27 maj 2013

Finlands svenska författareförening. Hbl-debatt som kom av sig

För en tid sedan tog kulturredaktören Philip Teir i en kolumn upp frågan om hur det går till när man söker medlemskap i Finlands svenska författareförening, FSFF (Hbl 12.5). Jag sände honom ett tackmejl men sade att det inte var avsett för publicering. Eftersom författaren Hilding Nyström sedan fortsatte diskussionen (Hbl 19.5) och FSFF:s ordförande Peter Sandström därefter (Hbl 21.5) på typiskt kortfattat maktspråk utan analys åberopade dess rutiner och stadgar, valde jag att ändå ta bladet ur munnen och skrev ett utkast till debattinlägg. Emellertid hände det så mycket just de dagarna, både i min värld och i världen utanför, att jag aldrig förkortade det och därmed heller inte sände in det. Nu publicerar jag inlägget här, och antar att det når dem det kan intressera:

Det var bra att Philip Teir tog upp denna heta potatis, som i författar- och bibliotekariekretsar redan länge väckt förvåning. Man har hört om den ena efter den andra som fått nobben av FSFF, också jag själv är en sådan, samtidigt som det utkommit finlandssvenska böcker som formligen vimlar av språk- och slarvfel, trots att de skrivits av medlemmar och borde ha haft ”litterärt värde” (ett uttryck Peter Sandström använde men som de facto inte längre tycks ingå i föreningens stadgar: www.forfattarna.fi/verks/).

Upprepade gånger har det sagts att medlemskap i föreningen förutsätter två verk, men vad som står i stadgarna är att man ska ha ”offentliggjort minst två skönlitterära originalverk på svenska” – dock med tillägget: ”Till ordinarie medlem kan också upptas person som på annat sätt gjort en betydande insats för den finlandssvenska litteraturen.”

Det kanske också tidigare fanns ett sådant tillägg, vilket skulle förklara
J. O. Tallqvists medlemskap (nämnt av Hilding Nyström). I varje fall är formuleringen luddig. Tänk, så många bibliotekarier och journalister – och numera t.om. ”bokbloggare” – som måtte ha gjort sådana insatser, utan att ens ha kommit på fråga som FSFF-medlemmar!

Att som Peter Sandström från föreningens sida gör dra en gräns mellan ”den skönlitterära dimensionen” och t.ex. memoarer är absurt (om inte memoarerna är dåligt skrivna) och bygger antagligen på det i Svenskfinland numera vanliga missförståndet att 'skönlitteratur' vore liktydigt med 'fiktion'.

I Den svenska litteraturens historia skriver Göran Hägg:
Skönlitteraturen, den litteratur som litteraturhistorien sysslar med, är de texter som inte enbart överför fakta eller befallningar. Det är skrift som övertalar eller underhåller. Det är de böcker som läses för sin egen skull. Det litterära är de egenskaper hos böckerna som gör att de kan användas på det viset. Gränsen går inte vid påhitt, 'fiktion'.”

Jag har själv på en bokmässa i Göteborg under 2000-talet åhört en expertpanel som enhälligt påminde publiken om att 'skönlitteratur' inte är detsamma som 'fiktion', och om att också faktaböcker kan vara skönlitteratur; det beror på hur
väl de är skrivna.

På vilket sätt invalet i FSFF sker just idag vet jag inte, men för sex år sedan, när jag själv med två skönlitterära (och ett facklitterärt) verk bakom mig anhöll om medlemskap, var det inte någon ”utomstående bedömningskommitté” (PT, Hbl 12.5) som anlitades, utan en ”arbetsgrupp i styrelsen”, såsom det stod i det brev jag fick. Styrelsen är i sig inte stor, så en grupp inom den kan gissningsvis bestå av ett par tre personer.

Den gruppen ”tycker” stod det i brevet, ”att verken sammantaget inte helt möter de krav som ställs på professionellt skrivna texter”.
Vad är ”professionellt skrivna” för en formulering!? Om det nu var någonting jag gjort – och detta gäller också andra som skrivit böcker och ansökt om medlemskap – så var det att arbeta professionellt: förbereda, anteckna, skriva, kolla och finslipa, läsa högt för mig själv för rytmens skull, och dessutom höra med språkvårdare och lektörer, såväl betald ”expertis” som ”vanliga läsare” (och beträffande ett av verken även medicinskt sakkunniga; också skönlitterära berättelser kan ha ett innehåll som behöver fackgranskas).

Dessutom var böckerna utgivna på ett etablerat förlag och hade fått flera fina recensioner – men utomstående bedömares åsikter är föreningen enligt egen uppgift inte intresserad av.

Andra gången jag sökte in, efter min tredje skönlitterära bok, var styrelsens motivering till sitt avslag minst lika anmärkningsvärd: ”att en professionell nivå inte ännu uppnås i alla verk”. – Ska den nivån ha uppnåtts i alla(!) verk och har den i något av det första inte gjort det, så kan man ju logiskt sett aldrig bli medlem.

Och var i stadgarna står det om någon ”professionell nivå”? Vem har rätt att bedöma och dra gränsen för en sådan? Ytterligare ett minst sagt luddigt uttryck som man kan tolka precis hur som helst.

Vems intressen bevakar de”, frågade mig en bibliotekariekollega, ”bara sina egna medlemmars?” Efter ordförande Peter Sandströms lakoniska ”förklaring” drar jag slutsatsen att det i Finland helt enkelt inte finns vare sig en fackförening eller en intresseförening som skulle tillvarata alla finlandssvenska författares intressen. Det talas både här och i Sverige om ett krav på att vara yrkesverksam – men det blir man naturligtvis inte så länge man av ekonomiska eller andra skäl inte just har möjlighet att skriva annat än nattetid.

Föreningen är uppenbarligen till för en liten klick inom författarkåren. De finskspråkiga författarna har en fackförening, likaså de svenskspråkiga i Sverige, men såvitt jag vet kan inte finlandssvenskar tillhöra någondera.

Förra året utkom min fjärde skönlitterära bok, en tunn men ”professionellt skriven” och dito illustrerad bilderbok för småbarn (illustratören var en rikssvensk konstnär), men nu ansöker jag inte längre om medlemskap.

Vad man får eller inte får kalla sig eller ägna sig åt bör givetvis ingenting ha att göra med vilka föreningar man tillhör.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar