30 november 2013

I stearinljusets sken

Det är inte bara när man stressar som bloggandet blir på efterkälken, det är också när man har det för bra för att bry sig om att slå sig ner vid datorn. Konstigt nog har jag också börjat få ordning på torpet härhemma; det tycks gå när man verkligen beslutat sig för det. Och nu brinner det ett ljus i mitt fönster och blommor har jag i "alla två" rum. Dem har jag fått av en "när och kär" släkting, den senaste buketten passar mig bra idag när jag för sista gången varit i tjänst på en lördag:-)

Igår var jag däremot ledig och for in till Helsingfors där jag storligen njöt av först "Järven lumo. Tuusulajärven taiteilijayhteisö", utställninen på Ateneum (tänker inte översätta och tycks ha tagit med mig enbart finskspråkiga broschyrer - men det är ju för er att bara googla så hittar ni säkert tvåspråkig info), och sedan på en fantastisk konsert - en av de bästa jag någonsin hört och upplevt - med HSO i Musikhuset. Einojuhani Rautavaaras "Into the Heart of Light", Franz Schuberts 8 symfoni ("Den ofullbordade") och Dmitri Shostakovitsh 1 violinkonsert. En främmande dam bredvid mig sa efteråt (ungefär) att "tänk om de nu varit här, de som tror att de inte gillar klassisk musik".

Men jag säger fy skam åt järnvägen som fortfarande inte har återinfört 22-tåget till Karis och Åbo, så att inte människor ska behöva irra omkring på stan i nästan två timmar nästan mitt i natten! (Jag behövde inte göra det denna gång, jag var på krog i gott sällskap, men det var förstås ett undantag.)

Det är faktiskt vanligt att konserter, bioföreställningar, kanske också teaterföreställningar, föredrag och andra program, slutar mellan 21 och 21.30! Varför går det tåg både 20 och 21 men sedan inget alls före 23?! Och inget efter det heller, förrän halv 6-tiden nästa morgon.

Jag vet att i synnerhet detta med det indragna 22-tåget har påtalats av många, men vad människor behöver tycks inte betyda någonting. Annat var det förr (ja, se nu var jag där igen, men så var det ...). Hur har "samhället" riktigt tänkt sig det hela: är det på något sätt till nytta att folk som bor i sydvästra Finland sitter hemma om kvällarna hellre än att ta del av kulturlivet i storstan, trots att vägen dit bara är 1-2 timmar lång?

Trafikmässigt sett befinner vi oss, vi som bor i Karis-Ekenäs-Hangö, praktiskt taget inom Stor-Helsingfors. Ta och jämför med Stockholmsområdet! Där åker man pendeltåg och buss dygnet runt och betydligt längre sträckor än dem jag nu talar om. Alla invånare i ett land har inte bil och körkort och ska inte heller behöva ha det, om inte annat så med tanke på luftföroreningarna. Och det är ofta också äldre personer som aktivt vill ta del av kulturlivet i Helsingfors. Ju äldre man blir desto mera osannolikt är det att man själv sätter sig vid ratten mitt i natten.

Men skam den som grälar och gnäller en kväll som den här; jag ska genast sluta om än bara för ögonblicket. Egentlig Lillajul firar jag inte men jag passade nyss på att höra gårdagens Tongåvan på Arenan och det var riktigt mysigt. Jag har alltid gillat den bra med Camilla Kivivuori och det gör jag fortfarande, men nu måste jag säga att versionerna med Nina Sederlöf är minst lika bra och uppiggande.

Visserligen hör jag numera mest på Yle 1, men vissa svenskspråkiga program är "tradition" - och i år när jag knäppt på Radio Vega har jag flera gånger blivit glatt överraskad och tyckt att där skett en förbättring sen något år tillbaka. (Också Musikväktarna är okej men kunde ägna lite mindre tid åt det där med telefonnummer och annat som ändå är lika från gång till gång, så skulle de kanske hinna spela lite mera musik. Nej nu: Tyst min mun så får du socker!)

Glad Lillajul och Advenstid!

25 november 2013

Från stort till smått - lite om igår och idag

Medan jag pausar i städandet under min lediga dag och sitter och besvarar mejl hör jag med ett öra på en radiodiskussion om hur länge universitetsstudierna borde få räcka. På fullt allvar tycks somliga historielösa ungdomar tycka att man bara borde få studera ett visst antal år för en viss examen och sen aldrig mer? Jag måste sätta frågetecken efter för jag undrar om jag har hört rätt.

Vet dessa nya generationer ingenting om vad universitetsstudier innebar förr? Tror de att "magister" är ett yrke? Att studera är att skaffa sig kunskap och bildning - nej, var: på den tid när man låg vid universitetet (det hette så) och tämligen fritt fick ta del av föreläsningar också i andra ämnen än de "egna", samtidigt som man ofta skaffade sig arbetspraktik och försörjde sig.

Inte heller på den tiden lät man det gå hur många år som helst, men det fanns åtminstone någon frihet att välja själv vad man gjorde i vilken ordning. Och att varva arbete och studier vet väl alla med lite livserfarenhet att är det enda vettiga om man ska få perspektiv på saker och ting och kunna se sambandet mellan teori och praktik.

Före min tid räckte det dessutom med studentexamen för att få ta del av en stor del av all denna akademiska lärdom. Bara för yrkesexamina som läkares och juristers fordrades det inträdesförhör. Nu i programmet ondgjorde man sig över att någon kunnat ta examen till och med tjugo år efter att den börjat och konstaterade glatt att sådant inte längre är möjligt. Vilken betydelse har då de lägre examina, sedan de rätt nyligen återinförts?

Själv tog jag en lägre examen av det traditionella slaget år 1974 och hade därmed avslutat mina studier och fått jobb - ingalunda fördröjt dem och dragit ut på tiden! Det fanns många jobb som uttryckligen fordrade en hum.kand. på den tiden.

När jag som medelålders, efter att däremellan ha avlagt också en yrkesexamen och dessutom arbetat i åtskilliga år, ville bygga på dessa båda och göra mig till magister - eftersom kraven inom yrkeslivet hade förändrats däremellan (så att samma jobb som förut fordrat lägre examen hade börjat fordra högre!) måste jag söka in på nytt. Döm om min förvåning när det krävdes att jag igen skulle dra fram mitt gamla studentbetyg från en tid när det inte ens funnits andra betygsnivåer än a, c och l. Jodå, det räknades poäng på basis av både detta och mitt hum.kand.-betyg och kanske också annat och visst kom jag in. Men enbart att "bygga vidare på" var det bara delvis fråga om.

Det gicks igenom vilka kurser och betyg som ingått i min hum.kand. och vilka av dem jag fick räkna mig till godo och vilka inte. Också en massa nya grundkurser måste jag gå. Samtidigt påstods  det i alla papper att jag varit inskriven sedan 1968 - men det hade jag ju inte! Jag hade varit färdig som hum.kand. och jobbat som sådan och sedan efter att samhällets och yrkeslivets krav förändrats velat fortbilda mig. Ska man alltså inte kunna göra så nu längre?

I radion var det också en debattör som påstod att detta att studera längre än nödvändigt och jobba emellan bara är ett sätt att missbruka förmåner såsom studentrabatter. Ändra på rabatterna då, om det är de som råddar till det hela!

Såvitt jag minns fick man inte förut några studentrabatter under sådana terminer då man inte var inskriven. Har alla de här problemen i själva verket uppkommit bara för att man en gång i tiden införde först statsgaranterade studielån (1969; jag hade då som de flesta studerat något år med hjälp av vanligt banklån) och senare studiestöd? I så fall är det stödsystemen som ska ändras, eller hur?

Kan det inte införas ett system med studier på antingen heltid eller deltid? Så är det ju i arbetslivet också. Sitt studiekort kan man kanske uppmanas uppdatera då och då? Så noga som det är med arbetslösa och deras ifyllande av blanketter för varje dag och vecka hoppas jag det aldrig blir, men om det nu är där skon klämmer kan man kanske fordra att kortet förnyas till exempel kvartalsvis i stället för terminsvis - eller har det rentav varit läsårsvis? Med studiestöden är det väl rätt noga redan nu.

Som en lätt roande krydda snappade jag upp en flickas påståenden om att de arbetsgivare skulle ha fel som tycker att akademiskt utbildade som inte jobbat under studietiden ofta saknar den kunskap som behövs i arbetsgivet.

En som dittills bara ägnat sig åt akademiska studier kan givetvis inte alls uttala sig om vad erfarna arbetsgivare har eller inte har fel i!

Mitt eget akuta "problem" idag var detta att hur många varv jag än gick med turvis torr och fuktad trasa över golvet blev den svart. Vad har riktigt hänt sen jag var barn? Då dammsög man en gång i veckan och torkade damm, och det var aldrig dammigt någonstans. Vårstädning och julstädning däremellan. Nu när man försöker göra lika räcker det inte alls till! Det kan inte bero på dammsamlande och -alstrande böcker och tidningar för det hade vi också då. Det måste vara trafiken. Luftföroreningarna. Och det är faktiskt balkongen som är värst. Hur ser det ut i våra lungor? Badrummet är ändå det som förbryllar mig mest. Aldrig sett dammiga badrum förut. Måste komma via ventilerna. Tacka vet jag gamla goda tider!

Och - som en kollega sa till mig: Skillnaden nu,  jämfört med förr när man sa att det var bättre förr, är att det faktiskt var bättre förr. På riktigt!


11 november 2013

Hjälp Filippinerna!


Naturligtvis vill jag hjälpa. Det vill vi säkert alla. Men vi är alla olika och har olika möjligheter olika dagar - det kan faktiskt vara så ibland - och jag undrar varför i himlens namn man inte i Radio Vega kort och gott räknar upp telefonnumren till donationstelefonerna?!

Här följer den länk jag hittade:

http://svenska.yle.fi/artikel/2013/11/11/hur-kan-du-hjalpa-offren-i-filippinerna

Och här är en av dem som kom fram när jag klickade mig vidare:

http://www.pelastakaalapset.fi/se/stod-vart-arbete/gava-per-telefon-och-textmeddela/

Varsågoda!

Redaktörerna talar och talar om behovet av hjälp, men fastän behovet nu är så brådskande ger de som alternativ att antingen gå ut och besöka Röda Korset och börja samla in pengar - eller så detta evinnerliga: "Det hittar du på webben!"

Och sistnämnda precis när de i nästa andetag uppmanar föräldrarna att stänga av tv:n/datorn för att inte barn ska se så mycket hemskt.

Men något donationstelefonnummer till Röda Korset hittade jag inte ens under ovannämnda länk!

Det är det allra mest praktiska för en stressad (som kanske dessutom inte är vid kassa fyra dar före lönedagen), så därför fick det den här gången bli Rädda Barnen (Pelastakaa Lapset) jag sände mitt sms: LAPSELLE ska det stå, och så numret: 16499.

Såvitt jag förstår syns bidraget direkt på nästa mobilräkning. Det är okej, åtminstone för mig.


Tillägg  15/11-13:
Det tycks vara samma sms-nummer till Röda Korset, men då skriver man i stället SPR som meddelande. Summan man då ger är 15 euro. Det här snappade jag upp från kvällens Tongåvan-program. (SPR står för Suomen Punainen Risti, och jag känner inte till hur det hela fungerar utanför Finland.)



09 november 2013

Frågor och svar, om vad man har kvar ...

När man går i pension ska man inte ha alltför stora förväntningar, visst vet jag det. Åtminstone inte om man är skrockfull. Men vad sägs om svaren jag fick när jag för tre olika personer vid olika tillfällen berättade att jag nu har haft min näst sista lördag på jobb?

1) Då har du en svår omställning framför dig!
2) Det kommer att bli trevligt!
3) Då får du det tråkigt!

Lite senare påminde mig en väninna per sms: "Men vardagen fortsätter ju för mig i alla fall, med ups and downs ..." Varpå jag svarade: "Känslor har man väl ... Och lite vilse kan man väl flyga om man länge suttit i bur."

Alla de här var personer som redan nått (eller strax når) pensionsåldern själva.
Alla vet antagligen att jag skriver men möjligen inte att jag upplever det som svårt vid sidan av ett  oregelbundet, lågavlönat jobb; tiden blir då knepig att hushålla med.
Alla vet ändå knappast att jag varit arbetslös förut och därför redan lärt mig leva utan jobb. Dock: som något yngre.

INGEN vet på förhand hur det är att bli gammal, äldre, äldst ...!





 Foto: BM Storgårds



07 november 2013

Sömnproblem 2

Också Hufvudstadsbladet tog i förra veckan upp det här med sömnproblem. Jag hann inte reagera just då, och nu tycks min tidning ha "fått fötter", så den kommentaren får tills vidare vänta. Men just i natt har jag - utan några problem på jobbet eller så - råkat ha en sådan natt när man vaknar i vargtimmen. Måste ha vaknat vid 3-tiden, efter att ha somnat kanske strax före midnatt (jag är "kvällsmänniska"). Tidningen kom vid cirka halv fyra, så den här gången var det inte smällen i luckan som väckte mig, och då steg jag upp och gick till badrummet. Men då tände jag ju en lampa och piggnade till. Lade därför kuddarna till rätta och började läsa. Det var Katarina Mazettis nya bok, Berättelser för till- och frånskilda (Alfabeta, 2013), och den blir man i och för sig inte sömnig av, men man brukar ändå somna ganska hastigt då man halvligger i halvmörkret och försöker koncentrera sig. När jag ännu tjugo över fyra inte hade somnat tog jag en Rennie-tablett och började suga på den. Det hjälpte. Genast jag fått slut på den släckte jag lampan, och en liten stund senare lyckades jag somna. När jag skulle ha stigit upp och gått till jobbet, mellan 6 och 8, sov jag som en stock och hade verkligen svårt att stiga upp. Men uppe är jag och till jobbet går jag - gudskelov har jag flextid och kort väg att gå.

Avslutningsvis ett par tips när man om kvällarna går på alltför höga varv: Pröva med antingen a) kamomillte, eller b) magnesium i någon lämplig form. Själv tar jag numera Emgesan, som verkar magvänligare än Magnex som jag tog förut. (Bägge slagen av tabletter kan delas.) Såframt man inte är allergisk kan man näppeligen ta skada av någondera, vilket man däremot kan ta av sömntabletter.

Är det någon som har några andra goda tips att dela med sig av?

PS Ovannämnda blev skrivet i en så rasande fart att jag idag har sett mig tvungen att justera den, men bara lite grann. Det är fredag, jag är ledig och har sovit gott. I morgon är det lördagsjobb som gäller. För näst sista gången (åtminstone på bibliotek). /BMS 8.11