30 november 2013

I stearinljusets sken

Det är inte bara när man stressar som bloggandet blir på efterkälken, det är också när man har det för bra för att bry sig om att slå sig ner vid datorn. Konstigt nog har jag också börjat få ordning på torpet härhemma; det tycks gå när man verkligen beslutat sig för det. Och nu brinner det ett ljus i mitt fönster och blommor har jag i "alla två" rum. Dem har jag fått av en "när och kär" släkting, den senaste buketten passar mig bra idag när jag för sista gången varit i tjänst på en lördag:-)

Igår var jag däremot ledig och for in till Helsingfors där jag storligen njöt av först "Järven lumo. Tuusulajärven taiteilijayhteisö", utställninen på Ateneum (tänker inte översätta och tycks ha tagit med mig enbart finskspråkiga broschyrer - men det är ju för er att bara googla så hittar ni säkert tvåspråkig info), och sedan på en fantastisk konsert - en av de bästa jag någonsin hört och upplevt - med HSO i Musikhuset. Einojuhani Rautavaaras "Into the Heart of Light", Franz Schuberts 8 symfoni ("Den ofullbordade") och Dmitri Shostakovitsh 1 violinkonsert. En främmande dam bredvid mig sa efteråt (ungefär) att "tänk om de nu varit här, de som tror att de inte gillar klassisk musik".

Men jag säger fy skam åt järnvägen som fortfarande inte har återinfört 22-tåget till Karis och Åbo, så att inte människor ska behöva irra omkring på stan i nästan två timmar nästan mitt i natten! (Jag behövde inte göra det denna gång, jag var på krog i gott sällskap, men det var förstås ett undantag.)

Det är faktiskt vanligt att konserter, bioföreställningar, kanske också teaterföreställningar, föredrag och andra program, slutar mellan 21 och 21.30! Varför går det tåg både 20 och 21 men sedan inget alls före 23?! Och inget efter det heller, förrän halv 6-tiden nästa morgon.

Jag vet att i synnerhet detta med det indragna 22-tåget har påtalats av många, men vad människor behöver tycks inte betyda någonting. Annat var det förr (ja, se nu var jag där igen, men så var det ...). Hur har "samhället" riktigt tänkt sig det hela: är det på något sätt till nytta att folk som bor i sydvästra Finland sitter hemma om kvällarna hellre än att ta del av kulturlivet i storstan, trots att vägen dit bara är 1-2 timmar lång?

Trafikmässigt sett befinner vi oss, vi som bor i Karis-Ekenäs-Hangö, praktiskt taget inom Stor-Helsingfors. Ta och jämför med Stockholmsområdet! Där åker man pendeltåg och buss dygnet runt och betydligt längre sträckor än dem jag nu talar om. Alla invånare i ett land har inte bil och körkort och ska inte heller behöva ha det, om inte annat så med tanke på luftföroreningarna. Och det är ofta också äldre personer som aktivt vill ta del av kulturlivet i Helsingfors. Ju äldre man blir desto mera osannolikt är det att man själv sätter sig vid ratten mitt i natten.

Men skam den som grälar och gnäller en kväll som den här; jag ska genast sluta om än bara för ögonblicket. Egentlig Lillajul firar jag inte men jag passade nyss på att höra gårdagens Tongåvan på Arenan och det var riktigt mysigt. Jag har alltid gillat den bra med Camilla Kivivuori och det gör jag fortfarande, men nu måste jag säga att versionerna med Nina Sederlöf är minst lika bra och uppiggande.

Visserligen hör jag numera mest på Yle 1, men vissa svenskspråkiga program är "tradition" - och i år när jag knäppt på Radio Vega har jag flera gånger blivit glatt överraskad och tyckt att där skett en förbättring sen något år tillbaka. (Också Musikväktarna är okej men kunde ägna lite mindre tid åt det där med telefonnummer och annat som ändå är lika från gång till gång, så skulle de kanske hinna spela lite mera musik. Nej nu: Tyst min mun så får du socker!)

Glad Lillajul och Advenstid!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar