15 december 2013

Tid och hänsyn, ett litet "söndagskåseri"

Söndag, tredje avent. Någon i huset hackar in spikar. Jag ser på klockan. Ännu inte åtta på morgonen. Så gjorde man inte i våningshus när jag var barn. En kollega säger jämt åt mig att tänka positivt. Så då tänker jag nu att grannen kanske inte slår in spikar utan tidigt har börjat med julbaket eller något annat i köket som kräver att hon hackar eller bultar och som hon aldrig till vardags hinner göra. Eller så tror hon att huset fortfarande är väl isolerat. Tyvärr verkar hus att bli mera lyhörda med tiden. Jag vet inte varför; vet inget om byggnads- och isoleringsmaterial. Jag har bara bott på över 30 adresser och har fått ett sådant intryck. (Varför 'hon'? När jag var ung lärde mig språkvårdare att människan alltid är 'hon' och patienten 'han'. Sistnämnda var nog orättvist, för om man någonsin är människa så är det väl när man är patient. Om grannen är 'hon' eller 'han' vet inte jag. Men grannen är en människa. Alltså skriver jag 'hon'.)

Nå, det var faktiskt bra att också jag kom upp i rimlig tid idag, för det måste jag också i morgon och det lär vara bra med regelbundna vanor. I morgon har jag "kvällstur" på jobbet men ska ge ett blodprov klockan åtta och får inte ha ätit och druckit under tolv timmar före det. Det ska kollas varför jag i förra veckan hade knölros, dock inte med feber. Tror att jag bara råkat äta eller dricka något olämpligt. Konstigt nog hade jag precis varit på mammografi när den första nippan kom. Sambandet är dock knappast kausalt. Om det varit sommar hade jag tagit utslagen för ett bett. Hur som helst - också när det gäller mammografin kommer jag in på ämnet hänsyn. Varför, nämligen, utför man allmänna screeningar i avsikt att upptäcka cancer precis under veckorna före jul?

Det är nu andra gången man tajmar det så i min kommun. För länge sen har jag någonstans snappat upp att det varit allmän praxis att inte låta människor få tråkiga besked precis före helger. När jag fick mitt skriftliga svar med posten var det Lucia och dessutom fredag. Mitt besked var av det slag som gör en lättad - men hur känns det för dem som får ett tråkigt besked just nu inför jul och nyår?

"Såna besked kommer aldrig lägligt", sa en jag känner. Det är sant. Jag föreslår ändå en återgång till tidigare praxis (åtminstone på de orter där jag bott förut) att göra den här sortens screeningar under vårterminen och i början av hösten. Men det är väl barnsligt i en tid när ingen hänsyn just tas till någoting. Allra minst till kyrkliga helger.

Jag skäms för att strax vara på väg till butiken. Tycker nämligen att söndagar - oberoende av hur djup och stark tro man har på det helger egentligen bottnar  i - är väldigt viktiga som vilodagar. Nog vore det bra för gemene man att ha en dag i veckan vikt för tystnad, lugn och ro. När de flesta under veckans alla övriga dagar yr omkring som om de var myror i en stack man besprutat med insektgift.

Igår var vi några som hade en väldigt vacker och annorlunda lördag i stället. Ute på landet var det barndop, och trots att ceremonin med efterföljande traktering ägde rum i ett hus som efter stormen i onsdags fortfarande saknade elektricitet, var det ingenting som på något sätt fallerade - snarare tvärtom. Och elen kom faktiskt tillbaka medan vi ännu var mitt i kaffet.

Finns det något mera hopp- och förtröstansfullt än ett barndop? När dessutom en liten grupp av barnet närstående personer till gitarrackompanjemang stämmer upp med en underbart klingande sång till den lille och när prästens ord är tänkvärda och varma.

Dagen innan hade det som sagt varit Luciadag. Både Luckans Lucia med tärnor i trappan till Karis bibliotek och den "riktiga" Lucia (Folkhälsans), även hon med tärnor och som jag sett i TV (på Arenan på kvällen efter att i en halv timme ha suttit i telefon med Saunalahtis "OmaGuru" och fått min delvis kraschade dator att fungera igen) hade varit ovanligt fina och välsjungande i år.

Visst hade det suttit väl med en hurtig söndagspromenad idag, efter en minst sagt mångsidig vecka, men vädret passar onekligen bättre för ett butiksbesök. Eftersom posten numera är belägen i butiken ska jag också passa på att posta en julklapp. (Som pensionär ska jag sen göra allt i god tid på vardagarna!)

Härinne lyser annars min vackra orkidé. Igår fick jag dessutom helt oförtjänt en julros - för inte har ju jag i år varit särskilt snäll - av en mig besökande "tomtesyster". Den har ännu inte slagit ut men gör det säkert till i fredag när jag kommer hem; då kommer jag att efter mer än 11 år ha återlämnat nyckeln till min arbetsplats.

Så länge har jag de facto aldrig jobbat på ett och samma ställe. Orsakerna har varit flera, men denna gång är det för att jag i vinter ska bli "åldring". (Hette det inte förr att man blev åldring vid 65?) Jag tror att åren efter 60 är minst lika revolutionerande som tonåren. Man känner alldeles nya känslor, har ett aldrig förut upplevt perspektiv på det mesta och går in i ett skede som föga liknar något man upplevt förut.

Nu doftar blomman så starkt att jag måste stiga upp och gå ut. Önskar alla en möjligast "lugn julrush" - om nu någonting sådant är möjligt! Och sänder dem en tröstens tanke som råkat få jobspost, inte minst dem som fått det vid denna tid på året. God kämpaglöd!



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar