16 juli 2013

Berg- och dalbana

Berg- och dalbana åker livet och sommaren, såsom de alltid gjort, men vädret har åtminstone hittills i sommar varit nästan enbart skönt för den som är stadsbo: varma men inte alltför varma dagar. I söndags tog jag min årliga promenad från Karis centrum till antikmarknaden i Billnäs, och det kändes nog lite häftigt i hettan. Just min Billnäsdag har råkat vara extra varm varje år, men jag har ändå gått och fått ett litet test på min kondition. Sistnämnda har inte varit riktigt till belåtenhet efter de influensor och förkylningar som bildade kedja åren 2011-12, börjandes med vad som troligen var svininfluensa (vilket man naturligtvis borde ha tagit reda på och inte enbart gissat sig till). I år blev det faktiskt så att jag efter en liten kaffepaus tog buss tillbaka, men vägen till marknadsplatsen var längre än förut och marknadsstånden mera utspridda, så visst kom jag att gå rätt många kilometer ändå. Ett tag hade jag också satt mig ner och ätit mujka; verkligen en delikatess! Sand fanns det f.ö. i mängder i luften - den förra marknadsplatsen var definitivt att föredra framför den nuvarande. Men det är det väl ingen som kan göra något åt. Är området sålt så är det. Sandvägen vid parkeringen kunde i varje fall med fördel ha vattnats lite grann längs med dagen, eller skulle allting då ha blivit till en enda sörja? Värst var sandmolnen förstås för de vakter som dirigerade trafiken, men de såg enbart vänliga ut. Själva marknaden med sitt stora utbud var det som vanligt stimulerande att besöka. Bara att betrakta gamla vackra föremål är ett nöje. Som köpare nöjde jag mig i år med en  trasmatta för 2 euro. Inte precis antik, men det fanns nog rätt mycket av också moderna produkter i vimlet. Ja, en promenadkäpp köpte jag också, gjord under kriget av en trädrot, tyckte jag mig förstå.

Några dagar tidigare hade jag varit på lande i skärin, och det var en än större  njutning. En sommar utan båtfärd på havet är ingen sommar, men redan en enda sådan utflykt höjer humöret får långa tider. Att dessutom - förutom grillbiff och jordgubbar utomhus och i gott sällskap -  möta en 2-åring, som när han vaknat ur sin eftermiddagssömn, genast känner igen och vet namnet på den "gudmormor" han inte sett mer än kanske 4 gånger i sitt liv och då med flera månaders mellanrum känns som att få en gåva, i synnerhet som pojken  efter bara en liten stunds begrundan i pappas famn plötsligt ber henne komma och leka. Upp med mig och skuffa honom på den nya lilla födelsedagscykeln, sedan ner i gräset för att leka med hans traktorer. Att en så liten spontant talar om 'traktorer' (inte t.ex. 'traktorar')  imponerade på mig. Det är spännande med barn som först ganska länge mest bara iakttar och tiger still och sedan mitt i allt har börjat prata. Och som de sedan pratar, när de en gång kan!

Mindre trevligt var att konstatera att jag inte klarade av att sitta på huk bredvid barnet, där han lekte i gräset. Visst har jag länge haft problem med att komma upp från huksittande, men nu kom jag inte ens ner. Benen värkte som bara den när jag försökte, och att hålla balansen var omöjligt. Efter att ha fått en liten solmadrass satte jag mig på marken. Då fick jag svårt att komma upp. En vuxen i sällskapet beordrade mig genast att uppsöka läkare. Som om jag inte redan hade gjort det. För fyra år sedan, när problemet ännu var lindrigt, besökte jag - främst för min kroniska värk - först en reumaläkare som misstänkte och per röntgen lät utesluta ryggradsreuma, sedan en annan som mest bara kände på ett antal ömma punkter och avfärdade alltsammans som firbormyalgi - just vad den första läkaren hade varnat för. (Dessutom har jag blivit så mycket röntgad som yngre, att bäst det är så är det detta som börjat spela mig spratt på äldre dar.) Fibromyalgi är en slasktrattsdiagnos, en benämning på ett antal symptom - men benämningen säger s.g.s. ingenting om symptomens uppkomst. Läkare ska ta reda på orsakerna till att människor blir sjuka och arbeta på att förhindra dem.

Nu har jag googlat lite grann, men någon diagnos på mig själv vill jag inte försöka ställa. En sak är säker: det finns flera slag av neuromuskulära symptom, och alla deras orsker har i mitt fall nog inte undersökts. Ett ENMG togs visserligen ifjol, just p.g.a. mina sjuka och värkande nedre extremiteter, och en nervrotsskada i ryggen upptäcktes då. Jag tvivlar ändå starkt på att den förklarar allt. Det är känt och dokumenterat att jag lidit av (extremt) långvarig och (inte särskilt) lindrig kvicksilverförgiftning från mina amalgamfyllningar (se tidigare bloggtexter och annan info), och det vore kanske nog så viktigt att så här pass långt efteråt reda ut om den lilla symptomarsenal jag har nu - och som alltså sakta tycks förvärras - har med förgiftning, infektioner och deras följder att göra eller ej. Det är ingen inbillningssjuka att vilja veta saker. Och att vilja undvika att symptom förvärras. ("Inbillningssjuka" lider däremot en del psykiatriker, psykologer och idéhistoriker av, som utan att ta reda på naturvetenskapliga fakta håller på och dillar om hur moderna sjukdomar kantänka bara är psykosomatiska. Något "psyke" som orsak till sjukdom går helt enkelt inte att vetenskapligt komma åt. Det kan för all del finnas men säkert är att det ofta tas som tillhygge när man inte kommer på det egentliga förklaringarna. Det borde forskas i hur sådana ideologiskt färgade idéer som de idéhistorska överhuvudtaget har kunnat uppstå. Gör idéhistorien till objekt för idéhistorisk forskning!)

I dagens Hufvudstadsbladet ingår ett reportage om en kvinna med Sjögrens syndrom. Redan för nästan 20 år sedan träffade jag på läkare, flera än en, som ansåg att just detta symptom är ett typexempel på kvicksilverförgiftningssymptom (långtidsexponering för små mängder) som förblivit odiagnostiserade som sådana. Symptomen är mångahanda och uppträder hos olika personer i olika kombinationer. Sedan tycker sig den ena eller den andra läkaren/forskaren se samma symptom återkomma hos flera patienter, buntar s.a.s. ihop dem till en "sjukdomsbild" och benämner denna 'syndrom'. Syndromet namnges sedan enligt sin "upptäckare". Om det hjälper någon att få adekvat vård så kan det ju vara trevligt, men oftast heter det bara att "orsaken är okänd" och "patienten måste leva med det". Detta hindrar inte mig från att nu undra om jag kanske - oberoende av bakgrundsorsaken - har börjat lida av något som andra betecknar som ett sällsynt neuromuskulärt syndrom. Jag vill ha vissa detaljer i det avseendet utredda. Det vill jag faktiskt. Ska se om jag lyckas få det gjort. Det är inte uppmuntrande att strax före sin pensionering, den som äntligen ska göra det möjligt att syssla med vad man själv anser viktigt i livet (i motsats till det s.k. löneslaveriet), inse att man sakta håller på att invalidiseras och av både amatörer och läkare få höra att "det hör till åldern" eller "nu slipper du ju jobba".

Härmed intet ont sagt om de läkare som hittills ändå gjort en hel del för både mig och andra - enligt de kunskaper de har! Ingen kan veta allt (sade visst redan Hippokrates), men vi borde åtminstone få ett nytt och bättre remissystem. Ingen borde tvingas nöja sig med att fastna i grundsjukvården med sådant som "okänd orsak" eller "psykosomatisk". Sjukdomar, syndrom och deras orsaker ska utredas. Om inte annat så med tanke på kommande generationer. Varför har vi t.ex. inget miljömedicinskt institut i Finland? Eller är det jag som har missat något? Kanske håller man redan aktivt på att studera vilka gifter befolkningen har i sig och vilka av dem som i vilka kombinationer och under vilket slag av belastning ger upphov vilka slags symptom - och kanske även s.k. folksjukdomar? Depression t.ex. som ständigt sägs öka, är sällan en orsak till somatiska symptom - däremot är antagligen både depression och kroppsliga krämpor en följd av "något tredje" (eller mera) som människor blivit utsatta för. Det här är min övertygelse, både på basis av litteratur och inte minst på basis av egna nästan livslånga erfarenheter. Jag slapp i mitten av 1990-talet via tand- och käksanering ca 70% av det som jag i trettio år hade livit av. En hel del av detta hade mer eller mindre slentrianmässigt haft "depression" som paraplydiagnos. Sedan 1996 har jag sluppit allt vad mediciner heter, däribland såväl depressions- som hjärtmedicin.

Men nu  har jag kommit ganska långt ifrån det bloggtema som från början handlade om semester, sol och hav. Min egen semester är i sommar indelad i korta perioder, och just idag ska jag jobba kväll. Jag gör aldrig så här igen, var jag på vippen att säga en kollega igår, när jag kom på att något problem med hur jag ska placera mina semesterdagar - det kommer jag aldrig mer att ha. Nästa sommar är jag pensionär och kan förhoppningsvis röra mig fritt alla dar (och utan att använda käppen; se ovan). Vad som satte igång mig nu på morgonen var en notis om en läkare som sommarjobbar som bromsare på berg- och dalbanan på ett nöjesfält!





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar