionsåldern. Bland alla planer och diskussioner på politikerhåll som visar att beslut fattas över människors huvuden och inte har ett dyft med verkligheten att göra hör det här förslaget till de konstigaste. Alla känner till den ageism, det vill säga åldersdiskriminering, som redan länge har rått och fortfarande råder på arbetsmarknaden och att det därmed åtminstone sedan 1990-talet har varit hart när omöjligt för personer över 50 - och till och med redan 40 - att få nya jobb. Också arbetslösheten var det tal om i radion nyss, och jag läste i  en av de tidningar jag nyss städat bort än en gång om tjatet att arbetslösa ska lockas att ta emot jobb. Ta emot! När ju problemet för majoriteten av äldre och arbetslösa personer är att dessa inte får nya jobb!

Själv blev jag i tiden uppsagd under pågående sjukledighet och gitte inte ställa till med några processer. Jag avgav ett skriftligt genmäle och fick ett muntligt svar: "Formellt har inget fel begåtts! Formellt har inget fel begåtts!" nästan ropade en chef i telefon. Naturligtvis borde ett skriftligt genmäle på en skriftlig uppsägning ha fordrat ett skriftligt svar, men jag var vid den tidpunkten konvalescent och koncentrerad på att komma på benen. Dessutom var jag inte äldre än 47 och lika aningslös som dagens politiker: jag trodde det skulle vara en fråga om någon futtig månad som arbetssökande; sedan skulle jag hade ett mycket bättre jobb än det jag haft! Jag var ju nu äntligen frisk och hade meriter så det borde räckt. Även om sjukledigheten varit lång hade den inte varit längre än en vanlig mamma- eller vårdledighet.

Det skulle visa sig ta 6 år och minst 22 arbetsansökningar innan jag på nytt fick en fast anställning, och då var den till att börja med på deltid. Sysselsättningsjobb och ett vikariat hade jag lyckats få innan dess, så inom sexårsperioden hade jag arbete i sammanlagt två. Bara två intervjuer minns jag mig ha kallats till när det gällde fasta jobb, och i bägge fallen anställdes betydligt yngre personer än jag. Några år efter att jag till sist blivit heltidsanställd - på en betydligt lägre och sämre avlönad befattning än jag är utbildad för - följde jag med hur en kollega i detta land gång efter annan försökte byta jobb. Hon var alltså inte arbetslös och hade heller inte ens fyllt fyrtio ännu, så jovisst: hon kallades till intervjuer. Varje gång verkade allt ha gått bra, men varje gång hade den som slutligen anställts varit runt tjugo. Jag har tagit del av mångas liknande berättelser. Strunt i arbetserfarenhet, mognad och perspektiv. "Ung och lovande" ska man vara. Hur många kommer ihåg att vi som nu är över sextio och hör till "de stora årskullarna" i många fall gratis eller för en struntlön (som ingen idag skulle gå med på) skaffade oss arbetserfarenhet redan långt innan vi slutat skolan? Först när vi fyllt tjugotre, eller var det tjugofyra, började våra anställningar berättiga till pension. Men det var våra egna pensioner vi månatligen betalade in på! Det var inte tal om något annat!

Vi i de stora årskullarna har alltså jobbat i omkring 40 år och hela tiden avstått av våra löner med tanke på våra egna pensioner - och nu plötsligt börjar det påstås att dagens unga vuxna inte betalar för sina egna utan för våra! Var har våra pengar placerats, undrar vi. Och jag säger 'vi' för jag har talat med många i min generation och alla undrar samma sak. Generationerna före oss var mindre och torde ha skött sig själva - också vår föräldrageneration avstod såvitt jag minns av sina löner för sin egen pensionering. Av de stora årskullarna har ganska många dött i förtid - det publicerades statistik om det i finsk press en gång för ganska länge sedan, men också de som det gått illa för hade säkert  hunnit med att både arbeta och betala. Nu är det inte länge sedan det i pressen stod att statliga pensionsbolag ger dålig avkastning. Och jag frågar mig: Var och hur har alla våra pengar placerats? Hur har pensionerna alls sluppit till att bli ett problem? Kulturfonder, för att nu nämna ett exempel, verkar ha en utmärkt avkastning på sina placeringar trots stora årliga utbetalningar - varför gäller inte samma sak för pensionsfonderna?

Hemmamammor och rätten till daghem

Ja, vi är många som skulle vilja ha svar. Sedan är det en annan sak att vi lever "i dåliga  tider" (hur mycket beror f.ö. på att samhället satsar mer på maskiner än människor?) och att det i dagens program också talades om att skära ner på dagvården för barn. Bland de framförda åsikterna i den frågan snappade jag upp att man tycker mammor som är hemma inte ska få föra sina barn till dagis, och jag frågar: Är det någon som minns hur det var på femtiotalet? Och säkert ännu länge efter det. Jo, då fanns det ännu inte daghem utan lekskolor. Och de flesta av mammorna var hemmamammor. Dessa förde barnen till lekskolan för kanske 3-4 timmar per dag och hann under tiden med både uppköp, läkarbesök och ärenden av olika slag. Dessutom hade de kanske hand om sina gamla föräldrar. Varför skulle inte dagens hemmamammor få föra sina barn till ett dagis för "halvdag"? Personligen tror jag att barn mår allra bäst om den "gruppfostran" som de får i ett daghem faktiskt inte äger rum under så väldigt många dagliga timmar som ofta nu tycks vara fallet.

Själv har jag inte barn men har många och starka minnen från min barndom, har dessutom varit äldst i en fembarnsfamilj med stora åldersskillnader samt under ungdomsåren och som ung vuxen - även som barnbibliotekarie - haft en rätt mycket med barn att göra. Ännu mera har jag kanske haft med mammor att göra. Det finns unga mammor vars föräldrar är döende och sjuka, det finns också äldre mammor med småbarn och som bryr sig om och hjälper sina ännu äldre föräldrar, det finns mammor som själva har problem med hälsan - det finns en hel massa orsaker till att också mammor som är hemma ska kunna föra sina barn till ett dagis eller lekis under några timmar per dag!

"Tvångssvenskan"

Nu börjar "Lauantain toivotut" på den finska huvudkanalen och därefter "Sävel on vapaa", så jag ska skona er från vad en sådan här liten bloggare till råga på allt skulle ha haft att säga om den så kallade tvångssvenskan. Den var det nämligen också tal om i dagens radioprogram. Faktum är att jag egentligen inte lyckas få den frågan att röra mig i lilltån. De som inte vill lära sig svenska lär sig inte ändå - det finns finskspråkiga som klarat studenten och ändå inte kan just någon svenska - och de som vill lär sig antagligen bäst på frivillig basis. Varför inte erbjuda alla finska småbarn en serie lektioner där de i tur och ordning lär sig grunderna i till exempel fem olika för dem nya språk, av vilka svenskan och engelskan till att börja med är obligatoriska? Därefter skulle det införas allt bättre kurser, steg för steg, och samtidigt större valmöjligheter. Och barnen skulle upplysas - i god tid och med goda exempel - om vilken nytta de kan ha av att kunna vilka språk. Ungdomar som senare ångrar att de valt bort svenskan skulle sedan erbjudas nya, kompenserande kurser. Erbjudas. Inte tvingas.

Nej, det var ju det här jag skulle skona er från ... Det lär ändå inte ha någon större betydelse vad en vanlig medborgare som jag går och skriver i sin blogg.

Trevligt veckoslut!


20 augusti 2013

PS till i förrgår

En som inte likt mig hade glömt sin kamera hemma finner ni här:


www.ekebert.se

För att se John Arthur Ekeberts fina bilder från kulturveckan på Sigtunastiftelsen får ni i hans blogg bläddra ner till den 15 augusti. Han har tydligen hunnit med mycket sedan dess.


Själv ska jag få datorn fixad till i morgon. Det sker inte gratis men avgiften kan jämföras med utgiften för ett läkarbesök: jag måtte ha haft ett rejält förhöjt blodtryck i söndags när jag försökte begripa någonting av instruktionerna (på finskt teknikspråk).


Fortfarande har jag inte skrivit annat än dagbok (som jag igår rentav somnade ifrån) och mejl sedan jag kommit hem efter den "skrivinspirerande" veckan ... Men så har jag ju åter varit på jobb! DET kändes främmande igår men lättare så fort jag såg framför mig förra veckan.


Som tur är minns man både människor och vyer också inuti sitt huvud. Nästa gång jag reser ska jag ändå ha kameran med mig.

18 augusti 2013

Sommaren går mot sitt slut

När bloggade jag senast? Det är visst ett tag sen. Jag har varit en (kulturarbetar)vecka och några dagar till på Sigtunastiftelsen - denna underbara plats på jorden, i Sverige - och dessutom i ytterst trevligt och inspirerande sällskap! Lyckade samtal vid middagsborden, ibland också däremellan. Bibliotek, föredrag, konsert; trädgård, blommor och strandpromenader. God och närande mat. Där kom jag igång med mitt skrivande igen, efter den långa pärsen med förhandlingar kring brutna kontrakt samt alltför oregelbundet jobb, så nu skulle det gälla att inte släppa taget. När jag kom hem blev det genast si och så med den saken - bara några dagboksrader tvang jag mig till igår kväll innan sömnen tog mig, redan vid elvatiden på kvällen. Och nu är det problem med datorn igen - inte med den gamla utan med den nya (den är skaffad, kors i taket!), som det tycks dröja innan jag kan få att fungera. Datorerna - dessa kryckor som vi alla numera tvingas gå med, antingen vi vill det eller inte! Bara för att kunna  klara oss i vårt tvångsteknokratiserade samhälle. Tänk, om det framdeles blir likadant när det gäller t.ex. rullatorer. Tänk er restauranger där vakterna ropar: "Här släpps ingen in som inte har rollator!" Kanske bör man spara till en sån när man som jag har omkring åttio arbetsdagar kvar. Man har för sig att man ska "gå civil". Den som lever får se. Hur "hen" går.

PS Förresten, hur böjer man 'hen'? Blir det 'henne' och 'hennes' - föga neutralt? 'Henom' och 'hens'?




27 juli 2013

Från oväder till smärta

Sådant här får man vara med om också i Finland, nu på "äldre dar":


http://svenska.yle.fi/artikel/2013/07/26/jarnvagsbron-avstangd-i-karis



Bara några kilometer längre västerut hade det varit vackert solsken hela dagen. Därifrån sms:ade en bekant i morse en liten undran om att det enligt lokaltidningen skulle ha kommit hagel stora som golfbollar. Nå, antingen var det bara ett uttryck (i stil med att det regnar kattor och hundar) eller så var haglen verkligen så stora på sina ställen. Efter att ha betraktat skyfallet från bibliotekets fönster kan jag tro nästan vad som helst: just där var haglen kanske inte större än halvorna av sockerbitar kluvna på längden; de såg vassa ut. Men skyfallet såg ut som om regnet hällts ner från enorma hinkar - minsann inget vanligt stril, så golfbollar - varför inte? Hur kunder kunde klara av att komma till oss i detta väder är mer än jag kan begripa. Tydligen gick det att parkera strax utanför, och så hade de väl någonting på huvudet och var goda springare.

Där jag stod vid disken fick jag ett automatmeddelande från Fortum om att strömmen gått i min lägenhet, och någon berättade att marketen i dess närhet hade stängt. Den andra marketen hade begåvats med en sjö rakt utanför sin trappa, mitt i trafikkorsningen. Den var så pass djup och stor att man kunde tala om sjögång. Det tyckte i varje fall jag och även en bekant som likt mig är över 60 och ändå aldrig i sitt liv hade sett någonting som liknade detta, inte ens det lilla av förödelse vi slapp till att se med egna ögon. Skyfall, javisst, och mycket stora hagel - men sådana varar vanligen några minuter; detta pågick i ca en timme.

I radion på kvällen sades järnvägsbron vara stängd, så nu får jag se om jag kommer någonvart idag med tåget. En rejäl omväg blir det till stationen, och sedan vet jag inte om banavsnittet kanske kan vara avstängd p.g.a. fallna träd. Idag sades ingenting i nyheterna. Igår påstods t.o.m. polisen ha uppmanat Karisborna att inte röra sig i stadens centrum. Sic! VAD räknar de som centrum kan man tänka: hela stadens befolkning var ju ute, inte bara av nyfikenhet utan för att KARISNATTEN pågick:-)

Den var jag själv dock för trött och hade för ont i benen för att ta del av, annat än precis i början. Då hade jag också tagit mig en promenad ner till Pumpviken, men den såg ut som vanligt, sånär som på att vattenståndet var högt. Visserligen bor jag nästan granne med Brankis, därifrån dansmusiken ljöd som den brukar - det blev ju rent av solsken igen till kvällen! - men visst slutade musiken lite tidigare än vanligt? Eller så somnde jag. Trots att jag läser en thriller: Shamanens sång. Den ni! Ska jag ta och återkomma till. Försöker få tid att läsa ut den i morgon. I och för sig går det snabbt; texten löper bra. (Till dess: Gå in och titta på webbplatsen 

http://www.shamanenssang.se/

Eller ställ er i kö på biblioteket! Lidbeck, Jan heter han som skrivit den. Han är läkare. Och han har sett. Inte minst hur kroniska smärtpatienter har det.)

*****
Samma kväll:
Nu har jag suttit i vackert solsken och i gott sällskap njutit av thaimat och champagne på Villa Kosthåll i Skogby. Någon omväg till tåget här i Karis tog jag inte, men det framgick på intet sätt av spärren vid bron om den gällde bara bilar eller också fotgängare! Där fanns ett trafikmärke som visade förbjuden körriktning, och ett delvis nedtrampat varningsband; det var allt.
När jag kom tillbaka hade bandet kompletterats med en vägspärr av stadigare slag, och visst sträckte sig den över också trottoaren - men på andra sidan fanns det gott om utrymme för fotgängare. Ingen förklarande text någonstans.
Ber om tydligare information, tack! Och på ort och ställe.
Man kan inte vända om och fråga någon - eller ännu värre: slå upp i en dator - när man är på väg till ett tåg.






16 juli 2013

Berg- och dalbana

Berg- och dalbana åker livet och sommaren, såsom de alltid gjort, men vädret har åtminstone hittills i sommar varit nästan enbart skönt för den som är stadsbo: varma men inte alltför varma dagar. I söndags tog jag min årliga promenad från Karis centrum till antikmarknaden i Billnäs, och det kändes nog lite häftigt i hettan. Just min Billnäsdag har råkat vara extra varm varje år, men jag har ändå gått och fått ett litet test på min kondition. Sistnämnda har inte varit riktigt till belåtenhet efter de influensor och förkylningar som bildade kedja åren 2011-12, börjandes med vad som troligen var svininfluensa (vilket man naturligtvis borde ha tagit reda på och inte enbart gissat sig till). I år blev det faktiskt så att jag efter en liten kaffepaus tog buss tillbaka, men vägen till marknadsplatsen var längre än förut och marknadsstånden mera utspridda, så visst kom jag att gå rätt många kilometer ändå. Ett tag hade jag också satt mig ner och ätit mujka; verkligen en delikatess! Sand fanns det f.ö. i mängder i luften - den förra marknadsplatsen var definitivt att föredra framför den nuvarande. Men det är det väl ingen som kan göra något åt. Är området sålt så är det. Sandvägen vid parkeringen kunde i varje fall med fördel ha vattnats lite grann längs med dagen, eller skulle allting då ha blivit till en enda sörja? Värst var sandmolnen förstås för de vakter som dirigerade trafiken, men de såg enbart vänliga ut. Själva marknaden med sitt stora utbud var det som vanligt stimulerande att besöka. Bara att betrakta gamla vackra föremål är ett nöje. Som köpare nöjde jag mig i år med en  trasmatta för 2 euro. Inte precis antik, men det fanns nog rätt mycket av också moderna produkter i vimlet. Ja, en promenadkäpp köpte jag också, gjord under kriget av en trädrot, tyckte jag mig förstå.

Några dagar tidigare hade jag varit på lande i skärin, och det var en än större  njutning. En sommar utan båtfärd på havet är ingen sommar, men redan en enda sådan utflykt höjer humöret får långa tider. Att dessutom - förutom grillbiff och jordgubbar utomhus och i gott sällskap -  möta en 2-åring, som när han vaknat ur sin eftermiddagssömn, genast känner igen och vet namnet på den "gudmormor" han inte sett mer än kanske 4 gånger i sitt liv och då med flera månaders mellanrum känns som att få en gåva, i synnerhet som pojken  efter bara en liten stunds begrundan i pappas famn plötsligt ber henne komma och leka. Upp med mig och skuffa honom på den nya lilla födelsedagscykeln, sedan ner i gräset för att leka med hans traktorer. Att en så liten spontant talar om 'traktorer' (inte t.ex. 'traktorar')  imponerade på mig. Det är spännande med barn som först ganska länge mest bara iakttar och tiger still och sedan mitt i allt har börjat prata. Och som de sedan pratar, när de en gång kan!

Mindre trevligt var att konstatera att jag inte klarade av att sitta på huk bredvid barnet, där han lekte i gräset. Visst har jag länge haft problem med att komma upp från huksittande, men nu kom jag inte ens ner. Benen värkte som bara den när jag försökte, och att hålla balansen var omöjligt. Efter att ha fått en liten solmadrass satte jag mig på marken. Då fick jag svårt att komma upp. En vuxen i sällskapet beordrade mig genast att uppsöka läkare. Som om jag inte redan hade gjort det. För fyra år sedan, när problemet ännu var lindrigt, besökte jag - främst för min kroniska värk - först en reumaläkare som misstänkte och per röntgen lät utesluta ryggradsreuma, sedan en annan som mest bara kände på ett antal ömma punkter och avfärdade alltsammans som firbormyalgi - just vad den första läkaren hade varnat för. (Dessutom har jag blivit så mycket röntgad som yngre, att bäst det är så är det detta som börjat spela mig spratt på äldre dar.) Fibromyalgi är en slasktrattsdiagnos, en benämning på ett antal symptom - men benämningen säger s.g.s. ingenting om symptomens uppkomst. Läkare ska ta reda på orsakerna till att människor blir sjuka och arbeta på att förhindra dem.

Nu har jag googlat lite grann, men någon diagnos på mig själv vill jag inte försöka ställa. En sak är säker: det finns flera slag av neuromuskulära symptom, och alla deras orsker har i mitt fall nog inte undersökts. Ett ENMG togs visserligen ifjol, just p.g.a. mina sjuka och värkande nedre extremiteter, och en nervrotsskada i ryggen upptäcktes då. Jag tvivlar ändå starkt på att den förklarar allt. Det är känt och dokumenterat att jag lidit av (extremt) långvarig och (inte särskilt) lindrig kvicksilverförgiftning från mina amalgamfyllningar (se tidigare bloggtexter och annan info), och det vore kanske nog så viktigt att så här pass långt efteråt reda ut om den lilla symptomarsenal jag har nu - och som alltså sakta tycks förvärras - har med förgiftning, infektioner och deras följder att göra eller ej. Det är ingen inbillningssjuka att vilja veta saker. Och att vilja undvika att symptom förvärras. ("Inbillningssjuka" lider däremot en del psykiatriker, psykologer och idéhistoriker av, som utan att ta reda på naturvetenskapliga fakta håller på och dillar om hur moderna sjukdomar kantänka bara är psykosomatiska. Något "psyke" som orsak till sjukdom går helt enkelt inte att vetenskapligt komma åt. Det kan för all del finnas men säkert är att det ofta tas som tillhygge när man inte kommer på det egentliga förklaringarna. Det borde forskas i hur sådana ideologiskt färgade idéer som de idéhistorska överhuvudtaget har kunnat uppstå. Gör idéhistorien till objekt för idéhistorisk forskning!)

I dagens Hufvudstadsbladet ingår ett reportage om en kvinna med Sjögrens syndrom. Redan för nästan 20 år sedan träffade jag på läkare, flera än en, som ansåg att just detta symptom är ett typexempel på kvicksilverförgiftningssymptom (långtidsexponering för små mängder) som förblivit odiagnostiserade som sådana. Symptomen är mångahanda och uppträder hos olika personer i olika kombinationer. Sedan tycker sig den ena eller den andra läkaren/forskaren se samma symptom återkomma hos flera patienter, buntar s.a.s. ihop dem till en "sjukdomsbild" och benämner denna 'syndrom'. Syndromet namnges sedan enligt sin "upptäckare". Om det hjälper någon att få adekvat vård så kan det ju vara trevligt, men oftast heter det bara att "orsaken är okänd" och "patienten måste leva med det". Detta hindrar inte mig från att nu undra om jag kanske - oberoende av bakgrundsorsaken - har börjat lida av något som andra betecknar som ett sällsynt neuromuskulärt syndrom. Jag vill ha vissa detaljer i det avseendet utredda. Det vill jag faktiskt. Ska se om jag lyckas få det gjort. Det är inte uppmuntrande att strax före sin pensionering, den som äntligen ska göra det möjligt att syssla med vad man själv anser viktigt i livet (i motsats till det s.k. löneslaveriet), inse att man sakta håller på att invalidiseras och av både amatörer och läkare få höra att "det hör till åldern" eller "nu slipper du ju jobba".

Härmed intet ont sagt om de läkare som hittills ändå gjort en hel del för både mig och andra - enligt de kunskaper de har! Ingen kan veta allt (sade visst redan Hippokrates), men vi borde åtminstone få ett nytt och bättre remissystem. Ingen borde tvingas nöja sig med att fastna i grundsjukvården med sådant som "okänd orsak" eller "psykosomatisk". Sjukdomar, syndrom och deras orsaker ska utredas. Om inte annat så med tanke på kommande generationer. Varför har vi t.ex. inget miljömedicinskt institut i Finland? Eller är det jag som har missat något? Kanske håller man redan aktivt på att studera vilka gifter befolkningen har i sig och vilka av dem som i vilka kombinationer och under vilket slag av belastning ger upphov vilka slags symptom - och kanske även s.k. folksjukdomar? Depression t.ex. som ständigt sägs öka, är sällan en orsak till somatiska symptom - däremot är antagligen både depression och kroppsliga krämpor en följd av "något tredje" (eller mera) som människor blivit utsatta för. Det här är min övertygelse, både på basis av litteratur och inte minst på basis av egna nästan livslånga erfarenheter. Jag slapp i mitten av 1990-talet via tand- och käksanering ca 70% av det som jag i trettio år hade livit av. En hel del av detta hade mer eller mindre slentrianmässigt haft "depression" som paraplydiagnos. Sedan 1996 har jag sluppit allt vad mediciner heter, däribland såväl depressions- som hjärtmedicin.

Men nu  har jag kommit ganska långt ifrån det bloggtema som från början handlade om semester, sol och hav. Min egen semester är i sommar indelad i korta perioder, och just idag ska jag jobba kväll. Jag gör aldrig så här igen, var jag på vippen att säga en kollega igår, när jag kom på att något problem med hur jag ska placera mina semesterdagar - det kommer jag aldrig mer att ha. Nästa sommar är jag pensionär och kan förhoppningsvis röra mig fritt alla dar (och utan att använda käppen; se ovan). Vad som satte igång mig nu på morgonen var en notis om en läkare som sommarjobbar som bromsare på berg- och dalbanan på ett nöjesfält!





09 juli 2013

Föga skojigt


Idag har jag varit och sett på datorer men ännu inte köpt någon - för mycket att välja mellan, finesser som antingen är för många eller saknas helt. Snart, snart, innan marknadsdjungeln vuxit så man inte kan välja alls ... Men en bok köpte jag idag, "Grand final i skojarbranschen" (Kerstin Ekman); det var innan jag köpt järnvägsbiljett. Biljetten kostade nämligen nästan "en pocketbok" mera än förut och när jag frågade varför fick jag veta att det var för att jag valt(!) att åka hem med ett populärt tåg eller på ett populärt klockslag. Jag åker tåg när jag har ett ärende att uträtta utanför min hemort och tillbaka när det är uträttat, inte när det råkar gå ett tåg på ett förmånligt klockslag! (De "populära" tågen är dessutom stökiga och ingenting som har mervärde. Idag var vissa tågturer dessutom indragna.) Så pass snorkig blev jag på grund av damen vid diskens förklaring att jag kontrade med en jämförelse: Hur vore det om butikerna tog mera betalt för ett kilo tomater klockan 12 än de gör klockan 17? Hon: Det är inte samma sak. Jag: Det är precis samma sak. Man köper en produkt - ett kilo tomater, en resa mellan två orter - då ska den ha ett pris som är lika för alla. Damen  önskade mig en trevlig resa. Jag sa tack. Var sitt litet leende kostade vi på oss. Det var gratis.

16 juni 2013

Lite om proportioner

Jag var på konsert igår, Musik vid havet. Vackert väder och varierat program. Mest gillade jag pianisten, minst - nja, det kanske jag ska hålla för mig själv. Han som skjutsade hem mig hade på återfärden råkat ut för följande: "Mötte en älg som kom gående LÄNGS vägen mot Karis. Mitt på vägen men den gick artigt ner i diket då jag kom."

Alla älgar är förstås inte lika väluppfostrade - varnar jag er som kör bil. Själv har jag inte körkort men satt bredvid chauffören en gång när det sa "svisch". Den gånen var det en hjort. Två millimeter från bilen, sa han som bromsat och lät bilen stå tills han hunnit lugna sig. Sen kväll på enslig höstväg i Skottland. Nittonhundrasjuttiotvå.

Igår hade tre mig närstående släktingar och vänner födelsedag. En av dem fyllde jämna år: 2. Dubbelt så gammal som ifjol. Antagligen mer än dubbelt så livserfaren. Det ni! Fast också vi vuxna lär oss åtskilligt på två år. Livet igenom - såvida vi inte har en sjukdom som förhindrar just det. (Ibland tror jag att 30-åringar håller oss 60-åringar för automatiskt lite dumma. Annat var det när vi var 30 och de var 0. Skillnaden i ålder och erfarenhet är fortfarande 30 år.)

Och på tal om detta följer här lite "barnslig" samhällsinformation:
http://svenska.yle.fi/artikel/2013/06/14/myran-forsvinner-fran-lejonparken

Trots att det dagligen tjatas om spartider och sparåtgärder tycks det av kommentarerna (se under länken!) att döma vara hemskt viktigt för många med en lekpark och en klätterställning mitt i stan. Kanske skulle också jag tycka så om jag hade barn men det betvivlar jag. Det finns tusentasl sätt att leka och röra på sig, bara barn ges chansen att hitta på dem själva. Eller finns det inte längre gårdar med ren sand och egna klätterställningar och gungor? Kanske är det faktiskt så att antalet trygga platser för barns fria lek har minskat.

De flesta tycks i varje fall eniga om att 110 000 euro är för mycket och det var det som jag också avsåg med min kommentar - det är jag som är "BMS" (allra först, och som tycks ha åstadkommit "tryckfel" i min egen text).

Om man i en stad där det finns förslag om att minska på viktiga arbetstillfällen och dito lagstadgad service för invånarna i alla åldersgrupper ens kan tänka på att satsa en summa som motsvarar den därmed inbesparade på något sådant som en leksaksmyra, så har nog "samhällshjärnans" sinne för proportioner fått sig en allvarlig knockout. Det var så jag tänkte, och jag är inte ensam om en sådan tanke.
Här arbetar man som - just det, en myra, med en årslön motsvarande ungefär 1/3 av en trämyra ... Och när man har slutat kanske ingen tar över.
Kanske, märkväl. Än är väl ingenting beslutat.
Än hinner man tänka efter före.


PS 19.6.13
Myran av trä lär ska få stanna kvar där den är.

27 maj 2013

Finlands svenska författareförening. Hbl-debatt som kom av sig

För en tid sedan tog kulturredaktören Philip Teir i en kolumn upp frågan om hur det går till när man söker medlemskap i Finlands svenska författareförening, FSFF (Hbl 12.5). Jag sände honom ett tackmejl men sade att det inte var avsett för publicering. Eftersom författaren Hilding Nyström sedan fortsatte diskussionen (Hbl 19.5) och FSFF:s ordförande Peter Sandström därefter (Hbl 21.5) på typiskt kortfattat maktspråk utan analys åberopade dess rutiner och stadgar, valde jag att ändå ta bladet ur munnen och skrev ett utkast till debattinlägg. Emellertid hände det så mycket just de dagarna, både i min värld och i världen utanför, att jag aldrig förkortade det och därmed heller inte sände in det. Nu publicerar jag inlägget här, och antar att det når dem det kan intressera:

Det var bra att Philip Teir tog upp denna heta potatis, som i författar- och bibliotekariekretsar redan länge väckt förvåning. Man har hört om den ena efter den andra som fått nobben av FSFF, också jag själv är en sådan, samtidigt som det utkommit finlandssvenska böcker som formligen vimlar av språk- och slarvfel, trots att de skrivits av medlemmar och borde ha haft ”litterärt värde” (ett uttryck Peter Sandström använde men som de facto inte längre tycks ingå i föreningens stadgar: www.forfattarna.fi/verks/).

Upprepade gånger har det sagts att medlemskap i föreningen förutsätter två verk, men vad som står i stadgarna är att man ska ha ”offentliggjort minst två skönlitterära originalverk på svenska” – dock med tillägget: ”Till ordinarie medlem kan också upptas person som på annat sätt gjort en betydande insats för den finlandssvenska litteraturen.”

Det kanske också tidigare fanns ett sådant tillägg, vilket skulle förklara
J. O. Tallqvists medlemskap (nämnt av Hilding Nyström). I varje fall är formuleringen luddig. Tänk, så många bibliotekarier och journalister – och numera t.om. ”bokbloggare” – som måtte ha gjort sådana insatser, utan att ens ha kommit på fråga som FSFF-medlemmar!

Att som Peter Sandström från föreningens sida gör dra en gräns mellan ”den skönlitterära dimensionen” och t.ex. memoarer är absurt (om inte memoarerna är dåligt skrivna) och bygger antagligen på det i Svenskfinland numera vanliga missförståndet att 'skönlitteratur' vore liktydigt med 'fiktion'.

I Den svenska litteraturens historia skriver Göran Hägg:
Skönlitteraturen, den litteratur som litteraturhistorien sysslar med, är de texter som inte enbart överför fakta eller befallningar. Det är skrift som övertalar eller underhåller. Det är de böcker som läses för sin egen skull. Det litterära är de egenskaper hos böckerna som gör att de kan användas på det viset. Gränsen går inte vid påhitt, 'fiktion'.”

Jag har själv på en bokmässa i Göteborg under 2000-talet åhört en expertpanel som enhälligt påminde publiken om att 'skönlitteratur' inte är detsamma som 'fiktion', och om att också faktaböcker kan vara skönlitteratur; det beror på hur
väl de är skrivna.

På vilket sätt invalet i FSFF sker just idag vet jag inte, men för sex år sedan, när jag själv med två skönlitterära (och ett facklitterärt) verk bakom mig anhöll om medlemskap, var det inte någon ”utomstående bedömningskommitté” (PT, Hbl 12.5) som anlitades, utan en ”arbetsgrupp i styrelsen”, såsom det stod i det brev jag fick. Styrelsen är i sig inte stor, så en grupp inom den kan gissningsvis bestå av ett par tre personer.

Den gruppen ”tycker” stod det i brevet, ”att verken sammantaget inte helt möter de krav som ställs på professionellt skrivna texter”.
Vad är ”professionellt skrivna” för en formulering!? Om det nu var någonting jag gjort – och detta gäller också andra som skrivit böcker och ansökt om medlemskap – så var det att arbeta professionellt: förbereda, anteckna, skriva, kolla och finslipa, läsa högt för mig själv för rytmens skull, och dessutom höra med språkvårdare och lektörer, såväl betald ”expertis” som ”vanliga läsare” (och beträffande ett av verken även medicinskt sakkunniga; också skönlitterära berättelser kan ha ett innehåll som behöver fackgranskas).

Dessutom var böckerna utgivna på ett etablerat förlag och hade fått flera fina recensioner – men utomstående bedömares åsikter är föreningen enligt egen uppgift inte intresserad av.

Andra gången jag sökte in, efter min tredje skönlitterära bok, var styrelsens motivering till sitt avslag minst lika anmärkningsvärd: ”att en professionell nivå inte ännu uppnås i alla verk”. – Ska den nivån ha uppnåtts i alla(!) verk och har den i något av det första inte gjort det, så kan man ju logiskt sett aldrig bli medlem.

Och var i stadgarna står det om någon ”professionell nivå”? Vem har rätt att bedöma och dra gränsen för en sådan? Ytterligare ett minst sagt luddigt uttryck som man kan tolka precis hur som helst.

Vems intressen bevakar de”, frågade mig en bibliotekariekollega, ”bara sina egna medlemmars?” Efter ordförande Peter Sandströms lakoniska ”förklaring” drar jag slutsatsen att det i Finland helt enkelt inte finns vare sig en fackförening eller en intresseförening som skulle tillvarata alla finlandssvenska författares intressen. Det talas både här och i Sverige om ett krav på att vara yrkesverksam – men det blir man naturligtvis inte så länge man av ekonomiska eller andra skäl inte just har möjlighet att skriva annat än nattetid.

Föreningen är uppenbarligen till för en liten klick inom författarkåren. De finskspråkiga författarna har en fackförening, likaså de svenskspråkiga i Sverige, men såvitt jag vet kan inte finlandssvenskar tillhöra någondera.

Förra året utkom min fjärde skönlitterära bok, en tunn men ”professionellt skriven” och dito illustrerad bilderbok för småbarn (illustratören var en rikssvensk konstnär), men nu ansöker jag inte längre om medlemskap.

Vad man får eller inte får kalla sig eller ägna sig åt bör givetvis ingenting ha att göra med vilka föreningar man tillhör.

24 april 2013

Uppsnappat

Ibland ser jag mig som en flugsnappare som "far ikring" i mitt letande av näring för kropp och själ, fastän liknelsen haltar - först och främst är väl en fågel i dagens läge betydligt mera systematisk och målmedveten i sin verksamhet än jag (med mina oregelbundna arbetstider) för tillfället är.

Just idag har jag råkat snappa upp lite av diskussionerna om varför papperstidningsupplagorna minskar. Alla synpunkter verkar ha haft att göra med antingen formen (papper/elektronik) eller journalistiken då man undrat varför antalet prenumeranter rätt radikalt har minskat just de senaste åren. Men är det inte så att levnadskostnaderna under samma tid rent allmänt har ökat så till den grad att allt flera sett sig tvungna att "spara bort" sina prenumerationer?

För tillfället har jag själv både Husis och Västis men det har funnits tider då jag som arbetslös varit utan båda två. De senaste åren har vanliga nödvändiga utgifter för boende och mat blivit så höga att de slukar större delen av många pensionärers och även löntagares ('tagare'?!) månatliga inkomster. Nog hör prenumerations- och medlemsavgifter i sådana fall till det första man avstår ifrån, eller hur?