27 juli 2013

Från oväder till smärta

Sådant här får man vara med om också i Finland, nu på "äldre dar":


http://svenska.yle.fi/artikel/2013/07/26/jarnvagsbron-avstangd-i-karis



Bara några kilometer längre västerut hade det varit vackert solsken hela dagen. Därifrån sms:ade en bekant i morse en liten undran om att det enligt lokaltidningen skulle ha kommit hagel stora som golfbollar. Nå, antingen var det bara ett uttryck (i stil med att det regnar kattor och hundar) eller så var haglen verkligen så stora på sina ställen. Efter att ha betraktat skyfallet från bibliotekets fönster kan jag tro nästan vad som helst: just där var haglen kanske inte större än halvorna av sockerbitar kluvna på längden; de såg vassa ut. Men skyfallet såg ut som om regnet hällts ner från enorma hinkar - minsann inget vanligt stril, så golfbollar - varför inte? Hur kunder kunde klara av att komma till oss i detta väder är mer än jag kan begripa. Tydligen gick det att parkera strax utanför, och så hade de väl någonting på huvudet och var goda springare.

Där jag stod vid disken fick jag ett automatmeddelande från Fortum om att strömmen gått i min lägenhet, och någon berättade att marketen i dess närhet hade stängt. Den andra marketen hade begåvats med en sjö rakt utanför sin trappa, mitt i trafikkorsningen. Den var så pass djup och stor att man kunde tala om sjögång. Det tyckte i varje fall jag och även en bekant som likt mig är över 60 och ändå aldrig i sitt liv hade sett någonting som liknade detta, inte ens det lilla av förödelse vi slapp till att se med egna ögon. Skyfall, javisst, och mycket stora hagel - men sådana varar vanligen några minuter; detta pågick i ca en timme.

I radion på kvällen sades järnvägsbron vara stängd, så nu får jag se om jag kommer någonvart idag med tåget. En rejäl omväg blir det till stationen, och sedan vet jag inte om banavsnittet kanske kan vara avstängd p.g.a. fallna träd. Idag sades ingenting i nyheterna. Igår påstods t.o.m. polisen ha uppmanat Karisborna att inte röra sig i stadens centrum. Sic! VAD räknar de som centrum kan man tänka: hela stadens befolkning var ju ute, inte bara av nyfikenhet utan för att KARISNATTEN pågick:-)

Den var jag själv dock för trött och hade för ont i benen för att ta del av, annat än precis i början. Då hade jag också tagit mig en promenad ner till Pumpviken, men den såg ut som vanligt, sånär som på att vattenståndet var högt. Visserligen bor jag nästan granne med Brankis, därifrån dansmusiken ljöd som den brukar - det blev ju rent av solsken igen till kvällen! - men visst slutade musiken lite tidigare än vanligt? Eller så somnde jag. Trots att jag läser en thriller: Shamanens sång. Den ni! Ska jag ta och återkomma till. Försöker få tid att läsa ut den i morgon. I och för sig går det snabbt; texten löper bra. (Till dess: Gå in och titta på webbplatsen 

http://www.shamanenssang.se/

Eller ställ er i kö på biblioteket! Lidbeck, Jan heter han som skrivit den. Han är läkare. Och han har sett. Inte minst hur kroniska smärtpatienter har det.)

*****
Samma kväll:
Nu har jag suttit i vackert solsken och i gott sällskap njutit av thaimat och champagne på Villa Kosthåll i Skogby. Någon omväg till tåget här i Karis tog jag inte, men det framgick på intet sätt av spärren vid bron om den gällde bara bilar eller också fotgängare! Där fanns ett trafikmärke som visade förbjuden körriktning, och ett delvis nedtrampat varningsband; det var allt.
När jag kom tillbaka hade bandet kompletterats med en vägspärr av stadigare slag, och visst sträckte sig den över också trottoaren - men på andra sidan fanns det gott om utrymme för fotgängare. Ingen förklarande text någonstans.
Ber om tydligare information, tack! Och på ort och ställe.
Man kan inte vända om och fråga någon - eller ännu värre: slå upp i en dator - när man är på väg till ett tåg.






16 juli 2013

Berg- och dalbana

Berg- och dalbana åker livet och sommaren, såsom de alltid gjort, men vädret har åtminstone hittills i sommar varit nästan enbart skönt för den som är stadsbo: varma men inte alltför varma dagar. I söndags tog jag min årliga promenad från Karis centrum till antikmarknaden i Billnäs, och det kändes nog lite häftigt i hettan. Just min Billnäsdag har råkat vara extra varm varje år, men jag har ändå gått och fått ett litet test på min kondition. Sistnämnda har inte varit riktigt till belåtenhet efter de influensor och förkylningar som bildade kedja åren 2011-12, börjandes med vad som troligen var svininfluensa (vilket man naturligtvis borde ha tagit reda på och inte enbart gissat sig till). I år blev det faktiskt så att jag efter en liten kaffepaus tog buss tillbaka, men vägen till marknadsplatsen var längre än förut och marknadsstånden mera utspridda, så visst kom jag att gå rätt många kilometer ändå. Ett tag hade jag också satt mig ner och ätit mujka; verkligen en delikatess! Sand fanns det f.ö. i mängder i luften - den förra marknadsplatsen var definitivt att föredra framför den nuvarande. Men det är det väl ingen som kan göra något åt. Är området sålt så är det. Sandvägen vid parkeringen kunde i varje fall med fördel ha vattnats lite grann längs med dagen, eller skulle allting då ha blivit till en enda sörja? Värst var sandmolnen förstås för de vakter som dirigerade trafiken, men de såg enbart vänliga ut. Själva marknaden med sitt stora utbud var det som vanligt stimulerande att besöka. Bara att betrakta gamla vackra föremål är ett nöje. Som köpare nöjde jag mig i år med en  trasmatta för 2 euro. Inte precis antik, men det fanns nog rätt mycket av också moderna produkter i vimlet. Ja, en promenadkäpp köpte jag också, gjord under kriget av en trädrot, tyckte jag mig förstå.

Några dagar tidigare hade jag varit på lande i skärin, och det var en än större  njutning. En sommar utan båtfärd på havet är ingen sommar, men redan en enda sådan utflykt höjer humöret får långa tider. Att dessutom - förutom grillbiff och jordgubbar utomhus och i gott sällskap -  möta en 2-åring, som när han vaknat ur sin eftermiddagssömn, genast känner igen och vet namnet på den "gudmormor" han inte sett mer än kanske 4 gånger i sitt liv och då med flera månaders mellanrum känns som att få en gåva, i synnerhet som pojken  efter bara en liten stunds begrundan i pappas famn plötsligt ber henne komma och leka. Upp med mig och skuffa honom på den nya lilla födelsedagscykeln, sedan ner i gräset för att leka med hans traktorer. Att en så liten spontant talar om 'traktorer' (inte t.ex. 'traktorar')  imponerade på mig. Det är spännande med barn som först ganska länge mest bara iakttar och tiger still och sedan mitt i allt har börjat prata. Och som de sedan pratar, när de en gång kan!

Mindre trevligt var att konstatera att jag inte klarade av att sitta på huk bredvid barnet, där han lekte i gräset. Visst har jag länge haft problem med att komma upp från huksittande, men nu kom jag inte ens ner. Benen värkte som bara den när jag försökte, och att hålla balansen var omöjligt. Efter att ha fått en liten solmadrass satte jag mig på marken. Då fick jag svårt att komma upp. En vuxen i sällskapet beordrade mig genast att uppsöka läkare. Som om jag inte redan hade gjort det. För fyra år sedan, när problemet ännu var lindrigt, besökte jag - främst för min kroniska värk - först en reumaläkare som misstänkte och per röntgen lät utesluta ryggradsreuma, sedan en annan som mest bara kände på ett antal ömma punkter och avfärdade alltsammans som firbormyalgi - just vad den första läkaren hade varnat för. (Dessutom har jag blivit så mycket röntgad som yngre, att bäst det är så är det detta som börjat spela mig spratt på äldre dar.) Fibromyalgi är en slasktrattsdiagnos, en benämning på ett antal symptom - men benämningen säger s.g.s. ingenting om symptomens uppkomst. Läkare ska ta reda på orsakerna till att människor blir sjuka och arbeta på att förhindra dem.

Nu har jag googlat lite grann, men någon diagnos på mig själv vill jag inte försöka ställa. En sak är säker: det finns flera slag av neuromuskulära symptom, och alla deras orsker har i mitt fall nog inte undersökts. Ett ENMG togs visserligen ifjol, just p.g.a. mina sjuka och värkande nedre extremiteter, och en nervrotsskada i ryggen upptäcktes då. Jag tvivlar ändå starkt på att den förklarar allt. Det är känt och dokumenterat att jag lidit av (extremt) långvarig och (inte särskilt) lindrig kvicksilverförgiftning från mina amalgamfyllningar (se tidigare bloggtexter och annan info), och det vore kanske nog så viktigt att så här pass långt efteråt reda ut om den lilla symptomarsenal jag har nu - och som alltså sakta tycks förvärras - har med förgiftning, infektioner och deras följder att göra eller ej. Det är ingen inbillningssjuka att vilja veta saker. Och att vilja undvika att symptom förvärras. ("Inbillningssjuka" lider däremot en del psykiatriker, psykologer och idéhistoriker av, som utan att ta reda på naturvetenskapliga fakta håller på och dillar om hur moderna sjukdomar kantänka bara är psykosomatiska. Något "psyke" som orsak till sjukdom går helt enkelt inte att vetenskapligt komma åt. Det kan för all del finnas men säkert är att det ofta tas som tillhygge när man inte kommer på det egentliga förklaringarna. Det borde forskas i hur sådana ideologiskt färgade idéer som de idéhistorska överhuvudtaget har kunnat uppstå. Gör idéhistorien till objekt för idéhistorisk forskning!)

I dagens Hufvudstadsbladet ingår ett reportage om en kvinna med Sjögrens syndrom. Redan för nästan 20 år sedan träffade jag på läkare, flera än en, som ansåg att just detta symptom är ett typexempel på kvicksilverförgiftningssymptom (långtidsexponering för små mängder) som förblivit odiagnostiserade som sådana. Symptomen är mångahanda och uppträder hos olika personer i olika kombinationer. Sedan tycker sig den ena eller den andra läkaren/forskaren se samma symptom återkomma hos flera patienter, buntar s.a.s. ihop dem till en "sjukdomsbild" och benämner denna 'syndrom'. Syndromet namnges sedan enligt sin "upptäckare". Om det hjälper någon att få adekvat vård så kan det ju vara trevligt, men oftast heter det bara att "orsaken är okänd" och "patienten måste leva med det". Detta hindrar inte mig från att nu undra om jag kanske - oberoende av bakgrundsorsaken - har börjat lida av något som andra betecknar som ett sällsynt neuromuskulärt syndrom. Jag vill ha vissa detaljer i det avseendet utredda. Det vill jag faktiskt. Ska se om jag lyckas få det gjort. Det är inte uppmuntrande att strax före sin pensionering, den som äntligen ska göra det möjligt att syssla med vad man själv anser viktigt i livet (i motsats till det s.k. löneslaveriet), inse att man sakta håller på att invalidiseras och av både amatörer och läkare få höra att "det hör till åldern" eller "nu slipper du ju jobba".

Härmed intet ont sagt om de läkare som hittills ändå gjort en hel del för både mig och andra - enligt de kunskaper de har! Ingen kan veta allt (sade visst redan Hippokrates), men vi borde åtminstone få ett nytt och bättre remissystem. Ingen borde tvingas nöja sig med att fastna i grundsjukvården med sådant som "okänd orsak" eller "psykosomatisk". Sjukdomar, syndrom och deras orsaker ska utredas. Om inte annat så med tanke på kommande generationer. Varför har vi t.ex. inget miljömedicinskt institut i Finland? Eller är det jag som har missat något? Kanske håller man redan aktivt på att studera vilka gifter befolkningen har i sig och vilka av dem som i vilka kombinationer och under vilket slag av belastning ger upphov vilka slags symptom - och kanske även s.k. folksjukdomar? Depression t.ex. som ständigt sägs öka, är sällan en orsak till somatiska symptom - däremot är antagligen både depression och kroppsliga krämpor en följd av "något tredje" (eller mera) som människor blivit utsatta för. Det här är min övertygelse, både på basis av litteratur och inte minst på basis av egna nästan livslånga erfarenheter. Jag slapp i mitten av 1990-talet via tand- och käksanering ca 70% av det som jag i trettio år hade livit av. En hel del av detta hade mer eller mindre slentrianmässigt haft "depression" som paraplydiagnos. Sedan 1996 har jag sluppit allt vad mediciner heter, däribland såväl depressions- som hjärtmedicin.

Men nu  har jag kommit ganska långt ifrån det bloggtema som från början handlade om semester, sol och hav. Min egen semester är i sommar indelad i korta perioder, och just idag ska jag jobba kväll. Jag gör aldrig så här igen, var jag på vippen att säga en kollega igår, när jag kom på att något problem med hur jag ska placera mina semesterdagar - det kommer jag aldrig mer att ha. Nästa sommar är jag pensionär och kan förhoppningsvis röra mig fritt alla dar (och utan att använda käppen; se ovan). Vad som satte igång mig nu på morgonen var en notis om en läkare som sommarjobbar som bromsare på berg- och dalbanan på ett nöjesfält!





09 juli 2013

Föga skojigt


Idag har jag varit och sett på datorer men ännu inte köpt någon - för mycket att välja mellan, finesser som antingen är för många eller saknas helt. Snart, snart, innan marknadsdjungeln vuxit så man inte kan välja alls ... Men en bok köpte jag idag, "Grand final i skojarbranschen" (Kerstin Ekman); det var innan jag köpt järnvägsbiljett. Biljetten kostade nämligen nästan "en pocketbok" mera än förut och när jag frågade varför fick jag veta att det var för att jag valt(!) att åka hem med ett populärt tåg eller på ett populärt klockslag. Jag åker tåg när jag har ett ärende att uträtta utanför min hemort och tillbaka när det är uträttat, inte när det råkar gå ett tåg på ett förmånligt klockslag! (De "populära" tågen är dessutom stökiga och ingenting som har mervärde. Idag var vissa tågturer dessutom indragna.) Så pass snorkig blev jag på grund av damen vid diskens förklaring att jag kontrade med en jämförelse: Hur vore det om butikerna tog mera betalt för ett kilo tomater klockan 12 än de gör klockan 17? Hon: Det är inte samma sak. Jag: Det är precis samma sak. Man köper en produkt - ett kilo tomater, en resa mellan två orter - då ska den ha ett pris som är lika för alla. Damen  önskade mig en trevlig resa. Jag sa tack. Var sitt litet leende kostade vi på oss. Det var gratis.