24 januari 2014

"Alla har vi varit små" - om mammor, barn och bloggar

Om man bloggar och vill ha läsare borde man egentligen göra det regelbundet och dessutom följa upp de trådar man lagt ut - jag har inte ens följt upp alla trådar från bloggens allra första tider, men det är så ibland att tiden kör över ens föresatser. I morse tog jag del av en pågående diskussion om att blogga om barn, och till det vill jag faktiskt nu säga att: Nej - gör inte det!

Jag har inte barn men jag har varit ett, och jag har haft småsyskon - inga stora. De flesta av oss är som äldre lite av "ryska dockor", med hela livet kvar inom sig, även om nu dockan för det mesta står oöppnad och ser ut att vara bara en. Förvånansvärt mycket av det man upplevt som barn, liksom också det man som barn har snappat upp av de vuxnas prat, kan dyka upp i minnet tiotals år senare. Det kan även påverka ens beslut och reaktioner under livets gång, utan att man minns det aktivt. Man är vuxen och har kanske gjort upp med det mesta, eller gjort sig av med det i en klackspark, men man har knappast någonsin gillat detta att bli föremål - just föremål! - för mammors och andra vuxnas prat, och som man säkert ofta tyckte: missförstånd.

På femito- och sextoitalen när jag var barn fanns det inga datoriserade sociala medier, utan mammorna med sina samtal och sitt skvaller var "medier" själva; de umgicks "live". Det var den goda sidan med att vara hemmafru - att det var många som var det, att de träffades på riktigt mest alla dagar: på gårdarna, i butikerna (eller när de inte hann till butiken utan i stället ringde på hos grannfrun och lånade typ två deciliter mjöl som fattades till en kaka), när de passade varandras barn en stund (det fanns ofta en mamma eller två någonstans på gården utan att barnen behövde känna sig direkt påpassade eller "aktiverade" - hemska tanke, vi hittade ju på våra lekar själva!), när det hände något och de hjälptes åt eller kallade på hjälp. Som när jag som femåring lurat min tvåårige bror att gå först ut till kanten för att se hur brant berget var och han ramlat ner och ropande tant-larmet gick: "NN putos' kalliolta, NN putos' kalliolta!" (Jag nämner inte hans namn.)

Som tur var hade han landat i en buske, annars hade det gått illa och lättnaden och glädjen var också någonting som delades av alla, åtminstone i de närmaste trapporna i trevåningshuset där vi bodde. Dessa självständiga kvinnor, som rådde om sina hem och sina liv, lite som företagare - och sällan torde ha varit några sådana frustrerade slavinnor under sina män, som många idag tycks vilja tro! (Det "berodde väl på" - det gör det nu också: Är vi nu så hemskt självständiga och "frigjorda" i våra låglönejobb under chefer som i stort har samma utbildning som vi själva och som allt oftare numera är kvinnor, de också: kvinnor som styr över andra kvinnor ...)

Som vanligt blir det en "kedja" av mina rätt spontana reflexioner, men vad jag utgick ifrån var alltså detta att ge ut sina barn på sociala medier. Det pågår en debatt om det just nu. Jag har ett tydligt minne av att jag själv inte ens som barn tyckte om när min mamma berättade om mig för andra vuxna. Fast det berodde ju på, det med. När hon och andra undrade vad det var med mig som tidigt kunde läsa och klippa pappersdockor men ett par år senare hade så svårt att lära mig sticka - för att nu dra ett exempel ur ärmen - så kändes det antagligen just så blandat som jag minns det: å ena sidan som att jag inte dög, å andra sidan som någonting jag förstod att de brydde sig om och ville hjälpa mig med.

Att tala om någon i tredje person då denna någon själv är närvarande har förstås alltid varit oartigt, oberoende av om "någon" är barn eller vuxen. Det är en regel som föräldrar väl i alla tider haft svårt att inte tumma lite på, men jag tror inte barnen någonsin varit förtjusta när de gjort det - om det inte uttryckligen har gällt något sådant som i exemplet ovan, med mig och min bror, när man hjälpts åt i en farlig situation. Skulle det vara mindre fel att skvallra om sina barn på nätet än det förut har varit att skvallra om dem muntligt?

Barn är inga dockor, keldjur eller föremål som i första hand skulle finnas till för mammornas skull - utan det är mammorna som finns till för dem. Och mammorna är de som ska fostra dem till respekt för andra, varandra och sig själva. Nu verkar det som om många av de unga kvinnor som annars så lätt reagerar negativt på att bli bemötta "som objekt" själva behandlar sina barn som just - objekt. Dubbelmoral, eller hur? Och jag undrar: är det inte så att det i grundlagen står om diskriminering inte endast på grund av kön, utan också på grund av ålder - och då kanske det förbudet gäller både lägre och högre åldrar? (Trots att termen 'ålderism' nog gäller oss som lagt på oss några årtionden, men till dem/oss får jag återkomma en annan gång.)

När det gäller att ge ut sina barn på nätet tror alltså jag att A & O är det att man i så fall begränsar detta till en liten grupp av nära vänner eller så, och att man verkligen tar ansvar för konsekvenserna av vad man har sagt. Det är barnets integritet och rätt till ett tryggt privatliv som ska komma i första hand, inte det om mammorna behöver stöd och hjälp eller inte. Bekräftelse måste man kunna skaffa sig också på andra sätt än att be om det från hela stora vida världen.

Jag undrar om det är så annorlunda att vara mamma nu än förr - förutom nu detta att man bor på andra sätt och inte har den gemenskap, i fysisk och geografisk bemärkelse, som man förut hade med grannar och/eller släktingar? Är det så mycket som är nytt och ovant för dagens unga vuxna när det gäller barnavård och fostran, får de inte lära sig detta under sin uppväxt - som en naturlig del av det man behöver för sitt vuxenliv - är de så mycket mera bekanta med datorn och kameran än med levande väsen, att de måste ta till dessa "kryckor" (jag har använt det ordet för datorerna förr)? Jag vet inte det, men jag gissar att det ligger någonting i det.

Hur som helst skulle jag akta mig för att med namns nämnande och bilder sprida information om mina barn och deras uppväxt för hela världen på nätet. Inte ens med kungabarnen gjorde man så förr - för veckotidningarna hade inte lika stor spridning som dagens mammabloggar.

För övrigt är jag fortfarande på semester och hoppas att pensionsbeslutet är på väg från KEVA, för det är meningen att jag den 1 mars ska vara pensionär. Igår fick jag hem min pensionsgåva: en härlig, bekväm, läsfåtölj med fotpall och med ett ryggstöd som går att justera, samt en sits som är tillräckligt hög att resa sig upp ifrån. Tack!

Och - och nu nämer jag ett namn, därför att det gäller en vuxen i ett program som redan varit offentligt: Tack till Frida Flythström för vad du delgav oss igår i programmet 'Samtal om livet'. Det gällde helt andra saker än det jag bloggat om idag, men det du sade var bra, och det var säkerligen viktigt för många. Det handlade om sjukvård och om mycket mer än det, och jag hoppas det var många som lyssnade.

PS Även om ni mammor (och pappor) gärna får vara restriktiva när det gäller text och bild av och om era barn på nätet, kasta inte bort sådant som ni har därhemma, för det kan vara roligt och väcka minnen hos era barn om de vid femtio-sextio, då ni själva kanske är borta, hittar en låda med allt möjligt; här ett exempel:




Min far har skrivit upp vad jag sagt att en del av mina bilder föreställer. På den här står det "En fant" 3.11.52, och med små bokstäver därunder: "med ett ämbar i var hand". Leka med ord var något jag började med tidigt. (Det går i släkten.) Ska ordet kanske vara en blandning av 'tant' och 'elefant'? (Ta det här som självironi om ni vill. Jag leker också nu, så gammal jag är. Men lek kan vara allvar.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar