31 augusti 2013

Dagens "axplock"

Visserligen tvivlar jag på att jag någonsin blir Du med det här nya app-systemet men att blogga i en större dator med uppdaterade webbsökare kanske ändå går lite lättare än det brukade  gå med minidatorn, som inte ens gick att uppdatera på grund av något saknat program. Här i den nya är det snarast "runsauden pula" som är problemet. Att det inte ska kunna finnas maskiner tillverkade för oss som inte är ett skvatt intresserade av teknik och oväsentliga finesser utan bara vill ha en möjlighet att a) på ett enkelt sätt spara texter och bilder, b) söka efter nödvändiga fakta på internet, samt c) sköta  e-post och betala fakturor!

Men det här ska inte nu handla om datorer utan om de små "axplock" jag lyssnat mig till på radio medan jag plockat undan och lagat mat. (Ett av programmen hette just "Axplock från veckan som gått".) På en vecka hinner det åtminstone i mitt hem samlas en hel del tidningar och annan oftast till vardags oläst post (som inte heller under veckosluten alltid blir så väldigt noggrant läst), vilken trots min inbillade ordentlighet tycks kunna ligga både här och där, och så ska det naturligtvis tvättas, städas och strykas. Vad skönt det ska bli att som pensionär få göra sådant här vilken dag som helst i veckan! Det har jag för all del gjort också förut under sådana år då jag haft regelbundna arbetstider, men den nuvarande berg- och dalbana jag åker mellan morgon- och kvällspass och lediga och inte lediga lördagar har - antagligen tillsammans med allt som ska göras vid datorn också hemma - gjort att jag inte längre minns när jag hade alla fritidssysslor satta i system. Rutiner har aldrig riktigt varit min melodi, utan koncentrerade perioder av sysslor jag ansett viktiga och aktuella. Men det ska alltså vara jag själv som gör upp ett slags cykliskt schema, så jag borde säkert från början ha satsat på att bli egenföretagare. Fast hur skulle jag då ha klarat de många åren som påstått arbetsför fast jag egentligen var sjuk? Allt har sina sidor. Om även datorn nöjer sig med att visa en ruta i taget och inte ständigt prackar på mig förslag jag inte bett om, så kanske jag trots allt kan komma på god fot med den liksom jag kommit med många levande varelser också. En del relationer fordrar mera tid än andra. Det var säkert inte så dumt förr, det där med först ni-ande och sedan du-skål. Förr - alltså nyss: i min ungdom. Det är faktiskt inte länge sedan dess. Trettio år går i ett huj!

Pensioner, ålder och arbete

På tal om ålder var det bland axplock och annat i etern nyss  tal om pensionsreformer, och åter en gång om detta att våra folkvalda vill höja pensionsåldern. Bland alla planer och diskussioner på politikerhåll som visar att beslut fattas över människors huvuden och inte har ett dyft med verkligheten att göra hör det här förslaget till de konstigaste. Alla känner till den ageism, det vill säga åldersdiskriminering, som redan länge har rått och fortfarande råder på arbetsmarknaden och att det därmed åtminstone sedan 1990-talet har varit hart när omöjligt för personer över 50 - och till och med redan 40 - att få nya jobb. Också arbetslösheten var det tal om i radion nyss, och jag läste i  en av de tidningar jag nyss städat bort än en gång om tjatet att arbetslösa ska lockas att ta emot jobb. Ta emot! När ju problemet för majoriteten av äldre och arbetslösa personer är att dessa inte får nya jobb!

Själv blev jag i tiden uppsagd under pågående sjukledighet och gitte inte ställa till med några processer. Jag avgav ett skriftligt genmäle och fick ett muntligt svar: "Formellt har inget fel begåtts! Formellt har inget fel begåtts!" nästan ropade en chef i telefon. Naturligtvis borde ett skriftligt genmäle på en skriftlig uppsägning ha fordrat ett skriftligt svar, men jag var vid den tidpunkten konvalescent och koncentrerad på att komma på benen. Dessutom var jag inte äldre än 47 och lika aningslös som dagens politiker: jag trodde det skulle vara en fråga om någon futtig månad som arbetssökande; sedan skulle jag hade ett mycket bättre jobb än det jag haft! Jag var ju nu äntligen frisk och hade meriter så det borde räckt. Även om sjukledigheten varit lång hade den inte varit längre än en vanlig mamma- eller vårdledighet.

Det skulle visa sig ta 6 år och minst 22 arbetsansökningar innan jag på nytt fick en fast anställning, och då var den till att börja med på deltid. Sysselsättningsjobb och ett vikariat hade jag lyckats få innan dess, så inom sexårsperioden hade jag arbete i sammanlagt två. Bara två intervjuer minns jag mig ha kallats till när det gällde fasta jobb, och i bägge fallen anställdes betydligt yngre personer än jag. Några år efter att jag till sist blivit heltidsanställd - på en betydligt lägre och sämre avlönad befattning än jag är utbildad för - följde jag med hur en kollega i detta land gång efter annan försökte byta jobb. Hon var alltså inte arbetslös och hade heller inte ens fyllt fyrtio ännu, så jovisst: hon kallades till intervjuer. Varje gång verkade allt ha gått bra, men varje gång hade den som slutligen anställts varit runt tjugo. Jag har tagit del av mångas liknande berättelser. Strunt i arbetserfarenhet, mognad och perspektiv. "Ung och lovande" ska man vara. Hur många kommer ihåg att vi som nu är över sextio och hör till "de stora årskullarna" i många fall gratis eller för en struntlön (som ingen idag skulle gå med på) skaffade oss arbetserfarenhet redan långt innan vi slutat skolan? Först när vi fyllt tjugotre, eller var det tjugofyra, började våra anställningar berättiga till pension. Men det var våra egna pensioner vi månatligen betalade in på! Det var inte tal om något annat!

Vi i de stora årskullarna har alltså jobbat i omkring 40 år och hela tiden avstått av våra löner med tanke på våra egna pensioner - och nu plötsligt börjar det påstås att dagens unga vuxna inte betalar för sina egna utan för våra! Var har våra pengar placerats, undrar vi. Och jag säger 'vi' för jag har talat med många i min generation och alla undrar samma sak. Generationerna före oss var mindre och torde ha skött sig själva - också vår föräldrageneration avstod såvitt jag minns av sina löner för sin egen pensionering. Av de stora årskullarna har ganska många dött i förtid - det publicerades statistik om det i finsk press en gång för ganska länge sedan, men också de som det gått illa för hade säkert  hunnit med att både arbeta och betala. Nu är det inte länge sedan det i pressen stod att statliga pensionsbolag ger dålig avkastning. Och jag frågar mig: Var och hur har alla våra pengar placerats? Hur har pensionerna alls sluppit till att bli ett problem? Kulturfonder, för att nu nämna ett exempel, verkar ha en utmärkt avkastning på sina placeringar trots stora årliga utbetalningar - varför gäller inte samma sak för pensionsfonderna?

Hemmamammor och rätten till daghem

Ja, vi är många som skulle vilja ha svar. Sedan är det en annan sak att vi lever "i dåliga  tider" (hur mycket beror f.ö. på att samhället satsar mer på maskiner än människor?) och att det i dagens program också talades om att skära ner på dagvården för barn. Bland de framförda åsikterna i den frågan snappade jag upp att man tycker mammor som är hemma inte ska få föra sina barn till dagis, och jag frågar: Är det någon som minns hur det var på femtiotalet? Och säkert ännu länge efter det. Jo, då fanns det ännu inte daghem utan lekskolor. Och de flesta av mammorna var hemmamammor. Dessa förde barnen till lekskolan för kanske 3-4 timmar per dag och hann under tiden med både uppköp, läkarbesök och ärenden av olika slag. Dessutom hade de kanske hand om sina gamla föräldrar. Varför skulle inte dagens hemmamammor få föra sina barn till ett dagis för "halvdag"? Personligen tror jag att barn mår allra bäst om den "gruppfostran" som de får i ett daghem faktiskt inte äger rum under så väldigt många dagliga timmar som ofta nu tycks vara fallet.

Själv har jag inte barn men har många och starka minnen från min barndom, har dessutom varit äldst i en fembarnsfamilj med stora åldersskillnader samt under ungdomsåren och som ung vuxen - även som barnbibliotekarie - haft en rätt mycket med barn att göra. Ännu mera har jag kanske haft med mammor att göra. Det finns unga mammor vars föräldrar är döende och sjuka, det finns också äldre mammor med småbarn och som bryr sig om och hjälper sina ännu äldre föräldrar, det finns mammor som själva har problem med hälsan - det finns en hel massa orsaker till att också mammor som är hemma ska kunna föra sina barn till ett dagis eller lekis under några timmar per dag!

"Tvångssvenskan"

Nu börjar "Lauantain toivotut" på den finska huvudkanalen och därefter "Sävel on vapaa", så jag ska skona er från vad en sådan här liten bloggare till råga på allt skulle ha haft att säga om den så kallade tvångssvenskan. Den var det nämligen också tal om i dagens radioprogram. Faktum är att jag egentligen inte lyckas få den frågan att röra mig i lilltån. De som inte vill lära sig svenska lär sig inte ändå - det finns finskspråkiga som klarat studenten och ändå inte kan just någon svenska - och de som vill lär sig antagligen bäst på frivillig basis. Varför inte erbjuda alla finska småbarn en serie lektioner där de i tur och ordning lär sig grunderna i till exempel fem olika för dem nya språk, av vilka svenskan och engelskan till att börja med är obligatoriska? Därefter skulle det införas allt bättre kurser, steg för steg, och samtidigt större valmöjligheter. Och barnen skulle upplysas - i god tid och med goda exempel - om vilken nytta de kan ha av att kunna vilka språk. Ungdomar som senare ångrar att de valt bort svenskan skulle sedan erbjudas nya, kompenserande kurser. Erbjudas. Inte tvingas.

Nej, det var ju det här jag skulle skona er från ... Det lär ändå inte ha någon större betydelse vad en vanlig medborgare som jag går och skriver i sin blogg.

Trevligt veckoslut!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar