31 januari 2014

Pensioner, beskattning och ålderism

Pensionären (fortfarande bara blivande) är i faggorna igen. Igår fick hon (=jag) veta vad som i praktiken tycks menas med "progressiv skatt": mindre inkomst leder till högre skatt! Jag trodde inte mina öron. Om jag hade fortsatt jobba i år, och fått vanlig månadslön, hade min skatt stigit med 1,5 procent, jämfört med ifjol. Nu när jag i stället ska få en pension, som naturligtvis är mindre än lönen hade varit, stiger skatten med 2 procent. Vad är det för "skoj"? Och det är inget missförstånd, samma märkliga missförhållande tycks råda i Sverige: förutom att jag hört något sådant av i Sverige bosatta bekanta, råkade jag idag när jag surfade på svenska nyhetssidor komma in på det här:

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/varmlandsnytt/pensionarer-revolterar-mot-skatten

Såvitt vi som i dessa dagar blir eller nyligen blivit pensionärer har fått veta, alltså medan vi var unga och medelålders, så var det vi själva som när vi jobbade betalade in på våra egna framtida pensioner. Dessutom betalade vi skatt på vår bruttolön, mig veterligen före pensionsavdraget. Att vi som pensionärer betalar skatt på våra pensioner är följaktligen i själva verket något av en dubbelbeskattning. Jag kan ändå godta att vi gör det - men definitivt inte att vi ska betala en högre skatt på vår pension än vi skulle betala på vår lön om vi var kvar i arbetslivet!

Hittills har jag fått höra att skatten på pension är högre än skatten på lön, givet att de jämförda beloppen är desamma, men nu visade det sig alltså att skatten tycks kunna vara högre också på ett pensionsbelopp som jämförs med ett högre lönebelopp. Som "förklaring" har jag fått höra att pensionären ju slipper det pensionsavdrag och det arbetslöshetsavdrag som månatligen dras av från lönen. Ja, det var bland annat detta man hade räknat med - nu visar det sig i stället att staten far iväg också med den lilla vinsten.

Det finns de bland oss som i arbetslivet från första början och sedan hela vägen stött på "röd gubbe" i varenda korsning: hög och långvarig utbildning, men trots detta låg lön (och kanske dessutom obekväma arbetstider). Samt därmed många hinder i fråga om vad man kunnat ägna sig åt.

Det finns gånger när man tycker sig de facto redan ha betalat sin  skatt i form av utbliven inkomst - man har säkert jobbat lika mycket och väl som alla andra. När man väl blivit pensionär finns det därför också gånger när man tycker att det skulle kunna finnas ett tak för hur hög en skatt ska få vara, om pensionen till exempel (mätt med dagens mått) stannar på mindre än tvåtusen euro.

Jag sitter inte nu och oroar mig för egen del. (Jag tror inte den halva procenten kommer bli något verkligt problem. Dessutom kan någon just i mitt fall ha råkat räkna fel. De här två månaderna i  början på året är fortfarande lönemånader, så den höjda procenten efter det kan också ha med någon utjämningsfaktor att göra.) Men jag reagerar på själva principen, såsom man förklarat den för mig. Att skatten på pension är högre än på lön, att man inte själv får ta del av den lättnad som uteblivna avdrag på lönen skulle kunna innebära. Efter ett långt liv med arbete, lön, skatt och avdrag, är det faktiskt någonting av ett hån mot äldre personer om de sedan de pensionerats ska tvingas betala ännu lite extra i skatt.

För övrigt såg jag idag i butiken att priserna på en del förmånlig mat hade stigit ordentligt sedan förra veckan. (Så nu är den inte längre förmånlig.) Det syns tydligt att det är de billigare varorna som mest går åt. Skulle inte en lägre moms på mat i så fall ge staten lika mycket inkomster som den nuvarande momsen, om människor alltså kunde börja köpa av den bättre och i sig lite dyrare maten? Kanske den är hälsosammare också. Fast då skulle väl beslutsfattarna höja på "livslängdskoefficienten" ... (Hur kan en sådan förresten alls vara tillåten?!)






24 januari 2014

"Alla har vi varit små" - om mammor, barn och bloggar

Om man bloggar och vill ha läsare borde man egentligen göra det regelbundet och dessutom följa upp de trådar man lagt ut - jag har inte ens följt upp alla trådar från bloggens allra första tider, men det är så ibland att tiden kör över ens föresatser. I morse tog jag del av en pågående diskussion om att blogga om barn, och till det vill jag faktiskt nu säga att: Nej - gör inte det!

Jag har inte barn men jag har varit ett, och jag har haft småsyskon - inga stora. De flesta av oss är som äldre lite av "ryska dockor", med hela livet kvar inom sig, även om nu dockan för det mesta står oöppnad och ser ut att vara bara en. Förvånansvärt mycket av det man upplevt som barn, liksom också det man som barn har snappat upp av de vuxnas prat, kan dyka upp i minnet tiotals år senare. Det kan även påverka ens beslut och reaktioner under livets gång, utan att man minns det aktivt. Man är vuxen och har kanske gjort upp med det mesta, eller gjort sig av med det i en klackspark, men man har knappast någonsin gillat detta att bli föremål - just föremål! - för mammors och andra vuxnas prat, och som man säkert ofta tyckte: missförstånd.

På femito- och sextoitalen när jag var barn fanns det inga datoriserade sociala medier, utan mammorna med sina samtal och sitt skvaller var "medier" själva; de umgicks "live". Det var den goda sidan med att vara hemmafru - att det var många som var det, att de träffades på riktigt mest alla dagar: på gårdarna, i butikerna (eller när de inte hann till butiken utan i stället ringde på hos grannfrun och lånade typ två deciliter mjöl som fattades till en kaka), när de passade varandras barn en stund (det fanns ofta en mamma eller två någonstans på gården utan att barnen behövde känna sig direkt påpassade eller "aktiverade" - hemska tanke, vi hittade ju på våra lekar själva!), när det hände något och de hjälptes åt eller kallade på hjälp. Som när jag som femåring lurat min tvåårige bror att gå först ut till kanten för att se hur brant berget var och han ramlat ner och ropande tant-larmet gick: "NN putos' kalliolta, NN putos' kalliolta!" (Jag nämner inte hans namn.)

Som tur var hade han landat i en buske, annars hade det gått illa och lättnaden och glädjen var också någonting som delades av alla, åtminstone i de närmaste trapporna i trevåningshuset där vi bodde. Dessa självständiga kvinnor, som rådde om sina hem och sina liv, lite som företagare - och sällan torde ha varit några sådana frustrerade slavinnor under sina män, som många idag tycks vilja tro! (Det "berodde väl på" - det gör det nu också: Är vi nu så hemskt självständiga och "frigjorda" i våra låglönejobb under chefer som i stort har samma utbildning som vi själva och som allt oftare numera är kvinnor, de också: kvinnor som styr över andra kvinnor ...)

Som vanligt blir det en "kedja" av mina rätt spontana reflexioner, men vad jag utgick ifrån var alltså detta att ge ut sina barn på sociala medier. Det pågår en debatt om det just nu. Jag har ett tydligt minne av att jag själv inte ens som barn tyckte om när min mamma berättade om mig för andra vuxna. Fast det berodde ju på, det med. När hon och andra undrade vad det var med mig som tidigt kunde läsa och klippa pappersdockor men ett par år senare hade så svårt att lära mig sticka - för att nu dra ett exempel ur ärmen - så kändes det antagligen just så blandat som jag minns det: å ena sidan som att jag inte dög, å andra sidan som någonting jag förstod att de brydde sig om och ville hjälpa mig med.

Att tala om någon i tredje person då denna någon själv är närvarande har förstås alltid varit oartigt, oberoende av om "någon" är barn eller vuxen. Det är en regel som föräldrar väl i alla tider haft svårt att inte tumma lite på, men jag tror inte barnen någonsin varit förtjusta när de gjort det - om det inte uttryckligen har gällt något sådant som i exemplet ovan, med mig och min bror, när man hjälpts åt i en farlig situation. Skulle det vara mindre fel att skvallra om sina barn på nätet än det förut har varit att skvallra om dem muntligt?

Barn är inga dockor, keldjur eller föremål som i första hand skulle finnas till för mammornas skull - utan det är mammorna som finns till för dem. Och mammorna är de som ska fostra dem till respekt för andra, varandra och sig själva. Nu verkar det som om många av de unga kvinnor som annars så lätt reagerar negativt på att bli bemötta "som objekt" själva behandlar sina barn som just - objekt. Dubbelmoral, eller hur? Och jag undrar: är det inte så att det i grundlagen står om diskriminering inte endast på grund av kön, utan också på grund av ålder - och då kanske det förbudet gäller både lägre och högre åldrar? (Trots att termen 'ålderism' nog gäller oss som lagt på oss några årtionden, men till dem/oss får jag återkomma en annan gång.)

När det gäller att ge ut sina barn på nätet tror alltså jag att A & O är det att man i så fall begränsar detta till en liten grupp av nära vänner eller så, och att man verkligen tar ansvar för konsekvenserna av vad man har sagt. Det är barnets integritet och rätt till ett tryggt privatliv som ska komma i första hand, inte det om mammorna behöver stöd och hjälp eller inte. Bekräftelse måste man kunna skaffa sig också på andra sätt än att be om det från hela stora vida världen.

Jag undrar om det är så annorlunda att vara mamma nu än förr - förutom nu detta att man bor på andra sätt och inte har den gemenskap, i fysisk och geografisk bemärkelse, som man förut hade med grannar och/eller släktingar? Är det så mycket som är nytt och ovant för dagens unga vuxna när det gäller barnavård och fostran, får de inte lära sig detta under sin uppväxt - som en naturlig del av det man behöver för sitt vuxenliv - är de så mycket mera bekanta med datorn och kameran än med levande väsen, att de måste ta till dessa "kryckor" (jag har använt det ordet för datorerna förr)? Jag vet inte det, men jag gissar att det ligger någonting i det.

Hur som helst skulle jag akta mig för att med namns nämnande och bilder sprida information om mina barn och deras uppväxt för hela världen på nätet. Inte ens med kungabarnen gjorde man så förr - för veckotidningarna hade inte lika stor spridning som dagens mammabloggar.

För övrigt är jag fortfarande på semester och hoppas att pensionsbeslutet är på väg från KEVA, för det är meningen att jag den 1 mars ska vara pensionär. Igår fick jag hem min pensionsgåva: en härlig, bekväm, läsfåtölj med fotpall och med ett ryggstöd som går att justera, samt en sits som är tillräckligt hög att resa sig upp ifrån. Tack!

Och - och nu nämer jag ett namn, därför att det gäller en vuxen i ett program som redan varit offentligt: Tack till Frida Flythström för vad du delgav oss igår i programmet 'Samtal om livet'. Det gällde helt andra saker än det jag bloggat om idag, men det du sade var bra, och det var säkerligen viktigt för många. Det handlade om sjukvård och om mycket mer än det, och jag hoppas det var många som lyssnade.

PS Även om ni mammor (och pappor) gärna får vara restriktiva när det gäller text och bild av och om era barn på nätet, kasta inte bort sådant som ni har därhemma, för det kan vara roligt och väcka minnen hos era barn om de vid femtio-sextio, då ni själva kanske är borta, hittar en låda med allt möjligt; här ett exempel:




Min far har skrivit upp vad jag sagt att en del av mina bilder föreställer. På den här står det "En fant" 3.11.52, och med små bokstäver därunder: "med ett ämbar i var hand". Leka med ord var något jag började med tidigt. (Det går i släkten.) Ska ordet kanske vara en blandning av 'tant' och 'elefant'? (Ta det här som självironi om ni vill. Jag leker också nu, så gammal jag är. Men lek kan vara allvar.)

15 januari 2014

Essetter: Förläggare


 Vad bloggar på blogspot och annanstans kan vara olika! Tack vare ett tips på Linkedin hittade jag idag en proffsig, mångsidig och intressant:

Essetter: Förläggare: Jag satt nyss och jobbade med min text för Historia i en digital värld och kom igen att fundera på förläggandets väsen. Jag ser det som rät...

Läste flera inlägg men vidarebefordrar här ovan ett exempel som intresserade mig. Alla vet vi att det händer mycket nytt inom den värld där förläggare och författare verkar.

Senast igår förde jag med anledning av ett kulturradioprogram en sms-diskussion (vi är många som inte har sinne för teknologi och som nöjer oss med sms och e-post och på sin höjd en och annan blogg) om detta och om vissa typer av litteratur och om vad som ska anses vara kvalitet, men det får jag återkomma till en annan gång.

Det fanns i den här av mig nyupptäckta bloggen också en artikel som handlade om detta med att indela skribenter i proffs och amatörer, men jag måste säga (som så många större än jag har sagt förut) att det enda viktiga är att en text eller bok är väl skriven och att dess författare har någonting att säga.

Hade dock inte tänkt blogga just idag, så det här får räcka för denna gång.




13 januari 2014

Var och en på sitt sätt

 Hurra för det här! Ja, inte för bilderna, som dessutom blev tagna lite sent under dagens promenad, men för det klara vädret och för luften som kändes syrerik och frisk. Kylan kändes inte ens kall, åtminstone inte idag.

Innan jag gav mig iväg stack jag mig in hos Luckan och bläddrade i lördagens VN. I en intervju med läkaren Erik Hagman, 75, sägs det att han - till skillnad från oss som ser fram emot vår pensionering - hela tiden velat och vill arbeta.



Jag snackade lite om det där med en bekant jag stötte på, och vi var överens:
Alla som är friska är aktiva på något sätt. Inte minst efter sin pensionering.

Att vänta på sin pension som på solens uppgång betyder säkert sällan att man tänkt bli passiv. De flesta med vanliga brödjobb hoppas tvärtom på att - så länge de ännu har krafter kvar - få ägna sig åt sysslor de själva har valt och åt kontakter de inte hunnit med. Om någons yrke redan känns som livets mening: Väl bekomme!

På tal om läkare sa Gro Harlem Brundtland hos Skavlan i tv i fredags att man i Norge beslutat frånta dem deras legitimation när de fyller 75. Hon skulle efter april i år inte ens få skriva ut recept åt sig själv.

Nu borde jag nog avrunda med något trevligare, men det tänker jag inte göra, för då ödar jag alltför mycket av min egen nyvunna lediga tid på att blogga. Men till Erik Hagman: Gratulerar! Jag har läst din bok "Att färdas hoppfullt. Läkare i fyra världsdelar" och funnit den högst intessant.








11 januari 2014

Nattugglor

Klockan är tjugo över 3. På natten. Här sitter man och nästan undrar om man är riktigt klok som ännu den här tiden sitter och skriver, sedan man på kvällen först har sett på både Madicken och Skavlan. Och så tittar man ut och ser att någon annan också gör det! Sitter och skriver - forskar, studerar eller något, fast klockan närmar sig halv fyra ... Inte för att jag känner människan. Inte för att det är någon tävling. Men jag tror nog det är jag som måste släcka först. Det var ju viktigt, för hjärnan(!), detta med sömn ...

08 januari 2014

Väder & vind

Det här är väl en bild av ungefär hur man känner sig i detta väder, i januari:



Jag nänns inte slänga blomman; den har varit fin på balkongen sen i somras tills en tillfällig frostknäpp kom och nöp den. Inomhus har den klarat sig sämre, men visst har den spirande liv! (Värre tycks det gå för min julros, lika hängig på balkongen som härinne.)

Förresten tror jag nu det börjar ljusna - så här ljust var det inte igår, i dagsljus när klockan var tolv:


06 januari 2014

Trettondagshälsnng

Trevlig Trettondag! Så har jag inte glömt att önska det. De finskspråkiga kaller den Loppiainen, och många av dem anser att julen då är slut, medan vi svenskspråkiga gärna vill vänta till Tjugondag Knut.

Faktum är att till och med en nybliven pensionär som jag gärna nu ser att den vanliga vardagen (om någon sådan egentligen finns - de flesta dagar är väl ovanliga eller oförutsedda på sätt eller annat?) ska börja igen. Själv ska jag då åter en gång köpa hjälp för min dator som redan kostat mig nästan lika mycket i underhåll som i inköp. Min nya printer däremot har fungerat, fast några protestrutor dök det nog upp och färgerna blev inte riktigt bra. Måste fråga om detta också. Önskar mig ibland tillbaka till 50- och 60-talen. (Skulle också gärna ha upplevt dem som frisk, utan min på den tiden okända sjukdom som gjorde att jag levde med sordin. Men sådana här önskningar kommer för mig bara något ögonblick ibland. Jag hör ju till de ovanligt väl räddade, som alla mina läsare vet.)

Men nu har jag ätit, bloggandet sker medan maten smälter, och sen ska jag ut! Det stod någonstans att motionerandet är nyttigast vid 17-tiden, kanske var det i dagens Hbl? Oj, då blir det rentav bråttom. I kväll medan jag fortsätter läsandet och sorterandet i lugn och ro av allt jag inte hunnit med ifjol och delvis före det, kommer det fin finsk musik på Yle1 - det säger jag som ett tips till dem av er som inte hörde RSO:s konsert på Självständighetsdagen! Därmed intet ont sagt om Radio Vega.

För ovanlighetens skull lyssnade jag på Familjeliv (som inte precis är riktat till pensionärer) och blev glad över att någon sa just detta: att om man ständigt belönar barn konkret varje gång de hjälper till med minsta sak därhemma, så lär de sig tro att man alltid ska ta betalt för minsta handräckning - också som vuxen.

Det är ju den sortens följder vi ser idag! Jag var därför jätteglad i fredags när en man jag känner ur min egen generation utan vidare hjälpte mig med transporten av både printern hem och den gamla datorn med alla sina delar till sopstationen.

Vi talade då om detta på vägen, och i mejl efteråt: att förr var det självklart och naturligt att grannar och bekanta och man själv hjälpte till där de kunde, eller vi, men numera är det inte det - för många som är yngre än vi. Kort efteråt snappade jag ur den finska radion upp liknande tankegånger i en intervju med en musiker i ungefär min egen ålder som talade om hur naturligt det var när han var barn om det hände någonting och ens föräldrar inte var hemma: man gick bara till grannen.

Genast jag kommit hem fortsatte jag med ommöbleringen av mitt hem. Det blev liksom större när jag gjort mig av med Windows 3.1:an - som dock i flera år ända fram till 2009 gjorde mycket nytta. Tacksam för att jag fått "ärva" den år 2002, när jag hade flyttat och var utan såväl maskiner som kunskap. Alla måste inte alltid börja med det nyaste samtidigt som alla andra! Måste inte, vill inte, ska inte måsta vilja. (Ja, på jobbet måste man - men där är det mest specialkunskap som behövs, inte nödvändigtvis mycket sådant som går att tillämpa utanför.)

Jag tänker ofta med pennan i hand, skriver sedan rent om jag tycker det är värt det. Idag medan soppan kallnade gjorde jag ett utkast. Inte till texten här ovan utan något annat. Den som lever får se vad det blir.

Men nog är det skönt att få skriva när man vill och att inte måsta upp mitt i natten - höll jag på att säga. I själva verket är det ju så mörkt hela dagarna nu att det kan göra detsamma, och det tycker tydligen också min hjärnas sömncentrum, för till min förvåning har det väckt mig i och för en lästimme eller två mitt i natten, bara för att sedan låta mig sova ända fram till 10-tiden. Och det var som jag misstänkt medan jag befann mig därute i arbetslivet: de livligaste drömmarna kommer just vid den tid då väckarklockan då har brukat ringa! Är det bra att på det sättet mitt i drömsömnen "duscha" en befolkning med stresshormoner varje vardag? (Nog för att det finns morgonmänniskor också.)

Hur som helst tror jag människan mår bra av att ha både mål och delmål för vad hon sysslar med, så när jag möblerat färdigt (är det någon som har gamla stolar att avyttra?!) väntar jag gäster, det blir om några veckor, och före det ska jag ha förberett mig och dessutom  börjat jobba på - ja, det är det för tidigt att tala om ... Faktum är att jag redan för några år sen fått bidrag som förutom mina numera utgivna böcker också gällt en sak som jobbet och de konstiga arbetstider jag haft sedan hindrat mig från att göra färdig, och nu vet jag inte om det längre går att fortsätta på den eller om jag måste börja om från början. Självbiografiskt blir det inte dirket, men visst påverkas ens tankar i hög grad av de erfarenheter man gör och den perspektivförskjutning som dessa och själva tiden (vad den nu sen är) för med sig.

Mål och delmål var det, ja. Och nu ska jag ut på dagens "promenadpass". Minst fem gånger i veckan, minst en halvtimme utan avbrott per gång, har jag bestämt. Men alltför raskt kan man inte ta sig fram i den sparsamma gatubelysning som bjuds, med progressiva linser för ögonen och klädd i vinterskor på gropiga svarta trottoarer. Slutfunderat.

Men pensionärer och andra som känner eller inte känner igen sig får gärna kommentera. Också här i bloggen, inte bara när vi ses.