06 januari 2014

Trettondagshälsnng

Trevlig Trettondag! Så har jag inte glömt att önska det. De finskspråkiga kaller den Loppiainen, och många av dem anser att julen då är slut, medan vi svenskspråkiga gärna vill vänta till Tjugondag Knut.

Faktum är att till och med en nybliven pensionär som jag gärna nu ser att den vanliga vardagen (om någon sådan egentligen finns - de flesta dagar är väl ovanliga eller oförutsedda på sätt eller annat?) ska börja igen. Själv ska jag då åter en gång köpa hjälp för min dator som redan kostat mig nästan lika mycket i underhåll som i inköp. Min nya printer däremot har fungerat, fast några protestrutor dök det nog upp och färgerna blev inte riktigt bra. Måste fråga om detta också. Önskar mig ibland tillbaka till 50- och 60-talen. (Skulle också gärna ha upplevt dem som frisk, utan min på den tiden okända sjukdom som gjorde att jag levde med sordin. Men sådana här önskningar kommer för mig bara något ögonblick ibland. Jag hör ju till de ovanligt väl räddade, som alla mina läsare vet.)

Men nu har jag ätit, bloggandet sker medan maten smälter, och sen ska jag ut! Det stod någonstans att motionerandet är nyttigast vid 17-tiden, kanske var det i dagens Hbl? Oj, då blir det rentav bråttom. I kväll medan jag fortsätter läsandet och sorterandet i lugn och ro av allt jag inte hunnit med ifjol och delvis före det, kommer det fin finsk musik på Yle1 - det säger jag som ett tips till dem av er som inte hörde RSO:s konsert på Självständighetsdagen! Därmed intet ont sagt om Radio Vega.

För ovanlighetens skull lyssnade jag på Familjeliv (som inte precis är riktat till pensionärer) och blev glad över att någon sa just detta: att om man ständigt belönar barn konkret varje gång de hjälper till med minsta sak därhemma, så lär de sig tro att man alltid ska ta betalt för minsta handräckning - också som vuxen.

Det är ju den sortens följder vi ser idag! Jag var därför jätteglad i fredags när en man jag känner ur min egen generation utan vidare hjälpte mig med transporten av både printern hem och den gamla datorn med alla sina delar till sopstationen.

Vi talade då om detta på vägen, och i mejl efteråt: att förr var det självklart och naturligt att grannar och bekanta och man själv hjälpte till där de kunde, eller vi, men numera är det inte det - för många som är yngre än vi. Kort efteråt snappade jag ur den finska radion upp liknande tankegånger i en intervju med en musiker i ungefär min egen ålder som talade om hur naturligt det var när han var barn om det hände någonting och ens föräldrar inte var hemma: man gick bara till grannen.

Genast jag kommit hem fortsatte jag med ommöbleringen av mitt hem. Det blev liksom större när jag gjort mig av med Windows 3.1:an - som dock i flera år ända fram till 2009 gjorde mycket nytta. Tacksam för att jag fått "ärva" den år 2002, när jag hade flyttat och var utan såväl maskiner som kunskap. Alla måste inte alltid börja med det nyaste samtidigt som alla andra! Måste inte, vill inte, ska inte måsta vilja. (Ja, på jobbet måste man - men där är det mest specialkunskap som behövs, inte nödvändigtvis mycket sådant som går att tillämpa utanför.)

Jag tänker ofta med pennan i hand, skriver sedan rent om jag tycker det är värt det. Idag medan soppan kallnade gjorde jag ett utkast. Inte till texten här ovan utan något annat. Den som lever får se vad det blir.

Men nog är det skönt att få skriva när man vill och att inte måsta upp mitt i natten - höll jag på att säga. I själva verket är det ju så mörkt hela dagarna nu att det kan göra detsamma, och det tycker tydligen också min hjärnas sömncentrum, för till min förvåning har det väckt mig i och för en lästimme eller två mitt i natten, bara för att sedan låta mig sova ända fram till 10-tiden. Och det var som jag misstänkt medan jag befann mig därute i arbetslivet: de livligaste drömmarna kommer just vid den tid då väckarklockan då har brukat ringa! Är det bra att på det sättet mitt i drömsömnen "duscha" en befolkning med stresshormoner varje vardag? (Nog för att det finns morgonmänniskor också.)

Hur som helst tror jag människan mår bra av att ha både mål och delmål för vad hon sysslar med, så när jag möblerat färdigt (är det någon som har gamla stolar att avyttra?!) väntar jag gäster, det blir om några veckor, och före det ska jag ha förberett mig och dessutom  börjat jobba på - ja, det är det för tidigt att tala om ... Faktum är att jag redan för några år sen fått bidrag som förutom mina numera utgivna böcker också gällt en sak som jobbet och de konstiga arbetstider jag haft sedan hindrat mig från att göra färdig, och nu vet jag inte om det längre går att fortsätta på den eller om jag måste börja om från början. Självbiografiskt blir det inte dirket, men visst påverkas ens tankar i hög grad av de erfarenheter man gör och den perspektivförskjutning som dessa och själva tiden (vad den nu sen är) för med sig.

Mål och delmål var det, ja. Och nu ska jag ut på dagens "promenadpass". Minst fem gånger i veckan, minst en halvtimme utan avbrott per gång, har jag bestämt. Men alltför raskt kan man inte ta sig fram i den sparsamma gatubelysning som bjuds, med progressiva linser för ögonen och klädd i vinterskor på gropiga svarta trottoarer. Slutfunderat.

Men pensionärer och andra som känner eller inte känner igen sig får gärna kommentera. Också här i bloggen, inte bara när vi ses.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar