18 augusti 2013

Sommaren går mot sitt slut

När bloggade jag senast? Det är visst ett tag sen. Jag har varit en (kulturarbetar)vecka och några dagar till på Sigtunastiftelsen - denna underbara plats på jorden, i Sverige - och dessutom i ytterst trevligt och inspirerande sällskap! Lyckade samtal vid middagsborden, ibland också däremellan. Bibliotek, föredrag, konsert; trädgård, blommor och strandpromenader. God och närande mat. Där kom jag igång med mitt skrivande igen, efter den långa pärsen med förhandlingar kring brutna kontrakt samt alltför oregelbundet jobb, så nu skulle det gälla att inte släppa taget. När jag kom hem blev det genast si och så med den saken - bara några dagboksrader tvang jag mig till igår kväll innan sömnen tog mig, redan vid elvatiden på kvällen. Och nu är det problem med datorn igen - inte med den gamla utan med den nya (den är skaffad, kors i taket!), som det tycks dröja innan jag kan få att fungera. Datorerna - dessa kryckor som vi alla numera tvingas gå med, antingen vi vill det eller inte! Bara för att kunna  klara oss i vårt tvångsteknokratiserade samhälle. Tänk, om det framdeles blir likadant när det gäller t.ex. rullatorer. Tänk er restauranger där vakterna ropar: "Här släpps ingen in som inte har rollator!" Kanske bör man spara till en sån när man som jag har omkring åttio arbetsdagar kvar. Man har för sig att man ska "gå civil". Den som lever får se. Hur "hen" går.

PS Förresten, hur böjer man 'hen'? Blir det 'henne' och 'hennes' - föga neutralt? 'Henom' och 'hens'?




2 kommentarer:

  1. Låter fint med Sigtuna, och 80 dagar...:) Hälsningar, Martin

    SvaraRadera
  2. Tack, ja nu är dagarna bara 73; känns ändå som många nog ... Sigtunastiftelsen är en fin plats med historia och stämning i väggarna. Var lite rädd att finna en massa finlandssvenska kolleger där, men icke. Jag menar - just då man åker utomlands kanske man hellre gör nya och andra slags bekantskaper än hemma. Och detta finlandssvenska att folk hela tiden håller reda på i vilken burk man stoppats in och med vilken etikett utanpå - det är det så skönt att slippa. För övrigt kan konstateras att den nya datorn ännu inte visat sig vara ens en "krycka" utan jag skulle snarare behöva något annat slags kryckor för att kunna gå framåt med den. Instruktionsböckerna från biblioteket går på flera hundra sidor utan att det någonstans framgår varför jag plötsligt inte får upp och kan spara helt vanliga filer som andra skickat till mig per e-post. Antingen finns det inget att klicka på eller så blir texterna bara till konstiga krumelurer. Så var det inte på minidatorn; där var allting klart för användning utan att man behövde vara expert ... Det är ju bra att ha tidsfördriv, sa en försäljare. Tidsfördriv!

    SvaraRadera