18 mars 2013

Small talk

Jag försummar bloggen nu, jag vet, men nacke, arm och rygg med mera har varit så sjuka att jag nästan inte alls kunnat sitta vid dator. Man kan inte skriva med bara huvet. Och det får inte syre om nacken känns som en taggtrådshärva. På jobbet har vi dessutom dålig luft. Det är ingen hemlighet, så det kan jag nämna också här. Lär vara duvor som kackar på taket, där ventilerna är. Men saken ska åtgärdas, har jag förstått. Bra med tanke på arbetsförmågan.

På tal om skrivande nämnde jag visst redan reportaget av Camilla Lindberg i
Västra Nylands helgbilaga den 9.2? Det var nåt som gladde mig mycket, och som jag har fått massor av respons på - tack, alla vänliga människor!


Vad som sedan hänt både Arla och hennes upphovsmän är en annan femma; det har inget med västisartikeln att göra. Att vara en finlandssvensk författare, med hög ålder och litet f, är i dagens läge nästan lika svårt som utgivning och distribution över riksgränserna. Ibland går det bra. Ibland går det inte alls.

Vi får inte ut vår andra upplaga på samma förlag som den första, trots att boken sålt över förväntan, så nu får vi ägna tid åt att fundera. En svensk författare vars föredrag jag en gång hörde sa att omkring 20 % av en författares arbetstid ägnas själva skrivandet - resten går till annat som på sätt eller annat hör till. För en som är utanför de "rätta" kretsarna och som inte skriver på heltid är procenten naturligtvis ännu mindre. Just nu vågar jag inte be om tjänstledigt heller, för då blir min pension för liten - snart, snart, när jag åtminstone får mera tid (om hälsan håller till dess). [Snälla Radio Vega, det heter inte 'tills dess'!]

Det går upp och det går ner och det är sol och is och vatten - skam den som klagar. Men nog finns det mycket man undrar över och som man inte kan skriva om i bloggar. Frågan är vad man ska ha dem till. Själv håller jag mig i viss mån á jour med hjälp av bloggar, när det gäller vänner som inte bor i Karis och vad det händer som inte står i tidningspressen här. Böcker och konst blir jag gärna tipsad om, men akademiska dissekeringar av desamma hör nördarna till. Konst ska upplevas, böcker läsas, och bäggedera avnjutas med öppna sinnen - på lagom avstånd och inte med förstoringsglas (om man inte som jag börjat ha lite svårt med "liten stil"). Kortfattade vinkar tar jag däremot gärna del av. Kanske ska jag börja ge sådana själv? De senaste åren har jag skrivit upp vad jag läst, så jag kan faktiskt lägga upp en sida med titlar. Fast inte idag. (Böcker jag äger men inte har plats för hittar ni som känt på www.bmstorgards.fi) 

Hur många har förresten upplevt att gåvoböcker vilkas existens man inte ens känt till visat sig vara just sådana man absolut vill både läsa och äga? "Hasse & Tage. Svenska ord&co. Saga & sanning" hör till dem, för att bara dra ett exempel ur hyllan. Varför ska man alltid läsa bara det senaste, det närmaste, det som man "måste" för att "hänga med" ...? (Nog för att  nämnda titel är rätt ny, också den. Men kanske inte en sådan som finlandssvenskar håller sina bokcirklar om.) Ibland visar sig vänner och släktingar ha mycket god koll på vad som intresserar en.

[Jag har en lång stund förgäves försökt få in en bild här. En lite brokig och uppiggande sådan. Vissa dagar blir ingenting som man riktigt tänkt sig. Nu fick jag i alla fall någonting att skylla en del försumligheter på.]


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar