25 november 2013

Från stort till smått - lite om igår och idag

Medan jag pausar i städandet under min lediga dag och sitter och besvarar mejl hör jag med ett öra på en radiodiskussion om hur länge universitetsstudierna borde få räcka. På fullt allvar tycks somliga historielösa ungdomar tycka att man bara borde få studera ett visst antal år för en viss examen och sen aldrig mer? Jag måste sätta frågetecken efter för jag undrar om jag har hört rätt.

Vet dessa nya generationer ingenting om vad universitetsstudier innebar förr? Tror de att "magister" är ett yrke? Att studera är att skaffa sig kunskap och bildning - nej, var: på den tid när man låg vid universitetet (det hette så) och tämligen fritt fick ta del av föreläsningar också i andra ämnen än de "egna", samtidigt som man ofta skaffade sig arbetspraktik och försörjde sig.

Inte heller på den tiden lät man det gå hur många år som helst, men det fanns åtminstone någon frihet att välja själv vad man gjorde i vilken ordning. Och att varva arbete och studier vet väl alla med lite livserfarenhet att är det enda vettiga om man ska få perspektiv på saker och ting och kunna se sambandet mellan teori och praktik.

Före min tid räckte det dessutom med studentexamen för att få ta del av en stor del av all denna akademiska lärdom. Bara för yrkesexamina som läkares och juristers fordrades det inträdesförhör. Nu i programmet ondgjorde man sig över att någon kunnat ta examen till och med tjugo år efter att den börjat och konstaterade glatt att sådant inte längre är möjligt. Vilken betydelse har då de lägre examina, sedan de rätt nyligen återinförts?

Själv tog jag en lägre examen av det traditionella slaget år 1974 och hade därmed avslutat mina studier och fått jobb - ingalunda fördröjt dem och dragit ut på tiden! Det fanns många jobb som uttryckligen fordrade en hum.kand. på den tiden.

När jag som medelålders, efter att däremellan ha avlagt också en yrkesexamen och dessutom arbetat i åtskilliga år, ville bygga på dessa båda och göra mig till magister - eftersom kraven inom yrkeslivet hade förändrats däremellan (så att samma jobb som förut fordrat lägre examen hade börjat fordra högre!) måste jag söka in på nytt. Döm om min förvåning när det krävdes att jag igen skulle dra fram mitt gamla studentbetyg från en tid när det inte ens funnits andra betygsnivåer än a, c och l. Jodå, det räknades poäng på basis av både detta och mitt hum.kand.-betyg och kanske också annat och visst kom jag in. Men enbart att "bygga vidare på" var det bara delvis fråga om.

Det gicks igenom vilka kurser och betyg som ingått i min hum.kand. och vilka av dem jag fick räkna mig till godo och vilka inte. Också en massa nya grundkurser måste jag gå. Samtidigt påstods  det i alla papper att jag varit inskriven sedan 1968 - men det hade jag ju inte! Jag hade varit färdig som hum.kand. och jobbat som sådan och sedan efter att samhällets och yrkeslivets krav förändrats velat fortbilda mig. Ska man alltså inte kunna göra så nu längre?

I radion var det också en debattör som påstod att detta att studera längre än nödvändigt och jobba emellan bara är ett sätt att missbruka förmåner såsom studentrabatter. Ändra på rabatterna då, om det är de som råddar till det hela!

Såvitt jag minns fick man inte förut några studentrabatter under sådana terminer då man inte var inskriven. Har alla de här problemen i själva verket uppkommit bara för att man en gång i tiden införde först statsgaranterade studielån (1969; jag hade då som de flesta studerat något år med hjälp av vanligt banklån) och senare studiestöd? I så fall är det stödsystemen som ska ändras, eller hur?

Kan det inte införas ett system med studier på antingen heltid eller deltid? Så är det ju i arbetslivet också. Sitt studiekort kan man kanske uppmanas uppdatera då och då? Så noga som det är med arbetslösa och deras ifyllande av blanketter för varje dag och vecka hoppas jag det aldrig blir, men om det nu är där skon klämmer kan man kanske fordra att kortet förnyas till exempel kvartalsvis i stället för terminsvis - eller har det rentav varit läsårsvis? Med studiestöden är det väl rätt noga redan nu.

Som en lätt roande krydda snappade jag upp en flickas påståenden om att de arbetsgivare skulle ha fel som tycker att akademiskt utbildade som inte jobbat under studietiden ofta saknar den kunskap som behövs i arbetsgivet.

En som dittills bara ägnat sig åt akademiska studier kan givetvis inte alls uttala sig om vad erfarna arbetsgivare har eller inte har fel i!

Mitt eget akuta "problem" idag var detta att hur många varv jag än gick med turvis torr och fuktad trasa över golvet blev den svart. Vad har riktigt hänt sen jag var barn? Då dammsög man en gång i veckan och torkade damm, och det var aldrig dammigt någonstans. Vårstädning och julstädning däremellan. Nu när man försöker göra lika räcker det inte alls till! Det kan inte bero på dammsamlande och -alstrande böcker och tidningar för det hade vi också då. Det måste vara trafiken. Luftföroreningarna. Och det är faktiskt balkongen som är värst. Hur ser det ut i våra lungor? Badrummet är ändå det som förbryllar mig mest. Aldrig sett dammiga badrum förut. Måste komma via ventilerna. Tacka vet jag gamla goda tider!

Och - som en kollega sa till mig: Skillnaden nu,  jämfört med förr när man sa att det var bättre förr, är att det faktiskt var bättre förr. På riktigt!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar